Landskrona 14 juli 1677

Kampen om Skåne

Slaget vid Landskrona var över och ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld kunde pusta ut. Han hade överlevt ännu en blodig batalj i Skåne. Han tillhörde Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter slaget vid Lund den 4 december 1676 hade regementet haft endast en reducerad skvadron kvar och förstärktes med 400 ryttare under våren 1677. Nu under slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 hade regementet med sina 500 ryttare förlorat en dryg tredjedel av sitt manskap.

En bataljmålning från slaget vid Lund 1676. Mannen på häst som avfyrar sin pistol sägs föreställa den danske generalen Carl von Arenstorff. En tysk officer född i Mecklenburg som valde svensk tjänst under trettioåriga kriget och kriget med Polen men generalmajoren gick över till danskarna 1673 och blev generallöjtnant i dansk tjänst. Han sårades svårt vid Lund och dog av sin skada. Begravd i Slesvig Domkirke. 

Den danska invasionen av Skåne under det Skånska kriget inleddes med att en dansk armé landsteg vid Ystad 27 juni 1676. Danskarna hoppades att dra nytta av det svenska nederlaget till sjöss mot danska och nederländska örlogsflottor. Målet för den danske kungen, Kristian V, var att återföra de skånska landskapen till Danmark. Freden i Roskilde 1658 som tvingade Danmark att ge upp Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän var något den danska kronan ville ändra på. Nu skulle Kristian V rätta till denna orätt som han såg det.

Karl XII:s framtida morbror invaderar

Som det var på denna tid så fanns det ofta släktskap mellan kungahusen och så även här. Den danske kungen Kristian V var äldre bror till Karl XI:s fästmö och blivande hustru, Ulrika Eleonora. Med andra ord han var Karl XI:s blivande svåger och senare morbror till Karl XII, som föddes 1682. Släkten är värst.

Snapphanar en plåga

Slaget vid Lund den 4 december 1676 var blodigt och Sverige avgick med segern.  Men den segern räckte inte utan kriget fortsatte.  Trots kriget utkämpades på svensk mark var det svenska armén som hade de största underhållsproblemen.  Danskarna hade sjöherravälde så huvuddelen av den svenska underhållet till den svenska armén i Skåne fick tas fram landvägen, vilket var betydligt mer besvärligt än att kunna skeppa det. Sedan komplicerades det hela av snapphanar gömdes sig lite varstans i buskarna.

Karl XI insåg det var danskarna som gynnades mest av stiltje i striderna och kunde växa sig starkare samt förstärka sina positioner. Sjöförbindelserna mellan Danmark och skånska hamnar fungerar utmärkt. Vad som behövdes var ett avgörande slag.  Det fanns en risk att danska allierade kunde ju besluta att sända ännu större truppkontingenter till Sverige om kriget pågick för länge.

Bielke spanar

Den danska armén i Skåne fanns i närheten av Landskrona så den svenska armén tågar söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, cirka 45 km nordost från Landskrona, måndagen den 12 juli 1677. Överste Nils Bielke, chefen för Livregementet till häst, leder en spaningsavdelning från regemente för att rekognosera danska positioner och terrängen.

En viktig rådgivare för Karl XI var Rutger von Ascheberg. Han utnämndes till fältmarskalk 10 november 1678. Under åren 1634–1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar. Foto: Blekinge museum. 

Vi måste anfalla

Hetsigt svenskt stabsmöte på kvällen den 13 juli när Bielke rapporterar om de utmärkta danska försvarspositionerna på höjderna vid Rönneberga backar. Han föreslår en kringgångsmanöver och att skära av de danska underhållslinjerna. Han får medhåll av andra officerare men den unge kungen blir rasande och utbrister att det blir anfall ”även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”.  Påminner till viss del om Robert E. Lee och den 3 juli 1863, ”Pickett’s charge”. Dock Lee var nog mer lugn och harmonisk när han klargjorde sitt beslut. 

Veteranen räddar dagen

När dagen gryr onsdagen den 14 juli 1677 bryter den svenska armén upp från sitt läger och marscherar mot Rönneberga backar. Då uppstår det ett problem, rapporter kommer att danskarna inte längre finns kvar. De har uppenbarligen försvunnit under natten och ingen i den svenska armén har en aning om var de har tagit vägen.  En som spelade en avgörande roll i att hitta danskarna igen var general Rutger von Ascheberg, veteran från både Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs alla krig. Han ledde själv spaningarna.

Karta över slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Position A initiala positioner och svenskarna med sin gruppering kom att tvinga danskarna att göra ett val, stå kvar vid sin jordvall och riskera att bli flankerade eller vrida och möta svenskarna. Slaget övergår därefter till renkonterslag vid position B. Illustration Samuel Svärd. 

Flanka ut danskarna!

Den danska armén befann sig rakt över Rönnebergavägen bakom en jordvall redo att möta en fiende som anlände på vägen från öster, Tirups kyrka. Ascheberg bedömde att ett frontalt angrepp var lönlöst och föreslog istället att gruppera fram den svenska armén mellan Sirköping och Tirups kyrka för att anfalla från nordost istället. Kristian V skulle inse att svenskarna skulle kunna rulla upp hela hans linje om han inte lät sin linje svänga upp likt en pendel mot norr för att möta den svenska, alltså han måste lämna sin fördelaktiga försvarsposition. Alternativet för den danska armén var att retirera.  Ascheberg fick rätt. Danskarna fick överge sina fasta ställningar och det hela kom istället att utvecklas till ett slags renkonterslag.

Karl XI hade cirka 9 000 man varav 5 000 kavalleri medan den danska sidan hade 12 000 man varav 7 000 kavalleri. Båda fältherrarna hade organiserat sina linjer efter i stort samma princip, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, bestod av kavalleri.

Karl XI anfaller med dragen värja

Slaget inleds med en artilleriduell och den tunga eldgivningen gör att marken vibrerar. Ingendera av sidorna har något skydd mot elden och kanonkulor slår upp långa hål i leden. Slagfältet börjar svepas in av den illaluktande svartkrutröken. Till slut bestämmer sig Karl XI att nu får det räcka och leder själv med dragen värja ett kavallerianfall på den svenska högerflygel, här stormar drabanterna fram som snabbt fylls på med bland annat livregementet till häst och finska ryttare från Viborg.

Samtidigt som respektive center har allt mer stridskontakt med varandra. Den danska vänsterflygeln har problem att värja sig mot den brutala svenska kavalleridoktrinen som bygger på anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led. De danska ryttarleden decimerades markant.

Kung Kristian anfaller

Den danska högerflygeln vet inte vad som pågår hos den danska vänsterflygeln, här till höger finns de främsta danska kavalleriregementena och även själva kungen Kristian V. De anfaller och de svagare svenska kavalleriförbanden har svårt att stå emot. Delar av Västerbottens regemente sätts in och det hjälper inte utan även det regementet sveps med i den danska anfallsvågen. Danskarna tar visserligen förluster men framgångarna eggar dem framåt. De svenska soldaterna drar sig bakåt men är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och försöka fly. Det hela utvecklas till en brutal försvarsstrid med stora förluster.

Fanor och trummor räddar svenskarna

Då båda fältherrar strider som skvadronchefer på respektive sida samt många högre officerare faller offer i bataljen. Slaget har blivit som tre separata slag som pågår ovetande av varandra. Den svenska vänsterflygeln biter sig fast och håller ut trots den stenhårda manglingen de utsätts för medan på andra sidan har den danska vänsterflygeln brutit samman och förband börjar fly. Den danska centern börjar vackla. Den danske kungen Kristian V förbereder samtidigt ett avgörande anfall på danska högerflygeln när en större trupp upptäckts vid Tirups kyrka med dånande trummor och fanor. En massiv svensk styrka på flanken har dykt upp så danskarna avbryter sina anfallföreberedelser och drar sig in mot center. Den danske kungen blir snart varse om katastrofen på den egna bortersta flanken och center.

Skånska kriget gynnade Carl Gustaf Rehnskiölds karriär. Vid slaget vid Lund var han ryttmästare och steg stadigt uppåt. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Men skånska kriget lugnade ner sig och tog slut. Så också Rehnskiölds karriär ett tag, utnämning till överste kom 1689. Rehnskiöld kom att bli en av Karl XII:s viktigaste generaler. Målning av David von Krafft

Värmeslag och vätskebrist drabbar många

Dagen var mycket het och alla soldater som ligger livlösa på slagfältet hade inte stupat utan många hade drabbats av värmeslag och vätskebrist.  Båda sidor reorganiserar sina linjer och försöker ställa upp en ny bataljordning. Ytterligare strider följer men danske kungen inser att fortsätta slaget är en större risk för hans styrkor än möjlighet så han beordrar urdragning. Svenskarna försöker förfölja men manskapet är helt slutkört, så efter många timmars vedermödor är slaget över. Svenskarna har åter segrat.

Bönder avgör slaget?

Vilka var den massiva styrka som fanns vid Tirups kyrka? Det var 4000 till 5 000 småländska bönder som egentligen hade uppbådats för att jaga snapphanar i gränsskogarna. De hade bara tagits med på slagfältet och placerats vid Tirups kyrka. De hade faktiskt avgjort striden på den svenska vänsterflygeln utan att avlossat ett skott.

Den danska hären retirerade tillbaka mot Landskrona. Staden var befäst och hade hamn, goda sjöförbindelser till Danmark. Landskrona på denna tid hade cirka 600  till 700 innevånare. Lund hade cirka 1 500. 

Epilog

Slaget var inte så avgörande som Karl XI hade hoppats. Sökandet efter det avgörande slaget har gäckat många fältherrar genom historien. Dock några mer stora slag blev det inte i Skåne. Det dröjde ändå till den 26 september 1679 innan Freden i Lund undertecknades. Danmark fick inte behålla något av Sveriges område utan Skåne stannade under svensk kontroll. Frankrike backade Sverige starkt i förhandlingar vilket gjorde att Danmark fick vika ner sig. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Landskrona 1677 (Stockholm 2021) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Korthuset som krackelerade

Stalin skapar en illusion

Ryssland utvecklades till en av Europas stormakter efter sin seger över Sverige under det stora nordiska kriget. De nådde fram till Östersjön. Under hela 1700-talet fortsatte Ryssland sin expansion och nådde i söder fram till Svarta havet när Katarina den store satt på tronen. Samtidigt som Ryssland tillsammans med Preussen och Habsburg styckade Polen. Allt fler områden kom att hamna under Rysslands kontroll.

Krim har nu 1783 hamnat under rysk kontroll. Polen finns fortfarande kvar men snart försvinner det och kommer återkomma först efter första världskrigets slut. Illustration Bryan Rutherford / Wikipedia Commons. 

Sedan kom en del bakslag i maktkampen med Napoleon och Frankrike men Ryssland slutade som segrare och Finland var nu del av det ryska imperiet. Krimkriget 1853–1856 var ett nederlag men det stoppade inte Rysslands ambitioner. Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 gick Ryssland segrade ur. Även om britterna gick in för att hindra att Konstantinopel föll under ryskt kontroll.

Den ryska generalstaben genomförde före första världskriget (1898) en sammanställning där de listade 38 ryska militära kampanjer sedan 1700 och det visades att hela 36 klassades som offensiva medan två var defensiva (och dessa måste vara Karl XII och Napoleon 1812). Något de var stolta över, ”vi är ett imperium och våra fiender ska frukta oss”.

1914 – ett storkrig bryter ut

Inför första världskriget fanns en allians mellan Frankrike och Ryssland.  Alliansen innebar att ryska styrkor skulle snarast efter ett eventuellt krigsutbrott mellan Frankrike och Tyskland utföra en invasion av Tyskland med syfte att skapa ett tvåfrontskrig för Tyskland. Detta då Frankrike visste att de skulle utsättas först för ett tyskt angrepp, vid ett eventuellt krigsutbrott. Det hade skett stora investeringar i det ryska järnvägsnätet i västra Ryssland med hjälp av Frankrike för att möjliggöra en snabbare mobilisering och koncentration av de ryska styrkorna.

Nu gjorde inte ryssarna exakt som fransmännen ville för man hade egna mål. De planerade istället för två invasioner, en norr mot Ostpreussen och en i söder mot provinsen Galizien i Österrike-Ungern. Den förstnämnda invasionen genomfördes av Nordvästfronten med två ryska arméer. Den senare sköttes av Sydvästfronten med fyra ryska arméer.

Den ryska tsaren Nikolaj II hade yttrat om det var bara en tidsfråga innan Österrike-Ungern kollapsade och dess grannar delade upp bytet samtidigt som Ungern och Böhmen (dagens Tjeckien) blev självständiga smånationer. Österrike-Ungern sågs som en stormakt på nedgång. Österrike-Ungern hade flera konflikter med Ryssland där den senare krävde att förstnämnda backade, vilket inte skedde. Det var dags att ge igen.

Kriget med en himla massa förlorare 

Första världskriget slutade inte lyckligt för någon av de tre parterna, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Alla tre blev förlorare. Österrike-Ungern drabbades hårdast då imperiet krackelerade totalt och klev in i skuggorna. Även Ryssland drabbades hårt men de nya makthavarna bolsjevikerna red ut de värsta stormarna men förlorade sitt fotfäste vid Östersjön. Nu bara en mindre remsa av kust kvar längst in i finska viken. 200 år av expansion västerut hade tappats samtidigt som Warszawa inte längre var en del av det ryska imperiet utan huvudstad i Polen, den gamla fienden, fanns åter på kartan.

Tsarryssland kollaps i samband med första världskriget innebar att flera områden gick förlorade. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen var nu självständiga. Sovjetunionen 1939. Illustration Samuel Svärd

NKVD skjuter nästan alla

Alla krig tärde hårt på Ryssland men ny gestalt reste sig ur askan, Sovjetunionen. Om tsarens välde hade inneburit kontroll och hemlig polis så var det ingenting mot det nya NKVD. Josef Stalin skaffade sig total kontroll och började bygga en stor och gigantisk krigsmakt samtidigt som hans terror drabbade även officerskåren hårt under 1930-talet. Även att vara chef för NKVD var ingen garanti, både Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov som var chefer för NKVD avrättades. Sedan etablerades en slags sanning om att olyckor var sabotage vilket drabbade flygvapnet hårt, många chefer där kom under några år att avrättas.

Under trettiotalet var den gängse uppfattningen inom Röda Armén att huvudfiender till Sovjetunionen var bland annat Polen, Japan och Tyskland. Även andra länder sågs som tänkbara motståndare. Många i den sovjetiska ledningen hade inte glömt det sovjetiska nederlaget i kriget mot Polen 1919-1920.  Det finns ett ordspråk som säger att min fiendes fiende är min vän. I triangeldramat Polen, Tyskland och Sovjetunionen såg alla varandra som potentiella motståndare i ett framtida krig. Så alla var varandras fiender. Stalin såg att de allierade ställdes på Polens sida i den diplomatiska konflikt som blossade upp mellan Tyskland och Polen. 

Hitler gav Stalin vad han ville ha

Både de allierade och Tyskland närmade Stalin i syfte att få Sovjet att ta ställning. Hitler hade inga skrupler, att ge Stalin ett lukrativt erbjudande och på sätt få möjlighet att agera mot Polen. Stalin skulle få halva Polen och rätt att agera mot Baltikum förutom Litauen, Finland och Bessarabien i Rumänien utan att tyskarna la sig i. Stalin såg möjligheter att återupprätta Tsarrysslands gamla gränser men det fanns en stor nackdel som borde ha avskräckt honom. Nackdelen var att Tyskland och Sovjetunionen skulle få en lång gemensam gräns när Polen emellan dem försvann och delades upp. Molotov-Ribbentrop avtalet reviderades efter kriget i Polen 1939 så att Litauen också hamnade i den sovjetiska intressesfären. Och gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen förlängdes ytterligare när alla tre baltiska länderna tvingades in i Sovjet som sovjetiska republiker 1940.

Röda armén satsade stort på att bygga upp sitt pansarvapen under 1930-talet. Trots Stalins utrensningarna kom Röda arméns pansartrupperna ha tillgång till 23 000 stridsvagnar sommaren 1941. 

Polen styckas av Hitler och Stalin

Tysklands angrepp på Polen var över på fem veckor och Röda Armén hade redan den 17 september 1939 gått in i Polen från öster för att ta hand om sin del. Officiellt hette det att man hade kommit för att skydda vitryssar och ukrainare. Den sovjetiska historieskrivningen efter kriget beskrev Molotov-Ribbentrop avtalet från den 23 augusti 1939 som ett non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen och att Stalin hade räddat Sovjet från krig. De hemliga tilläggen om intressesfärer nämndes inte. Hur förklarade man i Sovjetunionen under kalla kriget då inmarschen i Polen i september 1939?

Den sovjetiska generalstabens akademi gav 1977 ut en lärobok med begränsad cirkulation, ”Historien om krig, krigskonst och krigsvetenskap”. Nu när fler har möjlighet att ta del av den kan vi läsa hur händelserna i september 1939 beskrivs. I boken skrivs det att det som var östra Polen 1939 en gång hade varit sovjetryska områden (västra vitryssland och västra Ukraina). Polska lågadeln i stöd av USA, England och Frankrike erövrade dessa områden 1920 och förvandlade dem till polska kolonier. Vitryssar och ukrainare i dessa regioner slogs hårt mot förtryckarna och såg sin enda räddning som Sovjetrepubliker.

Vidare i boken, ledningen i Sovjetunionen blev oroliga för sina bröder på andra sidan gränsen när det tyska angreppet mot Polen kom och den 17 september 1939 beslöt man att marschera in för att skydda in dem. Samtidigt förhindrades tyskarna att helt erövra ett strategiskt uppmarschområde i sitt angrepp mot Sovjetunionen. Övertygande om att Röda armén var stridsberedd så backade tyskarna och gick med på att lösa situationen fredfullt.

Stalin och Sovjetunionen framstår här som att  reagerar på tysk aggression och inte som sanningen är att det var ett imperiebyggande. Ett imperium som med vapen i hand var med och delade på bytet. Fram till Sovjetunionens kollaps så var detta som gällde i sovjetisk historieskrivning. Vad hade Stalin lyckats med att komma överens med Hitler?

Stalin tar för sig 

Den sovjetiska gränsen flyttades ytterligare västerut och gränsförsvaret i form av befästningar och värn längs den gamla gränsen ansågs inte längre nödvändiga så ett nytt gränsförsvar vid den nya började iordningsställas. En fiende till Sovjet, Polen, var borta men tyskarna kunde nu genomföra sin uppmarsch för ett eventuellt krig mot Sovjet på eget område intill den sovjetiska gränsen. Detta oroade inte Stalin för både Frankrike och Storbritannien hade förklarat Tyskland krig och han visste att Hitler ville undvika ett tvåfrontskrig som Tyskland hade utkämpat under första världskriget (1914–1918).  Hitler var nu tvungen att blicka västerut för att ta hand om Frankrike och Storbritannien medan Stalin fortsatte med sin del av pakten. Trycket på de baltiska länderna och Finland ökade, i Finlands fall utvecklas det hela till krig. Den 30 november 1939 gick Röda armén över gränsen och kriget höll på utvecklas till ett gigantiskt fiasko men marskalk Semjon Timosjenko skickades dit för rätta till det hela och till slut tvingades finnarna att söka fred i mars 1940. Viborg som var Finlands andra stad 1939 blev nu en del av Sovjetunionen och är än idag en del av Ryssland.

Stalin ger sig på Rumänien

Tyskarna var till slut redo för sitt fälttåg mot fransmännen och den 10 maj 1940 satte kriget igång. Högsta ledningen i Sovjetunionen såg fram mot ett långt krig, att tyskarna skulle få återuppleva första världskriget på nytt. Stalin kändes sig nöjd, allt hade i stort sett gått som han planerat. Hans fiender förgör varandra även om han givit Hitler den handlingsfrihet som han behövde. En annan viktig effekt av pakten var ett handelsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, Tyskland blev en av Sovjetunionens viktigaste handelspartner för  modern teknik och verktygsmaskiner samtidigt som Stalin gav Hitler de råvaror som han behövde. 

Bland annat stora oljeleveranser till Tyskland från Sovjetunionen. De tågen fortsatte att rulla samtidigt som Stalin ökade trycket ytterligare på Rumänien att avträda Bessarabien till Sovjetunionen. Åsikten var att Rumänien hade tagit området olagligt från den sovjetiska nationen 1918 och nu var det dags att lämna tillbaka det. Rumänien hade inget val utan vek sig och den 28 juni 1940 gick Röda Armén in i Bessarabien, som snart blev den Moldaviska sovjetrepubliken(idag Moldavien).  Strax därefter upptogs de baltiska staterna som nya sovjetrepubliker. Stalin gjorde vad Peter den store hade gjort, nått fram till Östersjön. Det hela såg ut att gå Stalins väg förutom debaclet i Finland. 

Frankrike gick på pumpen

Dock i väster blev det ingen repris av första världskriget som Stalin hade hoppats på. Frankrike föll och kapitulerade den 22 juni 1940. Stalins vågspel med Hitler fungerade inte. Hitler kunde nu åter blicka österut.  Stalin visste att under 1940 skulle det inte bli något inget krig men under 1941 kunde det ske men hoppet var att det skulle dröja till 1942. 

Detta hopp ökade när tyskarna inledde sitt krig på Balkan, invasionen av Jugoslavien och Grekland, den 6 april 1941. Men icke den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och historiens största fälttåg tog sin början.

Stalin besegrade Hitler

Drygt 46 månader skulle dröja innan kriget var över och det kostade Röda Armén drygt 600 000 i stupade, sårade och saknade varje månad av kriget. Stalin spelade ett farligt spel med Hitler när Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under men Stalin och Sovjetunionen kom ut som segrare tills slut. Men priset sett till människoliv var extremt högt men det verkar inte ha bekymrat Stalin. Freden 1945 var inte bara kostsam för Tyskland utan även många andra länder. Polen förlorade i stort halva landet till Sovjetunionen men fick tyska områden som ersättning och kom på så sätt hamna mer i Mellaneuropa. Sedan förlorade Finland, Tyskland, Rumänien, Japan och Tjeckoslovakien landområden till Sovjetunionen. Allt tack vare vapenmakt. Landet var mäktigare än någonsin tidigare och en av världens supermakter.  Men det var en chimär skulle det visas sig.

Karta som visar hur Stalin lyckades expandera västerut efter andra världskrigets slut 1945. Där Stalin hade sina stridsvagnar bestämde han och han ville inte ge tillbaka det han hade fått i avtal med Hitler den 23 augusti 1939. Illustration: Mosedschurte / Wikipedia Commons

Den sovjetiska ekonomin var inte så stark som man trodde i väst. Ekonomin var uppbyggd för att tillgodose statens behov först och främst och inte folkets behov. Under kriget var detta inget problem för då var kriget i fokus. Men efter kriget visade det sig att den sovjetiska ekonomin inte var tillräckligt välutvecklad för att skapa välstånd för nationen och folket. Ett ytterligare faktum som försvårade efter kriget var att de länder i central- och östeuropa, som nu kom att hamna bakom järnridån, var anpassade till handel västerut. Man fick nu svänga om sin inriktning mot öster. Detta var hämnande för utvecklingen eftersom den sovjetiska ekonomin inte kunde vara samma drivmotor som väst hade varit under mellankrigstiden. Dagens ekonomiska situation i Ryssland kan belysa denna brist. Exporten av råvaror har ett dominerande betydelse för ryska ekonomin, vilket är ett tecken på en underutvecklad ekonomi. Något som hade stor betydelse för den sovjetiska krigsekonomin var de allierades lend-lease, vilket var svårt att erkänna i det forna Sovjetunionen.  Leveranserna från de västallierade möjliggjorde att den sovjetiska krigsekonomin kunde fokusera på produktionen av stridsvagnar, stridsflygplan och kanoner.  Utan hjälpen från lend-lease hade den sovjetiska krigsproduktionen inte alls nått samma nivåer och den sovjetiska ekonomin och livsmedelsförsörjningen hade under andra världskriget haft ännu större problem. 

Sovjetunionen byggde en enorm mängd stridsvagnar och de exporterades över hela världen till allierade makter. Dock några verkliga framgångar med stridsvagnarna i strid kom egentligen aldrig. Israels krig 1956, 1967 och 1973 visade att Väststridsvagnar hade egentligen inga större problem med sina sovjetisktillverkade motståndare. På bilden sovjetiska T-55:or under framryckning. Foto: Krigsarkivet.

Sprickor i fasaden 

Synen på Sovjetunionens militära förmåga ändrades. Sovjetunionen sågs inte längre som koloss på lerfötter utan hade blivit en av världens två supermakter. Den sovjetiska krigsmakten kom att framstå som en garant för Sovjetunionen och var den främsta i världen efter segern under andra världskriget. Röda armén blev den sovjetiska armén efter krigsslutet för att markera att ny epok hade inletts. Den sovjetiska armén gick egentligen aldrig in i ”riktigt” krig förrän 1979 i Afghanistan. Men denna insats fick de inte kalla för krig under de första åren utan det framställdes som internationell tjänst. Efter ett tag då allt fler zinkkistor med döda soldater skickades hem och allt fler veteraner, Afghanisti, märktes hemma i Sovjetunionen kom kriget bli en del av verkligheten. Dock jämfört med andra världskriget var insatsen i Afghanistan väldigt liten. Det beräknas att totalt tjänstgjorde drygt 620 000 sovjetiska soldater under nästan tio års krig i Afghanistan. Trots detta blev kriget en enorm belastning för den sovjetiska ekonomin, det blev en tung börda. Den sovjetiska krigsmakten lämnade Afghanistan 1989 och auran ”obesegbar” hade fått sig en ordentlig törn. Hela statsbildningen tappade legitimitet, ”vi var ju som tyskarna”, samtidigt garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa.

Det sovjetiska kriget i Afghanistan var ett stort fiasko. Det belastade ekonomin hårt samtidigt som illusionen om den "obesegbara" krigsmakten sprack. Foto: Rian / Wikipedia Commons

Kollapsen 1991

Stalins imperium byggde på vapenmakt, revolter mot Moskvas styre hade avlöst varandra genom åren. Tills slut kollapsade Sovjetunionen 1991 då ekonomin utvecklades klart sämre jämfört med västvärlden samtidigt länderna bakom järnridån kunde bryta sig loss från Moskvas kontroll. Sovjetunionen var en stor ekonomi tack vare sin stora befolkning men det var ingen bra ekonomi, den var underutvecklad, stelbent och halkade efter i den tekniska utvecklingen. Det kostade att ha en enorm stor krigsmakt. Att hela tiden utveckla nya vapensystem och producera dem i stora antal. Resurserna var inte oändliga utan snarare begränsade. Sovjetiska stridsvagnar blev kända över hela världen medan sovjetiska personbilar snarare blev ökända. De nationer blivit en del av Stalins imperium som delrepubliker i Sovjetunionen lämnade. De valde självständighet istället för att styras från Moskva, och frigöra sig från vad de såg vara det ryska imperiet. Den 25 december 1991 halades Sovjetunionens flagga i Kreml och hela världen bevittnade hur Stalins imperium till slut föll samman.

Vapensystem som USA lyfte fram som hot 1981. Vi känner igen flera av dem, modifierade varianter används i dagens krig i Ukraina drygt 40 år senare. 

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Barracudas mot Tirpitz

Störtbombare mot slagskepp

Två tyska slagskepp kom att bli högt prioriterade mål hos brittiska flottan, det ena var Bismarck och det andra var Tirpitz. Systerfartygen var Tysklands stolthet. Britterna hade tur med Bismarck och fick tag i henne under hennes jungfrufärd. Bismarck sänktes 650 km väster om Brest den 27 maj 1941. Medan Tirpitz kom nästan att gäcka britterna under hela kriget och flera anfall genomfördes för att sänka henne. Ett av dessa var operation Tungsten den 3 april 1944. Brittiska hangarbaserade Barracudas skulle sänka Tirpitz.

Slagskeppet Tirpitz med eskort av jagare. Slagskeppet var 251 meter långt och hade ett standarddeplacement av 42 900 ton. Kan jämföras med jagare HMS Småland som hade ett deplacement av 3 344 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J19316 / Boeckmann / CC-BY-SA 3.0

Det tunga slagskeppet Tirpitz, som stationerades i Norge från januari 1942, hade åtta 38 cm kanoner som huvudartilleri och var fruktad av britterna. Inte att det inte skulle gå sänka henne men vilken skada hon skulle kunna åstadkomma om hon kom till verkan mot en konvoj som inte hade tung eskort. Att Tirpitz fanns i Norge tvingade britterna ha ett antal tunga krigsfartyg tillgängliga för att kunna möta eventuella konvojräder från tyskarna. Här i Norge fanns också det lättare slagskeppet Scharnhorst efter sin genombrytning från Brest av engelska kanalen under februari 1942. Hon reparerades i Tyskland innan Norge blev stationeringsort. Scharnhorst sänktes i strid med brittiska fartyg den 26 december 1943.

Scharnhorsts baneman, det brittiska slagskeppet HMS Duke of York. Fartyget hade hela tio 35,6 cm pjäser som sitt huvudartilleri. Det byggdes fem slagskepp i denna klass, som kallades King Goerge V-klassen. Foto: tormentor4555

Stark styrka i Norge

Hitler var väldigt orolig för en allierad invasion av Norge. Det var en viktig anledning till att tunga örlogsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge.  Bernhard von Loßberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik hela kriget varit Hitlers speciella sorgebarn. Samma åsikt förde den tyska storamiralen Erich Raeder fram, att Hitler fruktade brittiska landstigningar i Norge, speciellt mot Narvik. Raeder förde befälet över tyska marinen fram till 30 januari 1943 då han fick gå. Raeder fick 1941 – 1942 sända sina kvarvarande tunga örlogsfartyg till Norge. Även om hans efterträdare storamiral Karl Dönitz fick order att ta ur tjänst flera tunga örlogsfartyg så fick han order om att ha en stark styrka i Norge av Hitler. Ett tag fanns en väldigt slagkraftig styrka, slagskeppet Tirpitz och Scharnhorst och pansarskeppet Lützow med understöd av ett stort antal jagare redo.

Luftflotte 5, den tyska flygflottan i norr, var minst av de tyska och den hade ansvar för Norge och Finland. På bilden en nyss ankommen Messerschmitt Bf 109 F-4 till Jagdgeschwader 5 i Petsamo sommaren 1942. Mannen på bilden har inte blivit identifierad. I september 1942 hade flygflottan tillgång till ungefär 80 jaktplan och drygt 10 tunga jaktplan för hela sitt område. Foto: okänd / Wikipedia

De tyska flottenheterna hade även en annan viktig uppgift än att bara försvara Norge mot allierade landstigningar. Fartygen gjorde flera försök till räder mot de allierade konvojer som färdades mot Murmansk och Sovjetunionen. Dock det var ett begränsat antal räder då ytfartygen slukade stora mängder brännolja, vilket var mycket begränsad resurs hos tyskarna.

Miniubåtar mot Tirpitz

Britterna ansåg att så länge tyska slagkraftiga örlogsfartyg fanns i Norge så fanns hotet. Ett av de viktigaste målen var att sänka blev Tirpitz.  Under 1942 och 1943 skedde flera anfall mot det tyska slagskeppet. Ett omtalat tillfälle var när Tirpitz stävade ut i mars 1942 mot konvoj PQ 12. Det brittiska hangarfartyget HMS Victorious som ingick i eskorten skickade sina torpedbombare att attackera. Dock av tjugo torpeder som släpptes träffade inte en enda. Ett annat omtalat anfall var anfallet med miniubåtar i september 1943 mot hennes ankarplats i Kåfjorden. Tirpitz skadades svårt och skadorna beräknades att ta sex månader att reparera. Tyskarna ansåg det för riskabelt att flytta Tirpitz till Tyskland för reparationer utan de fick utföras på plats, utrustning och personal skickades till Kåfjord.

På bilden en Fairey Barracuda II som flyger över en hangarfartyg, i detta fall HMS Venerable. Stridsflygplanet Barracuda tjänstgjorde både som störtbombare och torpedbombare. Det började tjänstgöra i aktiv tjänst i januari 1943 och över 2 500 flygplan byggdes. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Barracudas som störtbombare

Det sovjetiska flygvapnet gjorde ett anfall mot Tirpitz i februari 1944 men ingen effekt. Britterna höll koll på tyskarnas framsteg bland med agenter i Norge.  Ännu en miniubåtsräd ansågs ha för lite chans att lyckas. En idé var tunga bombare från Bomber Command men Bomber-Harris sa nej, han ansåg det var utanför bombplanens effektiva räckvidd samt oroade sig för höga förluster. Istället arbetade brittiska flottan vidare med idén att använda hangarbaserat flyg från hangarfartygen HMS Furious och HMS Victorious samt fyra stycken eskorthangarfartyg varav ett av dessa skulle agera som luftskydd för örlogsstyrkan under själva attacken mot Tirpitz. Viceamiral Henry Moore fick ansvaret att planera operationen som kom att gå under namnet operation Tungsten. 

En Barracuda startar från hangarfartyget HMS Furious. Totalt skulle 42 störtbombare sättas in mot det tyska slagskeppet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Attackstyrka skulle bestå av 42 Fairey Barracuda insatta som störtbombare och 80 jaktplan.  Styrkan skulle delas upp i två anfallsstyrkor som vardera bestod av 21 störtbombare och 40 jaktplan.  De senare hade olika uppgifter, Vought F4U Corsairs skulle agera jaktskydd medan Grumman F4F Wildcats och F6F Hellcats skulle förbekämpa det tyska luftvärnet på och runt Tirpitz för att underlätta bombningen av slagskeppet. 

Det lades ned stort arbete på förberedelser inför operationen. På bilden en uppbyggd modell av målområdet ombord på eskorthangarfartyget HMS Emperor vars jaktplan Hellcats (i bakgrunden) skulle bekämpa det tyska luftvärnet runt slagskeppet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Övning i Skottland

Det påbörjades ett intensivt träningsprogram i februari 1944 för att förbereda för anfallet.  Ett träningscenter byggdes upp vid sjön Loch Eriboll i Skottland, vars omgivning med branta klippor var lik Kåfjorden. I sjön fanns även en ö där konturerna av Tirpitz markerades som störtbombarna tränade emot.  Ideligen fick man underrättelser från Norge men även spaningsflygningar skedde över området där Tirpitz befann sig. Slutligen kom beslutet att attacken skulle ske den 2 april. Det hade kommit rapporter om att Tirpitz skulle lämna sin skyddande förtöjningsplats i Kåfjorden för tester. Samtidigt som en konvoj JW58 skulle passera området, så styrkan delades upp i två., där den förstnämnda anslöt till konvojen och uppträdde som en del av dess eskort.  Medan andra följde efter. Hoppet var om tyskarna skulle upptäcka dem de skulle tro att de också var en del av eskorten till konvojen och inte alarmeras att något var på gång.

Tyskarna upptäckte visserligen konvojen och attackerade utan framgång. Det kostade fyra tyska ubåtar och sex flygplan utan att tyskarna lyckades sänka ett enda allierat fartyg.  Nya underrättelser kom att den 1 april att tyskarna hade skjutit på testningen av Tirpitz till den 3 april så britterna beslöt att slå ut anfallet den 3 april istället.

Dimaggregaten har startat upp men fortfarande syns slagskeppet Tirpitz i Kåfjorden.Foto: Imperial War Museums (IWM)

Larmet gick

Tidigt på gryningen den 3 april höll Tirpitz nya navigationsofficer Hugo Heydel på att ta ut Tirpitz från de omslutande torpednäten. Kommendörkapten Hans Meyer var också på bryggan då det var dags för provturen. Meyer såg tyst på när Heydel gav order till övriga. Två bogserbåtar hade anslutit sig och allt verkade lugnt när larmet gick. Först fick Meyer se att rök steg upp från dimaggregaten längs bergssidorna sedan gick larmet på fartyget, flyganfall på ingående.

En i besättningen ombord på HMS Furious skriver med krita på den tunga bomben sitt personliga budskap. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Först kom Wildcats och Hellcats skjutande med alla sina tunga kulsprutor och beströk både örlogsfartyget och bergssidorna med mål att slå ut det tyska luftvärnet innan Barracudaförbanden kom dykade och släppte sina bomber.  Alla störtbombare hade den nya 1600-pound (730 kg) pansarbrytande bomben som kunde slå igenom fartygets pansardäck men det krävdes att bomben släpptes från hög höjd, cirka 1 000 meter, så den fick upp tillräckligt hastighet. Men piloterna väntade för länge att släppa för att vara säkra att träffa, vilket gjorde att de släpptes från för låg höjd.

Det tyska slagskeppet under anfall. Under operation Tungsten den 3 april 1944 lyckades britterna få in många träffar men ingen tillräckligt bra att slå ut fartyget utan Tirpitz skadades endast. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Skadad igen

De två anfallsvågorna lyckades träffa Tirpitz totalt 16 bomber dock hade ingen av dem trängt igenom pansardäcket så slagskeppets kritiska funktioner var intakta. Men många besättningsmän hade dödats och sårats, en viktig anledning till detta var de brittiska jaktplanens beskjutning. Det rapporteras om 122 dödade och 316 sårade.  Experter skickades upp från Kiel för att bedöma skadorna på fartyget och det visade inte vara så allvarligt. Redan i juni 1944 ansågs Tirpitz begränsat insatsberedd, vissa detaljer behövde fortfarande justeras. Attackerna hade kostat britterna tre Barracudas med besättningar, tre man i varje plan. Däremot även om enstaka jaktplan förlorades, så klarade sig alla flygförare. 

Britterna gjorde ett antal försök till med hangarfartygsbaserat flyg men några ställdes in på grund av dåligt väder över målområdet medan andra misslyckades att träffa fartyget eller skada det tillräckligt. Till slut blev det Bomber Command som sänkte fartyget. Detta först vid Bombers Commands tredje försök och med bomber som Tallboy. Tirpitz sänktes 12 november 1944. Besten i Norge hade slutligen sänkts efter nästan tre år.

En Barracuda tillbaka på HMS Furious efter bombningen av Tirpitz. De har just släckt en brand på Barracudan som uppstått på grund av det tyska luftvärnet. Notera endast tre propellerblad kvar.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Vidare läsning:

Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Slagskeppet Tirpitz: kampen om Norra Ishavet (Stockholm 2006)

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget (Stockholm 2018)

Jan Forsgren: Sinking the Beast. The RAF 1944 Lancaster Raids Against Tirpitz (Stroud 2014)

Mer i sjöstrider utanför Norge:

Det brittiska hangarfartyget HMS Glorious sänks

Den tyska anfallet mot Narvik 1940:

Narvik 9 april 1940

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Nästan alltid krig

"Peace for our time" fungerar inte

Fredsplaner, vapenvila, stilleståndsavtal med mera är ord som för tillfället (december 2024) förekommer ofta i media. Det gäller främst två länder Ukraina och Israel. Men tar vi oss en titt runt på vårt jordklot så finner vi att det pågår mängder av andra krig och väpnade konflikter. Där är vi inte lika engagerade utan de har hamnat i medieskugga.

Striderna i Ukraina har pågått sedan 2014. På bilden Separatister i Donbas 2015 som backades av Ryssland med vapen och soldater. Foto: Mstyslav Chernov

Dyster läsning

Det är inte precis att de har blossat upp just nu utan många har pågått under många år. Sedan finns det mängder av latenta konflikter som plötsligt kan bryta ut av någon anledning.  Kom ihåg till exempel Georgienkriget 2008 och gränsstrider mellan Indien och China 2020–2021 som trappades ned men det dödades soldater på båda sidor dock i liten skala jämfört med andra konflikter. Armenien och Azerbajdzjan verkar vara lugnt för tillfället jämfört med tidigare.

Azerbajdzjan har rustat enormt den senaste åren. Inte bara Ryssland utan även Israel och Turkiet har varit viktiga vapenleverantörer. På bilden det turkiska "Himars" 30 cm TRG-300 Kasirga i tjänst hos Azerbajdzjan. Foto: Sefer azeri 

En intressant utveckling just nu är Ryssland versus Turkiet. I kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan stod de på varsin sida. Turkiets sida, Azerbajdzjan, verkar just nu stå som segrare. Nu i Syrien har regimen fallit och där backade Ryssland regimen medan Turkiet stöttade vissa rebellgrupper.

Vad händer i Libyen?

Glöm inte bort Libyen där stödjer Turkiet regeringen i Tripoli medan Ryssland har hjälpt fältmarskalk Khalifa Haftar, som kontrollerar östra Libyen. Där kan saker nu också komma att ske då händelserna i Syrien kan ha en inverkan på aktörerna i denna konflikt. Haftar och hans styrkor Libyens Nationella Armé (LNA) kan uppfattas som försvagade. En tidigare viktigt kompentent för Haftar var Wagnergruppen.  Vi får se vad som händer.

Turkiet har haft stora framgångar både vad gäller i utvecklingen av drönare och i olika insatser i olika krig. De har använts av bland annat Ukraina och Azerbajdzjan med framgång. Sedan har Turkiet själva satt in sina egna i Libyen och Syrien framgångsrikt. På bilden Bayraktar TB2. Foto: Army.com.ua

Områden idag där det pågår någon typ av väpnad konflikt (jag kan har missat eller lagt in något fel så granska källkritiskt). En del är mellanstatliga medan andra mer interna konflikter. Ibland finns det även mellanstatliga element inblandade då gerillarörelser och terrororganisationer kan vara spridda över flera länders territorium. Vi läser titt som tätt om hur Turkiet bombar PKK:s baser i Irak och Syrien till exempel.

Ukraina 

Israel

Myanmar

Sudan

Syrien (radikalt ändrad spelplan)

Libanon (har kanske lugnat ner sig)

Kongo

Jemen

Mexiko (kriminalitet)

Libyen

Nigeria

Somalia

Burkina Faso

Mali

Etiopen

Södra Sudan

Niger 

Kamerun

Togo

Uganda

Centralafrikanska republiken

Mocambique

Tchad

Haiti (laglöshet)

Colombia

Pakistan

Iran

Afghanistan

Irak

Filippinerna 

Som synes det är många. Vissa är inte mycket värre våra kriminella skjutningar och sprängningar. De verkar blossa ibland och sker enbart i vissa områden av det specifika landet. Medan andra är mycket allvarliga och där mängder av människor drabbas på ett sätt eller annat.  Så även om kriget i Ukraina och Israel tar slut så kommer inte dödandet ta slut. Tyvärr.

Kinas flygvapen idag jämfört med vid kalla krigets slut 1991 är som två olika världar. Rysslands flygvapen baseras fortfarande till stor del på flygplan som utvecklades under Sovjetepoken, alltså uppgraderingar och modifieringar. Medan många kinesiska stridsflygplan är helt nya som Kinas femte generationens stridsflygplan i form av Chengdu J-20 i tjänst sedan 2017.  Foto: N509FZ

Här finns mer att läsa om stridsflygplan i Asien.

Stridsflygplan och utveckling i Asien

Lugnt i Sydkinesiska havet?

Slutligen den potentiellt mest farligaste konflikten är kampen om Sydkinesiska havet som är pågående och har pågått under flera år.  Hittills bara mängder av incidenter och vapenskrammel.  Så ännu ligger den bara pyr och glöder. Många nationer är involverade och berörs om det skulle smälla på riktigt, nyligen har vi läst flera gånger hur Kina pressar och markerar mot Taiwan och Filippinerna.

Det finns hetsporrar i alla krigsmakter och en oförsiktig eller felaktig manöver kan orsaka en krock. När kommer en riktig allvarlig kollision mellan två örlogsfartyg eller stridsflygplan att inträffa? Blir det många dödsoffer? Vad händer då?

Som sagt det är många aktörer inblandade som till exempel: USA, Kina, Japan, Vietnam, Taiwan, Malaysia, Filippinerna, Australien och Indien. Jag har säkert glömt ett antal och sedan finns också EU. 

Artikel ovan är bara spekulationer och tankar. Idag är idag och i morgon är det en ny dag. 

Kampen mellan Indien och Pakistan, läs mer här:

Luftstrid i februari 2019

Luftstridskrafter i Asien, kampen om makten.

Kinas J-20 ett hot men räcker det?