Tungt pansarvärn

Tyska försök på östfronten 

Under kriget producerades en mängd olika försöksvagnar för tyska krigsmakten som sedan aldrig sattes i serieproduktion av olika anledningar. Här är en kort historia om två av dessa och de kom att genomgå fältförsök med 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. 

Gamla stridsvagnar konverteras till pansarvärnskanonvagnar. Tyskarna inledde processen 1940 och fortsatte göra detta under flera år. På bilden Panzerjäger I med 47 mm kanon. Foto_Flickr.com

Tysklands första pansarvärnskanonvagn var Panzerjäger I. Här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna stridsvagn dög inte för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen. 

Fyra bataljoner sommaren 1940 

Varför man gjorde detta var att det fanns en oro att standardkanonen 37 mm PAK 36 pansarvärnskanon var otillräckligt mot tyngre franska vagnar så ett bättre mobilt pansarvärn behövdes. Tyskarna hade i början av 1940 inte så många valmöjligheter så de beslöt att använda erövrade tjeckoslovakiska kanoner och montera dem på Panzer I. 

Här ser vi den tyska medeltunga stridsvagnen Panzer IV i täten, följt av den lätta stridsvagnen Panzer I. Dessa vagnar, Panzer I, hade endast två kulsprutor i tornet. 

Ett tidigt förband som fick detta fordon var 521. pansarvärnsbataljonen. Detta förband formerades i augusti 1939 då med dragna 37 mm pansarvärnskanoner. I april 1940 bytte de ut dessa mot nya Panzerjäger I. Totalt kom fyra bataljoner av denna typ att sättas upp inför Frankrike 1940. Endast 521. bataljonen sägs varit insattberedd från start. Det anges att 99 konverteringar från Panzer I till Panzerjäger I hade hunnit genomföras till fälttåget.

Enkel struktur för 521 pansarvärnsbataljonen maj 1940 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Vagnen visade fungera i Frankrike så ytterligare vagnar byggdes och flera bataljoner sattes upp. Hela fälttåget mot Frankrike gick över förväntan så även om 37 mm kanoner som pansarvärn och stridsvagnspjäs hade visat sig vara för svaga gick inte larmklockorna igång. En satsning på 50 mm kanoner satte igång, men vi kan säga att den skedde på halvfart, om ens det.

För hela året 1940 kom det att landa på 172 konverteringar och därefter ytterligare 30 under början av 1941. Under 1941 sattes det även igång en konvertering av erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 för att kunna öka antalet bataljoner med lätta pansarvärnskanonvagnar, totalt 174 vagnar fram till oktober 1941.

174 erövrade franska lätta stridsvagnar Renault R-35 konverterades till pansarvärnskanonvagnar. Vagnens torn ersättes av en överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. 

Antal bataljoner växte 

Så sommaren 1941 när operation Barbarossa inleddes fanns det hela 9 bataljoner varav 3 hade Renault R-35 hos de tre tyska armégrupperna i öster. Sedan fanns ytterligare två bataljoner på andra frontsektorer. 

Enkel struktur för 521. pansarvärnsbataljonen juni 1941 

Bataljonshögkvarter 

Signalpluton 

3 pansarvärnskompanier med vardera 9 Panzerjäger I 

Underhållsförband 

Personal: 413 man varav 18 officerare och 88 underofficerare 

Fordon: 27 pansarvärnskanonvagnar, 4 lätta stridsvagnar (utan torn) för staber, 75 motorfordon, 21 motorcyklar med sidovagn och 26 motorcyklar. 

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 med en 7,6 cm kanon, bra pansar och god framkomlighet blev en obehaglig överraskning för tyskarna. De insåg att 37 mm kanoner som pansarvärnsvapen var historia. 

Tung pansarvärnskanonvagn testas 

Sedan hade bataljonen dessutom fått två testfordon inför den 22 juni 1941. Det var tunga pansarvärnskanonvagnar, ”Panzerjäger 10,5 cm K18 auf Selbstfahrlafette“. Beväpningen bestod av en 10,5 cm kanon L/52 och vagnen fick smeknamnet ”Dicker Max”. Grunden var ett modifierat chassi från stridsvagn Panzer IV E. Tornet plockades bort och kanonen blev fast monterad i en öppen överbyggnad. Vikten ökade från 21 ton till 25 ton. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna som kom att ingå i 521. pansarvärnsbataljonen sommaren 1941. Foto: Wikipedia Commons

Från början 1939 var det tänkt att den nya vagnen skulle kunna bekämpa bunkrar på långt avstånd, medan man räknade att själva målet skulle ha svårigheter att besvara elden effektivt. Tankarna då kretsade mycket runt Maginotlinjen. Det fanns inget färdigt fordon vid fälttåget mot Frankrike 1940. Men efter segern mot Frankrike föreslogs det att vagnen var kanske lämplig att prova som tung pansarvärnskanonvagn. Två prototyper beställdes och levererades i januari 1941 och presenterades för Adolf Hitler i mars 1941. 

En av de två tunga pansarvärnskanonvagnarna på östfronten 1941. I bakgrunden skymtar en tysk stridsvagn Panzer III. Foto: flickr.com

Därefter var det dags för truppförsök. 521. bataljonen stred bland annat tillsammans med 3.pansardivisionen i armégrupp Mitt. Anfall mot Smolensk och därefter Moskva. Den ena prototypen förlorades redan den 26 juni 1941, olyckstillbud som ledde till ammunitionsbrand. Den andra tjänstgjorde fram till slutet av 1941 innan den skickades till fabriken för genomgång. Fältförsöken var inte lyckade. Pjäsen när den avlossades rev upp stora dammoln vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag, öppet stridsutrymme och svagt pansarskydd. 1941 hade egentligen alla tyska pansarfordon svagt pansarskydd med tanke på 7,6 cm kanoner i sovjetisk tjänst. 

Soldater från Röda armén undersöker en utslagen Panzerjäger I på östfronten 1941. Foto: Wikipedia Commons

Nya Marders tas i tjänst 

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, blev ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. 47 mm kanonen på Panzerjäger I visade sig vara otillräcklig så en ny serie av pansarvärnskanonvagnar med grövre kanoner, 7,5 cm och 7,6 cm, sattes i gång, Marder-modellerna. Både nyproduktionen och konverteringar skedde baserade på tre olika chassin det franska Lorraine 37L, det tyska Panzer II och det tjeckoslovakiska Panzer 38 (t). 

En pansarvärnskanonvagn Marder III på Panzer 38 (t)-chassi ur 521. pansarvärnsbataljonen på östfronten. Inför sommarfälttåget 1942 fick bataljonen 12 av dessa vagnar. 

Så bataljonen kom att ersätta Panzerjäger I i två kompanier med Marder III på Panzer 38 (t)-chassis med 7,6 cm kanoner inför sommarfälttåget 1942. Bataljonen hade få vagnar kvar, de hade förlorats i strid. Panzerjaeger I hade inget pansarskydd att tala om och det öppna stridsutrymmet skyddade dåligt mot eldgivning och splitter. Sovjetiska 45 mm pansarvärnskanoner var farliga för vagnen.   

Emil anländer till bataljonen 

Första kompaniet hade sex Marders, andra kompaniet även det sex Marders medan tredje kompaniet hade nio Panzerjäger I. Slutligen specialförbandet för fältförsök. Så förutom nya Marders i två kompanier inför sommaren 1942 fick bataljonen två nya testfordon, pansarvärnskanonvagn ”Sturer Emil” (envisa Emil). 

Den tunga pansarvärnskanonvagnen ”Sturer Emil” på östfronten 1942. Pjäsen en 12,8 cm kanon L/61, vilket innebär att kanon är 7,8 meter lång. 

Chassis på vagnen var från projekt VK3001(H). Det var ett försök att få fram en ny medeltung stridsvagn med drygt 30 ton vikt. Projektet lades ner och de valde att satsa på tyngre projekt, vilket slutade med att Tiger-stridsvagnen kom att se dagens ljus. I vilket fall två av dessa chassin från projektet VK3001(H) kom att få en kanon fast monterad i en öppen överbyggnad. Pjäsen var en 12,8 cm L/61 kanon. Den hade utvecklats sedan 1936 som tänkt luftvärnspjäs men 1939 kom även funktionen pansarvärnspjäs med i bilden. 

Vikt 35 ton och tunt pansar, motorn hade 300 hk, samma styrka som motorn i stridsvagn Panzer IV. Dock stridsvagnen vägde drygt 13 ton mindre. Så den nya försöksvagnen var motorsvag. Dessa två tillsammans med den kvarvarande ”Dicker Max”, som återvände, bildade en pluton i bataljonen. 

Nu var det fälttåget i söder som gällde, Stalingrad och Kaukasus. Liknade kritik som funnits för ”Dicker Max” fanns även här för ”Sturer Emil”. Att slå ut fientligt pansar för dessa fordon var inget problem men delad ammunition sänkte eldhastighet. En av dem sägs haft 22 ringar målad på eldröret. Sedan när pjäserna avlossade blev dammolnen stora vilket försvårade sikten, var det träff eller miss? Att justera eldgivningen var problematiskt. Annan kritik som framfördes var motorsvag och svagt pansarskydd. Men till Tigervagnen kom under hösten 1942 hade inget tyskt pansarfordon haft riktigt bra pansarskydd.

Slutet i Stalingrad 

Detta brukar anges vara en av de sista fotografierna på "Dicker Max”. En soldat från Röda armén undersöker vagnen. Foto: Wikipedia Commons

Inget av dessa två fordon kom att sättas i serieproduktionen utan det blev istället ett tredje fordon. Hitler kom med krav på en pansarvärnskanonvagn med lång 8,8 cm kanon (L/71) och det resulterade i en ny vagn hösten 1942. Vagnen hade ett modifierat Panzer IV-chassi, Geschützwagen III/IV. Namnet vagnen fick till slut blev "Nashorn" (Noshörningen). Den hade svagt pansarskydd, öppet stridsutrymme och beväpningen utgjordes som sagt av en lång 8,8 cm kanon (L/71). En pjäs som hade inga problem att slå igenom pansaret på sovjetiska vagnar vid träff. Satsningen på "Nashorn" gjorde att varken ”Sturer Emil” eller ”Dicker Max” sattes i produktion. 

Pansarvärnskanonvagnen "Nashorn" hade många barnsjukdomar, så verkstadsbesök skedde ofta i början. Totalt byggdes 494 vagnar med start från 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-279-0950-09 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

I samband med den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 befann sig 521. bataljonen på fel ställe, den blev innesluten i Stalingrad. Exakt när under slutet av 1942 som den sista kvarvarande ”Dicker Max” gick under är oklart medan de två ”Sturer Emil” fanns inne i fickan varav en förstördes och den andra blev sovjetiskt krigsbyte och finns att beskåda i Moskva numera. Däremot verkar Röda armén inte ha släpat iväg ”Dicker Max” som en trofé utan den gick till skroten. Hela bataljonen gick under i samband med Stalingrad. 

Krigsbytet i Ryssland. "Panzerselbstfahrlafette für 12,8-cm-Kanone 40 auf VK 3001 (H)". Det blev ingen produktionsstart för pansarvärnskanonvagnen "Sturer Emil". Foto: Alan Wilson

Vidare läsning: 

Chamberlain, Peter, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 2/II. (Leo Niehorster, Hannover 1990)

 Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Tunga 60 cm mörsare

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Nordafrika och operation Barbarossa 1941

Ökenkriget jämfört östfronten 

Tyskland fick under 1941 två nya krigsskådeplatser, Nordafrika och Östfronten. Där huvudmotståndare på den första var det brittiska imperiet medan på den andra var det Sovjetunionen. Ökenkriget har blivit enormt omskrivet och ökenräven Erwin Rommel en legend men hur stor var den tyska insatsen i Nordafrika jämfört med den på östfronten? 

Den tyska befälhavaren Erwin Rommel blev en legend under striderna i Nordafrika. Brittisk krigshistoria har skrivit hyllmeter efter hyllmeter om insatsen i  Nordafrika. Men hur stor var den tyska styrkan jämfört med östfronten?

Under 1941 förlorade de tyska styrkorna i ökenkriget 2 198 döda, 5 688 sårade och 5 160 saknade soldater, med andra ord 13 046 totalt. Det kan jämföras att på östfronten under 1941 uppgick totalförlusterna i manskap till nästan 850 000 i döda, sårade och saknade. Ser vi även på förluster av utrustning är skillnaden stor, se tabell

                                                    Pansarvärn                            Artilleri

1941	Stridsvagn	3,7 cm Pak	5 cm Pak	10,5 cm lFH	15 cm sFH	8 cm Grk
Nordafrika	211	29	17	19	8	46
Östfronten	2656	3349	426	1153	554	1974

Varför stridsvagnsförlusterna i Nordafrika är höga jämfört övriga vapensystem är att det var främst tyska pansardivisioner som stred där medan på östfronten var de flesta divisionerna infanteridivisioner. I Nordafrika fanns det under slutet av 1941 tre tyska divisioner, 15. pansar, 21. pansar och 90. lätta divisionen. Medan östfronten fanns det över 150 tyska divisioner totalt, där 19 var pansardivisioner. 

En utslagen tysk stridsvagn Panzer III med den långa 5 cm kanonen (L/60) i Nordafrika. Tyskarna hade under åren 1941–1942 två pansardivisioner i Nordafrika. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Pansardivisioner i Nordafrika 1941

Stridsvagnstyp	5. lätta divisionen	15. pansardivisionen
Panzer I	25	0
Panzer II	45	45
Panzer III (5 cm)	71	71
Panzer IV	20	20
Panzerbefälsvagn	7	10
Totalt antal vagnar	168	146

Not: 5. lätta divisionen blir senare 21. .pansardivisionen

Till skillnad från 5. lätta divisionen var 90. lätta divisionen ingen pansardivision utan en motoriserad infanteridivision. 

90. lätta divisionen 

Sommaren 1941 skapade tyskarna divisionen: Afrika-Division z.b.V. En förkortning som betyder: zu besonderen Verwendung, för särskilda ändamål. Alltså vi kan likna det med ad-hoc förband, en sammansatt stridsgrupp. 

Soldater ur tyska Afrikåren fotograferade av Erwin Rommel. Ibland glöms det bort att Italien drog ett tungt lass under striderna i Nordafrika. Då tyskarna själva hade till exempel fyra divisioner i augusti1942 medan italienarna hade åtta divisioner. Foto: NARA 

Struktur 26 juni 1941 

Divisionsstab 

155. skytteregementet (tre bataljoner) 

361. infanteriregementet (två bataljoner) 

580. spaningskompaniet 

900. pionjärbataljonen 

190. signalkompaniet

Namnet på divisionen ändrades till 90. lätta Afrika-divisionen den 26 november 1941. Denna divisionen kom att utvecklas vidare under 1942. Den 1 april 1942 blev det nya namnet 90. lätta infanteridivisionen och sedan justerades det igen i juli 1942 till 90. lätta Afrika-divisionen (motoriserad tropiktjänst)..

Striderna i Nordafrika böljande fram och tillbaka. Pansarstrider hade stor betydelse för utgången av slagen. Tyskarna använde givetvis sin tunga luftvärnskanon 8,8 cm som pansarvärnspjäs med framgång. Dessa pjäser slog ut många brittiska stridsvagnar. Foto: Reddit

  

Struktur juli 1942 

Divisionsstab 

155. pansargrenadjärregementet (två bataljoner) 

200. pansargrenadjärregementet (två bataljoner) 

361. pansargrenadjärregementet (två bataljoner)

190. pansarbataljonen (ett kompani)

90. pansarspaningsbataljonen

190. artilleribataljonen

900. pionjärbataljonen 

Sedan ska man inte luras av ordet pansargrenadjär, det är motoriserat skytte. Ingen tilldelning av bepansrade halvbandvagnar. Senare i början av 1943 tillfördes division en pansarvärnsbataljon, en luftvärnsbataljon och ytterligare en artilleribataljon. Divisionen kom att slutligen kapitulera den 12 maj 1943 i Tunis. 

Från 5. lätta till 21. pansar

Medan 15. pansardivision var en normal pansardivision så var 5. lätta divisionen en annorlunda division. Det var ingen normal pansardivision utan också ett ad-hoc förband som 90. divisionen.

Förband ur 5. lätta divisionen i Nordafrika under framryckning. De tunga åttahjuliga tyska pansarbilarna var som gjorda för krigsskådeplatsen. 

Struktur juni 1941

Divisionsstab

5. pansarregementet (två bataljoner)

200. infanteriregementet z.b.V. (motoriserad, två bataljoner)

3. pansarspaningsbataljonen

II. /155. artilleribataljonen (motoriserad)

200. pionjärbataljonen z.b.V.

39. pansarvärnsbataljonen (dragna pjäser) 

605. pansarvärnsbataljonen (Panzerjaeger I) 

606. luftvärnsbataljonen (fordonsmonterade) 

Det speciella med 200. infanteriregementet z.b.V. var att det bestod av 2. och 8. kulsprutebataljonen (motoriserad) som hade fått bilda ett infanteriregemente. 

Tyskarna hade till skillnad från andra länder utvecklat en enhetskulspruta som beroende på lavett kunde fungera både som lätt och tung kulspruta. Foto: Reddit.

Alltså divisionen var väldigt svag vad gäller infanteri och artilleri men väldigt stark vad gällde pansarvärn. Jämförelse 15. pansardivisionen hade fyra skyttebataljoner, tre artilleribataljoner och en pansarvärnsbataljon med dragna pjäser. 

På bilden en obepansrad halvbandvagn används som dragfordon till en 37 mm pansarvärnskanon Pak 36 under 1941. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-782-0016-34A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Redan i augusti 1941 ändrades namnet till 21. pansardivisionen. Givetvis kom det att ske justeringar av organisationen. De tyska förbanden i Nordafrika utvecklades beroende läget, behov och tillgång.

Struktur 1942

Divisionsstab

5. pansarregementet (två bataljoner)

104. pansargrenadjärregementet (två bataljoner)

8. kulsprutebataljonen (motoriserad)

15. motorcykelbataljonen

3. pansarspaningsbataljonen

155. artilleriregementet (motoriserad)

200. pionjärbataljonen

39. pansarvärnsbataljonen (dragna pjäser)

606. luftvärnsbataljonen (fordonsmonterade)

305. luftvärnsbataljonen (88:or) 

8. kulsprutebataljonen (motoriserad) omformeras senare till pansargrenadjärer och blir bataljon i 104. pansargrenadjärrgementet. Divisionen kom att slutligen kapitulera den 12 maj 1943 i Tunis. 

Nordafrika kontra Finland 

Den tyska Afrikasatsningen 1941 var inte speciellt omfattande sett till storlek men två större pansarförband när tyska krigsmakten endast har 21 visar att man såg allvarligt på situationen. Sedan skapades en tredje motoriserad division. Detta för att bistå Italien. Sedan under 1942 skickas en fjärde division över, den blir den 164. lätta Afrika-divisionen. Divisionen organiseras ungefär som 90. divisionen, dock inga stridsvagnar. 

Tyska bergsjägare i norr. Tyskland satte in två bergsjägardivisioner i sin offensiv mot Murmansk. Foto: Dag Skogheims Privatarkiv

En jämförelse mellan norr och söder. Till Finland sommaren 1941 skickas fyra divisioner, två bergsjägare för Murmansk och två andra divisioner för Salla-området. Det var 169. infanteridivisionen och SS-stridsgrupp Nord. Sedan anlände en femte via Sverige, 163. infanteridivisionen, men den var tänkt att användas i södra Finland. 

Vidare läsning: 

Gordon Williamson: Afrikakorps 1941–43. (London 1991) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/I. (Leo Niehorster, Hannover 1990) 

Niehorster, Leo: German World War II Organizational Series, vol 3/II. (Leo Niehorster, Hannover 1992)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses som lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

Arthur Wellesley, Duke of Wellington (1769-1851) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Var det kris i februari 1942?

Sverige och andra världskriget

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade den 18 februari 1942 fått regeringen att mobilisera delar av svenska försvaret. Samtidigt beslutat om att genomföra en större planerad manöver i Jämtland den 22 februari till 29 februari 1942. Sverige hade den tyska krigsmakten som granne på nära håll då tyskarna kontrollerade Danmark, Norge och Baltikum. Tyska förband fanns också i Finland. 

På fotografiet Kustartilleriets nya pjäs. 15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Den första under 1941. Här deltar den i Jämtlandsmanöver  1942 som vi kan säga användes som ett skyltfönster mot tyskarna. Foto: Krigsarkivet. 

Under hela hösten 1941 hade rykten om ett tyskt anfall cirkulerat och de hade fortsatt under 1942. Till slut kunde varken Thörnell eller regeringen ignorera varningarna, alla hade 9 april 1940 i färskt minne. Men redan den 25 februari 1942 var krisen på väg att gå över. I slutet av februari 1942 fanns nästan 300 000 man under vapen i Sverige, vilket kan jämföras med september 1941 då det fanns färre än 135 000 man. 

Vårt nya jaktplan J 20 som anlände under hösten 1941 från Italien, Reggiane Re. 2000. De togs i tjänst hos F 10, då förlagd på Bulltofta i Malmö Flottiljen svarade för neutralitetsvakten runt landets sydligaste gränser under beredskapsåren. Foto: Flygvapenmuseum. 

Det som låg som grund för ryktena var egentligen inte en tysk invasion utan att de allierade skulle landstiga längs den norska kusten i syfte att understödja Röda armén på östfronten. En slags andra front som kraftigt försvårande de tyska ansträngningarna att erövra Murmansk-området. Men samtidigt gjordes bedömningar om att detta skulle nog inte ske just nu men att tyskarna kanske skulle anfalla Sverige i preventivt syfte innan de inledde sommaroffensiven på östfronten 1942 för att säkra sin norra flank. En mängd rykten och bedömningar florerade vilket skapade oro hos den svenska militärledningen och samlingsregeringen. 

Slagskeppet Tirpitz med eskort av jagare. Slagskeppet var 251 meter långt och hade ett standarddeplacement av 42 900 ton. Kan jämföras med jagare HMS Småland som hade ett deplacement av 3 344 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J19316 / Boeckmann / CC-BY-SA 3.0

Slagskeppet Tirpitz i Norge

Hitler och det tyska överkommandot bekymrade sig hela tiden för allierade landstigningar längs den norska kusten, så förutom att den tyska styrkan i Norge växte så ökade antal kustartilleribatterier enormt. Sommaren 1941 fanns 98 batterier på plats som till sommaren 1942 växte till 193. Hitlers oro var en viktig anledning till att tunga stridsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge, bland annat det tunga slagskeppet Tirpitz hade sin bas i Norge. Bernhard von Lossberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik under hela kriget varit Hitlers speciella sorgebarn. Dock växte den tyska arméns styrkor, åtta divisioner, i Norge inte speciellt mycket i slutet av 1941. Svenska militära underrättelsetjänsten hade mycket bra kontroll på tyska förband i Norge men det var betydligt sämre i Tyskland och Baltikum.

Den eventuella fienden hade soldater på alla sidor, i norr, i väster, i öster och i söder. Det ställde stora krav på att underrättelsetjänsten, sker en uppladdning? Stärker tyskarna sina trupper någonstans? Sker större omgrupperingar? En större ilastning i en hamn, är det riktat mot Sverige eller vad? På fotografiet, en soldat under beredskapen. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall mot Trondheim 

Så den svenska styrkeuppbyggnaden inför februarikrisen 1942 skedde i huvudsak i södra och mellersta Sverige för möta de tyska landstigningar och eventuella luftlandsättningarna på de stora isarna Vänern och Vättern, men det skedde även en uppbyggnad i Norrland och Jämtland. Den förstnämnda var för att skapa illusionen att den svenska mobiliseringen var till för att möta eventuell brittiska landstigning i Norge, vilket meddelades tyska sändebud i Sverige, och att hindra britterna från att utnyttja eller ta svensk territorium. Sedan styrkorna i Jämtland förstärktes för det fanns långtgående planer i Sverige att anfalla mot Trondheim i händelse av krig med Tyskland. Det bästa sättet att få en direkt förbindelse med de allierade var att erövra Trondheim. 

En tysk lägeskarta över Trondheim den 28 januari 1943. Notera hur nära den svenska gränsen ligger. Det är kortare än 100 km. Foto: Lexikon der Wehrmacht. 

Även britterna hade oberoende av svenskarna samma tankar, och under norska fälttåget våren 1940 hade brittiska styrkor faktiskt landstigit norr om Trondheim. Under hösten 1941 beordrade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill planering av en brittisk landstigning i Trondheimsområdet, I det första utkastet av planen skulle den brittiska långtidsjakten stationeras i Östersund. Men eftersom det inte fanns någon samverkan med den svenska militära ledningen ströks denna del i nästa utkast av planen, även avsnittet att svenska styrkor anföll över gränsen togs bort. Men Churchill fick inte gehör för sina tankar och det brittiska projektet lades ned men levde vidare på svenska sidan. Att båda sidor kom att fastna för Trondheim förstår vi om vi gör en kartstudie, var bryts den tyska kedjan runt Sverige lättast.  

Den brittiska premiärministern Winston Churchill omgiven av sina militära befälhavare. Churchill blickade hela tiden under kriget mot Norge. Mängder av räder och företag kom att genomföras men aldrig den stora invasionen. Foto: Wikipedia Commons

Rykten och sanningen

Fanns det någon sanning i ryktena om en planerad tysk invasion av Sverige? Nej, tyskarna hade inte i februari 1942 resurser tillgängliga. Det var stor kris på östfronten efter den sovjetiska motoffensiven utanför Moskva som inleddes i december 1941. Den tyska krigsmakten hade byggt upp en aura av osårbarhet som nu sprack, men många trodde att det var bara en temporär motgång, att den tyska vår- och sommaroffensiven 1942 skulle knäcka Röda armén. Ingen armé kunde ta de förluster som Röda armén hade fått under 1941. Sedan skulle kriget i väst fortgå under många år. Men kriget på östfronten kom att utvecklas annorlunda och Röda armén knäckte istället sin tyska motsvarighet sommaren 1944.

Tyska befälhavare på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Närmast kartan bredvid Hitler står befälhavaren för tyska 6. armén, Friedrich Paulus och fältmarskalk Fedor von Bock. Målet är Stalingrad och oljan i Kaukusus. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Underrättelsetjänstens problem

Varför kom ryktena att få sådan betydelse? Ett grundläggande problem för en försvarsmakt är pålitlig information om den eventuella motståndarens, i detta fall Tyskland, avsikter. För att samla ett starkt försvar på rätt ställe krävs därför pålitliga underrättelser om motståndarens intentioner som dessutom måste erhållas i så pass god tid att man hinner positionera sina styrkor. En så gynnsam situation förekom ytterst sällan. Det grundläggande problemet var att en enskild informationskälla sällan gav mer än en fragmentarisk bild av tyskarna och deras förehavanden samt intentioner. 

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Tanken var att i varje kavalleribataljon skulle det finnas en pansarbilskvadron. Dessa bataljoner skulle fungera som våra fördelningars spaningsbataljoner. Foto: Krigsarkivet. 

Underrättelsetjänst är svårt och det blir inte lättare av att motståndaren ofta försöker vilseleda, genom att på olika sätt plantera falsk information. Mot bakgrund av de svårigheter som militär underrättelsetjänst brottas med kan man inte förvänta sig att i god tid erhålla en pålitlig bild av motståndarens intentioner. Skulle detta lyckas får det anses vara en bonus, men normalt sett fick de svenska officerarna nöja sig med ett underlag som var både osäkert och opålitligt. De var tvungna att göra en bedömning av motståndarens möjliga alternativ och försöka gissa vilket eller vilka av dessa som var mest troliga att denne skulle välja. 

Vårt tunga bombflyg bestod av tyska Junkers Ju 86 som vi köpte in och började licenstillverka under slutet av 1930-talet, första plan togs i tjänst 1937. Bombplanet visade sig vara redan föråldrade när andra världskriget bröt i september 1939. Helt enkelt en felinvestering. Foto: Krigsarkivet. 

Överbefälhavaren Olof Thörnell och den högsta militärledningen vågade inte riskera något utan föreslog åtgärder utifall ryktena var sanna. Samlingsregeringen vågade inte annat heller men justitieminister Karl Gustav Westman kom på en idé. Om tyskarna misstänkte att de svenska försäkringarna om att Sverige skulle försvara sig mot britterna var opålitliga skulle de sätta större tillit om vi gav försäkran till Finland.  

    ”Om vi inte höll en sådan försäkran, skulle det vara ett förräderi, som tyskarna borde förstå.”

Westmans plan fick effekten att finska kanaler på olika sätt förmedlade till tyskarna att svenskarna skulle försvara sin neutralitet mot varje angripare. Dessutom att en eventuell tysk preventivaktion mot Sverige skulle driva in Sverige i det allierade lägret. 

Epilog

Arvid Richert, svensk envoyé och sändebud i Tyskland, överlämnade den 24 februari 1942 en förklaring från den svenska kungen, Gustav V, till statssekreteraren Ernst von Weizsäcker på tyska utrikesdepartementet. I den markerade kungen tydligt att Sverige skulle försvara sig mot eventuella invasioner med tanke på ryktena om en allierad landstigning i Nordskandinavien. Sedan blev Richert dagen efter uppkallad till riksutrikesminister Joachim von Ribbentrop. Richert tolkade signalerna som han fick från Ribbentrop att för tillfället fanns inga några offensiva avsikter riktade mot Sverige. 

När kriget bröt ut 1939 låg vi efter på många områden. Det var samma sak i Finland, Norge och Danmark men vi hade turen att ingen gick i krig med oss. Vi började rusta ordentligt och det lade grunden för totalförsvaret under kalla kriget. På bilden den lätta stridsvagnen m/37. Endast bestyckad med två kulsprutor och vägde 4,7 ton. Dagens stridsvagn 122 väger 62 ton. Foto: Krigsarkivet. 

Det hela började lugna ner sig i Sverige. Det bara var rykten och det hade inte förekommit någon tysk styrkeuppbyggnad riktad mot Sverige. Däremot att Hitler och Tyskland var missnöjd med Sverige på flera punkter rådde det inget tvivel om, till exempel efter att Engelbrechtsdivisionen transiterades genom Sverige sommaren 1941 hade Sverige sagt nej till flera liknande transporter, Sverige ställde inte upp bakom Hitlers korståg mot bolsjevismen, de svenska protester mot vad som skedde i Norge, de norska kvarstadsbåtarna och att inte kommunistpartiet i Sverige förbjöds. Detta tyska missnöje hade lett till en svensk oro om en preventiv tysk aktion mot Sverige.

Vidare läsning: 

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014) 

Åke Uhlin: Februarikrisen 1942. (Stockholm 1972) 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget. (Semic, Stockholm 2018) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: myter och legender. (Lind & Co förlag, Stockholm 2020) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: hemliga planer och projekt. (Lind & Co förlag, Stockholm 2022) 

Bo Hugemark (red): Vindkantring 1942 – Politisk kursändring. (Luleå 2002)

Mer om svenska flygvapnet under beredskapen:

En jämförelse mellan J 8 Gladiator och J 26 Mustang

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html