Den dubbelhövdade örnen mot draken

En liten jämförelse mellan Kina och Ryssland

Sovjetunionen producerade och utvecklade enormt mycket olika vapensystem under kalla kriget medan Kina fick stor hjälp av Sovjetunionen att bygga upp en egen vapenindustri från grunden. Folkrepubliken Kina utropades 1949. Den kinesiska krigsmakten bestod i huvudsak av lätt infanteri. Det fanns stora brister vad gäller artilleripjäser, pansarfordon, stridsflyg och motorfordon. Dessutom saknades en flotta. Kina hade ingen egen försvarsindustri tala om och det kinesiska infanteriet hade dussin olika kalibrar på sina gevär.

Precis som andra stormakter började folkrepubliken Kina att formera luftburna trupper och marininfanteri. På bilden kinesiska fallskärmsjägare 1955 med den sovjetiska kulsprutepistolen PPS-43 på bröstet. Förmodligen licensproduktion under namnet Type 54. Foto: Wikipedia Commons

Kina fick enormt stöd av Sovjetunionen

Kinas ledare insåg att den kinesiska krigsmakten behövde utvecklas. Kriget i Korea (1950–1953) hade visat att i det moderna kriget räckte inte en infanteriarmé till.  Kina vände sig till Sovjet för assistans. Sovjet kom att ha cirka 600 militära rådgivare och cirka 7 000 tekniska experter i Kina på 1950-talet som bistod Kina i utbyggnaden av armén, flygvapnet och flottan. Speciellt i de två sista då Folkrepubliken Kina hade nästan inga egna erfarenheter av dessa två vapenslag.

Kina hade ingen egen flygindustri att tala om. Hjälpen de fick från Sovjetunionen gjorde att landet kunde bygga upp en. Inledningsvis var reparationer och underhåll men snart övergick det till licensproduktion. Det var ett stort steg framåt, då man byggde moderna stridsflygplan i Kina. På bilden Shenyang J-5, en kinesisk version av den sovjetiska MiG-17. Kinestillverkade J-5 flög för första gången 1956. Premiär för kinesiskt byggt jetstridsflygplan. 

Det sovjetiska biståndet för industrialisering av det agrikulturella Kina var viktig. Sovjet bistod på 1950-talet med nästan 160 fabriker varav nästan 30 procent var försvarsrelaterade. Sovjet skapade grunden för Kinas moderna vapenindustri.

Höga kinesiska militärer besökte sovjetiska övningar 1954 och insåg då att vapensystemen som användes där var moderna än vad Kina fick köpa från Sovjet. Tydligen utnyttjade Sovjet Kinas köp av vapen att modernisera sin egen krigsmakt. Kina började vidareutveckla de sovjetiska vapensystemen som man hade fått licensproduktion för eftersom tydligen var Sovjet inte alltid villigt att sälja det senaste.

En erövrad sovjetisk stridsvagn T-62 visas upp i samband med kriget mellan Kina och Sovjetunionen 1969.  Kina kom inte att kopiera kanonen i vagnen, 11,5 cm slätborrad, utan istället kom Kina skaffa någon typ av licens på 10,5 cm L7 kanonen (alltså liknade stridsvagn 101) och ha för sina Typ-80 och Typ-88 stridsvagnar. 

Krig mellan Kina och Sovjetunionen

Under 1960-talet börjar relationen mellan Kina och Sovjetunionen att gnissla. 1969 är året då brytningen kommer med Sovjetunionen på allvar och regelrätta strider uppstår mellan sovjetiska och kinesiska styrkor i gränsområdena i norra Kina. Striderna har viss tyngd då det är första gången som sovjetiska armén använder den nya stridsvagnen T-62, den nya salvpjäsen BM-21 och den nya pansarterrängbilen BTR-60 PB i strid. Det var inte sovjetiska andraklassförband som sattes in utan förband med toppmodern utrustning. Kineserna lyckas erövra en ny T-62-stridsvagn som blev inspiration för den nya kinesiska stridsvagnen Typ-69. Denna gränskonflikt pågår på låg intensitet under sju månader 1969, från 2 mars till 11 september. Det blir vapenvila och återgång till status quo. Dock med undantaget att Sovjet ses numera som en fiende till Kina och inte som tidigare vän.

Kina tog stort intryck av Yom Kippur-kriget 1973 och skickade dit en delegation 1974 som besökte både Egypten och Syrien. Detta påverkade debatten i Kina om de militära styrkorna. Sedan Kinas krig med Vietnam 1979 avslöjande många av bristerna som fanns i Kinas krigsmakt. Det var tänkt som straffexpedition mot Vietnam för deras nya försvarsavtal med Sovjet 1978 och Vietnams invasion av Kambodja 1978. Fast det blev ett fiasko.

Här ser vi två stridsflygplan tillverkade av Kina. Den till vänster är Chengdu J-7, en licenstillverkad MiG-21 och modifierad för Kinas behov. Väldigt lyckad för Kina på exportmarknaden, mer än tio länder beställde från Kina. Det andra planet är jaktplanet Shenyang J-8, en slags kinesisk MiG-21 på steroider. Skapa ett större och kraftigare plan, detta är första versionen, men Kina förbättrade maskinen med inspiration av Phantom och MiG-23, se nästa bild.

Deng Xiaoping såg ljuset

Kinas nya ledare Deng Xiaoping 1978 visste att Kina behövde en stark ekonomi för utvecklas och utvecklades Kina starkt ekonomiskt skulle även krigsmakten dra nytta av detta.  Detta då statens ekonomiska resurser skulle bli större. Krigsmaktens andel av statsbudgeten 1979 var 17,4% och minskade till 8,8 % 1988. Detta frigjorde resurser att utveckla Kinas ekonomi som Deng Xiaoping strävade efter. Alltså på lång sikt mindre resurser till försvaret gav mer resurser till försvaret då Kinas underutvecklade ekonomi fick en boom. Notera att Kinas BNP 1979 var 263,7 miljarder dollar och 1988 var den 407,8 miljarder dollar. Och det bara fortsatte uppåt 1999 hade den vuxit till 1 094 miljarder dollar. Samtidigt som relationer med Sovjetunionen tinas upp.

Den förbättrade Shenyang J-8 II, som synes en nosparti likt MiG-23 och Phantom. Planen utvecklades under 1980-talet och sattes i produktion 1988. Inte speciellt många verkar ha byggts av Shenyang J-8, totalt drygt 400. Foto: US Defence. 

Irak var ingen vinnare

Kinas analys av inför Gulfkriget hösten 1990 var att den stridserfarna irakiska armén skulle få USA-koalitionen att köra fast och kriget skulle bli långdragigt. Sedan skulle flygstridskrafter ha mindre betydelse i kriget. Irak invaderade Kuwait i augusti 1990 och flygkriget mot Irak startade 17 januari 1991 och markkriget den 24 februari 1991 och var över redan 28 februari. Detta gjorde att högre kinesiska officerare insåg att något måste göras. Kina kunde inte leva kvar i tron att stora och många infanteriförband och manöverkrig skulle lösa alla problem. Sättet som USA och dess allierade genomförde kriget samt Iraks kollaps i Gulfkriget fick Kina att anse det har skett ett skifte i krigskonsten.

Det ryska multirollflygplaner Suchoj Su-30 SM. En utveckling av den klassiska Su-27:an. En exportsuccé, över tio länder har skaffat stridsflygplanet. Även Kina med syfte att göra ett tekniksprång på 1990-talet. Foto: Alex Beltyukov

Vilja räcker inte

Kina kom till slutsatsen att de behöver bättre vapen. Kina insåg att deras vapenindustri ligger efter så en stor vapenaffär genomförs med Ryssland. Kina beställer Kilo-ubåtar, Sovremenny-jagare, jaktplan Su-27, multirollflygplan Su-30 och luftvärnssystemet S-300 från Ryssland och på sätt skapa ett tekniksprång. 1998 bildas Kinas motsvarighet till Försvarets materielverk (FMV) i syfte att koordinera och förbättra vapenanskaffningen och utvecklingen i Kina. Det anses som den största strukturförändringen sedan kinesiska generalstaben sattes upp 1958.  Kina studerade USA:s styrkor och svagheter och sin egen förmåga.

Den kinesiska flottans nya jagarklass, Type-55, där har det sjösatts drygt ett nytt fartyg varje år sedan 2017. USA tycker dessa ska klassas som kryssare sett till deras kapacitet och förmågor. Foto: Chinese Navy

Både Kina och Ryssland har rustat starkt under 2000-talet men skillnaderna är egentligen enorma då Ryssland inte har lyckats lämna det sovjetiska arvet vad gäller vapensystem bakom sig medan Kina har gjort det i stor uträckning gjort det. Ryska flottan klarar inte av att hålla sitt enda kvarvarande hangarfartyg i drift, givetvis byggt under den sovjetiska eran. Medan Kina sjösätter hangarfartyg efter hangarfartyg men även stora amfibiefartyg som kan ta ett stort antal helikoptrar. Den senaste versioner ska även kunna ha större drönare. Kommer du ihåg att Putin tänkte anskaffa större amfibiefartyg? Då Ryssland har begränsad kapacitet att bygga större örlogsfartyg gick en beställning iväg till Frankrike på två stora amfibiefartyg i Mistral-klassen. Dessa frös inne och fick andra kunder efter Krim 2014. 

Samtidigt som Kina bygger jagare efter jagare, vissa av dessa tycker USA ska ses som kryssare, lyckas Ryssland att tillföra nyproducerade fregatter och korvetter till ryska flottan. Och det i färre antal än Kina tillför jagare till sin. Kinesiska flottan har utvecklats till en riktig ”Blue-water navy”.

Kina producerar jagare medan Ryssland mindre fartyg.

Klass	Typ	Deplacement	Längd	Besättning	Helikoptrar	Sjösatta
Type 55	Jagare	11 000 ton	180 m	300+	2	10
Admiral Gorshkov	Fregatt	4 550 ton	135 m	210	1	4

Not: Kinas antal sjösatta gäller från 2017 till 2024 medan för Ryssland från 2010 till 2024

Rysslands hopp gällande nya vapensystem var stridsvagnen T-14 Armata, stridsfordonet Kurganets och stridsflygflygplanet Su-57. Alla visades upp under 2010-talet men det har inte blivit av något av dem ännu. Däremot med Kina där är utvecklingen helt annorlunda. Femte generationens stridsflygplan i Kina är till exempel stealthplanet Chengdu J-20, som flög för första gången 2011. I dagsläget verkar Kina ha byggt fler än 300 plan. Även flygtillverkaren Shenyang har utvecklat ett stealthstridsflygplan J-35. Flygplanet har ännu inte satts i produktion. Nyligen visade Kina upp sjätte generation medan Ryssland fortfarande inte har lyckas fått igång produktionen på femte generationens stridsflygplan. Sedan 2016 har Kina ett eget tillverkat tungt transportplan Xi'an Y-20 i tjänst. Redan sägs över 70 plan har byggts och planet har lyftkapacitet av 66 ton. Det klassiska sovjetiska tunga transportplanet Iljusjin Il-76 klarar 48 ton och som fortfarande är i tjänst i Ryssland.

Kinas senaste stridsvagn, ZTZ-99A. Första versionen sattes i produktion 2001 och denna förbättrade A-versionen 2011. Det brukar anges cirka 600 av den tidigare versionen som har uppgraderats och cirka 700 av den förbättrade. Foto: Tyg728

Kinas stridsvagndesign präglades länge av den sovjetiska men de senaste kinesiska stridsvagnar, ZTZ-96, ZTZ-99 och den lätta ZTQ-15, är något helt annat. Fortfarande influenser men de har kommit en bit ifrån detta. Ryssland använder fortfarande moderniserade och utvecklade versioner av den sovjetiska erans T-72, T-80 och T-90 och det sker även viss produktion.

Kina har gått om

Så jämför vi de båda kärnvapenmakterna Kinas och Rysslands konventionella styrkor med varandra framstår det som Kina ligger längre fram vad gäller teknik och har mer moderna vapensystem och är betydligt starkare sett till respektive nations konventionella arsenal. Rysslands pansartrupper har under kriget i Ukraina förlorat mängder av vapen och utrustning, vilket gör att de förmodligen inte längre kan matcha Kinas. Den ryska flottan var redan innan kriget i Ukraina eftersatt jämfört med den kinesiska flottan, den senare har betydligt fler moderna och större örlogsfartyg.

Femte generationens stridsflygplan i tjänst hos Kina. På bilden Chengdu J-20 där det har blivit över 300 byggda än så länge. Nyligen visade Kina upp sjätte generationen. Foto N509FZ

Slutligen flygstridskrafter, Kina har moderna fjärde generationens multirollflygplan och även femte generationens stridsflygplan i tjänst medan Ryssland har fjärde generationens multirollflygplan men inte lyckats med nästa steg ännu. Gemensamma nämnare för dagens moderna ryska stridsflygplan Suchoj Su-30, Su-34 och Su-35 är det alla härstammar från Suchoj Su-27 som flög för första gången 20 maj 1977. Både sidor har satsat på kryssningsrobotar och ballistiska robotsystem. De ryska systemen har använts i Ukraina medan de kinesiska är helt oprövade vad gäller skarpt läge. Så det är ombytta roller sedan kalla kriget, Kina är nu den starkare av de två. Den stora skillnaden är att Kinas mer moderna och nyare vapenarsenal inte har provats i krig medan den ryska arsenalen har använts i krig och har inte imponerat i Ukraina. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

Läs mer om Kina och flygstridskrafter i Asien

Femte generationens stridsflyg i Asien

Sovjetunionen växte sig stark men sedan kom undergången:

Korthuset som krackelerade

Tysk pansardivision 1940 och 1944

De tyska pansardivisionerna under andra världskriget

De tyska pansardivisionerna byggde på samverkan mellan de ingående vapensystemen i divisionen. En viktig komponent var skyttesoldaterna i divisionerna. Initialt kallades de helt enkelt för skyttesoldater (Schützen) medan senare 1942 blev det pansargrenadjärer (Panzergrenadiere).

Bilden vi ser framför oss när vi hör om tyska pansardivisioner. Här samverkar stridsvagnarna med bepansrade halvbandvagnar. Det är 24. pansardivisionen sommaren 1942 och divisionen har en bepansrad skyttebataljon . De andra tre skyttebataljonerna i divisionen är "lastbilsskytte". Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-218-0504-36 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Hela tiden skedde det utveckling av själva organisationen för divisionen och de olika vapensystem som ingick men på det stora hela var principen och strukturen densamma. De tyska pansardivisionerna var inte inledningsvis av andra världskriget vad vi idag uppfattar som ett mekaniserad förband utan de var snarare motoriserade infanteridivisioner förstärkta med stridsvagnar.

Den faktiska bilden av de tyska pansartrupperna första åren under andra världskriget, stridsvagnar tillsammans med obepansrade motorfordon. Inte på långa vägar ett mekaniserat förband. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Frankrike 1940

En tysk pansardivision inför den tyska offensiven den 10 maj 1940 hade i stort sett två typer av pansarfordon, stridsvagnar och pansarbilar. Det fanns enstaka andra pansarfordon men det var i huvudsak olika typer av obepansrade motorfordon.

Sedan stridsvagnarna, där var antalet lätta vagnar alldeles för många, Panzer I och Panzer II, Deras huvuduppgift var inte spaning utan de var en del av divisionens pansarnäve i form av pansarbataljonerna. De lämpade sig inte för pansarstrid.

Tyska 7. pansardivisionen i Frankrike 1940, här ser vi en salig blandning av stridsvagnar, Panzer II, Panzer 38 (t) och Panzer IV. Längre bak står alla obepansrade fordon i väntläge. 

Den tyska industrin producerade alldeles för få modernare stridsvagnarna som Panzer III och Panzer IV för att de tyska pansartrupperna skulle kunna fasa ut de lätta vagnarna till Frankrikefälttåget 1940. Panzer II kom även att finnas kvar under operation Barbarossa sommaren 1941.

Läget i de tyska pansartrupperna 1 maj 1940

Pansarfordon	Antal tillgängliga	Redo för fälttåget
Panzer I	1214	523
Panzer II	1110	955
Panzer III	381	349
Panzer IV	290	278
Panzer 35 (t)	143	128
Panzer 38 (t)	238	229
Panzerbefälsvagnar	244	135
Lätta pansarbilar	800	615
Tunga pansarbilar	333	286
Totalt stridsvagnar	3376	2597

Sedan kom skyttesoldaterna i divisionerna att transporteras i obepansrade motorfordon av olika typer och hade i stort sett inga bepansrade understödsfordon.

De tyska skyttesoldaterna i pansardivisionerna sommaren 1940 hade egentligen bara obepansrade fordon, vi kan ses dem som ett "lastbilsskytte". Vi kan se det som dragoner, de strider avsuttet och några stannar kvar för att vakta "hästarna" (aka motorfordonen). 

Frankrike 1944

De tyska pansardivisionerna i Frankrike när de allierade landsteg i Normandie den 6 juni 1944 var betydligt bättre utrustade med pansarfordon än sin motsvarighet i Frankrike 1940. Nu fanns det förutom stridsvagnar och pansarbilar, ett stort antal bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärerna och spaningsbataljonen men även pionjärerna hade fått en del. Dessutom artilleriet fått bandhaubitsar och det fanns även pansarvärnskanonvagnar och luftvärnskanonvagnar.

Stridsvagnarna 1944 var normalt en bataljon med Panzer IV och en bataljon med Panther. Alla stridsvagnar hade god förmåga för pansarstrid.

Panther var tyskarnas nya huvudvagn från sommaren 1943. Den hade rörlighet, eldkraft och skydd. Den sattes in för första gången i strid under slaget vid Kursk sommaren 1943. Vagnarna på bilden är underställda pansardivision Panzer-Lehr i Normandie. Foto: Flickr

Några viktiga förändringar mellan 1940 och 1944:

Det tunga infanterikanonkompaniet i pansargrenadjärregementet gick från den dragna 15 cm sIG 33 (pjäsen vägde 1,8 ton) till att få eldunderstödsvagnar, Grille, där pjäsen var monterad i en överbyggnad på samma typ av chassi som Panzer 38 (t) använde. En slags bandkanon.

Det tyska pansarvärnet utvecklades under hela kriget, på bilden Jagdpanzer IV med 7,5 cm L/48 kanon som sattes i produktion i början av 1944. Foto: Reddit

Pansarvärnsbataljonen gick från dragna pansarvärnskanoner till pansarvärnskanonvagnar, först Marder och senare antingen Jagdpanzer IV eller Sturmgeschütz.

Spaningsbataljonen minskade antalet pansarbilar men mekaniserades med olika typer av lätta bepansrade halvbandvagnar, bland annat som eldunderstödsvagnar med korta 7.5 cm kanoner. Samtidigt som pansardivisionens motorcykelbataljon, en slags snabb spaningsinfanteribataljon, försvann.

Tyskarna under kriget producerade två typer av bandhaubitsar, Wespe på bilden med 10,5 cm haubits och Hummel med 15 cm pjäs. Båda av dessa satte i produktion 1943. Normalt fick en pansardivision en pansarhaubitsbataljon, 12 Wespe och 6 Hummel, medan de övriga bataljonerna hade dragna pjäser. Foto: US Signal Corps. 

Både artilleriet och skyttet fick pansarfordon normalt för en bataljon i divisionen.  Så trots ökningen av pansarfordon så var det normalt med att 3 av 4 skyttebataljoner i divisionen var utan bepansrade halvbandvagnar samt 2 av 3 artilleribataljoner i divisionen hade dragna pjäser.

Så normalt blev en skyttebataljon per division utrustad med bepansrade halvbandvagnar. Det fanns pansarskyttefordon men även olika eldunderstödsfordon. Normalt gick det åt 232 medeltunga bepansrade halvbandvagnar för att få en bepansrad skyttebataljon i divisionen, för att få ihop till två runt 350. Panzer Lehr-divisionen som hade alla fyra skyttebataljoner bepansrade hade runt 550 medeltunga bepansrade halvbandvagnar.

På bilden ett bepansrat pansarskyttekompani under marsch. Normalt 22 bepansrade fordon varav två stycken Sd. Kfz. 251/9 "Stummel" som eldunderstödsfordon. Här åker ett sådant i täten. Pjäsen är en kort 7.5 cm L/24 kanon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-711-0410-33 / Beissel / CC-BY-SA 3.0

Tyskarna nådde som sagt inte ända fram med mekaniseringen av sina pansardivisioner jämfört med de amerikanska pansardivisioner där både infanteriet och artilleriet blev helt mekaniserade.

Enkel jämförelse av fordon i pansardivision 1940 och pansardivision 1944

Pansarfordon 1940: 61 pansarbilar 61, 165 lätta stridsvagnar, 90 medeltunga stridsvagnar.

Pansarfordon 1944: 16 pansarbilar, 196 medeltunga stridsvagnar, 18 bandhaubitsar, 12 tunga infanterikanonvagnar (Grille), 21 pansarvärnskanonvagnar, 12 luftvärnskanonvagnar, 4 bärgningsbandvagnar, 55 lätta bepansrade halvbandvagnar, 232 medeltunga bepansrade halvbandvagnar.

Obepansrade fordon 1940: 1 286 motorcyklar, 560 personbilar, 2 021 lastbilar, 65 halvbandvagnar.

Obepansrade fordon 1944: 468 motorcyklar, 641 personbilar, 1 579 lastbilar, 125 halvbandvagnar.

OBS! Notera att siffrorna är ungefärliga och ska ses mer som riktlinjer än exakt antal. Pansardivisioners fordonspark kunde variera beroende på vad som fanns tillgängligt och divisionens situation för stunden, var den insatt vid fronten och varit det under lång tid? Eller var den utdragen för vila och återhämtning? Eller vad?

Sedan pansardivisionerna 1940 hade väldigt varierade stridsvagnsstyrka. Poängen är att visa att de hade 1940 ett stort antal stridsvagnar som inte var lämpade för pansarstrid.

Ovan används för att illustrera att den tyska pansardivisionen ökade antal pansarfordon och antal typer enormt under krigsåren, från 1940 till 1944.

Slutord

De tyska pansardivisionerna 1940 hade eld, rörelse men skydd där fanns stora brister.  Den tyska produktionen av pansarfordon ökade enormt från 1940 till 1944. Produktionen av stridsvagnen Panzer III till exempel nådde sin produktionstopp 1942. Medan stridsvagnen Panzer IV och stormkanonvagnen Sturmgeschütz III nådde sina produktionstoppar 1944. Produktionen av bandhaubitsar som Hummel och Wespe startade upp 1943 och  användes första i stor skala under slaget vid Kursk sommaren 1943.

Bilden vi har av tyska pansargrenadjärer, stormade tillsammans med sina bepansrade halvbandvagnar. Dock det var vanliga att de transporterades i obepansrade hjulfordon. Foto: Reddit

Sommaren 1944 var de tyska pansardivisionerna betydligt bättre utrustade med pansarfordon men inte hela divisionen. Fortfarande var stora delar av de stridande förbanden bara motoriserade.

Vidare läsning:

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Walther Nehring: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995)

Niklas Zetterling & Anders Frankson: ”Kursk 1943. A Statistical Analysis.” (London 2000)

Leo Niehorster:  German World War II Organizational Series, vol 2/1. ( Hannover 1990)

Roland MacNair: Les Panzers 1944. Les divisions de panzers du Heer. (Heimdal 1991)

Mer läsning på Bloggen

Tyska pansar i Normandie 6 juni 1944

Mer läsning om SS-pansardivisioner här_

Var Waffen-SS prioriterade med Panther?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Landskrona 14 juli 1677

Kampen om Skåne

Slaget vid Landskrona var över och ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld kunde pusta ut. Han hade överlevt ännu en blodig batalj i Skåne. Han tillhörde Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter slaget vid Lund den 4 december 1676 hade regementet haft endast en reducerad skvadron kvar och förstärktes med 400 ryttare under våren 1677. Nu under slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 hade regementet med sina 500 ryttare förlorat en dryg tredjedel av sitt manskap.

En bataljmålning från slaget vid Lund 1676. Mannen på häst som avfyrar sin pistol sägs föreställa den danske generalen Carl von Arenstorff. En tysk officer född i Mecklenburg som valde svensk tjänst under trettioåriga kriget och kriget med Polen men generalmajoren gick över till danskarna 1673 och blev generallöjtnant i dansk tjänst. Han sårades svårt vid Lund och dog av sin skada. Begravd i Slesvig Domkirke. 

Den danska invasionen av Skåne under det Skånska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Ystad 27 juni 1676. Danskarna hoppades att dra nytta av det svenska nederlaget till sjöss mot danska och nederländska örlogsflottor. Målet för den danske kungen, Kristian V, var att återföra de skånska landskapen till Danmark. Freden i Roskilde 1658 som tvingade Danmark att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän var något den danska kronan ville ändra på. Nu skulle Kristian V rätta till denna orätt som han såg det.

Karl XII:s framtida morbror invaderar

Som det var på denna tid så fanns det ofta släktskap mellan kungahusen och så även här. Den danske kungen Kristian V var äldre bror till Karl XI:s fästmö och blivande hustru, Ulrika Eleonora. Med andra ord han var Karl XI:s blivande svåger och senare morbror till Karl XII, som föddes 1682. Släkten är värst.

Snapphanar en plåga

Slaget vid Lund den 4 december 1676 var blodigt och Sverige avgick med segern.  Men den segern räckte inte utan kriget fortsatte.  Trots kriget utkämpades på svensk mark var det svenska armén som hade de största underhållsproblemen.  Danskarna hade sjöherravälde så huvuddelen av den svenska underhållet till den svenska armén i Skåne fick tas fram landvägen, vilket var betydligt mer besvärligt än att kunna skeppa det. Sedan komplicerades det hela av snapphanar gömdes sig lite varstans i buskarna.

Karl XI insåg det var danskarna som gynnades mest av stiltje i striderna och kunde växa sig starkare samt förstärka sina positioner. Sjöförbindelserna mellan Danmark och skånska hamnar fungerar utmärkt. Vad som behövdes var ett avgörande slag.  Det fanns en risk att danska allierade kunde ju besluta att sända ännu större truppkontingenter till Sverige om kriget pågick för länge.

Bielke spanar

Den danska armén i Skåne fanns i närheten av Landskrona så den svenska armén tågar söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, cirka 45 km nordost från Landskrona, måndagen den 12 juli 1677. Överste Nils Bielke, chefen för Livregementet till häst, leder en spaningsavdelning från regemente för att rekognosera danska positioner och terrängen.

En viktig rådgivare för Karl XI var Rutger von Ascheberg. Han utnämndes till fältmarskalk 10 november 1678. Under åren 1634–1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar. Foto: Blekinge museum. 

Vi måste anfalla

Hetsigt svenskt stabsmöte på kvällen den 13 juli när Bielke rapporterar om de utmärkta danska försvarspositionerna på höjderna vid Rönneberga backar. Han föreslår en kringgångsmanöver och att skära av de danska underhållslinjerna. Han får medhåll av andra officerare men den unge kungen blir rasande och utbrister att det blir anfall ”även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”.  Påminner till viss del om Robert E. Lee och den 3 juli 1863, ”Pickett’s charge”. Dock Lee var nog mer lugn och harmonisk när han klargjorde sitt beslut. 

Veteranen räddar dagen

När dagen gryr onsdagen den 14 juli 1677 bryter den svenska armén upp från sitt läger och marscherar mot Rönneberga backar. Då uppstår det ett problem, rapporter kommer att danskarna inte längre finns kvar. De har uppenbarligen försvunnit under natten och ingen i den svenska armén har en aning om var de har tagit vägen.  En som spelade en avgörande roll i att hitta danskarna igen var general Rutger von Ascheberg, veteran från både Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs alla krig. Han ledde själv spaningarna.

Karta över slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Position A initiala positioner och svenskarna med sin gruppering kom att tvinga danskarna att göra ett val, stå kvar vid sin jordvall och riskera att bli flankerade eller vrida och möta svenskarna. Slaget övergår därefter till renkonterslag vid position B. Illustration Samuel Svärd. 

Flanka ut danskarna!

Den danska armén befann sig rakt över Rönnebergavägen bakom en jordvall redo att möta en fiende som anlände på vägen från öster, Tirups kyrka. Ascheberg bedömde att ett frontalt angrepp var lönlöst och föreslog istället att gruppera fram den svenska armén mellan Sirköping och Tirups kyrka för att anfalla från nordost istället. Kristian V skulle inse att svenskarna skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta den svenska, alltså han måste lämna sin fördelaktiga försvarsposition. Alternativet för den danska armén var att retirera.  Ascheberg fick rätt. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och det hela kom istället att utvecklas till ett slags renkonterslag.

Karl XI hade cirka 9 000 man varav 5 000 kavalleri medan den danska sidan hade 12 000 man varav 7 000 kavalleri. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, bestod av kavalleri.

Karl XI anfaller med dragen värja

Slaget inleds med en artilleriduell och den tunga eldgivningen gör att marken vibrerar. Ingendera av sidorna har något skydd mot elden och kanonkulor slår upp långa hål i leden. Slagfältet börjar svepas in av den illaluktande svartkrutröken. Till slut bestämmer sig Karl XI att nu får det räcka och leder själv med dragen värja ett kavallerianfall på den svenska högerflygel, här stormar drabanterna fram som snabbt fylls på med bland annat livregementet till häst och finska ryttare från Viborg.

Samtidigt som respektive center har allt mer stridskontakt med varandra. Den danska vänsterflygeln har problem att värja sig mot den brutala svenska kavalleridoktrinen som bygger på anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led. De danska ryttarleden decimerades markant.

Kung Kristian anfaller

Den danska högerflygeln vet inte vad som pågår hos den danska vänsterflygeln, här till höger finns de främsta danska kavalleriregementena och även själva kungen Kristian V. De anfaller och de svagare svenska kavalleriförbanden har svårt att stå emot. Delar av Västerbottens regemente sätts in och det hjälper inte utan även det regementet sveps med i den danska anfallsvågen. Danskarna tar visserligen förluster men framgångarna eggar dem framåt. De svenska soldaterna drar sig bakåt men är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och försöka fly. Det hela utvecklas till en brutal försvarsstrid med stora förluster.

Fanor och trummor räddar svenskarna

Då båda fältherrar strider som skvadronchefer på respektive sida samt många högre officerare faller offer i bataljen. Slaget har blivit som tre separata slag som pågår ovetande av varandra. Den svenska vänsterflygeln biter sig fast och håller ut trots den stenhårda manglingen de utsätts för medan på andra sidan har den danska vänsterflygeln brutit samman och förband börjar fly. Den danska centern börjar vackla. Den danske kungen Kristian V förbereder samtidigt ett avgörande anfall på danska högerflygeln när en större trupp upptäckts vid Tirups kyrka med dånande trummor och fanor. En massiv svensk styrka på flanken har dykt upp så danskarna avbryter sina anfallföreberedelser och drar sig in mot center. Den danske kungen blir snart varse om katastrofen på den egna bortersta flanken och center.

Skånska kriget gynnade Carl Gustaf Rehnskiölds karriär. Vid slaget vid Lund var han ryttmästare och steg stadigt uppåt. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Men skånska kriget lugnade ner sig och tog slut. Så också Rehnskiölds karriär ett tag, utnämning till överste kom 1689. Rehnskiöld kom att bli en av Karl XII:s viktigaste generaler. Målning av David von Krafft

Värmeslag och vätskebrist drabbar många

Dagen var mycket het och alla soldater som ligger livlösa på slagfältet hade inte stupat utan många hade drabbats av värmeslag och vätskebrist.  Båda sidor reorganiserar sina linjer och försöker ställa upp en ny bataljordning. Ytterligare strider följer men danske kungen inser att fortsätta slaget är en större risk för hans styrkor än möjlighet så han beordrar urdragning. Svenskarna försöker förfölja men manskapet är helt slutkört, så efter många timmars vedermödor är slaget över. Svenskarna har åter segrat.

Bönder avgör slaget?

Vilka var den massiva styrka som fanns vid Tirups kyrka? Det var 4000 till 5 000 småländska bönder som egentligen hade uppbådats för att jaga snapphanar i gränsskogarna. De hade bara tagits med på slagfältet och placerats vid Tirups kyrka. De hade faktiskt avgjort striden på den svenska vänsterflygeln utan att avlossat ett skott.

Den danska hären retirerade tillbaka mot Landskrona. Staden var befäst och hade hamn, goda sjöförbindelser till Danmark. Landskrona på denna tid hade cirka 600  till 700 innevånare. Lund hade cirka 1 500. 

Epilog

Slaget var inte så avgörande som Karl XI hade hoppats. Sökandet efter det avgörande slaget har gäckat många fältherrar genom historien. Dock några mer stora slag blev det inte i Skåne. Det dröjde ändå till den 26 september 1679 innan Freden i Lund undertecknades. Danmark fick inte behålla något av Sveriges område utan Skåne stannade under svensk kontroll. Frankrike backade Sverige starkt i förhandlingar vilket gjorde att Danmark fick vika ner sig. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Landskrona 1677 (Stockholm 2021) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Korthuset som krackelerade

Stalin skapar en illusion

Ryssland utvecklades till en av Europas stormakter efter sin seger över Sverige under det stora nordiska kriget. De nådde fram till Östersjön. Under hela 1700-talet fortsatte Ryssland sin expansion och nådde i söder fram till Svarta havet när Katarina den store satt på tronen. Samtidigt som Ryssland tillsammans med Preussen och Habsburg styckade Polen. Allt fler områden kom att hamna under Rysslands kontroll.

Krim har nu 1783 hamnat under rysk kontroll. Polen finns fortfarande kvar men snart försvinner det och kommer återkomma först efter första världskrigets slut. Illustration Bryan Rutherford / Wikipedia Commons. 

Sedan kom en del bakslag i maktkampen med Napoleon och Frankrike men Ryssland slutade som segrare och Finland var nu del av det ryska imperiet. Krimkriget 1853–1856 var ett nederlag men det stoppade inte Rysslands ambitioner. Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 gick Ryssland segrade ur. Även om britterna gick in för att hindra att Konstantinopel föll under ryskt kontroll.

Den ryska generalstaben genomförde före första världskriget (1898) en sammanställning där de listade 38 ryska militära kampanjer sedan 1700 och det visades att hela 36 klassades som offensiva medan två var defensiva (och dessa måste vara Karl XII och Napoleon 1812). Något de var stolta över, ”vi är ett imperium och våra fiender ska frukta oss”.

1914 – ett storkrig bryter ut

Inför första världskriget fanns en allians mellan Frankrike och Ryssland.  Alliansen innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott mellan Frankrike och Tyskland utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig för Tyskland. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas först för ett tyskt angrepp, vid ett eventuellt krigsutbrott. Det hade skett stora investeringar i det ryska järnvägsnätet i västra Ryssland med hjälp av Frankrike för att möjliggöra en snabbare mobilisering och koncentration av de ryska styrkorna.

Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planerade istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den förstnämnda invasionen genomfördes av Nordvästfronten med två ryska arméer. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska tsaren Nikolaj II hade yttrat om det var bara en tidsfråga innan Österrike-Ungern kollapsade och dess grannar delade upp bytet samtidigt som Ungern och Böhmen (dagens Tjeckien) blev självständiga smånationer. Österrike-Ungern sågs som en stormakt på nedgång. Österrike-Ungern hade flera konflikter med Ryssland där den senare krävde att förstnämnda backade, vilket inte skedde. Det var dags att ge igen.

Kriget med en himla massa förlorare 

Första världskriget slutade inte lyckligt för någon av de tre parterna, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Alla tre blev förlorare. Österrike-Ungern drabbades hårdast då imperiet krackelerade totalt och klev in i skuggorna. Även Ryssland drabbades hårt men de nya makthavarna bolsjevikerna red ut de värsta stormarna men förlorade sitt fotfäste vid Östersjön. Nu bara en mindre remsa av kust kvar längst in i finska viken. 200 år av expansion västerut hade tappats samtidigt som Warszawa inte längre var en del av det ryska imperiet utan huvudstad i Polen, den gamla fienden, fanns åter på kartan.

Tsarryssland kollaps i samband med första världskriget innebar att flera områden gick förlorade. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var nu självständiga. Sovjetunionen 1939. Illustration Samuel Svärd

NKVD skjuter nästan alla

Alla krig tärde hårt på Ryssland men ny gestalt reste sig ur askan, Sovjetunionen. Om tsarens välde hade inneburit kontroll och hemlig polis så var det ingenting mot det nya NKVD. Josef Stalin skaffade sig total kontroll och började bygga en stor och gigantisk krigsmakt samtidigt som hans terror drabbade även officerskåren hårt under 1930-talet. Även att vara chef för NKVD var ingen garanti, både Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov som var chefer för NKVD avrättades. Sedan etablerades en slags sanning om att olyckor var sabotage vilket drabbade flygvapnet hårt, många chefer där kom under några år att avrättas.

Under trettiotalet var den gängse uppfattningen inom Röda Armén att huvudfiender till Sovjetunionen var bland annat Polen, Japan och Tyskland. Även andra länder sågs som tänkbara motståndare. Många i den sovjetiska ledningen hade inte glömt det sovjetiska nederlaget i kriget mot Polen 1919-1920.  Det finns ett ordspråk som säger att min fiendes fiende är min vän. I triangeldramat Polen, Tyskland och Sovjetunionen såg alla varandra som potentiella motståndare i ett framtida krig. Så alla var varandras fiender. Stalin såg att de allierade ställdes på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen. 

Hitler gav Stalin vad han ville ha

Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Stalin skulle få halva Polen och rätt att agera mot Baltikum förutom Litauen, Finland och Bessarabien i Rumänien utan att tyskarna la sig i. Stalin såg möjligheter att återupprätta Tsarrysslands gamla gränser men det fanns en stor nackdel som borde ha avskräckt honom. Nackdelen var att Tyskland och Sovjetunionen skulle få en lång gemensam gräns när Polen emellan dem försvann och delades upp. Molotov-Ribbentrop avtalet reviderades efter kriget i Polen 1939 så att Litauen också hamnade i den sovjetiska intressesfären. Och gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen förlängdes ytterligare när alla tre baltiska länderna tvingades in i Sovjet som sovjetiska republiker 1940.

Röda armén satsade stort på att bygga upp sitt pansarvapen under 1930-talet. Trots Stalins utrensningarna kom Röda arméns pansartrupperna ha tillgång till 23 000 stridsvagnar sommaren 1941. 

Polen styckas av Hitler och Stalin

Tysklands angrepp på Polen var över på fem veckor och Röda Armén hade redan den 17 september 1939 gått in i Polen från öster för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev Molotov-Ribbentrop avtalet från den 23 augusti 1939 som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat Sovjet från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte. Hur förklarade man i Sovjetunionen under kalla kriget då inmarschen i Polen i september 1939?

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut en lärobok med begränsad cirkulation, ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Nu när fler har möjlighet att ta del av den kan vi läsa hur händelserna i september 1939 beskrivs. I boken skrivs det att det som var östra Polen 1939 en gång hade varit sovjetryska områden (västra vitryssland och västra Ukraina). Polska lågadeln i stöd av USA, England och Frankrike erövrade dessa områden 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner slogs hårt mot förtryckarna och såg sin enda räddning som Sovjetrepubliker.

Vidare i boken, ledningen i Sovjetunionen blev oroliga för sina bröder på andra sidan gränsen när det tyska angreppet mot Polen kom och den 17 september 1939 beslöt man att marschera in för att skydda in dem. Samtidigt förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde i sitt angrepp mot Sovjetunionen. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd så backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredfullt.

Stalin och Sovjetunionen framstår här som att  reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att det var ett imperiebyggande. Ett imperium som med vapen i hand var med och delade på bytet. Fram till Sovjetunionens kollaps så var detta som gällde i sovjetisk historieskrivning. Vad hade Stalin lyckats med att komma överens med Hitler?

Stalin tar för sig 

Den sovjetiska gränsen flyttades ytterligare västerut och gränsförsvaret i form av befästningar och värn längs den gamla gränsen ansågs inte längre nödvändiga så ett nytt gränsförsvar vid den nya började iordningsställas. En fiende till Sovjet, Polen, var borta men tyskarna kunde nu genomföra sin uppmarsch för ett eventuellt krig mot Sovjet på eget område intill den sovjetiska gränsen. Detta oroade inte Stalin för både Frankrike och Storbritannien hade förklarat Tyskland krig och han visste att Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig som Tyskland hade utkämpat under första världskriget (1914–1918).  Hitler var nu tvungen att blicka västerut för att ta hand om Frankrike och Storbritannien medan Stalin fortsatte med sin del av pakten. Trycket på de baltiska länderna och Finland ökade, i Finlands fall utvecklas det hela till krig. Den 30 november 1939 gick Röda armén över gränsen och kriget höll på utvecklas till ett gigantiskt fiasko men marskalk Semjon Timosjenko skickades dit för rätta till det hela och till slut tvingades finnarna att söka fred i mars 1940. Viborg som var Finlands andra stad 1939 blev nu en del av Sovjetunionen och är än idag en del av Ryssland.

Stalin ger sig på Rumänien

Tyskarna var till slut redo för sitt fälttåg mot fransmännen och den 10 maj 1940 satte kriget igång. Högsta ledningen i Sovjetunionen såg fram mot ett långt krig, att tyskarna skulle få återuppleva första världskriget på nytt. Stalin kändes sig nöjd, allt hade i stort sett gått som han planerat. Hans fiender förgör varandra även om han givit Hitler den handlingsfrihet som han behövde. En annan viktig effekt av pakten var ett handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, Tyskland blev en av Sovjetunionens viktigaste handelspartner för  modern teknik och verktygsmaskiner samtidigt som Stalin gav Hitler de råvaror som han behövde. 

Bland annat stora oljeleveranser till Tyskland från Sovjetunionen. De tågen fortsatte att rulla samtidigt som Stalin ökade trycket ytterligare på Rumänien att avträda Bessarabien till Sovjetunionen. Åsikten var att Rumänien hade tagit området olagligt från den sovjetiska nationen 1918 och nu var det dags att lämna tillbaka det. Rumänien hade inget val utan vek sig och den 28 juni 1940 gick Röda Armén in i Bessarabien, som snart blev den Moldaviska sovjetrepubliken(idag Moldavien).  Strax därefter upptogs de baltiska staterna som nya sovjetrepubliker. Stalin gjorde vad Peter den store hade gjort, nått fram till Östersjön. Det hela såg ut att gå Stalins väg förutom debaclet i Finland. 

Frankrike gick på pumpen

Dock i väster blev det ingen repris av första världskriget som Stalin hade hoppats på. Frankrike föll och kapitulerade den 22 juni 1940. Stalins vågspel med Hitler fungerade inte. Hitler kunde nu åter blicka österut.  Stalin visste att under 1940 skulle det inte bli något inget krig men under 1941 kunde det ske men hoppet var att det skulle dröja till 1942. 

Detta hopp ökade när tyskarna inledde sitt krig på Balkan, invasionen av Jugoslavien och Grekland, den 6 april 1941. Men icke den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och historiens största fälttåg tog sin början.

Stalin besegrade Hitler

Drygt 46 månader skulle dröja innan kriget var över och det kostade Röda Armén drygt 600 000 i stupade, sårade och saknade varje månad av kriget. Stalin spelade ett farligt spel med Hitler när Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under men Stalin och Sovjetunionen kom ut som segrare tills slut. Men priset sett till människoliv var extremt högt men det verkar inte ha bekymrat Stalin. Freden 1945 var inte bara kostsam för Tyskland utan även många andra länder. Polen förlorade i stort halva landet till Sovjetunionen men fick tyska områden som ersättning och kom på så sätt hamna mer i Mellaneuropa. Sedan förlorade Finland, Tyskland, Rumänien, Japan och Tjeckoslovakien landområden till Sovjetunionen. Allt tack vare vapenmakt. Landet var mäktigare än någonsin tidigare och en av världens supermakter.  Men det var en chimär skulle det visas sig.

Karta som visar hur Stalin lyckades expandera västerut efter andra världskrigets slut 1945. Där Stalin hade sina stridsvagnar bestämde han och han ville inte ge tillbaka det han hade fått i avtal med Hitler den 23 augusti 1939. Illustration: Mosedschurte / Wikipedia Commons

Den sovjetiska ekonomin var inte så stark som man trodde i väst. Ekonomin var uppbyggd för att tillgodose statens behov först och främst och inte folkets behov. Under kriget var detta inget problem för då var kriget i fokus. Men efter kriget visade det sig att den sovjetiska ekonomin inte var tillräckligt välutvecklad för att skapa välstånd för nationen och folket. Ett ytterligare faktum som försvårade efter kriget var att de länder i central- och östeuropa, som nu kom att hamna bakom järnridån, var anpassade till handel västerut. Man fick nu svänga om sin inriktning mot öster. Detta var hämnande för utvecklingen eftersom den sovjetiska ekonomin inte kunde vara samma drivmotor som väst hade varit under mellankrigstiden. Dagens ekonomiska situation i Ryssland kan belysa denna brist. Exporten av råvaror har ett dominerande betydelse för ryska ekonomin, vilket är ett tecken på en underutvecklad ekonomi. Något som hade stor betydelse för den sovjetiska krigsekonomin var de allierades lend-lease, vilket var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen.  Leveranserna från de västallierade möjliggjorde att den sovjetiska krigsekonomin kunde fokusera på produktionen av stridsvagnar, stridsflygplan och kanoner.  Utan hjälpen från lend-lease hade den sovjetiska krigsproduktionen inte alls nått samma nivåer och den sovjetiska ekonomin och livsmedelsförsörjningen hade under andra världskriget haft ännu större problem. 

Sovjetunionen byggde en enorm mängd stridsvagnar och de exporterades över hela världen till allierade makter. Dock några verkliga framgångar med stridsvagnarna i strid kom egentligen aldrig. Israels krig 1956, 1967 och 1973 visade att Väststridsvagnar hade egentligen inga större problem med sina sovjetisktillverkade motståndare. På bilden sovjetiska T-55:or under framryckning. Foto: Krigsarkivet.

Sprickor i fasaden 

Synen på Sovjetunionens militära förmåga ändrades. Sovjetunionen sågs inte längre som koloss på lerfötter utan hade blivit en av världens två supermakter. Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Röda armén blev den sovjetiska armén efter krigsslutet för att markera att ny epok hade inletts. Den sovjetiska armén gick egentligen aldrig in i ”riktigt” krig förrän 1979 i Afghanistan. Men denna insats fick de inte kalla för krig under de första åren utan det framställdes som internationell tjänst. Efter ett tag då allt fler zinkkistor med döda soldater skickades hem och allt fler veteraner, Afghanisti, märktes hemma i Sovjetunionen kom kriget bli en del av verkligheten. Dock jämfört med andra världskriget var insatsen i Afghanistan väldigt liten. Det beräknas att totalt tjänstgjorde drygt 620 000 sovjetiska soldater under nästan tio års krig i Afghanistan. Trots detta blev kriget en enorm belastning för den sovjetiska ekonomin, det blev en tung börda. Den sovjetiska krigsmakten lämnade Afghanistan 1989 och auran ”obesegbar” hade fått sig en ordentlig törn. Hela statsbildningen tappade legitimitet, ”vi var ju som tyskarna”, samtidigt garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa.

Det sovjetiska kriget i Afghanistan var ett stort fiasko. Det belastade ekonomin hårt samtidigt som illusionen om den "obesegbara" krigsmakten sprack. Foto: Rian / Wikipedia Commons

Kollapsen 1991

Stalins imperium byggde på vapenmakt, revolter mot Moskvas styre hade avlöst varandra genom åren. Tills slut kollapsade Sovjetunionen 1991 då ekonomin utvecklades klart sämre jämfört med västvärlden samtidigt länderna bakom järnridån kunde bryta sig loss från Moskvas kontroll. Sovjetunionen var en stor ekonomi tack vare sin stora befolkning men det var ingen bra ekonomi, den var underutvecklad, stelbent och halkade efter i den tekniska utvecklingen. Det kostade att ha en enorm stor krigsmakt. Att hela tiden utveckla nya vapensystem och producera dem i stora antal. Resurserna var inte oändliga utan snarare begränsade. Sovjetiska stridsvagnar blev kända över hela världen medan sovjetiska personbilar snarare blev ökända. De nationer blivit en del av Stalins imperium som delrepubliker i Sovjetunionen lämnade. De valde självständighet istället för att styras från Moskva, och frigöra sig från vad de såg vara det ryska imperiet. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur Stalins imperium till slut föll samman.

Vapensystem som USA lyfte fram som hot 1981. Vi känner igen flera av dem, modifierade varianter används i dagens krig i Ukraina drygt 40 år senare. 

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html