Pansarnäven på Okinawa 1945
USA satte in fyra infanteridivisioner och två marindivisioner på Okinawa i april 1945. Alla
divisioner hade en medeltung stridsvagnsbataljon med M4 Sherman som understöd. Sedan
fanns det en självständig eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo". Så totalt sju
pansarbataljoner med Shermans på Okinawa.
”Fiendens styrka ligger i hans stridsvagnar!”
Generallöjtnant Mitsuru Ushijima, befälhavare japanska 32. armén.
En Shermanbataljon från armén hade tre stridsvagnskompanier med 17 Sherman var plus
tre vagnar på bataljonstaben. Där fanns även eldunderstödspluton med sex
understödsvagnar M4 Sherman med 10,5 cm haubits. Marinkåren hade 15 Shermans i sina
stridsvagnskompanier och en vagn för bataljonsstaben. Men inga understödsvagnar. Det
blev 46 vagnar mot 54 + 6 i armén. Nästan alla Shermans var M4A3 på Okinawa. Det var
endast 1. marindivisionen som hade M4A2. Till skillnad från Europa hade alla lätta
stridsvagnar plockats bort.
Diesel eller bensin
Varför hade 1. pansarbataljonen i 1.marindivisionen M4A2? Bataljonschefen
överstelöjtnant Arthur J. Stuart bestämde sig efter slaget om Peleliu hösten 1944 att behålla
bataljonens äldre M4A2 och inte ersätta bataljonens vagnar med nya M4A3. Han ansåg att
de dubbla General Motors dieselmotorerna var säkrare än M4A3:s bensinmotor. Han fick
medhåll från divisionschefen Pedro del Valle: ”Stridsvagnarna (M4A2) är inte lika
lättantändliga av fientlig eld och sprängs inte”.
Hästkrafter framför diesel
Däremot bataljonschef överstelöjtnant Robert L. Denig för 6. pansarbataljonen i
6.marindivisionen valde att byta till de nya vagnarna. Den främsta fördelen såg han i den
vattenkylda Ford V-8 motorn som hade 450 hk istället för 375 hk i M4A2. Han såg bytet från
diesel till bensin en acceptabel risk för att få en starkare motor.
Stormkanonvagnen Sherman
I början av kriget var det inte standard att respektive division i Stilla havet hade en egen
pansarbataljon men efter 1943 blev så. På västfronten i Europa såg stridsvagnen ett vapen
för manöverkrig medan här i Stilla havet var det en mobil pansarskyddad pjäs som kunde
understödja med direkteld. Alltså samma tankar som tyskarna hade haft i utvecklade av
stormkanonvagnar. Efter artillerielden hade gjort sitt fanns det alltid enstaka försvarade
styrkepunkter som hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Dessa måste
kunna bekämpas med spränggranater.
Schaktblad i varje bataljon
Shermanvagnen sågs som en bra lösning för problemet eftersom de skulle vara en del av
infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande styrkepunkter med direkteld
av spränggranater. Sedan kom ett antal Shermans i varje bataljon att utrustas med schaktblad som
sågs som användbart att täcka över fientliga positioner med jord. Kan vi inte spränga dem så kan
vi begrava dem.
Telefon på bakpansaret
Det fanns en del problem, hur skulle kommunikation mellan vagnen och infanteristerna utanför
ske? Det hade varit brist på övningar i samverkan. Till Okinawa hade man lärt sig hur samverkan
skulle utformas. Dessutom fanns numera monterat på stridsvagnens bakpansar vad som kunde
liknas med en telefon som vad uppkopplad mot vagnens interna kommunikation. Infanteristen
kunde enkelt nå stridsvagnens besättning. Det fanns också en lampa monterad som blickade om
besättningen försökte nå infanteristerna. Detta kom inte att fungera perfekt men tillräckligt bra.
Huvudfiende var Sherman
Striderna på Okinawa blev inte lätta för de amerikanska pansarsoldaterna i sina Shermans. Den
japanska armébefälhavaren generallöjtnant Mitsuru Ushijima för 32. armén som försvarade
Okinawa hade lagt ner stor tid på utbildning och övningar om hur stridsvagnar bäst
bekämpades. Det japanska pansarvärnet bestod i huvudsak av 47 mm pansarvärnskanoner,
inte alls på samma nivå som tyskarnas 7,5 cm Pak 40. Men japanerna satsade mycket på
magnetiska minor och riktade sprängladdningar.
Enorma förluster
De sju amerikanska pansarbataljonerna hade tillsammans 366 M4A2 och M4A3 Shermans
initialt och av dessa kom 153 stridsvagnar att totalförstöras under det 82 dagar långa slaget,
det vill säga 42 procent. Tittar vi enbart på marindivisionernas två bataljoner så är det än
värre, 55 procent. Många vagnar skadades flera gånger och kunde repareras. Det förstår vi
om vi läser slutrapporten om Okinawa för 1. pansarbataljonen i 1 marindivisionen som
hade 46 vagnar. Bataljonen rapporterade om 28 utslagna vagnar och 163 skadade vagnar.
Ett avgörande vapen
Den framtida befälhavaren för amerikanska marinkåren, Lemuel Shepherd, förde befäl över
6. marindivisionen vid Okinawa yttrade efter slaget: ”Om något understödsvapen ska pekas
ut att ha bidragit mer än alla andra för framgångarna vid Okinawa så skulle stridsvagnen ha valts utan tvekan”.
Vidare läsning:
Steven Zaloga: US Marine Corps Tanks of World War II (New Vanguard, 186). (Oxford 2012)
Gordon Rottman: Okinawa 1945 – The Last Battle. (Ocford 2002)
Mina böcker om krigshistoria finns listade här:
https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html
Det italienska pansarvapnet under andra världskriget:
Klart bra artikel! Även om man är intresserad är det lätt att ha missat stridsvagnarnas roll på Okinawa.
SvaraRaderaTackar för de fina orden.
Radera