Andra världskriget: SS-pansardivisioner och Panther

Var Waffen-SS prioriterade med Panther?

Panther-stridsvagnen var anpassad för massproduktion men ändå tillverkades för få med tanken på den sovjetiska produktionen av T-34 och den amerikanska av Sherman. På bilden sommaren 1944 på östfronten, Panther från SS-pansardivision "Wiking". Foto: Ernst Baumann. 

Kanonen öppnade eld och det var en direktträff på den amerikanska Shermanstridsvagnen som började brinna omedelbart som en fackla. Panthervagnens kanon avfyrades igen med följd att ännu en Sherman brann. Vagnschefen, SS-furir Ernst Barkmann, i den tyska Panthervagnen gav order till skytten om fri eldgivningen och de amerikanska fordonen längs vägen täcktes av intensiv eld.  Barkmann upptäckte nya stridsvagnar i flanken och tornet vreds. Skytten fann målen och snart brann ytterligare amerikanska stridsvagnar. Striden fortsatte en stund, även allierat flyg kom att attackera Barkmanns position, innan Barkmann med sin skadade vagn drog sig ur situationen. Enligt upphetsade tyska soldater som senare berättade så var det nio Shermans som brann efter striden den 27 juli 1944. Denna plats i Normandie kom att kallas Barkmanns gathörn.

Pansardivisioner i Waffen-SS

I flera militärhistoriska böcker står det att Waffen-SS var prioriterade förband både vad gäller materiel och utrustning. Nu menas inte alla 38 divisioner i Waffen-SS utan vad som främst avses är de tyska SS-divisionerna. Det var 14 divisioner av det totala varav sju var pansardivisioner. Frågan är om detta stämmer?

SS-divisionen ”Das Reich” grupperar fram sina Panther-vagnar i slutfasen av slaget om Charkov augusti 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101III-Merz-023-22 / Merz / CC-BY-SA 3.0

Om vi tittar närmare på de sju SS-divisionerna som blev pansardivisioner kan vi få en bild hur det egentligen var med detta. Detta då pansardivisioner var de tyngsta och bästa förbanden inom den tyska krigsmakten. Waffen-SS fick officiellt sina sju pansardivisioner i oktober 1943. Av dessa var tre redan i praktiken utrustade som pansardivisioner sedan årsskiftet 1942/43. Medan en fjärde, SS-Wiking, var som en motoriserad infanteridivision och slutligen de tre sista hade nyligen satts upp och genomgick fortfarande formering och kom att sättas in i strid först under 1944.

De sju SS-pansardivisionerna

1. SS-pansardivisionen ” Leibstandarte SS Adolf Hitler”

2. SS-pansardivisionen ”Das Reich”

3. SS-pansardivisionen ”Totenkopf”

5. SS-pansardivisionen ”Wiking”

9. SS-pansardivisionen ”Hohenstaufen”

10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg”

12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”

Den slagkraftigaste enheten i en pansardivision var pansarregementet med sina två pansarbataljoner. På hösten 1943 var tanken att en bataljon fick den medeltunga stridsvagnen Panzer IV (vikt cirka 25 ton) medan den andra fick den nya medeltunga stridsvagnen Panther (vikt cirka 45 ton) som var överlägsen allt som motståndaren hade. I en jämförande studie genomförd 1944 av generalen för de tyska pansartrupperna hade en armépansardivision och SS-pansardivision samma antal stridsvagnar men SS-pansardivisionen hade sex infanteribataljoner jämfört med fyra i arméns. Detta gjorde att SS-pansardivision dessutom hade ytterligare en lätt artilleribataljon, då normalt var med en artilleribataljon per två pansargrenadjärbataljoner.

SS-Totenkopf med sina nya Panther-stridsvagnar under sommaren 1944. De var hårt insatta i strider vid Warszawa och ingick bland annat i IV. SS-pansarkåren. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-695-0419-03A / Voigt / CC-BY-SA 3.0

Panther-stridsvagnen sattes i produktion under 1943 och 1848 stridsvagnar producerades. Året därpå under 1944 producerades 3 777 Panthervagnar, vilket ger en totalproduktion under 1943–44 på 5 625 vagnar. Att utrusta alla sju SS-pansarbataljoner med en varsin full och komplett Panther-bataljon enligt 1944-års organisation hade krävt 79 Pantherstridsvagnar per division, dvs. 7 x 79 = 553. Det vill säga mindre än 10 procent av den totala produktionen under 1943–44.  Dock alla SS-pansardivisioner fick inte en komplett Panther-bataljon 1944. En division, 10. SS-pansardivisionen ”Frundsberg” fick vänta till 1945 på sin bataljon och då hade den nya bataljonen cirka 60 Panther-vagnar.

Endast två under 1943

Två divisioner fick sina Panther-bataljoner under 1943. En av dessa var SS-division ”Das Reich”. Första bataljonen i divisionens pansarregemente hade fått den nya Panthervagnen och Barkmann var i bataljonens fjärde kompani som han skulle strida tillsammans med ända till krigsslutet. Bataljonen sattes in i strid för första gången den 22 augusti 1943 och det var i slutfasen av det fjärde slaget om Charkov. Den långa 7,5 cm kanon (L/70) och det goda pansarskyddet innebar att Barkmann och hans kamrater hade helt andra möjligheter att slå ut sovjetiska T-34:or vilket den sovjetiska 5. gardesstridsvagnsarmén fick uppleva. Men detta ändrade inte utgången på slaget om Charkov. Röda armén körde ut tyskarna från Charkov.

På bilden sommaren 1944 på östfronten, Panther från SS-pansardivision "Wiking" tillsammans med pansargrenadjärer ur SS-regementet "Germania", som ingår i divisionen. Foto: Ernst Baumann. 

Fyra SS-pansardivisioner fick sina bataljoner först inför sommarstriderna 1944. Inom 5. SS-pansardivisionen ”Wiking” blev en stabsofficer så missnöjd med att det tog sådan tid att ställa om divisionen till pansardivision så han skrev ”panjedivision” istället i en rapport, vilket åsyftar till de ryska hästar, panje, som tyska infanteriförband på östfronten användes sig av i stort antal.

Läget i april 1944 var att 833 Panther-stridsvagnar fanns i tjänst fördelade på olika pansarbataljoner där SS hade 137 Panther hos sina förband, övriga fanns i arméförband. Endast SS-Wikings Pantherbataljon var insatt i strid. Varken division Hohensstaufen och Frundsberg som stred på östfronten hade någon bataljon ännu. Men inför sommaren 1944 stärktes SS-pansardivisionerna i väst, Leibstandarte, Das Reich och Hitlerjugend samtidigt som Totenkopf och Hohenstaufen hade sina bataljoner på gång. Under sommarstriderna juni-augusti 1944 kom sex av sju SS-pansardivisioner att sätta in sina Pantherbataljoner i strid varav fyra i väst, Normandie 1944.

SS- pansardivision ”Leibstandarte” valde att passera igenom Paris på sin väg till fronten i Normandie 1944.Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-721-0395-28 / Janke / CC-BY-SA

För många förband

Totalt sett tillverkades för få Panthervagnar för att utrusta alla pansarförband i tyska krigsmakten med en bataljon då det hela tiden formerades nya förband som också behövde vagnar samt de som har erhållit vagnar behövde nya vagnar för att ersätta förlusterna. Men sett utifrån tilldelningen av Panther är det svårt att säga att Waffen-SS var prioriterade. Detta då det hade krävt strax under 10 procent av den totala produktionen 1943–44 för att se till att alla SS-pansardivisioner fick en varsin Panther-bataljon. Men till skillnad från armén fick faktiskt alla SS-pansardivisioner till slut en Pantherbataljon. Armén fick istället under de sista krigsåren 1944–45 formera ytterligare nio nya pansardivisioner av skiftande kvalité samt tio nya ”värdelösa” pansarbrigader med cirka 40 Panther-vagnar per brigad. Detta istället för att förstärka sina befintliga och erfarna pansardivisioner.  Sedan är det viktigt att inte glömma bort del av Panther-produktionen användes även att ersätta förluster i de förband som redan fått sin bataljon.

Ernst Barkmann från SS-division ”Das Reich” fick riddarkorset för sina insatser i Normandie sommaren 1944.

Riddarkors för Barkmann

Ernst Barkmann fick riddarkorset för sin insats i Normandie och stred ända till krigsslutet i en Panthervagn. Han deltog i den misslyckade Ardenneroffensiven december 1944 för sedan i början av 1945 skickas till Ungern för att där delta i den misslyckade offensiven mot Budapest. SS-division ”Das Reich” retirerade sedan västerut via Wien med syfte kapitulera till de västallierade. SS-sergeant Barkmann själv försökte ta sig till hemmet i Schleswig-Holstein men han upptäcktes av brittiska styrkor. Han släpptes senare och bodde på sin födelseort Kisdorf fram till sin död 2009 där han hade varit chef för brandförsvaret och även borgmästare. 

Vidare läsning:

Rolf Stoves: Die Gepanzerten und Motorisierten deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Niklas Zetterling: Normandy 1944 - German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Walther Nehring: Die Geschichte der deutschen Panzerwaffe 1916 bis 1945. (Augsburg 1995)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Churchill anfaller Frankrike

Syrien 1941 ­– Frankrikes okända krig med Storbritannien

Den franska jaktpiloten Pierre Le Gloan sattes sig i sittbrunnen på sitt jaktplan, Dewoitine D.520, på flygplatsen Rayak i Libanon. Han hade varit med förr under striderna mot tyskarna och italienarna hemma i Frankrike 1940. Le Gloan, 28 år gammal, hade redan 11 luftsegrar och hans Dewoitine var ett plan som kunde matcha alla andra plan. Det var snarare pilotens kvalitéer som skulle fälla avgörandet. Planet startade och Le Gloan tog av för att möta de forna allierade britterna i kamp. Innan dagens slut den 8 juni 1941 kunde han rapportera om ännu en luftseger. Fast denna gång var det en Hawker Hurricane från Royal Airforce och inte ett plan från Luftwaffe.

Den franske piloten Pierre Le Gloan framför sin jaktplan Dewoitine D.520. Han var stationerad i Algeriet och tog sig via mellanlandning i Italien och ockuperade Grekland till Libanon. Foto Alchetron

Attacken mot Mers-el-Kébir

Hur kommer sig det att britter och fransmän stred? Efter det att Hitlers arméer hade besegrat Frankrike sommaren 1940 så hade inte Hitler inget intresse av att ta över hela Frankrike och dess kolonier utan Frankrike fick bestå fast i en mindre version. Paris blev ockuperat medan Vichy blev Frankrikes nya huvudstad, därav namnet Vichy-Frankrike. Vichyregimen erkändes som Frankrikes legala regering av bland andra Tyskland, USA och Sovjetunionen som alla skickade ambassadörer. Däremot kom flera konflikter att blossa upp med Storbritannien. Startskottet till detta var det brittiska anfallet mot den franska flottan Mers-el-Kébir i Algeriet den 3 juli 1940. Anfallet var beordrat av Winston Churchill för att hindra att den franska flottan skulle falla i tyska händer. Nästan 1 300 fransmän dödades i anfallet.

Flera konflikter kom att blossa upp med Storbritannien och Vichy-Frankrike. Startskottet till detta var det brittiska anfallet mot den franska flottan Mers-el-Kébir i Algeriet den 3 juli 1940. Nästan 1 300 franska sjömän dödades. Anfallet var beordrat av Winston Churchill för att hindra att den franska flottan skulle falla i tyska händer. På bilden den franska jagare Mogador brinner efter anfallet. Foto: Wikipedia Commons

Uppror i Irak

Vichy-Frankrike kontrollerade Libanon och Syrien och britterna bryddes sig inte till en början om detta. Men sedan kom ökenräven Erwin Rommel och Afrikakåren till Libyen för att bistå italienarna där målet för axelmakterna var Egypten. Hitlers arméer erövrade och tog kontroll över Grekland, Kreta och Rhodos. Senare fick tyska plan överflyga, mellanlandade och tanka i Libanon och Syrien på sin väg till Irak för att understödja det protyska upproret där. Winston Churchill beordrade därför motåtgärder och ett småskaligt luftkrig inleddes. Samtidigt som den brittiska generalen Henry Maitland Wilson började planera för Operation Exporter för att erövra Libanon och Syrien. Anfallet skulle ske med en huvudstyrka från söder, det vill säga Palestina och Transjordan, samt med en styrkegruppering från öster, Irak.

 

På bilden tunga jaktplan tyska Messerschmitt Bf 110. Det var denna typ som flög till Irak och stöttade upproret där. Medan de tyska markeringarna målades över med irakiska så kom hajtänderna fortfarande vara kvar.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-382-0211-22/Wundshammer, Benno /CC-By-SA 3.0

Striderna satte igång

Britterna var oroliga att tyskarna skulle etablera sig i Syrien och Libanon. Man ville förhindra att detta skedde. Men vad britterna inte visste var att Hitler och hans högsta ledning var fullt upptagen med att förbereda för invasionen av Sovjetunionen, som kom att inledas den 22 juni 1941, så för tillfället fanns noll intresse hos Hitler angående eventuella större operationer i området.  Den allierade styrkan bestod av alla möjliga förband. Här fanns divisioner från Storbritannien, Australien och Indien. Det fanns fria franska styrkor, arabiska legionen, Palmach som var en judisk enhet från Palestina samt en tjeckoslovakisk bataljon. Anfallet inleddes den 8 juni 1941 och direkt blev det hårda striderna.

 

Australiska trupper har erövrat Aleppo-flygfältet. I bakgrunden syns franska stridsflygplan som har övergivits.

Flyg från Algeriet

Le Gloan och hans förband hade varit stationerade i Algeriet då order kom att det skulle omgrupperas till Libanon i maj 1941. Luftförsvaret där behövde förstärkas då britterna genomförde ett antal flygräder mot franska flygfält. Dewoitine-jaktplanen kunde inte flyga non-stop från Algeriet utan mellanlandade bland annat i Italien och det ockuperade Grekland. Vichy-Frankrike hade ett flygvapen med över 1 000 stridsflygplan där drygt 40% var jaktplan.

 

Australiska lastbilar för fram underhåll på syriska vägar. Det var det brittiska imperiet som anföll med bland annat indiska och australiska förband.

Ojämna odds

Britterna hade haft en förhoppning om att Vichy-franska styrkor skulle bara göra ett symboliskt motstånd men det blev något helt annat. Syriens huvudstad Damaskus föll den 21 juni medan Libanons huvudstad Beirut höll ut men situationen för franske generalen Henry Dentz blev hela tiden värre trots hårda motanfall. Men britterna slog tillbaka dessa. Dentz ville be om tysk hjälp mot den brittiska flottan men den franska regeringen ville inte eskalera konflikten med Storbritannien. Läget blev sämre och sämre.  Den 10 juli var australienska 7. divisionen vid Beirut, brittiska 4. kavalleribrigaden närmade sig Homs och indiska 10. divisionen från Irak tog kontroll över nordöstra Syrien.  Det franska flyget hade stått emot hårt och Le Gloan hade radat upp segrar. Le Gloans taktik var att öppna eld på kort avstånd och därigenom uppnå en mer dödlig eld, men det hade sina risker. Ytterligare fem Hurricane och en Gladiator skrevs upp på Le Gloans konto men det hjälpte föga då det franska flyget som helhet drabbades av tunga förluster.  Facit för hela konflikten blev att av 273 insatta flygplan hade 169 förlorats och 77 piloter dödats.

 

Den brittiska generalen Henry Maitland Wilson hade huvudansvaret för operation Exporter. Wilson och hans stab hade nog inte räknat med att motståndet skulle bli så hårt som det blev.

Många ville åka hem

Dentz kände sig tvingad att söka vapenvila och Wilson hade inget mot detta. Den trädde i kraft 12 juli och den 14 juli kapitulerade Dentz och den fria franska generalen Georges Catroux tog senare kontroll över Libanon och Syrien. Men innan vapenvilan trädde i kraft hade flera franska flygförband, bland annat Le Gloans förband, lämnat området för Grekland för att ta sig tillbaka till Algeriet eller Frankrike. Wilsons styrkor tog ca 38 000 franska fångar som fick alternativet att gå med de fria franska styrkorna under Charles de Gaulle eller bli hemskickade till Vichy-Frankrike. Ungefär 5 700 valde att gå över till de fria franska styrkorna medan övriga ville åka. Vichy-Frankrike sågs som ”neutralt land” och var inte officiellt i krig med Storbritannien därför skickades soldaterna hem istället för hamna i krigsfångenskap.

 

Minnesplakett över Pierre Le Gloan.

Olycka 1943

Libanon och Syrien fick senare sin självständighet av den fria franska rörelsen.  La Gloans förband kom att bli kvar i Algeriet och i november 1942 genomfördes den allierade landstigningsoperationen Torch under den amerikanska generalen Dwight Eisenhowers ledning. De franska styrkorna där bytte sida så även La Gloan som i maj 1943 fick byta ut sin Dewoitine mot en amerikansk Bell P-39 Airacobra. Några månader i september 1943 omkom Le Gloan under ett rutinuppdrag. Motor la av och han försökte nödlanda planet men glömde bort att hans Airacobra hade en extra bränsletank under själva flygkroppen. Planet exploderade vid nödlandningen. 

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

Lista över vilka som har kommit ut under årens lopp

 

Organisation av arméer i amerikanska inbördeskriget

Kårstaber behövs – Bragg och Lee överens i sak

Den amerikanska armén hade innan inbördeskriget inte varit speciellt stor, knappt 16 000 man.  De flesta högre officerare hade aldrig fört befälet över större förband än regementen och bataljoner. Nu sattes hela arméer upp av båda sidor som sedan organiserades i kårer, divisioner och brigader.  Vid Shiloh i april 1862 drabbade över 100 000 man samman och i öster under andra slaget vid Bull Run i augusti 1862 var det också över 100 000 man. Men för att leda arméer i fälttåg och -slag krävs staber som fungerar. 

Robert E. Lee (till vänster) och hans viktigaste befälhavare Thomas ”Stonewall” Jackson. I bakgrunden skymtar deras stabsofficerare. 

Sydstatsgeneralerna Braxton Bragg och Robert E. Lee insåg tidigt att det var viktigt att staber fanns kvar även om deras befälhavare föll bort. Ofta när en ny befälhavare tog över förband utsågs släktningar och vänner till stabspositioner samtidigt som de gamla medlemmarna i staben lämnade om den nya befälhavaren inte passade dem.  Bragg ansåg att släktningar och bekanta är inte de bästa ämnena för stabspositioner utan det vad som behövs är professionella stabsofficerare, vilket det var stor brist på.

 

Sårade soldater vid slagfältet Chancellorsville maj 1863.  Här segrade Lee och Sydstaterna stort men fick också en stor förlust i att Thomas ”Stonewall” Jackson blev dödligt sårad. 

Davis hjälper Bragg

Bragg tog beslutet att stabsofficerare hörde till förbandet och inte var en del av befälhavaren som tidigare praxis var. Dessutom krävdes speciell behörighet att kunna sparka en stabsofficer. Bragg förde också fram dessa idéer till sydstaternas president Jefferson Davis och fick gehör. Davis nekade sin vän Leonidas Polk att ta med sin stab när han lämnade Braggs armé på senhösten 1863 för en ny befattning.  Samma sak kom Lee till insikt på sin sida på den östra krigsskådeplatsen, att det var viktigt att behålla en inarbetad och samtrimmad stab intakt. Braggs lösning var att hindra stabsofficerare att lämna och att den nya befälhavaren inte fick skapa sin egen stab. Lee valde en annan lösning, han försökte hitta en befälhavare som passade ihop med stabschefen och staben. Lee ville hitta konstellationer som kunde samarbeta ihop medan Bragg ville ha mer tvingade regler, i form av lagar.

Lees kårchef Thomas Jackson blir dödligt sårad vid slaget om Chancellorsville den 2 maj 1863. Lee blir tvungen att hitta en ersättare för Jackson.  Illustration: Kurz & Allison.

Jackson stupar

Lees största seger var slaget vid Chancellorsville vid 30 april till 6 maj 1863 men även en mycket kostsam sådan då hans viktigaste befälhavare Thomas ”Stonewall” Jackson blev dödligt sårad. Plötsligt stod andra kåren utan befälhavare. Under slaget hade A.P. Hill fått befälet men sårades även han så JEB Stuart fick temporärt befäl över kåren.  A.P. Hill fick sedan snart åter befälet för Stuart var inte aktuell som efterträdare eftersom han var kavallerist.  Lee tvekade med A.P. Hill då han hade haft en fejd med Jackson och Jacksons stab hade varit involverad i denna.  Alternativen för Lee var få men ett var Richard Ewell. Efter samtal med Ewell fick Lee beskedet att han hade inga problem med att ha kvar Jacksons stab. Lee var nöjd. Jacksons stabschef major Alexander S. Pendleton bad om ett möte med Lee och där han gav beskedet att staben var villig lämna om Ewell ville ta in sitt eget folk. Lee förklarade för Pendleton att detta inte skulle ske och han var tacksam om han, Pendleton, kunde stanna kvar på sin post för att bistå Ewell. Pendleton ville givetvis inte gå emot Lees önskan.  Samtidigt valde Lee att gå över till tre kårer där A.P. Hill fick befälet över den nya tredje kåren.

 

Richard H. Anderson, också känd som Fightin Dick, var bekant för första kåren. Han fick temporärt ta över när Longstreet sårades svårt i Wilderness 1864. Lee rådfrågande Longstreets stabschef Moxley Sorrel om ny kårbefälhavare till första kåren.

Longstreet såras

Nästa gång Lee förlorade en kårchef var när James Longstreet sårades 6 maj 1864 och han skulle var borta en längre tid. Denna gång kallade Lee till sig stabschefen för första kåren, överstelöjtnant Moxley Sorrel för att höra sig för hos honom vilket namn som skulle vara acceptabelt för staben som ny kårchef.  Lee hade tre namn i åtanke, Jubal Early, Edward Johnson och Richard H. Anderson. Sorrel ansåg att ” Early förmodligen var den mest skickligaste av de tre men också den som var mest impopulär hos kåren”.  Med kåren menade Sorrel givetvis staben, då normalt sett såg mannen i ledet de högre generalerna få gånger.  Den brittiska överstelöjtnant Arthur Freemantle som besökte Lees armé och var vid Stonewalls brigad den 1 juli 1863 då flera soldater kom fram till honom. De frågade om det var Longstreet som var generalen där framme, ”när jag svarade med ett jakande, sprang många hundra meter framåt för att få möjlighet att få se honom ordentligt”. 

 

Det hårda och blodiga slaget vid Chickamauga utkämpades 19 – 20 september. På bilden sydstatsinfanteri avancerar framåt genom skogen mot de federala trupperna. Illustration Alfred Waud

Staben kände honom

Sorrel ansåg att Johnson var för okänd för kåren trots att han hade ett utmärkt anseende. Men Lees tredje alternativ Anderson, också känd som Fightin Dick, var bekant för kåren. Sorrel sa: ”vi känner honom och kommer vara nöjd med honom. Han var länge brigadgeneral hos oss”.  Anderson hade lämnat första kåren 1863 inför Gettysburg och blev en av tre divisionschefer i tredje kåren. Lee själv hade stort förtroende för Anderson, så han utnämndes till kårbefälhavare för första kåren. Edward Johnson själv hade otur att bli krigsfånge strax efteråt då hans division råkade illa ut vid Spotsylvania den 12 maj 1864. Jubal Early fick till slut befäl över en kår. Han ersatte både Ewell och Hill temporärt innan han tog över andra kåren och genomförde en invasion som hotade Washington hösten 1864.

 

En skrämmande bild från slagfältet i Wilderness 1864.

Slutord

Lee försökte hålla sina staber intakta med samtal med Bragg var mer för klara regler och bestämmelser och samtidigt tryckte på hos Davis om lagförslag som förhindrade att staber splittrades av nya befälhavare och såg stabsofficerare viktig del av förbandet.  Det skulle inte vara upp till de enskilda befälhavarna att göra som de ville med stabsofficerare och utse vem som helst.

Vidare läsning:

Moxley Sorrel: At the right hand of Longstreet. Recollections of a Confederate staff officer. (Lincoln and London 1999)

Steven E. Woodworth: Jefferson Davis and his generals – The failure of Confederate command in the West. (Lawrence 1990)

Walter H.Taylor: General Lee. His Campaigns in Virginia 1861-1865. (Lincoln and London 1994)

Kriget i Vietnam

 ”USA:s brunvattens flotta” – Mobile Riverine Force

På 1960-talet hade USA:s flotta ingen erfarenhet av flodkrigföring utan det byggdes upp kapacitet från grunden. Senast USA:s flotta hade ägnat sig åt flodkrigföring var under amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) och nu skulle förband organiseras för krig på andra sidan jordklotet, i Vietnam.  

Patrullering och kontroll av flodtrafiken på Sydvietnams inre vattenvägar var en viktig uppgift för att hindra att vapen smugglades till Vietcong. Foto: NARA 

 

Med den växande amerikanska marina närvaron i Sydvietnam ökade intresset för flodkrig hos amerikanska krigsmakten och påskyndade utvecklingen av flodstyrkor som var kapabla att möta kommunistiskt inflytande i Mekongdeltat men även i övriga grunda vattenvägar i Sydvietnam. Det fanns få vägar i deltat och det främsta transportsättet var vattenvägarna. Dessa våtmarksområden var inte enbart Vietnams risbod då merparten av riset till det vietnamesiska folket kom härifrån, utan var även en tillflyktsort för gerillan som kunde ta ut skatt från fattiga bönder. Vattendragen kunde också användas för att transportera vapen, materiel och truppstyrkor till kritiska platser för Viet Congs krig mot Sydvietnams regering.

 

Eldsprutor var ett vapen som förekom i olika former. De användes ofta till att bränna av strandlinjen för att eliminera döljande vegetation. Foto: US Army

Nya fartygsklasser togs fram

1965 började amerikanska flottan med operationer i Mekongdeltat så utvecklade man snabbt sina egna specialiserade farkoster. Vid sidan av flodenheterna gällde det patrullfarkoster för de inre vattenvägarna vid kusten och de användes för att angripa infiltrerande fiendeenheter från Sydkinesiska sjön. Även om lärdomar från tidigare krig studerades var vissa av dessa farkoster mindre lämpliga för användning vid de utmaningar som flottan mötte. För att påskynda produktionen utnyttjade man ofta civila farkoster och byggde om dem för militärt bruk. Man hade dock inte tagit hänsyn till att de civila farkosterna var anpassade för optimala förhållanden – inte extrema.

 

Flodpatrullbåtar var en viktig komponent, de var snabba, flexibla och kunde avge ihållande automateld. Ett slags rörligt vattenburet kulsprutevärn. Foto: NARA

Lista på nya fartygsklasser

Flodpatrullbåt

Kustpatrullbåt

Attackunderstödsbåt

Bepansrad transportbåt

Monitor

Eldsprutebåt

Ledningsbåt

 Mekongdeltat krävde som sagt särskilda vattenfarkoster. Farkosterna var utformade på mycket olika sätt, men de hade gemensamma egenskaper som gjorde att de kunde användas vid operationer på vattenvägarna. De behövde endast ha litet djupgående för att kunna operera i strömmar och kanaler samt nära flodbankar manöverförmågan vid hög fart i begränsade vattenvägar var avgörande för framgång. Det skulle vara möjligt att framföra båtarna i låg fart, men de skulle också ha tillräcklig kapacitet för att användas för att i hög fart genskjuta fiendens vattenfarkoster, för att snabbt röra sig in i ett område innan fienden reagerade och för att göra undanmanövrer. Det krävdes att båtarna var lätta för att möjliggöra detta ringa djupgående samt den önskvärda manöverförmågan och farten.

 

Ett exempel på hur en monitor, Zippo, med eldsprutor arbetar. Foto: NARA

 

Exempel på vilka krav som ställdes kan vi titta närmare på kustpatrullbåten som skulle vara lämplig för inomskärspatrullering och flodpatrullering. Huvuddragen skulle vara:

• tillförlitlighet och robusthet

• skrov av annat material än trä samt med skydd för propeller och roder

mot grundstötning

• omkring femton meter i längd

• uthållighet för 650–800 kilometer lång patrullering

• 20–25 knops (37–46 kilometer per timme) fart

• långdistanskommunikationsutrustning som är kompatibel med arméns

och flygvapnets motsvarande utrustning

• tystgående

• bestyckning för begränsade offensiva insatser och självförsvar

• enkla hytter och inget kök

• djupmätare

• strålkastare

 

Patrull från 9. Infanteridivisionen rör sig i närområdet. Foto: US Army

För varje fartygsklass togs det fram liknande krav och ett krav som återkom var: tystgående. Vapen som var monterade på flodfarkoster var av nödvändighet lättviktsversioner. Tyngre vapen, deras lavetter och ammunition motverkade hög fart, som var avgörande för båtarna. Automatvapenkraft var önskvärd för dess förstörelseeffekt och möjlighet att hålla ned fienden. Både punkt- och områdesmål skulle engageras, på land och på vattenytan. Browning 12,7 mm M2-kulsprutan tillhandahöll den verkliga automateldkraften på flodfarkosterna. Två typer av 40 mm automatiska granatsprutor, eller vad flottan kallade 40 mm kulsprutor, användes också i stor utsträckning. Dessa var bra vapen för nedhållande eld, eftersom deras spränggranater hade en skaderadie på fyra och en halv meter. Givetvis hade ”slagskeppet” i den mobila flodstyrkan, fartygsklassen monitor, tyngre vapen. Det fanns versioner med torn som hade 40 mm automatkanon och andra versioner med torn som hade 10,5 cm haubits. Dessutom hade båda versioner 20 mm automatkanoner.

 

En flytande bas, USS Benewah, mitt i deltat. Olika typer av båtar ligger ankrade vid basen.  Notera helikopterplattan. USS Benewah var ett av den mobila flodstyrkans moderfartyg. Hon hade plats för 1 100 soldater och matförråd som kunde räcka i trettio dagar. Här kunde man bunkra upp och vila ut mellan uppdragen. Foto: NARA

Vietcong var inte detta enda hotet

Myggor, land- och vattenblodiglar, myror, skorpioner, tusenfotingar, ormar och flugor skapade många problem under kriget. Malaria, denguefeber, dysenteri, diarré, ”odiagnostiserad feber”, ”värmeutmattning” och uttorkning var vanliga åkommor. Till detta kom skyttegravsfot, som drabbade soldater som tillbringade så lite som tre dagar till fots. Ytvattnet var – och är fortfarande – inte säkert att dricka och saltvatten strömmade upp i floder och vattenvägar så långt som åttio kilometer från kusten.

 

Den bestyckade UH-1, Seawolf, eskorterar ett antal flodbåtar. Som mest hade förbandet närmare 40 helikoptrar i tjänst. Foto: US Navy

Understöd av attackhelikoptrar

Genom att floderna och biflödena i Mekongdeltat ofta smala och vindlande samt kantade med tjockt lövverk, vilket tillät gerillan att nära nog obehindrat röra sig på land. Detta gjorde att flodpatrullbåtar blev sårbara för raketanfall från Vietcongstyrkor som var nedgrävda i undervegetationen. Det ställde krav på luftunderstöd. Den 1 april 1967 bildade flottan 3. helikopterattackdivisionen (lätta), döpt till Seawolves, bestående av 24 Hueyhelikoptrar som tidigare hade tillhört armén. Varje Seawolf bestyckades fjorton 7 cm raketer, en 40 mm granatspruta, endera fyra flexibelt monterade M60-kulsprutor eller två 7,62 mm mini-guns, två dörrmonterade M60-kulsprutor, ibland en dörrmonterad 12,7 mm kulspruta och handeldvapen. Seawolves utförde nära flygunderstöd och spaning åt flodpatrullstyrkan som patrullerade och kontrollerade de bruna vattnen i Sydvietnam.

 

Infanterister har just lämnat landstigningsbåten och tar sig i land för att genomföra sina uppgifter. Foto: US Army

Skyttesoldater behövdes

En annan sak man insåg tidigt var att markstyrkorna i området skulle behöva vara specialutbildade för flodoperationer och att man inte kunde rotera dit vilket förband som helst. Förbandet som valdes blev 2. brigaden ur 9. infanteridivisionen. Brigaden bestod av tre infanteribataljoner, en artilleribataljon och ett ingenjörkompani. Vanligen skulle skyttesoldaterna landsättas i ett specifikt område där den militära underrättelsetjänsten hade identifierat fientlig aktivitet. Den skulle svepa genom området, ofta med blockerande styrkor insatta från parallella vattendrag eller med helikopter. Om man inte hittade något under svepet kunde stridspatrullering genomföras genom området och bakhåll etableras på natten på stigar och vattenvägar. Skyttesoldaterna kunde dras tillbaka samma dag som den sattes in eller stanna i området för upp till tre dagar. En av tre bataljoner skulle stanna på den flytande basen och torka upp och operationerna roterades.

 

Dubbla 12,7 mm kulsprutor på en flodpatrullbåt. Dessa utgjorde den tunga automateldkraften på flodpatrullbåtarna.

Slutet kom 1973

Det tog tid att bygga upp styrkan och den kom att stanna i Sydvietnam fram till 1973. När Richard Nixon vann 1968 års presidentval lovade han att avsluta konflikten i Sydostasien. Nixons administration kallade tillbakadragningsprogrammet för ”vietnamisering”, vilket innebar att krigföringen skulle föras tillbaka till den sydvietnamesiska militären. Flottstyrkan Vietnam avvecklades 1973. Då blev sydvietnamesiska flottan ensam ansvarig för alla operationer på Sydvietnams inre vattenvägar. USA:s engagemang i Vietnamkriget var därmed avslutat.

Olika typer av flytande baser skapades för styrkorna. Här kunde både den marina delen och helikoptrar ankra respektive landa för återhämtning och påfyllnad av sina förråd och ammunition. Foto: NARA

Vidare läsning:

Thomas j. Cutler: Brown Waters, Black Berets. (Annapolis 2000)

Robert K. Brigham: ARVN – Life and Death South Vietnamese Army. (Lawrence 2006)

Gordon L. Rottman et al: Tunnelkriget (Stockholm 2012)

Första världskriget på västfronten

Douglas Haig – en slaktare eller en vinnare?

Den 1 juli 1916. Brittiska arméns svartaste dag genom historien. Aldrig hade förlusterna varit så stora – nästan 60 000 man – under en enda dag och detta kommer troligen aldrig upprepas igen. Det här var första dagen på general Douglas Haigs första stora offensiv som ny befälhavare för den brittiska expeditionsstyrkan på västfronten under första världskriget. Slaget vid Somme kommer att alltid vara ett brittiskt trauma.

 

Fältmarskalk Douglas Haig finns det många olika åsikter om, allt från en slaktare till en av de stora i krigskonstens historia. Douglas Haig and Sir Philip Sassoon tillsammans på Haigs temporära stab ombord på ett tåg i Frankrike.

Äldst på Sandhurst

Douglas Haig föddes den 19 juni 1861 i Edinburgh. Hans föräldrar tillhörde den brittiska medelklassen men båda dog det år Haig fyllde 18 år. Han verkade tidigt ha klart för sig att han ville bli officer då han inte avslutade sina studier i USA till fullo, utan åkte hem till Storbritannien för att gå på den brittiska officersskolan Sandhurst innan åldersgränsen på 23 år drabbade honom. Genom att Haig sökte så sent kom han vara den äldste eleven i sin klass när han började på Sandhurst i januari 1884.  Sedan följde en officerskarriär som var typisk för det viktorianska samhället. Han tjänstgjorde bland annat i Indien, Sudan och Sydafrika. Detta innebar en del strider, vilket gynnade hans karriär. Samma år som han fyllde 43 år, 1904, utnämndes han till generalmajor, den yngste i brittiska armén. Innan första världskriget bröt ut hade Haig även diverse stabspositioner hemma i Storbritannien. En sak som stod ut före kriget angående Haig var att han en stor förespråkare för sitt vapenslag, kavalleriet. Han trodde på det ridande kavalleriet med svärd och lans som huvudvapen – inte det beridna infanteriet, det vill säga kavalleriet som red på hästen fram till slaget och därefter stred avsuttet med karbiner. Man tog där till vara den rörlighet som hästen skapade men stred som infanteri.

Artilleriet växte i betydelse under hela kriget. Första världskrigets blev det inte bara skyttegravskriget utan också det stora kanonernas krig. Här brittiskt artilleri under Somme 1916. 

Även om Haig studerade amerikanska inbördeskriget 1861–1865 så tog han inte till sig denna lärdom från detta krig, alltså att kavalleriet bör strida avsuttet. Det berodde på att Haig såg detta krig som amatörernas krig. Haig var däremot framsynt vad gäller kulsprutans roll på slagfältet och insåg tidigt att denna höll på att ändra spelreglerna på slagfältet redan innan första världskriget. Detta visades tydligt under första världskriget, där han till exempel beordrade specialträning för kompanichefer och plutonchefer för att kunna utnyttja kulsprutorna effektivt på slagfältet. Han verkar aldrig ha gjort ett felsteg före kriget och blev också blev adlad för sitt arbete med det brittiska krigsministeriet och befordrad till generallöjtnant.

 

Haig inspekterar franska flottans fysiljärer. Året är 1917 och observera fysiljärernas uniformer.

 

Kårchef Haig

Första världskriget bröt ut och brittiska styrkor skickades till kontinenten; den brittiska expeditionskåren 1914 bestod av sex infanteridivisioner och fem kavalleribrigader, ca 80 000 man. Generallöjtnant Douglas Haig fick befälet över I. kåren. Slagen på västfronten avlöste varandra, till exempel utkämpades 1914 sex större fältslag för den brittiska expeditionsstyrkan, som växte i storlek. I slutet av året formerades brittiska 1. armén och 2. armén och Haig fick befälet över den förstnämnda, varvid han befordrades till general. Totalt kom nästan 5,4 miljoner man att tjänstgöra i den brittiska expeditionsstyrkan under kriget där den högsta styrkan var drygt 2 miljoner. Det var inte bara soldater från Storbritannien, utan här fanns också soldater från Indien, Sydafrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland samt Portugal, som skickade nästan 60 000 soldater till västfronten.

 

Fyra stora namn under första världskriget, från vänster till höger: Phillippe Petain, Douglas Haig, Ferdinand Foch och John Pershing.

 

Ny överbefälhavare

Den 10 december 1915 utnämndes Haig till ny brittisk överbefälhavare i Frankrike och tog befälet. Det fanns tre brittiska arméer i fält och snart skulle en fjärde följa. På andra sidan kullen kom den tyska generalstabschefen fram till planen att knäcka den franska armén vid Verdun. Den 21 februari 1916 inleddes slaget och tyskarna avfyrade en miljon granater under tio timmar för att nöta ner det franska försvaret.

Haig hade redan börjat planera för sin första stora offensiv som befälhavare – fransmännen hade starka önskemål om ett brittiskt anfall vid Somme där även franska styrkor fanns grupperade. En gemensam operation alltså, vilket franska överkommandot hoppades skulle minska trycket på Verdun. Från början var det tänkt som en genombrottsoperation som var krigsavgörande. Haig trodde nämligen alltid att ett genombrott skulle vara möjligt, men slaget vid Verdun gjorde att ambitionen för operationen vid Somme blev lägre.

 

Brittisk förbekämpning under slaget vid Somme 1916. Granat efter granat avfyras och högen med hylsor bara växer.

Somme 1916

Den första anfallsvågen bestod av 24 allierade divisioner, totalt 280 000 man. Den 1 juli 1916 inleddes slaget om Somme. Detta är alltså den svartaste eller snarare den blodigaste dagen i brittiska historien: förlusterna för brittiska styrkor var nästan 60 000, varav ca 20 000 stupade. Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen. I vilket fall ledde Somme inte till något genombrott av de tyska linjerna.

Slaget om Verdun pågick till den 18 december 1916 medan Somme pågick till den 18 november 1916. Striderna vid Somme pågick i 141 dagar och kostade britterna 415 000 man i förluster. Sett till de totala förlusterna var detta britternas blodigaste slag under första världskriget, dock inte om förlusterna slås ut per dag eftersom slaget pågick under lång tid.

Slaget vid Somme kan ses som starten på en utvecklingsprocess av brittiska förband och av dess taktik där Haig hade en central roll som pådrivare och katalysator. Haig hade i grunden ett optimistiskt synsätt – det gick att vinna kriget – men samtidigt hade han accepterat att det var ett rent utnötningskrig på västfronten. Hans åsikt var också att det var här på västfronten som tyskarna skulle besegras. Dock betraktade Haig det rådande skyttegravskriget som en övergångsfas och trodde att manöverkriget snart skulle vara tillbaka. Problemet med Haigs optimistiska grundsyn var att den snarare bidrog till att sätta för stora förhoppningar på nya vapensystem och ny taktik. Nya vapen har nästan alltid barnsjukdomar och de tar tid att rätta till, men Haig var villig att testa. Dock fick det inte äventyra brittiska armén i sin helhet, det vill säga att alla kort lades i samma korg. Haig använde sig av en ledningsfilosofi som vi idag kallar uppdragstaktik: han gav sina underlydande chefer relativt fritt spelrum. Han ansåg att befälhavare på plats skulle fatta det avgörande beslutet, vilket underströks av Haigs uttalande om att detta var plutonchefens krig. Något som skulle ha hjälpt Haig och som saknades under kriget var bra fältkommunikationer. Det dröjde till andra världskriget innan radion kom att revolutionera möjligheten att utöva ledningen för högre chefer.

 

Brittiska soldater i skyttegraven 1918 med en lätt kulspruta, Lewis. Det runda tallriksmagasinet har plats för 47 patroner och den vägde 13 kg. Foto: IWM

Nya vapen förändrar kriget

En förändring var den ökade användningen av fordon med förbränningsmotorer: lastbilar, pansarbilar och till slut stridsvagnen. Järnvägen hade slagit igenom redan under tysk-franska kriget 1870–1871. Det mekaniserade kriget började göra sitt intåg. Föregångarna var Storbritannien och Frankrike, som tillsammans kom att producera över 6 500 stridsvagnar under första världskriget medan Tyskland bara hann bygga 20 vagnar. Ett annat vapensystem som slog igenom var kemiska stridsmedel. Båda sidor kom att försöka skapa genombrott med hjälp av kemiska vapen, men utan större framgång.

Haig trodde som sagt på genombrottet och förberedde sig alltid för detta, ofta med kavalleri, men det kom aldrig. Han trodde ju att kavalleriet hade en funktion att fylla på det moderna slagfältet. Just dessa två punkter har en mängd kritiker av Haig fokuserat på. Men de missar en viktig punkt: att en befälhavare som anfaller utan att tro på framgång bör lämna över befälet till någon annan. Haig däremot trodde på sin strategi och gjorde vad han ansåg rätt – han försökte ständigt hitta en väg ut ur den situation de befann sig i.

Somme blev bara ett av många stora slag under första världskriget där förlusterna blev höga jämfört med Napoleon-tiden. Första världskriget var ett krig i industrialismens tidsålder med massarméer där frontlinjen på västfronten började vid Schweiz och slutade vid Engelska kanalen. Slagen varade i veckor och månader, medan huvudstyrkorna under Napoleons tidsålder möttes vid slag som Leipzig 1813 och avgjorde det hela under några dagar där Napoleon förlorade drygt 74 000 under fyra dagar.

 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”. Foto: IWM

Pansar gör sin entré

Den 1 januari 1917 blev Haig utnämnd till fältmarskalk. Han trodde att kriget skulle ta slut under året och att det skulle avgöras på västfronten eftersom tyskarna hade drabbats hårdare av utnötningskriget än britterna. Men Haig hade fel och fick kritik för sin optimism. En av Haigs nya organisationer var den brittiska kungliga stridsvagnskåren. Den kom att vid slaget om Cambrai november 1917 dra samman ca 380 stridsvagnar för ett avgörande. Aldrig tidigare hade så många stridsvagnar satts in samtidigt. Problemet med stridsvagnarna under första världskriget var att de rörde sig långsamt och var mekaniskt opålitliga. Arbetsmiljön i vagnarna var förfärlig och hade vagnen inte blivit träffad eller gått sönder var besättningen ändå halvt utslagen av dålig ventilation och alla avgaser. Sedan fanns ju inte radio, så kommunikation skedde med ordonnans eller brevduva. Detta var något helt annat än den tyska pansargeneralen Heinz Guderians stridsvagnar 1939 där varje vagn hade radiomottagare, ventilation och kunde röra sig betydligt snabbare än en sköldpadda samt effektivt samverka med varandra och övriga vapenslag i pansardivisionen.

Haig såg stridsvagnarna som väldigt användbara trots detta, speciellt när det gällde att bryta upp taggtrådsställningar i syfte att öppna upp för infanteriet. Men produktionen av nya vagnar begränsade tillgången: vid Cambrai uppgick förlusterna exempelvis till 56 procent efter första dagen – de slogs ut av fiendeeld eller var immobiliserade. Haig kunde förstås inte ändra på förutsättningarna, nyproduktionen eller stridsvagnarnas begränsningar.

 

1918 var avgörandets år. På bilden ses brittiska stridsvagnar, varav en del vagnar har stockfaskiner. Notera den längre vagnen, som är en Mark V*. Denna vagn är två meter längre än de vanliga Mark V och syftet med längden är att den ska kunna ta sig över de tyska skyttegravarna som hade breddats för att förhindra just detta.

Artilleriet var kung på slagfältet

Under första världskriget hade försvarare ofta bättre kommunikationer än anfallare. Det berodde på att en försvarare retirerade bakåt längs sina kommunikationslinjer, där tråd och telefon var det som fanns tillgängligt. En anfallare däremot var tvungen att dra fram nya ledningar. Därför kunde en försvarare reagera snabbare på ett genombrott än en anfallare, det vill säga skicka förstärkningar. Haig insåg detta och kom senare att skapa vad som kan ses som sekventiella anfall genom att skifta anfallsriktningar. Därigenom kunde man bättre ta till vara den effekt som den initiala överraskningen av ett anfall ofta har. Detta ställde krav på väl fungerade logistisk apparat, då det tunga artilleriet behövde skifta grupperingsområden, och ammunitionsförsörjningen måste fungera för spärrelden i anfallen. Just artilleriet var hörnstenen i den anfallstaktik som utvecklades: den krypande spärrelden. Denna innebär att elden stegvis flyttas framåt, så att infanteriet kan följa efter och skyddas av artilleriet.

Att artilleriet var en viktig kugge under första världskriget visar utvecklingen i brittiska expeditionskåren. Den 1 augusti 1914 fanns 410 pjäser och den 11 november 1918 hade man 6 406 pjäser.

 

Ett tyskt flygplan av typen Hannover CL.III nedskjutet den 4 oktober under Meuse-Argonne-offensiven 1918. Dessa tyska attackflygplan med två mans besättning tillhörde de nya attackdivisioner (Schlachtstaffeln) som sattes upp under senare delen av första världskriget. De första modellerna av Hannover CL började tillverkas 1917. Foto: NARA

En brytningstid

Första världskriget kan som sagt ses som en brytningspunkt mellan den gamla och den nya tiden. Industrialismen hade slagit igenom, vilket skapade förutsättningar för att ha stora massarméer i fält.  Större styrkor i fält – samtidigt som slagen pågick längre – innebar i sin tur högre förluster totalt.

Haig slogs till skillnad från de brittiska generalerna under andra världskriget på tyskarnas huvudfront och samtidigt hade han ju en orubblig tro på anfallets kraft: att man som befälhavare ska gå på offensiven och besegra motståndaren. Haig ansåg att utnötningskrig var en naturlig fas av kriget och att det skulle kosta att besegra tyskarna. Givetvis hade den brittiska expeditionskåren totalt sett höga förluster då de stred mot en starkare motståndare och under längre tid än vad brittiska styrkor gjorde under 1939–1945. Men jämfört med andra världskriget under liknade tidsintervall och omfattning kan det inte sägas att Haig offrade soldater – hårda strider innebar helt enkelt att man fick förluster.

 

Den tyske pansargeneralen Heinz Guderian var under det tyska pansarvapnets framväxt under mellankrigstiden tvungen att använda sig av dummy-stridsvagnar vid övningar, eftersom det inte fanns tillräckligt med riktiga stridsvagnar. Åskådare fällde nedsättande kommentarer samtidigt som pansarsoldaterna var mindre roade av att öva med pappersstridsvagnar. Samma sak skedde i den brittiska stridsvagnskåren under första världskriget, eftersom det även där fanns för få riktiga vagnar att öva med.

Kritiker av Haig

Efter första världskriget kom Haig att få hård kritik från bland andra Sir Basil Liddell Hart och J.F.C. Fuller. Problemet med deras kritik var att de båda slirade på sanningen och undanhöll fakta för att lyfta fram sina egna teorier och idéer om hur kriget skulle ha genomförts. Första världskriget var en brytningstid, vilket inte samtiden insåg. Många menade att de stora förlusterna berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig.

Detta berodde alltså enligt Haigs kritiker på generalernas oförmåga. Britterna hade förvisso fler döda enbart vid Somme 1 juli till 18 november 1916 än Tyskland hade haft under hela tysk-franska kriget 1870–71. Men få insåg att nästa världskrig skulle bli betydligt blodigare.

Under åren 1914–1918 uppges närmare 10 miljoner soldater ha förlorat livet, vilket ska jämföras med åren 1939–1945, då närmare 25 miljoner soldater fick sätta livet till.

Mannen tillsammans med Douglas Haig på bilden är också en av första världskrigets stora, den franske marskalken Ferdinand Foch, och hedersvakten är skotska soldater.  

 

Slutord

Haig måste ses som en av världshistoriens främsta befälhavare – han såg till att tyskarna förlorade kriget. Den brittiska armén, som spelade en avgörande roll under första världskriget, kom under Haigs ledning att utvecklas till en av de modernaste i världen. Som befälhavare släppte Haig fram nydanare och skapade ett klimat som gynnade nytänkande, till exempel brittiska stridsvagnskåren. Han såg till att kompetens lönade sig och lyfte fram dugliga befälhavare som Ivor Maxse, John Monash and John Currie. En av Haigs största insatser ägde dock inte rum på slagfältet, utan efter det att kanonerna hade tystat. Bara för att kriget tog slut så glömde Haig inte bort sina soldater: han ägnade resten av sitt liv åt att försöka hjälpa och förbättra tillvaron för sina forna soldater, speciellt de som hade fått ett handikapp på grund av kriget. En viktig fråga för Haig var tak över huvudet, och än idag existerar välgörenhetsorganisationen ”Haig Homes” som hjälper forna soldater med bostäder. Haig dog 1928, 66 år gammal.

 

Vidare läsning:

J.P.Harris: Douglas Haig and the First World War. (Cambridge 2009)

William Philpott: Bloody Victory. The sacrifice on the Somme. (London 2010)

Paddy Griffith: Battle Tactics of the Western Front. The British Army´s Art of Attack 1916–1918. (London 1994)

John Terraine: The Smoke and the Fire. Myths & Anti-myths of War 1861–1945. (London 1992)

Vill du läsa vidare drömmar vad gäller pansar?

Mellankrigstiden och pansarnäven

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa mer om förluster i andra krig jämfört med Haig, titta in här:

Förluster i olika krig