Sverige och kalla kriget

 

Arméns slägga i Skåne – pansarbrigader

Klassisk bild på pansarbrigaden, stridsvagn 103 i samverkan med pansarbandvagn 302.  Detta är uppvisning snarare än visa hur ett faktiskt anfall skulle genomföras, då här bestämmer infanteristen takten på anfallet och inte stridsvagnen. En pansarbrigad hade 72 stridsvagnar fördelade på tre pansarbataljoner. Varje bataljon hade två stridsvagnskompanier med tolv vagnar i varje. Bataljonen hade också två pansarskyttekompanier och ett haubitskompani med fyra 10,5 cm haubits m/40. Foto: Lasse Sjögren / Krigsarkivet

Under 1950-talet förändrades hotbilden för Sverige med anledning av att Warsawapakten bildades och att nya modernare vapensystem infördes i främst Sovjetunionen. Västtyskland fick åter ha en krigsmakt och Bundeswehr bildade 1955. De var även året som Västtyskland gick med Nato. Samma år bildades även Warszawapakten som motvikt till Nato. Helt klart stod nu två starka maktblock emot varandra med Sverige som buffert emellan dessa maktblock. Mekaniseringen och moderniseringen av deras arméer ökade samtidigt vilket gjorde Sveriges situation mer sårbar mitt emellan dessa maktblock. De svenska pansarbrigaderna som fanns under 1950-talet var egentligen bara pansarbrigader till namnet. Det fanns stora brister, till exempel det fanns stridsvagnar, karosspansarbilar och även traktorer. Vissa soldater cykeltolkade och deras skydd var obefintligt.  I praktiken kom brigaden att uppträda i två delar, den rörliga delen med pansarskydd och den mjuka delen, som fick öknamnet ”lantbruksutställningen”. Alla på ledande befattningar insåg att något måste göras!

Den andra vagnen som svenska pansarbrigaderna hade var Centurion (Stridsvagn 101 och 102). Klassisk brittisk stridsvagn som deltagit i många krig. Svenska armén hade flera olika versioner av vagnen och tillsammans med Stridsvagn 103 utgjorde dessa stridsvagnar stommen i det svenska pansarvapnet under många år. Foto: Krigsarkivet

Revingeförsöken vid dåvarande I 7 under 1961–62 visade på det behövdes nya grepp. Från Västtyskland kom generalmajor Heinz-Günther Guderian (son till Heinz Guderian) på besök till Revingehed som rådgivare. Sakta men säkert började den nya pansarbrigaden, PB 63 att ta form. De svenska pansartrupperna föddes 1942 men med PB 63 kom Sverige få pansarbrigader istället för förstärkta infanteribrigader med stridsvagnar. En viktig anledning till detta var att pansarbandvagnar för pansarskyttesoldaterna infördes. Cykeltolkning försvann helt som transportmedel. Först kom pansarbandvagn 301, som var ombyggda stridsvagn m/41. Det fanns bara 220 stycken chassier att tillgå så införande blev begränsat. De första vagnarna togs i tjänst i början av 1960-talet. Många lärdomar drogs med dessa pansarbandvagnar men de var endast en tillfällig lösning. De kom snart att ersättas av en helt nyutvecklad pansarbandvagn 302.

Svensk ingenjörskonst Pansarbandvagn 302. Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet till P 1 i Enköping. Sverige fick då ett pansarskyttefordon med bättre beväpning, 20 mm automatkanon, och skydd jämfört med USA:s M113 som också togs i tjänst under 1960-talet. Sverige kan sägas ha fått ett stridsfordon medan USA fick en slagfältstaxi. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Svensk teknik i världsklass

Svensk teknikkunnande visade här sina framfötter. Den 25 februari 1966 levererades det första seriefordonet till P 1 i Enköping. Sverige fick då ett pansarskyttefordon med bättre beväpning, 20 mm automatkanon, och skydd jämfört med USA:s M113 som också togs i tjänst under 1960-talet. Sverige kan sägas ha fått ett stridsfordon medan USA fick en slagfältstaxi. Konstruktionen av Pbv 302 har uppfattats som mycket lyckad. Motorn var driftsäker och slitstark. Vagnen var lätt att hantera, framkomligheten mycket god och driftskostnaderna relativt låga. Nästan 650 pansarbandvagn 302 kom att levereras men kom inte att räcka till alla sex PB 63 som organiseras, dock alla Skånes pansarbrigader blev fullt utrustade.

Personlastterrängbil 903 (Pltgb 903), Valpen, var ett fordon som anskaffades i stort antal av Försvarsmakten.  Många av delarna i detta fordon kom från Volvos standardkomponenter från denna tid, exempelvis motorn som i grunden var densamma som satt i Amazonen och i Duetten.  Den kom senare att ersättas av Terrängbil 11 (Tgb 11). Pansarspaningskompaniet i pansarbrigaden hade fyra spaningsplutoner, två med tre stycken Pbv 302 och två med tre stycken Pltgb 903. Hela kompaniet hade 10 Pltgb 903 plus 4 Pvpjtgb 9031 i pansarvärnspluton. Foto: Anders Franksons bildarkiv 

Ny standard – 10,5 cm

Nya stridsvagnar behövdes också, Stridsvagn 81 och Stridsvagn 74 ansågs vara otillräckliga jämfört med vad omvärlden hade. Det behövdes vagnar tyngre kanoner, Natos nya standard var 10,5 cm kanoner. Stridsvagn 101 med 10,5 cm kanoner beställdes från Storbritannien, 81:orna byggdes om till 102:or samt Stridsvagn 103 tillfördes till pansartrupperna.  Så 10,5 cm kom att bli svensk standard fram till 1994 då de första Leopard 2, Stridsvagn 121 levererades.

 

I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.  Pansarhaubitsbataljonen i pansarbrigaderna hade tolv sådana pjäser. Foto: Anders Franksons bildarkiv 

Terrängbildraget artilleri

Brigaden hade tre pansarbataljoner, vardera drygt 1000 man och 24 stridsvagnar samt 34 pansarbandvagnar. Pansarbataljonen ansågs som den enhet som skulle göra jobbet på slagfältet och där skulle en effektiv samverkan åstadkommas mellan stridsvagnskompanierna och pansarskyttekompanierna. Varje bataljon hade två stridsvagnskompanier och två pansarskyttekompanier. Pansarbataljonen hade eget artilleri, ett haubitskompani med fyra 10,5 cm haubits m/40, vilket inte alls hade funnits tidigare.  Medan pansarbrigadartilleribataljonen erhöll 12 stycken franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Det var en uppgradering mot tidigare pansarbrigader som hade haft 10,5 cm haubitsar. Artilleriet i brigaden blev terrängbildraget men saknade splitterskydd. Det saknades ekonomiska medel för att upprusta till bandkanoner som var planerat. En svaghet i brigaden.

 

Pansarbrigad m/63

Cirka 5700 man

72 stridsvagnar

110 pansarbandvagnar

24 artilleripjäser (12 – 10, 5 cm, 12 – 15 cm)

 

Bärgningsbandvagn 82 var ett bandgående bärgningsfordon som var utrustat med vinsch, lastkran, schaktblad och markstöd. Bgbv 82 ingick med en vagn i varje stridsvagnskompani med stridsvagn 103, den tyngre Bgbv 81 ingick med Centurionvagnarna..  Vagnen kom i tjänst 1972 och 24 stycken byggdes.  Samma torn som finns på Pbv 302 fanns även här. Foto: Anders Frankson bildarkiv 

Även om en ny organisation hade skapats redan 1963 dröjde till 1973 innan samtliga sex pansarbrigader var i stort sett utrustade enligt de fastställda utrustningslistorna. Stridsvagnar i Pansarbrigad 63 kom att bli Centurion (Stridsvagn 101 och 102) eller Stridsvagns S (Stridsvagn 103). Pansarbandvagn blev Pbv 302 men i brigaderna som sattes upp av P 1 och P 10 fanns bara 50% av antalet pansarbandvagnar. Ett pansarskyttekompani i varje pansarbataljon var utrustat med lastterrängbilar som substitut.

Pansarbrigad 63  innebar ett organisatoriskt lyft för hela armén.

Stridsvagn 101 – PB 6

Stridsvagn 102 – PB 10 och PB 26

Stridsvagn 103 – PB 7, PB 8 och PB 9

Tre av dessa (7, 8 och 26) skulle mobiliseras i Skåne medan två (9 och 10) skulle tillföras försvaret av Skåne, endast PB 6 planerades för insats i Mälardalsregionen.

 

Fördelar och nackdelar

Pansarbataljonens organisation som vi redan har nämnt var väldigt lyckad och den bibehölls förutom med mindre justeringar under drygt 30 år. Och nu dammas den av igen när armén igen börjar sätta upp mekaniserade bataljoner med samma indelning. En viktig detalj i brigaden var de två särskilda pansarvärnskompanier som fanns i brigaden.  Dessa sammansatta pansarvärnskompanier avsågs som flankskydd och var en viktig förändring för brigadens strid och ökade brigadchefens handlingsfrihet. Härmed kunde brigadchefen med sina tre pansarbataljoner kraftsamla dessa för anfallsuppgifter. Pansarbataljonerna behövde inte avdela kompanier för flankskydd.  En annan positiv utveckling i brigaden var att pansarspaningskompaniet förstärktes med pansarbandvagnar men spaningen kunde inte helt mekaniseras. Pansarspaningskompaniet hade fyra spaningsplutoner där två fick Pbv 302 medan de andra två fick terrängbilar som saknade splitterskydd. Därutöver fanns en pansarvärnspluton med fyra pansarvärnsterrängbilar med 9 cm pansarvärnspjäser (Huggpipan).

Pansarvärnspjästerrängbil 9031 (Pvpjtgb 9031) organiserades i pansarvärnsplutoner i Pansarbrigad m/63. Plutonen innehöll fyra pansarvärnsgrupper med ett fordon i varje grupp. Det ingick en pansarvärnspluton i pansarspaningskompaniet, pansarskyttekompanierna och i pansarvärnskompaniet. Totalt var det 32 fordon per pansarbrigad. Pansarvärnskompaniets övriga plutoner var en pansarrobotpluton med robot 53 Bantam och pansarskyttepluton med Pltgb 903 och 4 granatgevär m/48. 

De störst svagheterna var pansarbrigadens luftvärn som var traktordragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner med cykeltolkande luftvärnssoldater samt att det inte fanns en klar taktik för minröjning utarbetat för brigaden. Problemet med luftvärnet var att de luftvärnskanonvagnar som fanns i tjänst var för gamla och behövde pensioneras samtidigt som det inte fanns pengar för nya.  Så brigadens luftvärn blev äldre dragna 20 mm luftvärnsautomatkanoner.  En singelmonterad kanon hade otillräcklig eldkraft, vilket redan uppdagades under andra världskriget. Denna brist kom att existera under lång tid i pansarbrigaderna. Utvecklingsarbetet med minröjningsmaterial tog fart först på 1980-talet.  Pansarbrigaden behövde minfria stråk i öppen terräng för att kunna anfalla samtidigt som de försvarsgrupperade brigaderna ville täppa igen dessa för att hindra motståndarens  pansarförbands anfall.

Allt fler nya stridsvagn T-72 kom att tas i tjänst hos de sovjetiska pansarstyrkorna. Denna vagn var någon helt annat än T-55:an, som hade 10 cm räfflad kanon och nu kom stridsvagnar med 12,5 slätborrad kanon. Även förbättrat pansarskydd. Foto: okänd

Ändrad hotbild

Hotbilden mot Skåne under kalla kriget var Warszawapakten. På 1970-talet kom hotbilden att förändras till det värre. Bättre långräckviddigt sovjetiskt attackflyg, Su-24 introducerades, och den sovjetiska armén utvecklade nya pansarfordon som levererades i allt större antal. Till exempel den nya stridsvagnen T-72 med 12,5 cm kanon som kom att bli känd 1977 när den franske försvarsministern besökte Moskva.  Vad man inte visste då var att redan hade över två tusen T.-72:or producerade och ytterligare drygt tusen vagnar lämnade produktionsbanden varje år, så innan 1977 var över passerades tre tusen byggda T-72:or. En annan viktig milstolpe som inträffade i stort sett samtidigt var att de sovjetiska luftburna trupperna fick nya pansarskyttefordon av typ BMD-1. De var speciellt utvecklade för att släppas med fallskärm. Det fanns tre sovjetiska luftsättningsdivisioner i närheten av Östersjön och en division hade 8 500 man vid full styrka. Detta nya splitterskyddade fordon var bestyckade med en 7,3 cm lågtryckskanon och pansarvärnsrobot. Detta gav de sovjetiska luftburna förbandet en helt annan eldkraft och rörlighet som inte fanns tidigare. För oss i Sverige var det en helt ny hotbild och vi fick tänka om vad gällde strid mot luftburen trupp.

 

De sovjetiska luftlandsättningsdivisionerna kom att utrustas med BMD-1, dessa nya splitterskyddade fordon var bestyckade med en 7,3 cm lågtryckskanon och pansarvärnsrobot. De sovjetiska luftburna förbanden fick en helt annan eldkraft och rörlighet som inte hade funnits tidigare. Foto: Krigsarkivet

1980-talet

Svenska försvaret var uppbyggt för att möta en invasion och det krävde stora resurser.  Men på 1970-talet och 1980-talet minskade anslagen. Nya tider kom och pansarbrigaderna reducerades till fyra stycken. Skånes tre egna pansarbrigader fanns dock kvar. Robot 70-system började tillföras pansarbrigaderna och svenska armén började sätta upp sin första mekaniserade brigad. Det var PB 10 som hade lagts ner 1974 som återuppstod som MekB 10. Samtidigt tog utvecklingen av Stridsfordon 90 fart men det är senare historia.  Pansarbrigad 63 var ett lyft för hela armén och försvaret av Skåne, helt enligt det nya arméreglementet från 1963, AR II, ”Slå hårt – slå snabbt”. Organisationsstrukturen höll i nästan 30 år och har i viss mån återuppstått igen i 2018 års organisation.

Senare fick pansarbrigaderna minvältar till varje pansarkompani, dessa kunde monteras på vid behov. Detta förbättrade pansarbataljonens anfallsförmåga i händelse av fientliga mineringar. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Mer om infanteribrigad 77:

Pansarvärnsvapen hos infanteriet 

Sovjetunionens stridsvagn T-62, läs mer här:

Ett misslyckande i stridsvagnsdesign

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vapenutveckling: den sovjetiska stridsvagnen T-62

 

En misslyckad stridsvagn?

När T-62 kom så var det något helt nytt innanför skalet jämfört med tidigare sovjetiska stridsvagnar. Vagnen hade fått slätborrad kanon. Men egentligen var stridsvagnen ett mellanspel som fyllde en lucka medan nästa generation av stridsvagn togs fram. Foto: Vitaly V. Kuzmin

Den sovjetiska stridsvagnen T-62 var utrustad med en slätborrad 11,5 cm kanon och detta var världens första stridsvagn med slätborrad kanon.  Detta gav en högre utgångshastighet, samtidigt som en ny typ av ammunition kunde introduceras – den fenstabiliserade pansarprojektilen. Stridsvagnen var en vidareutveckling av T-55.

Den sovjetiska stridsvagnsutvecklingen efter T-55 kom att följa två spår. Det ena kan beskrivas som volymproduktion, bland annat för export, och mest notabel är T-72. Det andra spåret var T-64 och senare T-80. Detta skulle vara kvalitetsstridsvagnar, men även dessa tillverkades i stort antal – dock inledningsvis endast för de sovjetiska stridsvagnsdivisioner som stod redo i Östeuropa för att utkämpa det tredje världskriget med NATO. T-62 kan ses som ett mellanspel i väntan på nästa generation av stridsvagn.

Sovjetunionen var viktig leverantör av vapen till Syrien och Egypten och inför 1973-års krig hade de fått den nya T-62 vagnen. Nu visade det under striderna att det inte hjälpte, de sköts bort lika bra som tidigare vagnar hade gjorts av israelerna.  10,5 cm kanonen som Israel (och Sverige) hade kunde slå ut vagnen. Foto: Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Fyra minskas till tre

Skillnaden mellan T-62 och T-64 var flera, men viktigast var att T-64 försågs med en 12,5 cm slätborrad kanon med automatladdning. Därigenom kunde besättningen i den trånga stridsvagnen minskas från fyra till tre. Nästa steg i utvecklingen blev T-72, som då fick ett torn med automatladdad slätborrad 12,5 cm kanon. Produktionen av T-62 startade 1961 och året efter startade serietillverkningen som pågick fram till 1975 i Sovjetunionen.  Endast två länder inom Warszawapakten kom att ta vagnen i tjänst, Sovjet och Bulgarien. Dock exporterades flitigt till Mellanöstern. 

 

Israel stötte på syriska T-62:or igen under kriget Libanon 1982 och flera slogs ut. Här blev det också stridskontakt med nya T-72:or men de verkar inte ha förändrat läget i stort. Israeliska stridsvagnar går segrade ur striden. Foto: Israel Press and Photo Agency (I.P.P.A.) / Dan Hadani collection, National Library of Israel / CC BY 4.0

Dålig design

T-62 var endast 2,40 meter hög medan den amerikanska motsvarigheten M60 var hela 3,20 meter hög. En nackdel för T-62 var att kanonen bara kunde elevera mellan −4° and +16° medan för M60 var det mellan  −9° och +19°. Det frontala skyddet på T-62 ökade med 5-15 % i jämförelse med T-55. Sammantaget ökade alla dessa åtgärder vagnens totalvikt med 4 ton. Eftersom samma drivlina kom att användas som i T-55 blev T-62 långsammare och fick sämre rörlighet. Dålig design av tornet gjorde att omladdning av kanonen endast kunde ske vid +3,5° horisontellt läge, vilket resulterade i låg eldhastigheten om 4-5 skott per minut. Det kan jämföras med Stridsvagn 103 som hade en eldhastighet av ett skott per tredje sekund. En nyhet i T-62 jämfört med T-55 var den automatiserade utkastningen av tomhylsan, aktiverad av rekylen – något som inte alltid fungerade som tänkt, då hylsan istället for omkring i besättningsutrymmet som en rikoschett.

Första gången stridsvagn T-62 användes i krig var 1969 mellan Sovjetunionen och Kina. En av dessa stridsvagnar föll i kinesiska händer och står nu utställd på museum i Kina. Foto: Marchrius

T-62 i strid

Första gången T-62 användes i strid var i gränskonflikten mellan Sovjet och Kina 1969. Kina erövrade en vagn och då Sovjetunionen hade varit Kinas huvudsakliga leverantör av vapen med mera och brytningen mellan de två 1962 stängdes detta flöde av. Så gjorde Kina utnyttjade "reserve engineering" på den nya stridsvagnen för att använda dessa kunskaper i sin stridsvagnsproduktion. 

Sedan kom T-62 att användas i stor omfattning i mellanöstern, bland annat i Yom-Kippur kriget 1973, Iran-Irak kriget 1980–1988 och Libanonkriget 1982. Till skillnad mot T-72 kom T-62 att sättas in i striderna i Afghanistan 1979–1989 och totalförluster i detta krig blev 385 stridsvagnar T-62. 

USA stötte på irakiska T-62:or både 1991 och 2003. Det slutade med att den irakiska T-62:an blev utslagen. Foto: SGT Paul Anstine II, USMC

Ingen av dessa konflikter innebar att T-62 kom att glänsa på slagfältet och skriva in sig i historieböckerna som en av de stora vagnarna, som den sovjetiska T-34 hade gjort. Men som en amerikansk brigadbefälhavare yttrade efter Gulfkriget 1991 där T-62 och T-72 i irakisk tjänst inte hade en chans mot amerikanska M60 och M1 Abrams; ”vid dagens slut är det de bäst tränade och drillade besättningar som segrar.”. Vad som gällde i alla dessa krig var att den som träffade sitt mål först vann i duell vagn mot vagn.

T-62M har förbättrat skydd och här i tjänst med Afghanistans armé 2004.  Ryska armén har plockat fram ett antal T-62:or från sina stridsvagnsdepåer och satt in dem i kriget i Ukraina. Det finns inte tillräckligt med T-72:or, T-80 eller T-90 kvar i rysk tjänst så åter till fronten för T-62:an.  Foto: Davric

Läs mer om pansar och Fulda Gap under kalla kriget:

Sovjetisk pansaroffensiv och försvaret av Fulda Gap

Vad hade vi i form av pansarvärn under kalla kriget?

Svenskt pansarvärn under kalla kriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Pansar under kalla kriget

 

Fulda Gap – dödens korridor

” Vi utgick från att det är här det tredje världskriget skulle starta.”

Så berättar den amerikanske veteranen Bill Hutton som tjänstgjorde elva år vid det så kallade Fulda Gap (ungefär "Fuldagapet") under 1970- och 1980-talen. Från starten av kalla kriget efter andra världskrigets slut till 1991 stod här amerikanska och sovjetiska förband redo att strida mot varandra.

Klassisk bild på sovjetiska pansarförband under övning. Här kan vi se klassiska T-54/55:or och pansarterrängbil BTR-60 under anfall. Foto: okänd

Var redo!

Under kalla kriget från i princip 1951 var det amerikanska V. kåren som stod redo att möta sovjetiska 8. gardesarmén som var grupperad i Thüringen i Östtyskland redo att avancera mot Frankfurt och vidare mot Rhen. I början av 1970-talet kom amerikanska 11. pansarkavalleriregementet att vara det förband som stationerades närmast gränsen och skulle ta första stöten. Bill Hutton, tidigare vagnchef vid regementet, berättar:

” Vår uppgift var att hinna slå ut minst tre av fiendens stridsvagnar per vagn. Det tränade vi för varje dag.”

 Karta över området runt Fulda, hämtad ur boken: Pansarattack mot Västeuropa av Steven Zaloga. Här var avståndet som kortast mellan Östtyskland och Rhen, endast drygt 100 kilometer. 

Pansarkavalleriregemente. Denna typ av förband hade cirka 5 000 man och i slutet av 1980-talet 123 M1 Abrams-stridsvagnar och 132 M3 Bradley-stridsfordon samt eget understöd av 18 M109A6 15,5 cm bandkanoner, 16 attackhelikoptrar och 24 spaningshelikoptrar.

Natos styrkor i form av amerikanska V. kåren bestod 1985 av: 11. pansarkavalleriregementet, 3. pansardivisionen och 8. infanteridivisionen (mekaniserad).

En amerikansk soldat då patrulleringen längs gränsen satte igång. Bilden från 1959. Foto: MSG (Ret) James F. Cook

Den amerikanska styrkan bestod under lång tid av ett pansarkavalleriregemente, en pansardivision och en infanteridivision som kan ses som en mekaniserad division. Huvudstridsvagn var under många år M60 med samma klassiska 10,5 cm kanon som våra Stridsvagn 101 och 102. På 1980-talet kom den nya M1 Abrams, initialt med 10,5 cm kanon och det var först i slutet av 1980-talet som M1A1 med 12 cm kanon kom ut i större antal på förbanden, bland annat till 3. pansardivisionen.

Amerikanska M60-stridsvagnar på övning 1982 i Västtyskland. Lokalbefolkningen tittar på. Foto: US Army

Warszawapaktens styrkor i form av sovjetiska 8. gardesarmén bestod 1985 av: 79. gardespansardivisionen, 27. motoriserade gardesskyttedivisionen, 39. motoriserade gardesskyttedivisionen, 57. motoriserade gardesskyttedivisionen, 119. självständiga pansarregementet.

Bättre stridsvagnar

Röda armén utrustade inledningsvis pansarförbanden med T-54 och T-55 som hade 10 cm kanoner, vilket inte oroade Nato. På 1960-talet började emellertid T-62 med slätborrade 11,5 cm kanoner att tas i tjänst och därefter i slutet av 1960-talet kom T-64 med slätborrade 12,5 cm kanoner samt en helt annan skyddsnivå på vagnarna att dyka upp. USA var i krig i Vietnam och fokus var där och inte vid Fulda Gap, så helt plötsligt fick Sovjetunionen ett övertag vad gäller stridsvagnar inte bara i antal utan också i kvalitet. Vid kalla krigets slut hade i stort sett alla sovjetiska pansarförband den nya stridsvagnen T-80 med slätborrade 12,5 cm kanoner. Totalt fanns 1 235 stycken T-80 stridsvagnar och drygt 2 000 stridsfordon och pansarterrängbilar i 8. gardesarmén när kalla kriget led mot sitt slut.

Sovjetiska stridsvagnar av typ T-64 under övning i början av 1980-talet. Denna vagn kom i huvudsak att tilldelas sovjetiska förband på centralfronten. USA hade inget som kunde matcha den när den kom. Foto: https://wiki.warthunder.ru/

Attackhelikoptern gör debut

På 1970-talet kom taktiken att ändras för båda sidor i och med att nya vapensystem infördes i rask takt. Båda sidor började få allt bättre pansarvärnsrobotsystem och de hade noterat vad hände i yom kippur-kriget 1973 då Israels pansarstyrkor anföll rakt in i egyptiska förband utrustade pansarvärnsförband. Sedan kom attackhelikoptern, USA fick sina Cobras och sovjetiska krigsmakten sina Mil MI-24 Hind. Sovjetiska pansarskyttar började få sina stridsfordon BMP-1. Det var något helt annat än vad USA fortfarande körde runt sina pansarskyttar med: M-113 kan liknas med slagfältstaxi.

BMP-1 sattes i serieproduktion i mitten av 1960-talet och kom att bli Sovjetunionens främsta pansarskyttefordon. Här nöjde man sig inte bara med en slätborrad 7,3 cm kanon och kulspruta i vagnstornen, utan vagnen bestyckades även med pansarvärnsrobot. Foto: okänd

Inte särskilt gott läge

Yom kippur-kriget (6–25 oktober 1973) blev ett uppvaknade för USA vad gäller den militärteknologiska utvecklingen. Israel vann kriget men de nya sovjetiska vapensystemen i tjänst hos Egypten och Syrien överraskade USA i viss mån. USA fick se den nya sovjetiska T-62 med sin slätborrade 11,5 cm kanon och insåg att man inte längre hade ett tekniskt övertag vad gällde stridsvagnar. Eftersom amerikanska stridsvagnsbesättningar i Europa skulle vara numerärt underlägsna sin sovjetiska motpart och dessutom inte ha bättre stridsvagnar eller för den delen vara bättre soldater såg det mörkt ut.

Tung attack behövs!

USA insåg att det inte räckte med stridsvagnar och pansarvärn för att få stopp på den sovjetiska pansarkolossen, utan det behövdes något tyngre. USA tog fram Fairchild-Republic A-10 Thunderbolt II är som ett ensitsigt attackflygplan. A-10, som togs i tjänst i slutet av 1970-talet, är utformat för att bekämpa stridsvagnar och andra pansarfordon samt ge flygunderstöd åt marktrupp och var det första moderna stridsflygplanet som specifikt producerades för en understödsroll. I flygplanskroppen finns en 30 mm GAU-8 Avenger Gatling-gun som har en eldhastighet på 3 900 skott per minut. Nu består magasinet av bara 1 200 granater. Flygplanet har elva vapenbalkar för olika vapenalternativ.

USA:s flygande stridsvagnsdräpare A-10, även kallad vårtsvinet. 716 flygplan byggdes under åren 1976–1984. I dag, 2021, är det fortfarande i aktiv tjänst.  Notera 30 mm Gatling i nosen. Foto: U.S. Air Force/TSGT Frank J. Garzelnick

Äntligen bättre vapen

På 1980-talet fick de amerikanska styrkorna betydligt bättre eldkraft och pansarskydd än tidigare då stridsvagnen M1A1 kom ut på förbandet. Det amerikanska pansarskyttet och pansarkavalleriet fick äntligen riktiga stridsfordon i form av M2 och M3 Bradley. Varje vagn hade förutom 25 mm automatkanon också pansarvärnsrobotar. Den nya tunga salvpjäsen, M270, vars räckvidd initialt var 32 kilometer, togs i tjänst. Sedan infördes nya attackhelikoptrar, AH-64 Apache, med den nya pansarvärnsroboten Hellfire Roboten är fire-and-forget-kapabel.

Fulda Gap var ett vedertaget begrepp på sin tid. 1977 gjorde det välkända amerikanska spelföretaget SPI ett brädspel med ett hypotetiskt slag mellan amerikanska och sovjetiska styrkor.

Kärnvapen kunde ha satts in

Båda sidor kunde ha satt in taktiska kärnvapen under striderna och båda sidor hade det som en del av sin planering. Nu kom det aldrig att bli strid utan kalla kriget slutade utan att det bröt ut på allvar. Västtyskland och Östtyskland återförenades 1990 och sovjetiska 8. gardesarmén lämnade Tyskland. Amerikanska V. kåren lämnade i slutet av 1990-talet Tyskland för uppgifter annorstädes.

Läs mer om pansar i Koreakriget här:

Pansarstrider i Koreakriget

Det neutrala Schweiz och deras stridsvagnar:

Pansar under kalla kriget: det neutrala Schweiz

Finland i krig

 

Finlands pansarvärn under fortsättningskriget 1941 – 1944

På grund av att behovet av pansarvärnsvapen var stort fick finska 53. infanteriregementet sina första Panzerfaust och Panzerschreck under natten den 11–12 juni 1944. Vapnen levererades utan manualer och man hade varken kunniga användare eller instruktörer. Ett skrivet meddelande medföljde dock enligt vilket underofficer Asu själv skulle prova vapnen innan de delades ut till kompanierna.

” Jag gick till en stor klippa för att skjuta. Jag höll på att bränna mig med Panzerschrecken, det var en sådan enorm eldkvast som slog ut från baksidan. Tack vare de otaliga europeiska vapen som jag studerat på många kurser började jag få styr på den efter det första skottet. Jag sköt en andra gång ur skydd och skickade genast ut en last till linjerna. Resten, alltså ungefär hälften, blev kvar i min korsu.”

 

En veteran från finska 6. divisionen skrev: ”Utan de tyska raketgevärens ankomst skulle ryssarna ha gått i mål.” En annan veteran var lika rak på sak: ”Utan Panzerfaust och Panzerschreck skulle vi inte ha klarat oss, det var en stor ynnest att kunna skjuta anfallsvagnarna i brand!.” På bilden ses soldater med Suomi-kulsprutepistolen och Panzerfaust. Foto: SA-Kuva

Det finländska pansarvärnet hade lidit brist på allt när vinterkriget bröt ut den 30 november 1939. Efter vinterkrigets slut införskaffades ett stort antal pansarvärnskanoner och leveranserna av Lahtis 20 mm L-39 pansargevär, elefantbössan, inleddes. Tampellas produktion av 37 mm Bofors hade kommit igång för fullt, tyskarna levererade franska 25 mm pansarvärnskanoner och egna 37 mm Pak 36. Vad som hade undgått finländska armén var pansarutvecklingen i Röda armén.  

Finländska soldater hade äntligen fått Lahtis 20 mm L-39 pansargevär (elefantbössan). De sovjetiska vagnarna var inte längre T-26:or med 15 mm pansar, utan KV-vagnar med fem gånger så tjockt pansar. Foto: SA-Kuva

Under vinterkriget hade Röda armén satt in mängder av stridsvagnar. Röda armén hade invaderat med hundra stridsvagnar för varje finsk och det skapade enorma problem för de finländska styrkorna. Finlands pansarvärn var egentligen inte redo vid krigsutbrottet i november 1939. Endast 48 stycken Bofors 37 mm pansarvärnskanoner m/1936 hade kommit ut på förband innan kriget bröt ut. Därtill fanns en mängd infanterikanoner, granatkastare och minor att sätta in. Så stålstormen höll på att svämma över Finland men de höll ihop försvaret,

På bilden en erövrad T-26 i finländsk tjänst under fortsättningskriget. Denna typ av lätta stridsvagnar var den dominerade typen av sovjetisk stridsvagn som finländska försvaret stötte på under vinterkriget. Foto: SA-Kuva

Bland den enorma mängd pansar som kom testade Röda armén nya vagnar och en del av dem blev senare satta i massproduktion. Finland lärde sig känna T-26, BT-vagnen och den medeltunga T-28 men missade notera fullt ut vad som testades hos det röda pansarvapnet. De nya planerade huvudvagnarna T-34 och KV var något helt annat än T-26, BT-vagnen och T-28. Det finska pansarvärnet efter vinterkriget byggdes upp för att möta 1939 års sovjetiska vagnar och inte den nya generationen.

En bild som visar KV-2 i sin fulla storlek, 3,25 meter hög och 52 ton, vilket kan jämföras med T-26 ovan 2,24 meter hög och nästan 10 ton. Vagnen har övergivits någonstans på östfronten och tyska soldater är framme och undersöker vagnen. Foto: okänd. 

KV-2 gör entré

Den 21 augusti 1941 vällde ett 52 ton tungt och 3,25 meter högt stålvidunder fram genom regnet på vägen från Alakurtti. Med slamrande larvband dundrade det rakt emot finländarna. Vagnens oproportionerligt stora och kantiga torn vände sig långsamt och sökte efter ett mål för sin 15,2 cm kanon, en pjäs vars like aldrig skådats på en stridsvagn av de finländska soldaterna. Denna syn var fullständigt oväntad för soldaterna, som inte haft någon möjlighet att förbereda sig på den. Inga varningar om vagntypen Kliment Vorosjilov 2:s existens hade hunnit spridas bland trupperna vid fronten.

 Krigsdagböckernas anteckningar angående mötet med KV-2:an vid Alakurtti fångar förvirringen och hopplösheten väl. I bataljonens krigsdagbok beskrivs KV-2:an som ett jättemonster, som ett hus eller en fästning av stål. Misstron spred sig bland dem som mötte pansarbesten: ”Titta pojkar, vad i helvete är det som kommer där! Det kan inte vara sant…!”

Efter hård kamp och många försök lyckades de finska kämparna till slut slå ut vagnen.

KV-2:an i Alakurtti sprängdes i småbitar, här syns resterna av tornet. Foto: SA-Kuva

Tio träffar, men ingen skada

En annan finsk krigsdagbok beskriver strid mot en KV-1 så här:

”När 3. plutonens kanon försökte skjuta sönder anfallsvagnarna utbröt en tvekamp mellan kanonen och anfallsvagnen. Ungefär 10 träffar tillfogades vagnen, som dock inte tog någon skada eftersom dess pansar var för starkt för vanliga pansarvärnskanoner. Istället träffades vår kanon av ett skott från anfallsvagnen och förstördes. Soldat Heino Mahlamäki skadades under dagens strider.”

Nya pansarvärnskanoner

Mötena med dessa KV-vagnar under sommaren och hösten 1941 fick finska pansarvärnet att inse att nya vapen måste införskaffas.  Tyskarna befann sig i samma situation. Tyska armén hade sommaren 1941 nästan 14 500 37 mm Pak 36 och drygt 1 000 nya 50 mm Pak 38, som inte heller dög mot KV-vagnar och T-34:or.  Tyskland hade faktiskt inlett utvecklingsarbetet med 7,5 cm Pak 40 redan 1938 men arbetet hade inte prioriterats och i fälttåget i Frankrike hade visserligen 37 mm Pak 36 visat sig vara för klen. Men Tyskland spöade Frankrike och Röda armén hade inte imponerat i Vinterkriget så arbetet med den nya pansarvärnskanonen gick fortfarande på lågvarv.

Tyskarna byggde för finsk räkning 46 stycken 7,5 cm PstK/97-38 (en exakt kopia av tyskarnas Pak 97/38). De levererades under mars och juni 1943. Finska soldaters smeknamn på kanonen blev "Mulatti" eftersom det var en tysk lavett och en fransk kanon (75 K 97). Endast sju av dessa kanoner förlorades under kriget. Foto: SA-Kuva

7,5 cm pansarvärnskanonen behövdes

Åren 1942–1943 ansågs pansarhotet mot Finland vara litet. Fronten betraktades som en sidofront och antagandet var att Röda armén samlade sina stridsvagnar mot Tyskland. Trots detta försökte Finland bygga upp sitt pansarvärn, men det fanns egentligen bara en leverantör: Tyskland. Först inköptes ett fåtal 50 mm Pak 38 samt pansarspränggranater för gevär samt pansarladdningar. Det var först under år 1943 som Finland fick sina första 7,5 cm pansarkanoner: först i form av 7,5 cm Pak 97-38 och sedan 7,5 cm Pak 40. Den senare kanonen hade inte några som helst problem med T-34 eller KV-vagnar. Även tyska stormkanonvagnar med långa 7,5 cm kanoner köptes in. Finska fronten var relativt lugn 1943, men Röda armén stärkte sina positioner på östfronten i övrigt. 

 

Under år 1943 började Finland förhöra sig om tyskarnas villighet att sälja sitt allra slagkraftigaste pansarvärnsvapen. Efter förhandlingar mottogs ett första parti om 50 kanoner (7,5 cm Pak 40), under maj och juni 1943, och de viktigaste kanonkompanierna utrustades med dessa först. Totalt kom 210 Pak 40 skickas till Finland. Foto: SA-Kuva

Pansarskott och raketgevär

Tyskarnas nya vapen, Panzerfaust och Panzerschreck, alltså raketgevär och pansarskott med riktad sprängverkan var kända i sakkunniga kretsar i Finland. Generalmajor Ruben Lagus förstod betydelsen av att stoppa stridsvagnar – och han hade i början av 1944 föreslagit att dessa vapen skulle köpas in till landet, vilket också gjordes.

Finland hade införskaffat 30 stormkanonvagnar av typ StuG III med lång 7,5 cm kanon, men när den sovjetiska sommaroffensiven inleddes beställdes ytterligare 29 vagnar som levererades i omgångar från slutet av juni 1944 fram till den 6 augusti 1944. Foto: SA-Kuva

Redan i april 1944 hade Finland fått en första leverans av 1 700 pansarskott Panzerfaust och 300 raketgevär Panzerschreck med tio raketer till varje Panzerschreck.  Det finska infanteriet hade fått sina första lätta pansarvärnsvapen som vid träff ofta slog ut en sovjetisk stridsvagn men ytterst få infanterister hade tillgång till dem inledningsvis. Totalt levererades drygt 26 000 pansarskott till Finland under 1944.  Det andra viktiga pansarvärnsvapen sommaren 1944 var som sagt det tyska raketgeväret Panzerschreck. Nästan 1 900 stycken hade levererats till Finland innan landet bröt alliansen med Tyskland. Tillsammans med varje raketgevär levererades tio raketprojektiler. 

En finsk pansarjägare med ett av det finländska pansarvärnets viktigaste vapen: Panzerfaust. Foto: SA-Kuva 

Natten den 14 juni 1944 lyckades flera män från 2. jägarbataljon att gemensamt förstöra en stridsvagn. Närpansarvärnsplutonens chef fänrik Tynni osäkrade sin Panzerfaust, valde ut sitt mål och sköt omsorgsfullt på omkring tjugo meters håll. Eldkvasten sköt ut ur rörets mynning under Tynnis armhåla. Pansarspränggranaten flög i en lättjefull båge in i sidan på T-34-vagnen. Det blixtrade till och en smäll hördes, och genom den svarta röken såg man hur vagnen fattade eld. Även sergeant Leo Saarinen och korpral Viljo Saarinen hade skjutit sina pansarspränggranater mot samma mål. Det nya vapnet bet exemplariskt på fiendens stridsvagnar och gjorde underverk för jägarnas humör – vagnarna gick ju att handskas med!

En utslagen tung sovjetisk stormkanonvagn av typ ISU-152. Vagnen vägde 47 ton med ett frontpansar på 90 mm samt hade en 15,2 cm pjäs vars spränggranat vägde nästan 44 kilo. Detta kan jämföras med spränggranaten till en 7,5 cm kanon som vägde cirka 6 kilo. Foto: SA-Kuva

Slutord

Det finska pansarvärnet återigen lyckades att med små resurser, med vilja, mod och flexibilitet, stå emot den sovjetiska pansarvälten och slå ut mängder av stridsvagnar. Vinterkriget hade inneburit en upprustning av pansarvärnet, men tyvärr inte med kanoner som kunde slå ut tunga stridsvagnar av typ KV och tunga stormkanonvagnar som ISU. Under fortsättningskriget var oddsen därför högre än någonsin mot de finländska pansarjägarna.

Finska soldater bekantar sig med sitt nya vapen som har kommit från Tyskland: raketgeväret Panzerschreck. Mannen i bakgrunden håller ett pansarskott modell litet (Panzerfaust klein) i sina händer. Foto: SA-Kuva

Mer om pansarvärn under andra världskriget:

Amerikanskt pansarvärn mot tyskt pansar 1944

Hur utvecklades det tyska pansarvärnet på östfronten:

Tysk pansarvärn 1941 kontra 1943

Utveckling av Panzerschreck och Panzerfaust

Det tyska infanteriets raketgevär och pansarskott

Sjöslag under andra världskriget

Tysklands sista triumf i Norgefälttåget 1940

Den 8 juni 1940 lyckades de tyska slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau under befäl av amiral Wilhelm Marschall sänka det brittiska hangarfartyget HMS Glorious och hennes två eskorterande jagare HMS Acasta och Ardent. Nästan 1 500 man följde med de brittiska fartygen till havets botten och endast drygt 40 överlevde.

Tysklands slagskeppsgrupp under Norgefälttåget bestod av två slagskepp: Scharnhorst och Gneisenau. Det senare var amiral Marschalls flaggskepp. På bilden ses Scharnhorst fotograferad efter ombyggnationen 1939. Foto: okänd

Amiral Marschall, ubåtsess i första världskriget, hade i sin stridsgrupp förutom sina två slagskepp även kryssaren Hipper och fyra jagare. Den tyska marinstaben hade beordrat Marschall att beskjuta allierade positioner vid Harstad och undvika större strider. Men hela tiden kom rapporter om allierade örlogsfartyg i området, bland annat hangarfartygen HMS Ark Royal och Glorious. Den tyska styrkan lyckades sänka ett antal fartyg, bland annat en oljetanker och ett passagerarfartyg. Marschall gav order till Hipper och jagarna att bege sig till Trondheim för att bunkra medan slagskeppen skulle fortsätta att söka efter de brittiska hangarfartygen.

Det brittiska hangarfartyget HMS Glorious var en ombyggd slagskryssare från första världskriget. Hon var nästan 240 meter lång och hade plats för 48 flygplan. Foto: okänd

Nära ögat för norske kungen

På eftermiddagen den 8 juni upptäckte tyskarna HMS Glorious. Vad tyska marinstaben inte visste var att de allierade hade beslutat att ge upp kampen om Norge. Brittiska flottan genomförde en evakuering av trupperna från norra Norge när de tyska slagskeppen lyckades upptäcka HMS Glorious och hennes eskort. Hangarfartyget var överlastat med RAF:s Hurricaneplan och Gladiatorplan, vilket gjorde det svårt för britterna att använda de egna planen effektivt. Marschall beslutade att agera, men vad han inte visste var att han med en hårsmån hade missat ett ännu viktigare mål: den brittiska kryssaren Devonshire, där den norske kungen, kronprinsen och regeringen fanns ombord.

Kryssaren HMS Devonshire skulle inte ha haft en chans om fartyget hade stött ihop med den tyska stridsgruppen. Huvudbestyckningen bestod av åtta 20,3 cm kanoner. Foto: IWM non-commercial licence (A13456)

Fartygschefen dödades

Första elden mot HMS Glorious avgavs på 24 kilometers avstånd. De brittiska jagarna försökte skapa en konstgjord rökridå för att skymma henne, men detta hjälpte inte. Den första tyska granaten som träffade orsakade brand ombord som startade på den främre hangarens övre däck. Detta gjorde det omöjligt för HMS Glorious att starta sina torpedplan av Swordfishtyp. Strax därefter träffades bryggan, där bland annat fartygschefen dödades och styrkontrollen över fartyget förlorades. Hennes öde var beseglat av precisionen i den tyska elden. De två brittiska jagarna gick till anfall mot slagskeppen med sina torpeder och HMS Acasta lyckades skadeskjuta Scharnhorst.

 

Totallängden för fartygen i Scharnhorst-klassen var 235 meter och det kan jämföras med Bismarck-klassens 250 meter. Huvudartilleriet för Bismarck-klassen var åtta 38 cm kanoner, medan Scharnhorst-klassen hade nio 28,3 cm kanoner. På bilden Scharnhorst. Foto: Bundesarchiv, DVM 10 Bild-23-53-12 / CC-BY-SA 3.0

Scharnhorstklassen

Slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau var systerfartyg. Båda fartygen togs i tjänst före krigsutbrottet i september 1939 och dess huvudbestyckning bestod av nio 28,3 cm kanoner fördelade på tre torn. Den senare Bismarck-klassen fick åtta 38 cm kanoner. Scharnhorst återvände till Norge 1942 och sänktes i strid med bland annat det brittiska slagskeppet Duke of York den 26 december 1943. Endast 36 man av en besättning på nästan 2 000 man räddades ur det iskalla vattnet. Gneisenau fick efter sin genombrytning av Engelska kanalen från Brest under februari 1942 genomgå reparationer i Kiel. Brittiska Bomber Command lyckades skada fartyget på natten mellan den 26 och 27 februari 1942, vilket ledde till att hon inte kunde omgruppera till Norge som planerat. Gneisenau blev i stället av med sina kanontorn, som användes som kustartilleri i Nederländerna och Norge. Den planerade ombyggnaden av fartyget, med nya 38 cm kanoner, ställdes in 1943.

Det brittiska slagskeppet HMS Duke of York fotograferat 1942. Året därpå, 1943, var hon inblandad i den våldsamma sjöstrid som kom att bli Scharnhorsts sista. Huvudbestyckningen för HMS Duke of York var tio 36 cm kanoner. Foto Navy Photos

Degraderad för sänkningen av Glorious?

Båda brittiska jagarna gick under och endast två man från HMS Ardent räddades av ett tyskt sjöflygplan. Scharnhorsts skador tvingade dock amiral Wilhelm Marschall att återvända till Trondheim med slagskeppen i stället för att söka efter fler brittiska fartyg, vilket kunde ha orsakat stora förluster bland de långsamma brittiska transportfartygen i området. Marschall fick inte Riddarkorset för insatsen, utan blev i stället omplacerad som inspektör för utbildning – trots sänkningen av tre brittiska örlogsfartyg, varav ett hangarfartyg. Han ansågs ha tagit för stora risker, eftersom han hade haft order att undvika större strid. Marschall, som under första världskriget hade fått Pour le Mérite som ubåtschef, var nog allt annat än nöjd. Han måste ha sett det som en klar degradering. Han är faktiskt den ende som med slagskepp sänkt ett hangarfartyg.

Amiral Wilhelm Marschall med Pour le Mérite om halsen inspekterar ett kustbatteri i Frankrike 1942. Här ses han i rollen som befälhavare för Marinegruppenkommando West, som han tog befälet över i september 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-027-1479-08/Vennemann, Wolfgang / CC-BY-SA 3.0

Raeder gav igen

Är vi konspiratoriskt lagda kan vi nog se detta som en möjlighet att för tyska marinens befälhavare Erich Raeder att straffa Marschall. Detta då Marschall hade tidigare öppet kritiserat Raeder i samband med det som hände pansarskeppet Admiral Graf Spee; pansarskeppet som befann sig i Sydatlanten vid krigsutbrottet den 1 september 1939. Hon sänkte handelsfartyg så britterna och fransmännen organiserade åtta grupper för att jaga det tyska pansarskeppet. Till slut, den 13 december 1939 utanför Uruguays kust, fick en brittisk kryssargrupp (bestående av en tung kryssare och två lätta kryssare) stridskontakt med Admiral Graf Spee. Pansarkryssaren fick över 70 träffar och nästan 100 man i besättningen stupade eller sårades. Båda sidor avbröt striden. Fartygschefen beslöt att sänka sitt fartyg då det inte fanns möjlighet till reparationer eller ammunitionspåfyllning. Pansarskeppet var inte längre stridsdugligt och han tog dessutom livet av sig. Raeder hyllade detta självmord, med Marschall tog tydligt avstånd från det.

 

C-tornet från Gneisenau placerat i Austrått fort utanför Trondheim. Foto: Lars Erik Brattås

Kustartilleri i Norge

Två av tre kanontorn på Gneisenau kom att bli tunga kustartilleribatterier i Norge. Arbetet startade på sommaren 1942 och batterierna var redo under sommaren 1943. Det ena batteriet fanns vid Trondheim (Austrått fort) och det andra vid Bergen (Fjell fort). Räckvidden för 28 cm kanonen med maximal drivladdning var nästan 41 kilometer och spränggranaten vägde 315 kg. Det kan jämföras med att brittiska jagare som hade 12 cm kanoner med 15 kilometers räckvidd och cirka 23 kg tunga granater. Båda kanontornen överlevde andra världskriget och de användes sedan i norska försvaret fram till i slutet av 1960-talet. I dag finns ett torn med 28 cm kanoner från Gneisenau kvar vid batteriet utanför Trondheim.