Pansar under kalla kriget

 

Stridsvagnar i Koreakriget – T-34 mot Chaffee och Pershing

Nordkoreanska armén hade ungefär 270 sovjetiska T-34:or med 8,5 cm kanoner och ett mindre antal T-34/76 och lätta stormkanonvagnar Su-76 när den inledde sin invasion av Sydkorea den 25 juni 1950.

När Koreakriget inleddes i juni 1950 hade varken Sydkorea eller USA särskilt många vapen på plats som kunde bekämpa de nordkoreanska T-34/85, men efter tag kom allt fler vapen och de amerikanska soldaterna kunde undersöka utslagna vagnar som på bilden. Foto: US Army

Den sydkoreanska armén däremot hade inte en enda stridsvagn. Dessutom hade Sydkorea inget bra pansarvärn, endast 37 mm kanoner och äldre Bazookas (med 6 cm kaliber). Det var inga vapen som kunde slå ut en T-34 frontalt. Någon amerikansk trupp fanns inte på plats; de sista soldaterna hade lämnat våren 1949. Så det var pansar mot infanteri.

En lätt M24 Chaffee från amerikanska 24. infanteridivisionen på väg fram till fronten. Denna stridsvagn var egentligen inte tänkt att ta sig an T-34/85, men det var den enda amerikanska stridsvagnstypen på plats inledningsvis. Foto: NARA

Bara lätta vagnar

De stridsvagnar USA hade tillgängliga att förstärka med på kort varsel var lätta stridsvagnar av typen M24 Chaffee, som fanns i Japan. Chaffee hade en 7,5 cm kanon L/39. Vi kan jämföra med tyskarna som standard hade haft 7,5 cm L/48, alltså det var ingen bra kanon att bekämpa T-34:or med.  Inga tyngre vagnar fanns bland de amerikanska förbanden i Japan, eftersom man ansåg att tyngre vagnar skulle ha problem med japanska vägar och broar.

 

Stridsvagn	Vikt	Eldrör
T-34 / 85	32 ton	8,5 cm L/54,6
M24 Chaffee	18,4 ton	7,5 cm L/39
M4A3E8 Sherman	30,2 ton	7,6 cm L/52
M26 Pershing	41,9 ton	9 cm L/53

 

Nordkoreansk supervagn

M24 Chaffee skickades över till krigets Korea, men de första striderna med nordkoreanska T-34/85 i juli 1950 var mindre lyckade. Dessutom hade nyare 9 cm Bazookas anlänt från USA, men det hjälpte inte heller. Rykten började uppstå om att T-34/85 var en superstridsvagn. Men det blev inte långvarigt då USA fixade logistiken.

Allt eftersom Koreakriget fortlöpte kom USA att kunna sätta in allt fler M26 Pershing-stridsvagnar med 9 cm kanon i kriget. Dessa vagnar hade inga problem med T-34/85, utan de kunde bekämpa dem med god effekt. Foto: US Army

Man tager var man haver

USA letade med ljus och lykta efter pansarförband som kunde skickas till Korea. I Japan aktiverades en pansarbataljon som fick Sherman-stridsvagnar, medan det i USA fanns endast tre pansarbataljoner som var redo för strid. Det har ju skett en avsevärd nedrustning efter 1945.

Alla tre skeppades från USA den 23 juli och anlände till Pusan den 7 augusti. Man hittade även i ett förråd i Japan tre M26 Pershing-stridsvagnar som visserligen var i dåligt skick men ändå gjordes i ordning och skeppades till Korea.

Amerikanska Douglas AD-4 Skyraiders anfaller markmål under Koreakriget. Detta försvårade för nordkoreanerna att förflytta sina förband under dagtid. Foto: US Navy

Bråttom till fronten

Pershingvagnarna bemannades med M24 Chaffee-besättningar, som snabbt fick skola om sig. Vagnarna fungerade inte till etthundra procent, men skickades ändå till frontlinjen så snabbt det gick. Resultatet blev att samtliga gick förlorade vid ett nordkoreanskt genombrott bara några dagar senare.

Då fanns inga tyngre amerikanska vagnar kvar i Korea efter denna förlust, men under augusti skulle nya vagnar anlända – både från armén och marinkåren.

Två nordkoreanska T-34/85 som slagits ut vid Naktong Bulge. Det är amerikanskt flyg som varit framme. Foto: US Army

Marinkåren löser problemen

Under första slaget vid Naktong Bulge i augusti 1950 kom marinkåren att sätta in M26 Pershing i strid. Det hade inte varit enkelt att få dit dem. Stridsvagnskompaniet var egentligen utbildat på Sherman, men fick M26 Pershing – och en dags träning med två skott!

För att göra än värre så hade de råkat ut för en olycka under transporten till Korea. Lastrummet fylldes med 1,5 meter saltvatten och skadade 14 stridsvagnar och ammunition. Lyckligtvis gick det att snabbt reparera 12 av dem och kort därefter även de sista två.

Amerikanska M46 Patton från 6. pansarbataljonen med sina berömda Tigermålningar på vagnarna. USA kom totalt under 1950 efter krigsutbrottet, alltså under sex månader, att frakta 1 326 stridsvagnar till Korea. Av dessa var 200 av typ M46 Patton. Foto: US Army

Ännu mer pansar kommer

Under augusti anlände pansarbataljon efter pansarbataljon. Det var M4 Sherman, M26 Pershing och en bataljon med M46 Patton. Så i slutet av augusti fanns cirka 400 amerikanska medeltunga stridsvagnar i Korea på plats och fler var på väg.  Nordkoreanska T-34/85-stridsvagnar levde nu farligt.

M4 Sherman-vagnarna var i huvudsak M4A3(76)W HVSS, även känd som M4A3E8. Det var Sherman med lång 7,6 cm kanon (L/52), bättre fjädring och bättre pansarskydd. Både M26 och M46 hade däremot långa 9 cm kanoner.  Ryktet om T-34/85 som superstridsvagn hade försvunnit så fort amerikanska medeltunga vagnar anlände och sattes in i strid.

Centurion anlände också

Brittiska 8th King's Royal Irish Hussars anlände till Pusan först i november 1950 utrustade med Centurion Mark III (som vi i Sverige tog i tjänst som Stridsvagn 81). Även C-skvadronen i brittiska 7. stridsvagnsregemente anlände, fast den var utrustad med Churchill Mark VIII. Senare tillkom även Cromwell-vagnar.

Så Nordkorea hade ett kort fönster där deras stridsvagnar kunde briljera men det stängdes snabbt. Kriget tog sedan en annan utveckling när Kina i oktober 1950 blandade sig i.

Vidare läsning:

Artur Szulc: Koreakriget. (Lund 2019)

Max Hastings: The Korean War – An Epic conflict 1950–1953. (New York 1987)

Steven J. Zaloga: M24 Chaffee Light Tank 1943–1985. (Oxford 2003)

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne under kalla kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Den tyska offensiven mot Moskva

 

Slaget om Borodino 1941

Tyskarna hade slagit sönder Röda arméns första försvarslinjer framför mot Moskva och var nu på väg mot Mozjasklinjen samtidigt som det fina höstvädret hade övergått till något helt annat, höstregnen gjorde att säsongen med rasputitsa inleddes. 

Den sovjetiska försvarslinjen, Mozjasklinjen, i mitten av oktober 1941. Från Niklas och min bok: Hitlers första nederlag, offensiven mot Moskva 1941. (Norstedts, Stockholm 2011)

Armégrupp Mitts tyska 4.armén genomförde framgångsrika anfall mot Mozjasklinjens centrala delar under perioden 13 till 19 oktober 1941, inte minst städerna Malojaroslavets och Mozjajsk, väster om Moskva. De mycket besvärliga väderförhållandena gjorde att tillgången på ammunition för artilleriet var knapp, samtidigt som den leriga terrängen nedsatte rörligheten för anfallsstyrkorna. 

Trots det slog tyskarna upp ett stort hål i Mozjajsklinjen i området kring Malojaroslavets. Även längre norrut, där Pansargrupp 4 anföll med XXXX. pansarkåren, bröt tyskarna igenom Mozjajsklinjen, längs den stora landsvägen från Vjasma till Moskva.

Tyskarnas offensiv mot Moskva fick ny fart i månadsskiftet september / oktober 1941. Nu valde tyskarna att koncentrera tre pansargrupper för anfallet. Så 4. pansargruppen som tidigare sattes in mot Leningrad hade nu Moskva som mål istället. På bilden tyskt infanteri med sin pansarvärnskanon. Foto: NARA

Sovjetiska förstärkningar anländer

Striderna på den sistnämnda sektorn var oväntat hårda och pågick under flera dagar, vilket berodde på att sovjetiska förstärkningar anlände till området där Pansargrupp 4 anföll. Generalmajor Dmitrij Leljusjenko anlände med sina medarbetare från 1. gardeskyttekåren för att ta befälet över sovjetiska 5. armén vid Mozjajsk, granne med det klassiska slagfältet Borodino (Napoleon mot Kutuzov 1812), där han togs emot av överste Semen Bogdanov som dittills hade haft ansvaret. Bogdanov var precis som Leljusjenko pansarofficer i grunden.

Efter tyskarna inledande framgångar under operation Taifun, anfallet mot Moskva, försökte Röda armén skapa en ny försvarslinje, Mozjasklinjen. Denna linje kom snart under attack från tyskarna och sakta med säkert började den krackelera. 

På plats vid Mozjajsk fanns sovjetiska 32. skyttedivisionen, som anlänt från Fjärran Östern. Divisionen hade närmare 15 000 man organiserade efter förkrigsmodellen. Alltså en full stark division. Men vad som var viktigare var att denna division bestod av veteraner. De hade redan deltagit i strider i Fjärran Östern. Ungefär 1 700 av divisionens personal bar ordnar eller medaljer vunna i strid.

Tyska infanterister inspekterar en utslagen T-34:a. Det tyska infanteriets pansarvärnskanon 37mm Pak 36 var otillräcklig mot denna typ av stridsvagn. Det fanns nya på gång men hade inte prioriterats inför operation Barbarossa sommaren 1941. Foto: Waralbum.ru

I striderna om Mozjajsk kom 5. armén att totalt ha fyra stridsvagnsbrigader i strid. Sammanlagt kom dessa fyra brigader att sätta in 244 stridsvagnar vid fronten där nästan 50% utgjordes av T-34-or. Två av brigaderna, 18. och 19., kom redan den 9-10 oktober i strid för att stoppa tyska framryckningen från Gsjatsk mot Mozjajsk. De utgjorde förposteringen i försvaret av Mozjajsk den 14 oktober för att bromsa upp XXXX. pansarkåren innan tyskarna nådde Leljusjenkos huvudförsvarslinje vid Borodino, där 32. skyttedivisionen var grupperad.  Flankskydd utgjordes av ett motorcykelregemente och milisförband. Även fyra pansarvärnskanonregementen fanns i området, av vilka tre fanns hos divisionen, medan det sista var del av försvaret av själva Mozjajsk. I reserv stod 20. stridsvagnsbrigaden med 61 stridsvagnar och ytterligare ett pansarvärnskanonregemente.

 

Tyskarnas raketartilleri, Nebelwerfer, öppnar eld. Tyskarna hade fem regementen med vardera tre bataljoner sommaren 1941. De tyska salvpjäserna var monterade på lavett och drogs av dragfordon till skillnad från Röda arméns som var fordonsmonterade. Foto: NARA

Hård kamp!

Bittra strider bröt ut och långsamt pressade sig tyskarna framåt mot Mozjajsk, men den 14 oktober var ingen bra dag för SS-divisionen ”Das Reich”. Divisionsbefälhavaren, SS-generalen Paul Hausser, var framme vid främre frontlinjen och observerade hur anfallet utvecklades.  Hela tiden träffade eld från sovjetiska stridsvagnar omgivningen. SS-kapten Erich Windisch var med och såg: ”Han tog sig plötsligt för sitt högra öga. Vi blev skräckslagna. På en gång skyndade vi fram för att hjälpa honom”. Generalen var svårt sårad i högra delen av ansiktet och ögat och efter nödförband evakuerades han och flögs iväg med en Fieseler Storch.

Striderna fortsatte och tyska stridsvagnar ur 10. pansardivisionen kom att attackera arméstaben för 5. armén den 16 oktober där stabsmedlemmar var tvungen att kämpa i närstrid. Samtidigt kom Leljusjenkos reservstridsvagnsbrigad att sättas in. Det gick inte bättre att Leljusjenko sårades svårt och förlorade medvetandet. Leljusjenko skrev i sina memoarer efter kriget att när han vaknade upp dagen därpå fick han beskedet att linjen fortfarande höll. ” Aldrig har jag varit så lycklig som jag var vid detta ögonblick”.

Leljusjenko evakuerades sent på kvällen den 18 oktober till ett sjukhus i Gorkij, som ligger 400 km öster om Moskva. Den 18 oktober tog den 44-åriga generallöjtnant Leonid Govorov befälet över armén. Han var artilleriofficer i grunden och hade haft ansvaret för artilleriet inom Reservfronten från dess bildande i augusti tills den upplöstes i oktober. Samma dag föll slutligen Mozjajsk för styrkor från SS-divisionen ”Das Reich” och 10. pansardivisionen. Styrkor ur sovjetiska 5. armén genomförde den 19 oktober tunga motanfall med tungt understöd av stridsvagnar, artilleri och salvpjäser i syfte att återta staden. Pansargeneral Georg Stumme, befälhavaren för XXXX. pansarkåren, meddelade staben för Pansargrupp 4 att vidare anfall är inte var möjliga för kåren och att kåren skulle behöva förstärkas med 5. pansardivisionen för att vända situation.

Vädret blev bara värre för varje dag. Här en lätt stridsvagn Panzer II hjälper en lastbil att ta sig fram. Foto: NARA

Pansargruppen var först tveksam till att sätta in 5. pansardivisionen vid Mozjajsk då tyngdpunkten i pansargruppens anfall egentligen skulle ligga hos XXXXVI. pansarkåren som anfaller norr om XXXX. kåren. Trots allt sattes 5. pansardivisionen in hos Stumme på kvällen den 19 oktober, samtidigt som Govorovs motanfall avvärjdes. Striderna hade kostat för båda sidor. SS-divisionens ena infanteriregemente, ”Deutschland”, hade i sina skyttekompanier en stridsstyrka på mellan 30–100 man per kompani och fem kompanier av tolv skyttekompanier hade ingen officer i befäl.

Linjen höll inte men rasputistan gjorde det

De sovjetiska generalernas förhoppningar att hejda tyskarna längs Mozjajsklinjen föreföll ha grusats men det skulle snart visa sig att tyskarna på de ställen de brutit igenom försvarslinjen tvingades göra halt. Inte ens på dessa punkter, där de gjorde sina mest beslutsamma ansträngningar, kunde de övervinna underhållssvårigheterna. Fältmarskalk Fedor von Bock, befälhavare över armégrupp Mitt, tvingades slutgiltigt acceptera att de farhågor han uttryckt innan operation Tyfon inleddes nu blivit besannade. Efter en enastående framgång i början av operationen hejdades hans förband av höstleran. Möjligen skulle de få en andra chans när den kommande kylan gjorde marken fast nog att bära fordonen, men när detta skulle inträffa visste ingen av dem.

I den sovjetiska huvudstaden stod det emellertid inte klart hur allvarligt underhållsproblemen påverkade de tyska möjligheterna att fortsätta anfalla österut. Visst kunde generaler som frontbefälhavare Georgij Zjukov, som var förhållandevis välinformerad om läget vid fronten, ana att leran var en allvarlig hämsko på tyskarnas anfallsoperationer, men han kunde inte utgå från att faran tillfälligtvis var över. Tvärtom måste han fortsätta sina febrila ansträngningar att lappa ihop försvaret väster om Moskva.

Här en lätt stridsvagn Panzer I som långsamt tar sig fram i leran, rasputitsa, som ser till att stoppa all tysk framryckning. Allt går i snigeltempo och det som förr gick kanske på några timmar tar nu dagar. Foto: NARA

 Moskva ska hållas!

Zjukovs rapporter över de disponibla styrkor som fanns att tillgå vid frontlinjen samt det faktum att Mozjajsklinjen redan var bruten på flera ställen, inte minst symboliserat av att Kaluga föll 13 oktober, gjorde att funderingar på att evakuera Moskva satte igång. Försvaret skulle kanske inte hålla. Alla i den sovjetiska ledningen kunde sin historia. Nu stred man åter vid Borodino som Napoleon och Kutuzov hade gjort 1812. En vecka efter slaget vid Borodino 7 september 1812 tågade Napoleons armé in Moskva. Order gavs att förbereda större evakueringar och sprängningar av viktiga installationer i Moskva. Helt nytt var emellertid inte detta, Evakueringar från Moskva hade faktiskt pågått sedan krigets början, men ju närmare fronten kom Moskva desto mer eskalerade de. Inte bara kvinnor och barn utan även fabriker med arbetare skickas österut mot Ural. Belägringstillstånd utropades den 20 oktober i Moskva och efter detta hade skett var det ingen tvekan att Stalin ämnade stanna kvar i Moskva och staden skulle försvaras tills sista man.

Befälhavare för SS-divisionen ”Das Reich”, Paul Hausser, efter sin skada, mannen med ögonlappen. Bakom honom med riddarkors står Sylvester Stadler, en österrikare som skulle senare bli divisionschef för 9-SS-pansardivision ”Hohenstaufen”. Bilden är från 1943. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Hitlers första nederlag – Anfallet mot Moskva. (Stockholm 2011)

Klas Reinhardt: Die Wende vor Moskau. Das Scheitern der Strategie Hitlers im Winter 1941,42. (Stuttgart 1972)

Georgij Zjukov: The memoirs of Marshal Zhukov. (London 1971)

En enkel jämförelse av det tyska pansarvapnet

Hur var det 1941 jämfört med hur var det 1944?

En enkel studie om skyttesoldatens pansarvärn 

Pansarvärnsgevär på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Finland i krig

 Finländska pansarjägare med Bofors i strid 

”Nu jävlar är det en som brinner!”

Snart flammade nästa anfallsvagn upp – och strax en tredje! De stod orörliga i konstiga ställningar här och var, vilket fick oss att anta att de hade fått nog.

Entusiasmen runt vår kanon var fantastisk!”

Endast 48 stycken Bofors 37 mm pansarvärnskanoner (den finska beteckningen var 37 PstK/36) hade anlänt innan kriget bröt ut. Bofors 37 mm kom att både importeras från Sverige och tillverkas på licens i Finland. Foto: SA-Kuva

Den 30 november 1939 anföll Röda armén Finland med 1 500 stridsvagnar som understödde den cirka 500 000 man starka sovjetiska invasionsstyrkan. Finnarna hade egentligen varken stridsvagnar eller pansarvärnskanoner. De fanns endast i mycket begränsat antal. De första 37 mm Boforspansarvärnskanonerna från Tampellas fabrik blev klara, inspekterades och överlämnades till fältarmén först i oktober 1939 – drygt en månad före krigsutbrottet. Även från Valtion Tykkitehdas (VTT, Statens artillerifabrik) kom pjäser. Tanken var en pansarvärnspluton med två pjäser per infanteribataljon, men detta var endast fallet på papperet när Röda armén anföll.

Sovjetiska pansarvapnet hade vuxit enormt under 1930-talet. Produktionssiffrorna passerade över 3000 stridsvagnar per år under flera år. På bilden stridsvagn T-26 under övning som sattes i produktion 1931. Foto: Wikipedia Commons

Nöden har ingen lag

För att ge finska fältarmén pansarvärn vände man upp och ned på lagren. Utrangerade pjäser såsom gamla 37 mm infanterikanoner av typ Obuhov m/14 och Rosenberg m/15 plockades fram och delades ut till trupperna i området kring Ladoga och Karelen och på Karelska näset. Dessa infanterikanoner var av samma kaliber som de finska Boforspjäserna, men höll inte alls samma klass. Finska armén fick emellertid improvisera och ta de pjäser som fanns att tillgå. En annan pjäs som sattes in som pansarvärnskanon var den svensktillverkade 7,5 cm kanonen m/1902 – egentligen en lätt artilleripjäs, men nöden har ingen lag. Kanonen var utrustad med sikte och korn, vilket gjorde det enkelt att skjuta direkt eld. En granat från kanonen var tillräcklig för att göra rent hus med Röda arméns lätta och medeltunga stridsvagnar. Sedan kom allt fler Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936, både från Sverige och från den egna produktionen. Hela 222 pjäser hann levereras till finska armén innan vinterkriget tog slut och cirka femtio procent av dem importerades från Sverige.

 

Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936. Pjäsen vägde 370 kg och kom att börja tillverkas på licens i Finland strax före vinterkriget. Foto: SA-Kuva, 

Kanonen visade sig kunna slå ut sovjetiska stridsvagnar. Pansarjägaren Oiva Porra berättar i boken ”Pansarjägare till fronten. Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget”:

”Ett skott brann av från kanonen. Man kunde tydligt se att granaten träffat tornet på den ena vagnen. Den krängde åt vänster och blev stående. Man laddade, siktade, sköt. Även den andra vagnen träffades och stannade. Efter en stund öppnades tornets lucka och en mans armar och huvud med läderhjälm blev synliga i öppningen. I samma ögonblick flammade hela vagnen upp i lågor, ammunitionen inuti den exploderade och vagnen brann upp.”

En utslagen sovjetisk medeltung stridsvagn T-28 omgiven an finländska soldater. 28 ton tung och en stridsvagn med ett huvudtorn med 7,6 cm kanon samt två mindre torn med kulsprutor. Det var något de finländska soldaterna inte hade stött på tidigare. Foto SA-Kuva

Moderna drakdräpare?

De finska pansarjägare kämpade hårt med att slå ut sovjetiska tyngre stridsvagnar eller som en pionjärkompanichef beskrev det:

”Det är en glädje att finna att dessa monster, de medeltunga stridsvagnarna, faller till föga i pionjärernas minfält. Vagnar beväpnade med ett par kanoner, kulsprutor och kulsprutepistoler. Bemannade av 6–9 man. Infanteriets kamp mot vagnarna med små buntladdningar på 2–6 kilo känns närmast mytisk. En över tio meter lång och fyra meter bred vagn med två torn ställd mot en man, det framstår som helt övernaturligt. En anspråkslös människa mot denna teknikjätte i inbördes kamp.”

Dessa rader passar väl in i den finska traditionen som Johan Ludvig Runeberg startade med Sven Dufva i ”Fänrik Ståls sägner”, den anspråkslöse soldaten som plikttroget och hjältemodigt försvarar fosterlandet.

Finländska soldater är framme och se över krigsbytet, lätta sovjetiska stridsvagnar T-26. Dessa vagnar som vägde nästan 10 ton var egentligen likvärdiga med de ytterst få Vickers-stridsvagnar som Finland hade. Dock Röda armén hade tusentals av dessa medan Finland hade 32 stycken men alla var inte satta i tjänst eller redo. Foto: SA-Kuva.

1939 börjar satsningen

Finlands satsning på pansarvärnskanoner började så sent som 1939. Kapten Armas Lehtinen (född 1902) blev då chef för finska arméns centrum för pansarvärnskanonutbildning som sattes upp den 16 oktober 1939 i Tavastehus, en och en halv månad före krigsutbrottet. Lehtinen liksom många av sina finska officerskollegor oroades över vad som hade hänt i Polen i september 1939 och av att Sovjetunionen och Tyskland verkade ha ingått en pakt. De försökte skynda på organiserandet av pansarvärnsplutoner när leveranser av 37 mm Boforskanoner hade kommit igång. Varför kom den igång så sent?

 

Här är kanonen i fält. Tanken var att varje infanteribataljon skulle ha haft två av dessa pjäser men krigsutbrottet 30 november 1939 kom innan Finland hade rustat färdigt. Foto: SA-Kuva

Inga stridsvagnar på Karelska näset

Den rådande åsikten i Finland var under lång tid att ”stridsvagnar på Karelska näset inte är möjligt, och om det är möjligt kommer de endast i litet antal”. Finland satte redan 1919 upp ett stridsvagnsregemente som utrustades med trettiotvå franska 6,5-tonsvagnar av typ FT 17. Finland valde fjorton vagnar med 37 mm kanoner och arton med endast en kulspruta som beväpning. Givetvis inleddes försvarsstudier av Karelska näset med tanke på grannen i öster. En studie av stridsvagnarnas användningsmöjligheter på näset genomfördes sommaren 1920, självfallet under fransk ledning eftersom fransmännen var ledande inom pansarkrigföring. Den leddes av löjtnant d’Arciér och måttstocken och föredömet för stridsvagnarnas kapacitet var naturligtvis de nyinköpta Renault FT 17-vagnarna. Denna studie menade att stridsvagnar var olämpliga på näset, något som fick långtgående konsekvenser för det finska pansarvärnets utveckling under 1920- och 1930-talen.

 

Ett mycket bra komplement till Boforspjäsen var den sovjetiska 45 mm pansarvärnskanonen. Finland erövrade ett stort antal under vinterkriget och de kom snabbt att sättas i tjänst mot sin forna ägare. Foto: SA-Kuva

Stridsvagnar kommer fram överallt

Dessa tankar skulle fjättra den finska militärledningens tänkande i nästan ett och ett halvt decennium. Slutsatserna blev förödande både för det finska pansarvapnet och för pansarvärnet. Samtidigt hade den finska militära ledningen helt missbedömt den sovjetiska stridsvagnsstyrkan. De trodde 1931 att Röda armén hade cirka 450 stridsvagnar av föråldrade modeller, men 1932 kom larmet från Finlands militärattaché i Moskva: nya modeller hade redan satts i produktion. Finland insåg att något höll på att hända. Finska försvarsledningen fattade ett mycket smart beslut: ett antal brittiska vagnar köptes in till den finska krigsmakten. Detta gjorde man eftersom den nya sovjetiska T-26 byggde på den brittiska Vickers Mark E och de två nya lätta vagnarna T-27 och T-37 byggde på formgivning från Carden-Loyd. Raskt inleddes nya tester med dessa brittiska vagnar på Karelska näset. Författaren Simo Liikaninen skriver:

”I flera veckor fick vagnarna tumla runt i myrar, öppen terräng, sluttningar och steniga marker ... Till sist väcktes officerskåren därigenom ur sin vanföreställning om att stridsvagnarna saknade användningsmöjligheter i finsk terräng. Sanningen var den rakt motsatta: nästan ingenstans gick man säker från stridsvagnarna.” 

Trots detta lyckades Finland överleva det sovjetiska storanfallet. Det finländska pansarvärnet med sina små resurser med vilja, mod och flexibilitet lyckades stå emot den sovjetiska pansarvälten under vinterkriget och slå ut mängder av stridsvagnar. Det anges att nästan tvåtusen sovjetiska stridsvagnar slogs ut av finländska kämpar under 105 dagar av krig.

 

En av de två sovjetiska medeltunga stridsvagnar T-28 som togs i tjänst av Finland i samband med vinterkriget. Under fortsättningskriget 1941–1944 kom man att erövra ytterligare fem som kunde tas i tjänst. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning:

Simo Liikanen: Pansarjägare till fronten – Finska soldaters kamp mot sovjetiskt stål under vinterkriget. (Stockholm 2016)

Mika Kulju: Suomussalmi 1940: Röda armén och den vita döden. (Stockholm 2013)

Hjalmar Siilasvuo: Kampen i Kuhmo 1939–1940. (Stockholm 2017)

Östersjön under andra världskriget

 

Kampen om Östersjöns öar

Under 1600-talet kom Östersjön att bli något av ett svenskt innanhav, för under en kort tid hade Sverige kontroll över de fem största öarna: Bornholm, Gotland, Åland, Dagö och Ösel. Sverige tappade sedan kontrollen över Dagö, Ösel och sina baltiska besittningar under stora nordiska kriget till Ryssland, som då nådde Östersjön. Och Bornholm återgick förstås till Danmark redan efter två år (1658 till 1660). 

Sovjetiska soldater i Danmark på Bornholm dit sovjetiska styrkor anlände den 9 maj 1945 efter att ha flygbombat ön i två dagar. De sovjetiska styrkorna stannade kvar på Bornholm till den 5 april 1946. 

Det befästa Åland

Ryssland blev allt mer dominant och byggde upp en styrkeposition i Östersjön. Det ödesdigra kriget 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland innebar att Sverige förlorade ännu mer av sin kontroll över Östersjön. Åland och Finland blev en del av ryska riket. Här på Åland byggdes den ryska fästningen Bomarsund.

Fästningen Bomarsund på Åland försvarades av endast 2 000 man med 40 kanoner den 8 augusti 1854 då brittiska och franska flottan understödde 12 000 franska soldater i anfallet. Det blev en stor fransk triumf som ihågkoms med en inskription på Triumfbågen i Paris. Foto: Wikimedia Commons (Henrik Juslin_Graham, Robins_Foto_Sebastian_Sodergardh)

Åland under tung beskjutning

När Krimkriget (1853–1856) utkämpades sköts den nya ryska fästningen Bomarsund på Åland sönder och samman av en brittisk-fransk flotta. Resultatet av Krimkriget blev ur Östersjöns synvinkel att Ryssland förbjöds att befästa Åland. Efter första världskrigets slut 1918 tappade Ryssland helt sina positioner runt Östersjön förutom en mindre kustremsa längst in i Finska viken vid ön Kronstadt och staden Sankt Petersburg. Sedan kom Josef Stalin.

Danska samhället Rønne på Bornholm efter två dagars sovjetiska flyganfall den 7 och 8 maj 1945. Ungefär 3 000 boende i Rønne förlorade sina hem. Foto: Wikimedia Commons

Bornholm erövras

Stalin flyttade fram Sovjetunionens positioner så enormt att hela östkusten i Östersjön (inklusive Ösel och Dagö) var under sovjetisk kontroll år 1945. Nu fick Sovjetunionen en dominerande maktposition i Östersjön tillsammans med sina allierade Polen och Östtyskland. Dessa länder kontrollerade större delen av södra kusten i Östersjön. Stalin visade att inget stoppade Röda armén när landstigning efter landstigning genomfördes under kriget. Till och med Bornholm ockuperades under nästan ett år från den 9 maj 1945. Tyskland hade kapitulerat men Bornholm var ju en dansk ön. Röda armén stannade kvar till 5 april 1946 innan Danmark lämnades i fred. 

Kampen om Ösel

Sedan Peter den stores tid har Ryssland genomfört räder och landstigningar i kampen om Östersjön. En av de hårdaste striderna om öar i Östersjön var kampen om Dagö och Ösel under andra världskriget. Först var det tyska operation Beowulf (från den 8 september 1941 till den 21 oktober 1941) där Dagö och Ösel försvarades av en sovjetisk styrka på 24 000 man. Tyskarna tog 19 000 krigsfångar.

Sovjetiska soldater förbereder sig på att inleda operation Moonsund, återerövringen av Dagö och Ösel. Totalt sattes två sovjetiska skyttekårer in i första anfallsvågen.

Operation Moonsund 1944

Under hösten 1944 återvände Röda armén med full styrka. Tyskarna hade grupperat 23. infanteridivisionen, totalt nästan 12 000 man, att försvara Dagö och Ösel med huvudstyrkan på Ösel. Sovjetiska 8. armén med två skyttekårer förstärkta med en marininfanteribrigad fick uppdraget att återta området. Operationen inleddes den 27 september 1944 och pågick fram till den 24 november 1944. En finsk styrka bestående av mindre båtar som galeaser och motorbåtar fick bistå Röda armén under några dagar med logistiken i början av oktober. Finland hade ju tvingats ut ur kriget mot Sovjetunionen efter sommaren 1944 men var tvungen av Sovjetunionen att bistå dem med transporter samt kasta ut tyskarna ur norra Finland

Till höger i bild ses en sovjetisk kanonbåt (projekt 1124). Dessa var 26 meter långa och en del versioner hade ett T-34-torn i fören och i aktern. De var effektiva för strid längs floder, men kanske inte riktigt för strid till sjöss. Foto: mil.ru

8. estniska skyttekåren

De två skyttekårerna i sovjetiska 8. armén var 109. och 8. estniska. Den senare hade bildats av Röda armén i november 1942 och bestod av två skyttedivisioner, 7. och 249.. Kårerna bestod inte bara av ester, men det hade rekryterats flitigt från leden i Estlands kommunistiska parti och bland de med estnisk börd boende i själva Sovjetunionen. Många av de ester som tjänstgjorde i kåren kom senare att få tjänstemannajobb i den sovjetiska rådsrepubliken Estland.

Röda armén i form av 8. estniska skyttekåren på ön Ösel 1944. Tyskarna har drivits tillbaka.

"Vi ger inte upp!"

Generallöjtnant Hans Schirmer, befälhavare över 23. infanteridivisionen, tänkte inte ge upp öarna utan strid, utan här var det att hålla linjen och genomföra fördröjningsstrid som gällde till det yttersta. Röda armén tog relativt snabbt Dagö, men landstigningarna och striderna på Ösel gick inte lika lätt. Schirmer fick till och med förstärkningarna som tyskarna skeppade in i form av stridsgrupper i form av 218. infanteridivisionen och 12. fältdivisionen (Luftwaffe).

Detta fotografi är taget ombord på den tunga kryssaren Prinz Eugen under 1942 och fartyget som skymtar är pansarskeppet Admiral Scheer. Foto: US Naval History and Heritage Command.

Estniska kåren pressar

Tyskarna besköts intensivt och hela tiden genomfördes sovjetiska flyganfall samtidigt som deras försvarslinjer pressade bakåt. Röda armén tillförde förstärkningar i form 30. gardesskyttekåren samtidigt som tyskarna hela tiden evakuerade sårade och lokalbefolkning. Tyskarna satte till och med in pansarskeppet Admiral Scheer och den tunga kryssaren Prinz Eugen som eldunderstöd. Tyskarna beslutade den 12 november att dra ut 12. divisionen.

Sovjetiska förband förs över till Ösel. Här kan vi se en 15,2 cm fältkanonhaubits ML-20 färjas över.

Slutet efter 59 dagars kamp

Tills slut insåg Schirmer att det inte längre gick att fortsätta motståndet och befälhavaren för armégrupp Nord, generalöverste Ferdinand Schörner, beslutade om evakuering. Den 24 november 1944 evakuerades tyskarna från Ösel. Röda armén kom att ta bara 700 fångar totalt under striderna om öarna.

Sovjetunionen brukade nedvärdera värdet av lend-lease-materiel från de allierade. De nästan 600 amfibietransportfordon DUKW som man fick var dock väldigt användbara under sovjetiska landstigningar som vid bland annat Ösel. En DUKW hade plats för 24 soldater. På bilden ses en segerparad i Leningrad 1946.

Dagens läge

Idag är alla fem av de största öarna, Bornholm, Gotland, Åland, Dagö och Ösel, en del av NATO. Dock för Åland gäller i viss mån gamla avtal, så Åland är sedan 1856 en demilitariserad zon. Att Estland åter blivit självständigt 1991 har förändrat rollerna för Dagö och Ösel. Från att varit Sovjetunionens främre bastioner till att bli en del av ett fritt Estland och senare NATO har nog minskat öarnas militära betydelsen. 

Dagens läge runt Östersjön. Notera för Ösel och Dagö de estniska namnen Saaremaa och Hiiumaa. Karta: NormanEinstein /Wikipedia Commons. 

Ryssland grepp över Kaliningrad-området gör att Gotland är mer intressant som militärt mål i händelse av konflikt mellan NATO och Ryssland. Ryska vapensystem som sjömåls- och luftvärnsrobotar kan med en gruppering i Kaliningrad och på ett ockuperat Gotland spärra och blockera av östra Östersjön för NATO.s flyg- och sjöstridskrafter. 

Vidare läsning:

Sten Ekman och Tommy Jeppsson: Ockupera Åland. Svensk krigsplanläggning från 1900 och framåt. (Stockholm 2020)

Poul Grooss: Kampen om Östersjön 1939–1941. (Stockholm 2016)

Poul Grooss: Kampen om Östersjön 1942–1945. (Stockholm 2016)

Walther Melzer: Kampf um die Baltischen Inseln. (Neckargemünd 1960)

Försvar av den svenska under kalla kriget

En enkel historia om rörligt kustartilleri

Hitler och Stalin delar på Europa

Den ödesdigra dagen 23 augusti 1939

Stalin vann kriget men Sovjetunionen kollapsade

Sovjetunionens imperium bryts upp

Sverige och kalla kriget

 

Historien om en bild – Wennerströms vän från Stalingrad

Genom militärhistorien finns en del berömda radarpar vad gäller chef och stabschef, så som Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff eller Erwin Rommel och Hans Speidel. De flesta av oss känner till Vasilij Tjujkov, befälhavare över sovjetiska 62. armén, som till slut segrade vid Stalingrad i februari 1943 – men vem var hans stabschef? Knappt någon kan svara på den frågan. Det var just honom som överste Stig Wennerström mötte på Bromma tisdagen den 25 november 1958.

En känd bild av ett avgörande skede i svensk militärhistoria. En sovjetisk militärdelegation besöker Stockholm 1958 och i mottagningskommittén ingår flygöversten Stig Wennerström, som senare skulle bli känd som landsförrädare och spion. Men vilka är männen på bilden? Den sovjetiska generalen som hostar är chefen för Leningrads militärområde, general Nikolaj Ivanovitj Krylov. Den svenske officeren med pälskrage är chefen för Västerbottens regemente överste Carol Bennedich. Foto: Lasse Sjögren

Försvar av Odessa och Sevastopol

General Nikolaj Krylov hade varit Tjujkovs stabschef vid Stalingrad och var år 1958 nytillträdd befälhavare för Leningrads militärområde. År 1919 kom han som sextonåring i Röda arméns tjänst. Han visade tidigt sina goda militära kvaliteter och utbildades till plutonchef. Efter ryska inbördeskrigets slut stannade Krylov kvar i Röda armén för att bli yrkesofficer. År 1931 tillträdde han som chef för en bataljon i Fjärran Östern. När tyskarna anföll den 22 juni 1941 befann sig överste Krylov i Odessas militärdistrikt, så de första striderna utkämpades mot rumänska förband. Krylov fortsatte att tjänstgöra på södra delen av östfronten – först i försvaret av Odessa och sedan i försvaret av Sevastopol, där han sårades svårt i januari 1942. Han evakuerades dock först under slutstriden vid Sevastopol med hjälp av en ubåt.

Högkvarteret för sovjetiska 62. armén i Stalingrad där Krylov som stabschef står längst till vänster i bild och antecknar. I mitten samtalar chefen för 62. armén Vasilij Tjujkov med chefen för 13. gardesskyttedivisionen Aleksandr Rodimtsev, medan politiske kommissarien Kuzma Gurov stirrar ner på kartan. Foto: Wikipedia Commons

Slaget om Stalingrad

Efter att ha återhämtat sig från sin skada trädde Krylov åter i tjänst och kom i augusti 1942 att bli 62. arméns nya stabschef. Arméchef var Vasilij Tjujkov och de skulle kampera ihop fram till maj 1943. Då fick Krylov befäl över en egen armé efter några temporära poster innan han landade som befälhavare över 5. armén. Denna armé ledde han från oktober 1943 till krigsslutet 1945, förutom under en kort period då han var sårad. Han erövrade bland annat Vilnius sommaren 1944 och kom att utnämnas till Sovjetunionens hjälte samt befordras till generalöverste för sina insatser sommaren 1944. Hans armé var en av dem som kom att förflyttas till Fjärran Östern för att delta i kriget mot Japan, där Krylov åter utmärkte sig.

Efter andra världskrigets slut år 1945 kom Krylov att bli befälhavare över diverse militärdistrikt och blev general år 1953. År 1958 tog han över Leningrads militärdistrikt och kom att besöka Sverige där Wennerström mötte upp på Bromma. Han kvarstod som befälhavare över Leningrads militärdistrikt fram till 1960 då han tog över Moskvas militärdistrikt. Några år senare, 1963, blev Krylov marskalk och befälhavare över de strategiska robottrupperna. Dessa förde han befälet över fram till sin död den 9 februari 1972, 68 år gammal.

 

Till vänster: här porträtteras kapten Vasilij Jefremov 1942 efter att han erhållit utmärkelsen Sovjetunionens hjälte – se guldstjärnan på uniformen. Han kom i november 1942 att gå över till att leda utbildningen av nya piloter. Till höger, Stig Wennerström skrev en bok om Stalins flygvapen som kom ut år 1946. Boken hette Röda vingar och hade undertiteln Det ryska flyget från tsartid till nutid. Wennerström visar sig som författare vara enastående initierad och sakkunnig.

En av Stalins falkar möter Örnen

En annan som var i delegationen till Sverige var flygöverste Vasilij Jefremov (1914–2002) som var en erfaren stridspilot. Han flög jaktplanet I-15bis under finska vinterkriget 1939–1940 under totalt 140 uppdrag. Under kriget mot Tyskland flög han sedan först MiG-3 och därefter LaGG-3 fram till den 10 november 1942 då han lämnade fronttjänstgöringen. Han hade då flugit 274 stridsuppdrag och vunnit sju luftsegrar. Hans nya tjänst var som inspektör för utbildningen av nya piloter. Efter andra världskriget deltog han aktivt i utvecklingen av Sovjetunionens första jetstridsplan och utbildade sig till generalstabsofficer med examen år 1953.

Överste Stig Wennerström lämnade över information till Sovjetunionen inte bara om Sverige utan även om Nato. Informationen rörde försvarsplaner, den brittiska luftvärnsroboten Bloodhound, den amerikanska luftvärnsroboten Hawk samt de amerikanska jaktrobotarna Falcon och Sidewinder. Via Wennerström fick Sovjetunionen även information om det svenska flygbassystemet och Saab J 35 Draken. I samband med Kubakrisen 1962 överlämnade Wennerström information angående amerikanska flottan. Wennerströms sista kontaktperson före avslöjandet var GRU-officeren Vitalij Nikolskij och han lyfte speciellt fram senare att information om luftvärnssystemen Hawk och Bloodhound samt de amerikanska jaktrobotarna som Wennerström överlämnade var mycket viktiga för Sovjetunionen.

GRU-officeren Vitalij Nikolskij (1910–2002) var Wennerströms kontaktman på den sovjetiska ambassaden under åren 1960–1963. När Wennerström avslöjades fick Nikolskij lämna fältarbetet och i stället övergå till undervisning. Även han hade ju blivit röjd. Till höger, Örnen skvallrar om höken. Robotsystem Hawk är ett luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd och hög höjdtäckning. Robotsystem 67 har ingått i det svenska luftvärnet sedan början av 1960-talet. Uppgraderingar har genomförts genom åren och systemet har fått nya beteckningar. Robotsystem 77 introducerades 1980 och nuvarande version heter Robotsystem 97. Foto: Lasse Sjögren.

En erfaren underrättelseofficer

Wennerströms förste kontaktperson var flygattachén Semjon Jusjtjenko, som var stationerad i Stockholm 1954–1960. Hans karriär under andra världskriget bestod främst av administrativa tjänstemannaposter. Han var något av en typisk tjänsteman, medan GRU-officeren Vitalij Nikolskij som kom till Sverige i hösten 1960 var något helt annat. Till skillnad från sin föregångare hade han arbetat som underrättelseofficer vid fronten – bland annat under slaget vid Moskva 1941–1942 då han tjänstgjorde vid 10. arméns stab. Han blev uppmärksammad, befordrades och kom att tjänstgöra vid frontstaben för Västfronten innan han skickades till Stalingrad under hösten 1942. Han erhöll flera medaljer och utmärkelser för sin tjänstgöring. Under 1944 ansvarade han för utbildningen av polacker för underrättelsearbete i de polska områdena som Röda armén stod redo att marschera in i. Vid krigsslutet var han överstelöjtnant.

Nikolskij kom efter kriget att tjänstgöra i både Österrike och Tyskland innan det blev dags att fara till Stockholm på hösten 1960. Han fick välja mellan Tjeckoslovakien och Sverige, men ville egentligen inte åka till endera landet. Han valde Stockholm i hopp om att det skulle vara bäst för honom. I maj 1961 utnämndes han till generalmajor. Hans karriär som fältofficer tog slut när Wennerström arresterades och därefter fick han ägna sig åt utbildning innan han pensionerades från GRU 1968. Han skrev sina memoarer och de kom ut i Ryssland år 1997.

Vidare läsning:

Wilhelm Agrell: Stig Wennerström – Myten om en svensk storspion. (Stockholm 2020)

Anders Frankson (red): Förrädare! Att vinna krig med svek. (Stockholm 2019)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html