Myten om SS-Wiking

Ett tyskt SS-förband eller multinationellt?

Divisionen SS-Wiking framställs ofta som ett multinationellt förband. Att de som stred i divisionen inte bara var tyskar utan det fanns en mängd soldater som var danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Även att det fanns finnar och ester i divisionen. Men frågan är hur korrekt detta är?

SS-division Wiking stred på östfronten under 1941 som motoriserad infanteridivision. Det var först inför sommaroffensiven 1942 som divisionen fick sin pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Hummel-025-22 / Hummel / CC-BY-SA 3.0

Waffen-SS satte tidigt upp egna nationella förband för danskar, norrmän, nederländare och flamländare. Medan finnar fanns hos SS-division Wiking under en tid som en egen bataljon innan de återvände till Finland 1943 och ersattes av den estniska bataljonen Narwa som senare under 1944 blev fysiljärbataljon i den estniska 20. SS-divisionen och lämnade SS-Wiking.

Få icke-tyskar 

SS-Wiking formerades inför Operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Divisionen som var motoriserad hade tre infanteriregementen där Germania skulle vara tyskt, Westland för nederländare och flamländare och slutligen Nordland för danskar och norrmän. Nu blev det inte riktigt så för vid Operation Barbarossas inledning hade divisionen en förplägnadsstyrka på 19 000 soldater men antalet frivilliga icke-tyska soldater var bara 1 142 man. Ej medräknat är den finska bataljonens manskap där delar hade anlänt, 421 man. 

SS-division Wiking stred på södra delen av östfronten 1941 och även under 1942. Divisionen var nere i Kaukasus när Stalingrad inträffade i slutet av 1942. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Det visar på ett väldigt få antal icke-tycka frivilliga, drygt nio av tio soldater i divisionen var tyskar. SS-Wiking var en tysk SS-division med inslag av icke-tyska frivilliga och det utnyttjades i den tyska propagandan. Ett europeiskt korståg mot det röda hotet i öster, bolsjevismen. Antalet frivilliga i slutet av september 1941 hade vuxit 1 416 soldater, ej medräknat finnarna. 

Egna legioner 

Om vi tittar i januari 1942 fanns två tredjedelar av alla norrmän som SS hade värvat i den egna norska legionen. Av danskarna fanns ungefär hälften i sin legion, bland nederländarna drygt 50% och hos flamländare 60%. Det fanns betydligt fler soldaterna i de egna legionerna än i övriga Waffen-SS. Den av SS rekryterade Frikår Danmark sattes in i närheten av Demjansk på norra delen av Östfronten i maj 1942. Medan den norska motsvarigheten Legion Norge sattes in redan i februari 1942 i närheten av Leningrad. 

De flesta norrmännen tjänstgjorde i "Den Norske Legion". Denna anlände till östfronten under 1942. Foto: Wikipedia Commons

Även om SS värvade soldater ur nästan alla folkgrupper så fanns det en klar skillnad på divisionerna som markerades genom förbandsbeteckningen. Tyska SS-förband benämndes helt enkelt SS-Division. Förband som bestod av bra ariska grupper kallades Frivilliga SS-Divisioner (Freiwilligen SS). Slutligen de som var längre ner på rasstegen inom Waffen-SS hade beteckningen ”Divisioner som tillhör SS” (Waffengrenadier der SS). SS-Wiking kom hela kriget att benämnas som SS-division men SS-Nordland var en frivillig SS-division. 

SS-Nordland 

När divisionen SS-Nordland började formeras 1943 kom SS-regemente Nordland att lämna SS Wiking för att bli en grund för den nya divisionen. Både Frikår Danmark och Legion Norge kom att upplösas och utgjorde rekryteringsbas för den nya divisionens två pansargrenadjärsregementen. Men trots detta kom inte danskar tillsammans med norrmän utgöra majoriteten av divisionens personal.  Tyskar dominerade till viss mån, då många underbefäl var tyskar. Av en division på drygt 11 000 man var drygt 4 000 i personalen tyskar i slutet av 1943. Sedan fanns ett stort antal folktyskar från Ungern och Rumänien som soldater. Däremot var deras andel högre än den varit i SS-Wiking. Nederländare och flamländare kom att få egna nya förband under 1943, SS-frivilliga pansargrenadjärbrigaden Nederland och SS-frivilliga stormbrigaden Langemarck. 

Den mest kände svensken i Waffen-SS, Hans-Gösta Pehrsson, tjänstgjorde i SS-Nordland. Här på bilden från fronten vid Narva är han löjtnant. Foto: Riksarkivet Norge

Slutord 

Den tyska propagandan framställde SS-Wiking som en division där frivilliga från norra Europa kämpade tillsammans mot det bolsjevismen. Men detta stämmer inte överens med verkligheten. Visserligen hade divisionen fler icke-tyskar jämfört med andra SS-divisioner som klassades som tyska men fortfarande var det minst nio av tio soldater i divisionen som var tyska. Och SS klassade divisionen som tysk SS-division hela kriget till skillnad mot Nordland som betecknades som frivillig SS-division. 

Solhjulet var SS-division Wikings symbol. Med cirkel runt solhjulet blev det SS-Nordland. SS-division Wiking fick under 1942 sin första pansarbataljon. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Altstadt-055-37 / Altstadt / CC-BY-SA 3.0

Vidare läsning: 

 Klapdor, Ewald: Mit dem Panzerregiment 5 Wiking im Osten. (Selbstverlag Siek 1981) 

Strassner, Peter: Europäische Freiwillige. Die Geschichte der 5.SS-Panzerdivision Wiking(1940 1945). (Osnabrück 1968)

Neulen, Hans Werner: An deutscher Seite. (München 1992) 

Wegner, Bernd: Hitlers Politische Soldaten. Die Waffen-SS 1933-1945 (Paderborn 2009)

Här kan du läsa mer om SS-pansardivisioner:

Hur var det med Panther-stridsvagnen i SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Gladiator och Mustang

 Jakt 1939 jämfört med 1945 

Det svenska flygvapnet hade 51 jaktplan J 8 (Gloster Gladiator) i aktiv tjänst när andra världskriget inleddes den 1 september 1939. Första flygplanet levererades 1937. Flygstaben ansåg att monoplan var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade som vi beställde moderna dubbeldäckare. 

Vårt modernaste jaktplan 1939, J 8 (Gloster Gladiator). De placerades initialt hos F 8 Barkarby för att försvara huvudstaden. Foto: Krigsarkivet

Det brittiska jaktplanet Gloster Gladiator var alltså vårt främsta jaktplan 1939. När andra världskriget slutade under 1945 hade vi börjat ta det amerikanska jaktflygplanet J 26 i tjänst, mer känd som North American P-51D Mustang.  De första levererades 10 april 1945. 

Luftwaffes nemesis i svensk tjänst, J 26 (P-51D Mustang). De togs i tjänst 1945 och under 1953 började de tas ur tjänst. Många såldes av till andra länder. Foto: Flygvapenmuseum

 Sex år och hur var skillnaden? 

Gladiator hade som standard 4 x 8 mm kulspruta m/22 medan J 26 hade sex tunga 12,7 mm kulsprutor AN/M2 som fick i Sverige beteckningen 12,7 mm automatkanon m/45. En projektiltyp, 12,7 mm granat m/45 och m/45 X "spårljus", utvecklades i Sverige. I övriga världen hade 12,7 mm klassats som tung kulspruta då gränsen för automatkanon brukade gå vid 20 mm. Anledningen till att de betecknades automatkanon i Sverige beror på vår standard, Då vapnet kunde skjuta granatprojektiler och enligt dåtida svenska flygvapenreglar klassas vapnet då som automatkanon. Vi hade också redan en 13,2 mm automatkanon m/39. 

J 26 (P-51D Mustang. Totalt kom vi att anskaffa 161 maskiner varav tolv av dem byggdes om till spaning, S 26. . Foto: Flygvapenmuseum

Eldkraften J 26 hade var något helt annat än J 8. Både britterna och tyskarna hade under kriget plockat bort sina 7,7 mm och 7.92 mm kulsprutor och ersätt dem med tyngre vapen. Även vi Sverige började redan 1939 se 13,2 mm automatkanon m/39 som nytt huvudvapen för vårt jaktflyg och 8 mm kulspruta m/22 som sekundär beväpning. 

Fartresurser var som natt och dag. J 26 hade max hastighet runt 700 km/timme och hade bra höjd- och stigförmåga. Inget problem att ta sig an fientliga bombplan på hög höjd. Flygplanets fartresurser och förmåga var en anledning till att vi använde en del av dem som spaningsplan(S 26). 

J 8 (Gloster Gladiator) blev snabbt omodernt i samband med andra världskriget. Vi kom att sätta en del av dem i finska vinterkriget. Svenska frivilligflottiljen F 19 kom att ha dessa jaktplan. Foto: Krigsarkivet. 

J 8 var som sagt en annan generation, max hastighet runt 400 km/timme. Bra höjd- och stigförmåga för sin tid men Mustangen var bättre 16 meter per sekund i stigförmåga jämfört med 12 meter per sekund för Gladiator. 

”Snabba” bombplan 

Sedan kan vi jämföra hastighet med vår nya medeltunga bombplan Saab B 18 som började tas i tjänst under 1944. A-modell som kom först hade 470 km/timme som max hastighet med B-modellen som kom senare hade 590 km/timme. Så bombplanet skulle flyga ifrån Gladiatorn likt det tyska konceptet ”Schnellbomber”. Tyskarna försökte skapa bombplan som hade farten som sitt främsta skydd. 

Saab 18 kunde nyttjas även för spaning. Här bilden ett spaningsversion S 18A från Södermanlands flygflottilj (F 11). 

Poängen med ovan är att krig driver på den tekniska utvecklingen av vapen och se nu på kriget i Ukraina, drönarutvecklingen. De drönare som fanns i februari 2022 och de som finns nu 2025. Vi köpte J 26 Mustang 1945 men redan sommaren 1946 fick vi våra första jetjaktplan J 28 Vampire som hade fyra 20 mm automatkanon m/46. Jetjaktplan hade slagit igenom det sista krigsåret och var nu det nya,  ut med propellern och in med jetmotorer.

Vidare läsning:

Lennart Andersson: Svenskt militärflyg - Propellerepoken. (Stockholm 1992)

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Carl-Axel Wangel (red): Sveriges militära beredskap 1939 - 1945. (Stockholm 1982)

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftkriget över Ukraina 2022

Ryssland och Ukraina kämpar om luftherravälde 

En liten tillbakablick till 2022. Ukraina har sedan dess faktiskt avsevärt förbättrad sin förmåga både vad gäller stridsflygplan, luftförsvar, drönare och sin förmåga till fjärrbekämpning medan Ryssland har utvecklat sin kapacitet för fjärrbekämpning genom Shahed-drönare men övrigt inte mycket.

Ett ukrainskt attackplan Suchoj Su-25. Det ukrainska flygvapnet hade stort sett samma typ av flygplan som Ryssland i många avseenden fast inte lika moderna. Det fanns Su-25, MiG-29, Su-24 och Su-27 till exempel. Foto: Wikipedia Commons

Kriget mellan Ukraina och Ryssland inleddes som sagt 2014 med ockupationen av Krim och striderna i Donbass. Den 24 februari 2022 inleddes ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina med syfte att störta den ukrainska regimen och ockupera stora delar av landet. 

Vladimir Putin trodde precis som Adolf Hitler trodde 22 juni 1941, det är bara att ”sparka in dörren så kollapsar bygget”. Precis om Hitler hade Putin helt fel. Det ryska anfallskriget gick varken bra till lands, till sjöss eller i luften. Detta trots ett enormt kvantitativt övertag.

En viktigt vapen för Ukraina under inledningen av kriget var den turkiska drönaren Bayraktar TB2. Här i ukrainska flottans tjänst. Men sedan insåg ryssarna att det inte skulle få luftherravälde så de skärpte till sig vad gäller luftvärn. Foto: Wikipedia Commons

Ryssland trodde att de skulle fixa luftherravälde på en gång, De hade ju 12 till 13 stridsflygplan per ukrainskt, ett gigantiskt övertag. Ukraina sägs ha haft drygt 110 stridsflygplan den 24 februari 2022. Nu sattes inte allt ryskt stridsflyg in, men de flesta bedömare i samband med invasionen den 24 februari 2022 trodde att det ukrainska flygvapnet snart skulle vara ett minne blott och att det ryska flygvapnet skulle etablera ett solitt och säkert luftherravälde över hela Ukraina. Nu blev det inte alls så. 

Ett tungt ryskt attackplan Su-34 har skjutits ner över Ukraina. Dessa togs i tjänst under 2010-talet och varit en viktig komponent i upprustningen av det ryska flygvapnet. Foto: Ukrainas statliga räddningstjänst / Wikipedia Commons

Varför kan vi fråga oss? 

Tittar vi bakåt i historien ser vi att det sovjetiska flygvapnet under jetåldern egentligen inte var inblandat i ett luftkrig mot en kvalificerad och reguljär krigsmakt som Ukraina är med stridsflyg och luftvärn. Det sovjetiska flygvapnets enda riktiga krig under jetåldern var Afghanistan 1979–1989 och hotet för de sovjetiska stridsflygplanen var antingen bärbara luftvärnsrobotar som Stinger eller tunga 14,5 mm kulsprutor eller 23 mm automatkanoner. De sovjetiska stridsförlusterna under detta krig var totalt drygt 100 stridsflygplan och drygt 300 helikoptrar. Det innebär färre än ett stridsflygplan per månad i snitt. Bättre motmedel mot Stinger utvecklades men mycket mer skedde inte. 

Sedan har dagens ryska flygplanet egentligen bara haft motståndare med samma typ av vapenarsenal som Afghanistan. Förutom ett mycket kort krig mot Georgien med ännu större numerär överlägsenhet. Georgien hade ett utbyggt luftförsvar med mer kvalificerade luftvärnsrobotsystem (av rysk modell), men inga jaktplan fanns. Insatsen i Syrien från 2015 fram till 2022 där det ryska flygvapnet har gjort ett stort antal stridsuppdrag, har lett till minimala förluster: endast sex stridsflygplan. Även där rör det sig om en motståndare utan stridsflygplan eller större luftvärnsrobotsystem.

Det sovjetiska flygvapnets svåraste motståndare under kriget i Afghanistan, den amerikanska bärbara luftvärnsroboten FIM-92 Stinger. Foto: Wikipedia Commons. 

En motståndare som kunde försvara sig 

Vad det ryska flygvapnet stötte på i Ukraina var en motståndare med ett utbyggt luftförsvar. Ukraina hade kvalificerade luftvärnsrobotsystem och ett flygvapen med många stridsflygplan som spred ut sig och inte fanns på sina fredsbaser. Något liknade hade det ryska flygvapnet aldrig egentligen gått i strid med tidigare. Även det sovjetiska flygvapnet hade under jetåldern som sagt begränsade erfarenheter att strid mot en kvalificerad motståndare. Inledningsvis skedde ryska angrepp med stridsflygplan, markrobotar och kryssningsrobotar med mera mot ukrainska flygbaser och luftförsvarsanläggningar med målet att slå ut det ukrainska luftförsvarets olika delar. Men tack vare Ukraina hade gått upp i stridsberedskap och spridit ut sig blev förlusterna inte stridsavgörande, utan man hade kvar sin förmåga att verka mot det ryska flygvapnet. Inget luftherravälde skapades. 

De ryska flygplansförlusterna under kriget i Ukraina är något helt annat än Ryssland har upplevt tidigare. Varje stridsflygplan som dimper ner i backen är ett kostsam historia. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Notera att sex ryska stridsflygplan hade gått förlorade under mycket lång tid i Syrien. Vi kan säga ett per år. Nu i Ukraina var minst två per vecka om vi slår ut det hela på 2022. Efter det ryska storanfallets inledningsfas kom det ryska stridsflyget snart att drastiskt minska antalet uppdrag som innebar att flyga över stridszonen och på djupet. Anledningen var rädslan för förluster på grund av att det ukrainska luftförsvarets olika delar fortfarande fungerade. I stort sett ägnade man sig åt fjärrbekämpning med sina strategiska bombflygplan på långt avstånd från stridszonen. 

MacGyver i Ukraina 

 Den ryska förmåga att bekämpa motståndarens luftvärnsradar (SEAD) verkar ha varit låg, och något som liknar det amerikanska Wild Weasel-programmet med antiradarrobotar verkar inte ha prioriterats i det ryska flygvapnet. Det har ju inte funnits ett stort behov av denna förmåga, sett till vilka krig som det ryska och sovjetiska flygvapnet har utkämpat genom åren. Stridsinsatserna har varit mot motståndare som varken haft jaktflyg eller kvalificerade luftvärnsrobotsystem. USA fick lära sig det den hårda vägen i Vietnamkriget. 

En ukrainsk flygförare i sin MiG-29 avfyrar en antiradarrobot AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile). Ukrainarna löste problemen som fanns och lyckades hänga på dessa robotar på sina sina stridsflygplan. Foto: Ukrainska flygvapnet

Däremot verkar Ukraina tagit fasta på detta, och USA har levererat AGM-88 HARM (High speed Anti-Radiation Missile) som är en antiradarrobot. Ukrainarna har visat sådan skicklighet vad gäller användandet av just denna robot att de börjat kallas MacGyver (en amerikansk tv-serie om en man som tvingas improvisera fram lösningar med hjälp av de föremål som finns till hands). Ukrainarna fick nämligen inga nya stridsflygplan 2022 som passade för HARM, men de har lyckats integrera HARM både på sina MiG-29 och Su-27. Detta har gjort att ukrainska flygvapnet har slagit ut flera ryska luftvärnsradarsystem och därmed skapat möjligheter för det ukrainska flygvapnet att flyga stridsuppdrag över slagfältet 2022 i betydligt större utsträckning än det ryska flygvapnet. Det visar betydelsen av att ha god för förmåga vad gäller SEAD ( Suppression of Enemy Air Defenses). 

Ett stort fiasko för Ryssland

Det ryska flygvapnets förmåga att verka och hålla nere förlusterna beror helt hållet på deras motståndares kvalitéer. De har ju knappt haft några problem under insatsen i Syrien, medan insatsen i Ukraina under 2022 visar på enormt stora brister. Tydligen räcker de inte till trots att de hade ett enormt styrkeöverläge vad gäller stridsflygplan, minst 12 mot 1. Utan luftkriget över Ukraina 2022 måste ses som en ukrainsk seger men tanke hur styrkeförhållandena var. 

Förluster under 2022 pekar mot att Ukrainas förluster motsvarar cirka 40% av de stridsflygplan som fanns initialt den 24 februari. Men medan för varje ukrainsk förlust har det blivit minst två ryska förluster under 2022. Nu är inte kriget slut och exakta siffror finns inte ännu utan dessa siffror får ses som väldigt osäkra. I vilket fall det ukrainska flygvapnet och luftförsvaret red ut stormen 2022 och har sedan stridit vidare för Ukrainas frihet. 

Som den ryske Wagner-officeren riktigt påpekar: "ukrainska Su-25 are still going strong. Foto: Ukrainas Försvar.

Som avslutning, en officer hos ryska Wagner kommenterade luftstriderna under 2022, ”jag hört rapporteringarna angående hur många stridsflygplan vi har förstört för fienden. Det ukrainska flygvapnet finns inte mer. Trots det bombas vi av ukrainska Su-25:or hela tiden.”

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mer om dagens Ryssland här:

Putins Nato kollapsar

Mer om Stalins Sovjetunionen:

Korthuset som inte var stabilt!

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tre klassiker i svenska armén

Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4

I våra infanteribrigad 49 hade skyttegruppen som eldhandvapen: gevär, automatgevär eller kulsprutepistol. Sedan till infanteribrigad 59 försvann gevär. Då började skyttegrupperna att få den nya kulspruta 58 som understödsvapen istället för kulsprutegevär. Sedan vid infanteribrigad 66 började Automatkarbin 4 att komma och i infanteribrigad 77 tog den över. Automatgeväret försvann på grund av Automatkarbin 4 medan kulsprutepistol m/45 levde vidare. Till exempel i infanteribrigad 77 hade stabspersonal och pjäsbesättningar ofta kulsprutepistol m/45 som personlig beväpning. Så kulsprutepistol m/45, kulspruta 58 och automatkarbin 4 blev de klassiska eldhandvapen i infanteribrigad 77.

Kulsprutepistol m/45 är ett populärt vapen. Lätt att lära sig och lätt att använda. Här övas det och året är 1973. Foto: Lasse Sjögren

Kulsprutepistol m/45

Denna kulsprutepistol infördes 1945 och var konstruerad av Carl Gustafs stad gevärsfaktori i Eskilstuna. Vapnet var enkelt och lätthanterligt, perfekt för värnpliktiga soldater. Kulsprutepistolen var helautomatisk och fungerade enligt principen tungt oreglat slutstycke. Det var avsett för automateld och saknar läge för patronvis eld. Men har en avtryckare som tillät patronvis eld med fingerdisciplin.

Tre modeller kom att finnas inom försvaret. En oladdad 9 mm kulsprutepistol m/45 vägde 3,9 kg oladdad medan en laddad med 36 skott i magasinet vägde 4,5 kg.  Vapnet har inte bara använts av Sverige utan av flera länder runtom i världen. Vapnet har även siktats i dagens krig i Ukraina.

Axelstödet var enkelt, nämligen bockat stålrör och infällbar. Utfällt var totallängden cirka 80 cm medan ihopvikt endast 55 cm. Detta underlättade enormt till exempel för pjäsbesättningar när de bar sitt vapen på ryggen. Vapnet var tillverkat i pressad plåt och detta hade tendens att rosta lätt om man inte tog hand om sitt vapen.  Men vapnet bestod av få delar, var lättskött, smidigt och kompakt. Helt enkelt omtyckt.

Skyttegruppens eldkraft, kulspruta 58. Hela 188 kulsprutor fanns i varje infanteribrigad 77. Foto: Lasse Sjögren 

En kär vän – ksp 58

Kulspruta m/58 infördes 1958 och idag har vi skippat modellprefixet, helt enkelt ksp 58. Vi har tyvärr inte själva utvecklat denna excellenta kulspruta utan den är framtagen i Belgien, FN MAG av Fabrique Nationale (FN). Över 70 länder har på ett sätt eller annat vapnet. Vår kulspruta är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens.

Kulsprutan är väldigt flexibel, den kan användas som skyttegruppens tunga vapen, luftvärnskulspruta eller fordonskulspruta. Initialt använde vi 6,5 × 55 mm (patron m/94) men när AK 4 blev vår nya standard gick vi över till 7,62 × 51 mm NATO.

Det visades sig att som enmansvapen nedgick vapnets effektivitet.  Så ksp 58 ska ses som ett servisvapen som betjänas helst av 2 soldater, skytt och laddare. Och alla kan få bära extra ammo. Skyttegrupper idag har i stor utsträckning fått ksp 90 men ksp 58 är fortfarande i tjänst runt om inom Försvarsmakten och i olika versioner.

Hur var det under kalla kriget? En infanteribrigad 77 med cirka 5 300 man hade i brigaden totalt 188 ksp 58. Det brukar anges att en lokalförsvarsbataljon med drygt 800 man hade 29 ksp 58.

Vapnets längd är 1,27 meter och väger med benstöd 11,6 kg. Vapnet kräver band ammunition. Vapnet är robust och stryktåligt men kan kännas tung och otymplig. Jämför en ksp 90 som väger cirka 7 kg och är en dryg meter lång. Så en rejäl viktskillnad som bli värre när ammunitionsvikten läggs på. Detta då ksp 90 använder samma ammunition som Ak 5, 5,56 x 45 mm NATO. En patron till ksp 90 väger ungefär hälften mot vad en patron till ksp 58 väger.

I vilket fall en trotjänare som varit med sedan 1958 och fortfarande är i tjänst och kommer vara i tjänst under många år till. Så länge vi inte överger 7,62 × 51 mm NATO.

Till anfall. Traktor i bakgrunden avslöjar att det inte är en infanteribrigad 77 som övar utan förband från en infanteribrigad 66. Fotot är från 1980. Vi hade inte ekonomiska resurser att omvandla alla våra infanteribrigader till 77-standard. Foto: Lasse Sjögren. 

Vår nya Mauser – Ak 4

Sverige insåg att automatkarbiner var det nya eldhandvapnet för infanteriet. Vi genomförde ett antal tester innan vi bestämde oss för det tyska Heckler & Koch G3.  Vår svenska Automatkarbin 4 är en mindre modifierad version av denna och har tillverkats på licens. Vår tillverkning inleddes 1965.

Kaliber: 7,62 × 51 mm NATO

Vikt: 4,25 kg (utan magasin), 5,3 kg (laddad)

Längd: cirka 1 meter.

Automatkarbinen är ett helautomatiskt rekyldrivet vapen med halvreglerad mekanism. Vi hade magasin med 20 patroner och en del menar att det är enda felet med vapnet. Det borde varit 30. Det fanns en specialversion med en inskjutbar kolv. Ett mindre antal införskaffades till fallskärmsjägarförbanden, vapnet kunde därigenom göras med kompakt, endast 80 cm långt.

Till skillnad från kulsprutepistol m/45 som ansågs lättskött vad gällde vapenvård så var Ak 4  motsatsen. Vapnet hade betydligt fler delar och en del av dem små. Enklare att tappa bort vid vapenvård i fält. Givetvis bökigare med sin längd på en meter, in och ut genom tält, på- och avsittning på fordon.  Men vapnet var robust och pålitligt.  Ak 4 kunde ställas in för patronvis eller automateld.

AK 4 kom senare att ersättas av Ak 5 och i slutet av 1980-talet började den föras över till territorial- och hemvärnsförbanden.

	Vikt (oladdad)	Längd	År
Kulsprutepistol m/45	3,9 kg	0,8 meter	1945
Kulspruta 58	11,6 kg	1,27 meter	1958
Automatkarbin 4	4,35 kg	Ca 1 meter	1965

Jämfört med andra länder

Hur var dessa vapen under kalla kriget jämfört med andra? Alla tre Kulsprutepistol m/45, Kulspruta 58 och Automatkarbin 4 höll bra standard. Svårt att säga att det fanns alternativ som skulle innebära en signifikant förbättring.

Vi hade givit våra skyttegrupper så bra eldhandvapen som det var möjligt. Givetvis finns det alltid detaljer som kunde varit bra men på det stora hela att rätt beslut tagits tre gånger. 

Svenska infanterikanoner av den äldre modellen, mer eldunderstöd med spräng än pansarbekämpning. Stormning av anfallsmål i understöd av infanteriet. Foto: Lasse Sjögren. 

Mer om infanteribrigad 77 och pansarvärn:

Granatgevär, Ikv 91, pansarskott med mera

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Frankrike i krig med Spanien

Solkungens första seger – Slaget vid Rocroi 1643

Trettioåriga kriget var så mycket mer än Sveriges intåg på stormaktsarenan. Vi var en part i kriget men det fanns flera andra konflikter som pågick annorstädes där vi inte deltog.

Frankrike var katolskt men fruktade att huset Habsburg, den spanska och österrikiska grenen, skulle få för stor makt om de besegrade de protestantiska styrkorna, tänk Nördlingen 1634. Så 1635 gick Frankrike i krig och invaderade spanska Nederländerna.  Inledningsvis gick det inte bra för Frankrike.

Den 14 maj 1643 ärvde den blott fyraåriga Louis XIV den franska tronen.  Men kardinal Mazarin tagit över efter kardinal Richelieu efter hans död i december 1642 ville inte avsluta kriget.  Kort efter den framtida Solkungen hade tagit över tronen stod slaget vid Rocroi.

Den befästa staden Rocroi som den spanska armén från Flandern planerade att erövra under sin invasion av Frankrike 1643. Här mötte en fransk armé upp och slaget om Rocroi utkämpandes på fälten utanför staden den 19 maj 1643. Bilden är från 1600 men ger ett bra intryck för hur staden var utformad. Illustration: Claude Chastillon  (1559–1616)

Den spanska armén i Flandern marscherade genom Ardennerna mot Frankrike i syfte att slå tillbaka mot Frankrike.  Den spanska styrkan under ledning av Francisco de Mejo bestämde att belägra den befästa staden Rocroi. Mitt emellan Bryssel och Reims, inte långt ifrån Sedan, där en annan herre genomförde en invasion vid ett senare tillfälle.

21 år gammal tar befälet

Frankrike hade en armé vid Amiens där den blott 21-åriga duc d’ Enghien fick befälet.  Han hade redan utmärkt sig i krig. Han tillhörde verkligen högadel i Frankrike, båda hans föräldrar tillhörde Frankrikes förnämsta familjer, Henri II de Bourbon, Prince of Condé och Charlotte Marguerite de Montmorency.  Här vid slaget 1643 var Enghien ”bara” hertig men senare blev hans titel: Louis II av Bourbon, prins av Condé, Enghien nåddes av beskedet av kungens död den 17 maj 1643 men valde att behålla detta hemligt.

Hertigen Enghien, senare Louis II av Bourbon, prins av Condé, etablerade sig som fältherre genom slaget vid Rocroi 1643. Det legendariska spanska armén i Flandern led ett stort nederlag. Målning: Sauveur Le Conte (1659-1694) 

Enghien hade styrka på cirka 23 000 man varav 6 000 var kavalleri. Antal artilleripjäser var fjorton. De Mejo hade cirka 27 000 man varav 9 000 var kavalleri. Antal pjäser var arton. Det ryktades att ytterligare 6 000 man var på väg att förstärka de Mejo.  

Enghien tog beslutet att gå i strid med de Mejo innan dessa anlände. Hans militära råd hade förordnat mer avvaktande agerande men likt Karl XI vid Landskrona 1677 var det anfall som gällde. Framåt mot striden. Det fanns en rutt mot Rocroi och denna tog hans armé. Hans styrkor positionerade sig söder om Rocroi på ett öppet fält, Hans armé ställde upp sig på det kommande slagfältet den 18 maj och på andra sidan fältet ställde de Mejo upp sin armé. Som vanligt infanteriet i mitten med kavalleristyrkor på respektive flank, vänster och höger.

Tercios jämfört med linjär organisation

Men just på detta slagfält fanns en väsentlig skillnad på hur infanteriet var organiserat. Spanien använde sig av terciosystemet som hade varit stilbildande för Europas krigsmakter medan fransmännen använde sig av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Schematisk skiss över hur en tercio var organiserad. Här cirka 2 400 man. Illustration: MilGesch. 

Terciosystemet utvecklades under 1500-talet där piken och pikenerarna spelade en stor roll. En fullstark tercio på cirka 3 000 man hade 1 500 pikenerare, 1 000 svärdsman och 500 skyttar. Den sista kategorin ökade under 1600-talet då musköten kom att bli allt mer utbredd och antalet svärdsmän minskade.  Under strid grupperades pikenerarna i fyrkanter med svärdsmännen (senare alltfler skyttar här) i mitten, medan skyttarna ställdes upp mellan fyrkanterna. Tercios ställdes upp i draktandsformering så att anfallande trupper kunde utsättas för eld från tre håll om de gick in emellan "tänderna". Samtidigt var det svårt för motståndarens kavalleri att anfalla.

Illustration över spanska armén i Flanders med sina tercios, kavalleri och artilleri. Illustration: Wikipedia Commons

Medan fransmännen fortfarande hade pikenerare men linjära formationer för sina regementen för att maximera eldkraften från musköter. Nackdelen med linjär formation är ökad sårbarhet från kavallerianfall i flank och rygg av formationen. För skydda sig mot detta så formerade man fyrkant men hann man inte så kunde det innebära att hela regementet gick under.

Kavalleriet inleder slaget

Det utbyttes lite eldgivning mellan styrkorna den 18 maj men i gryningen den 19 maj inleddes slaget.  Det franska kavalleriet på deras höger flank anföll det spanska på andra sidan. Attacken var framgångsrik och Enghien fyllde på med infanteriet och började anfalla det spanska infanteriet i deras tercios. Samtidigt hans kavalleri på den andra flanken på eget initiativ anföll den spanska högerflygeln. Detta gick inte bra utan de slogs tillbaka och spanjorerna fullföljde sitt motanfall.

Enghien fick sätta in reserver och stoppa det spanska anfallet. Enghien hade helt klart problem på sin vänsterflygel och del av sin center. Enghien stod inför ett vägskäl, parera på sin vänsterflygel eller agera vidare på sin högerflygel och lite på att hans vänsterflygel håller ut. Han valde att låta sitt kavalleri på sin högerflygel på ånyo anfalla med syfte att flankera motståndare och komma in i ryggen på honom. Hans kavalleri lyckades och hade framgång. De stormade rakt in i ryggen på spanska högerflygeln, vilket ledde till att allt spanskt kavalleri tog till flykten Även spanska artillerister övergav sina kanoner och lämnade som en del tyska och vallonska legosoldater.

Karta över slaget den 19 maj 1643. Hur slaget utvecklar sig under dagen. Från boken: David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878.  Alldeles utmärkt referensverk för perioden om hur fältslag och taktik utvecklar sig under denna period. 

Kvar fanns de spanska tercios som nu utsattes för hård eld. Enghien erbjöd kapitulationsvillkor till spanjorerna likt dem som ges till belägrade städer. Spanjorerna accepterade. När Enghien med sällskap skulle rida fram och ta emot spanjorernas kapitulation öppnades eld från spanska sidan. Tydligen var inte alla införstådda med vad som pågick. Enghien blev förargad över vad han såg som ett förräderi och svek så anfallsorder gick ut.

En modern tolkning av tercios vid Rocroi 19 maj 1643. Målning av Augusto Ferrer-Dalmau (född 1964). 

Slutet för spanjorerna

Denna gång höll inte de spanska tercios utan nederlaget kom. Enligt vissa en nästan total katastrof medan andra menar att två av fem spanska tercios lyckades dra sig ut relativt oskadda. I vilket fall den franska sidan hade 4 000 man i förluster vid dagens slut medan den spanska ska har varit så många som 15 000 varav cirka 7 000 var krigsfångar. Samtliga spanska artilleripjäser förlorades.

Enghien hade med segern säkrat stabilitet för Frankrikes nya kung och hans styre. Även om kungen var bara fyra år. Segern etablerade även Enghien som fältherre, senare känd som ”le Grand Condé ”. Det spanska terciosystemet fick sig en hård knäck och även om det skedde utveckling och justeringar. Utvecklingen av musköter och fältartilleri gjorde att systemet inte längre var hållbart utan det gick mot linjära formationer. Men det dröjde ytterligare femtio år innan tercios övergavs helt.

Slaget vid Rocroi 19 maj 1643 innebar början till slutet för Spanien som stormakt även om kriget mellan Frankrike och Spanien hade hamnat i ett dödläge. Här började Europas maktstruktur att förändras, habsburgska Spanien fick släppa makt till Bourbons Frankrike.  Även om det skulle dröja antal år innan det spanska styret i Flandern kollapsade.

 

Vidare läsning:

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980)

Dick Harrison: Ett stort lidande har kommit över oss: historian om trettioåriga kriget. (Stockholm 2014)

Lars Ericson Wolke, Göran Larsson & Nils Erik Villstrand: Trettioåriga kriget. Europa i brand 1618–1648. (Lund 2006)

Slaget vid Landskrona 1677. läs mer här:

En stor svensk seger

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html