M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten under första världskriget. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn, Panzerkampfwagen, inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar i svensk terräng. Ergo varför ska vi då ha pansarvärn?

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Shermanvagnar i strid

Pansarnäven på Okinawa 1945 

USA satte in fyra infanteridivisioner och två marindivisioner på Okinawa i april 1945. Alla divisioner hade en medeltung stridsvagnsbataljon med M4 Sherman som understöd. Sedan fanns det en självständig eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo". Så totalt sju pansarbataljoner med Shermans på Okinawa. 

Slaget om Okinawa 1945 varade i 82 dagar. De amerikanska styrkorna satte in sju pansarbataljoner med M4 Sherman-vagnar varav en eldsprutebataljon utrustade med M4A3R3 "Zippo", se bild. Foto: US. Army Signal corps. 

”Fiendens styrka ligger i hans stridsvagnar!” 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima, befälhavare japanska 32. armén. 

En Shermanbataljon från armén hade tre stridsvagnskompanier med 17 Sherman var plus tre vagnar på bataljonstaben. Där fanns även eldunderstödspluton med sex understödsvagnar M4 Sherman med 10,5 cm haubits. Marinkåren hade 15 Shermans i sina stridsvagnskompanier och en vagn för bataljonsstaben. Men inga understödsvagnar. Det blev 46 vagnar mot 54 + 6 i armén. Nästan alla Shermans var M4A3 på Okinawa. Det var endast 1. marindivisionen som hade M4A2. Till skillnad från Europa hade alla lätta stridsvagnar plockats bort. 

En av många Shermans på ön. De observerar på avstånd hur japanska positioner beskjuts. Foto: US Marine Corps. 

Diesel eller bensin 

Varför hade 1. pansarbataljonen i 1.marindivisionen M4A2? Bataljonschefen överstelöjtnant Arthur J. Stuart bestämde sig efter slaget om Peleliu hösten 1944 att behålla bataljonens äldre M4A2 och inte ersätta bataljonens vagnar med nya M4A3. Han ansåg att de dubbla General Motors dieselmotorerna var säkrare än M4A3:s bensinmotor. Han fick medhåll från divisionschefen Pedro del Valle: ”Stridsvagnarna (M4A2) är inte lika lättantändliga av fientlig eld och sprängs inte”. 

Hästkrafter framför diesel 

Däremot bataljonschef överstelöjtnant Robert L. Denig för 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen valde att byta till de nya vagnarna. Den främsta fördelen såg han i den vattenkylda Ford V-8 motorn som hade 450 hk istället för 375 hk i M4A2. Han såg bytet från diesel till bensin en acceptabel risk för att få en starkare motor. 

Shermanstridsvagnar, de nya M4A3, i 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. De har förstärkt skyddet på vagnens sidor, medan stockarna är mer för att fylla igen diken med mera. Foto: US Marine Corps

Stormkanonvagnen Sherman

I början av kriget var det inte standard att respektive division i Stilla havet hade en egen pansarbataljon men efter 1943 blev så. På västfronten i Europa såg stridsvagnen ett vapen för manöverkrig medan här i Stilla havet var det en mobil pansarskyddad pjäs som kunde understödja med direkteld. Alltså samma tankar som tyskarna hade haft i utvecklade av stormkanonvagnar. Efter artillerielden hade gjort sitt fanns det alltid enstaka försvarade styrkepunkter som hade överlevt artillerielden och kunde stoppa upp hela anfallet. Dessa måste kunna bekämpas med spränggranater. 

Schaktblad i varje bataljon 

Shermanvagnen sågs som en bra lösning för problemet eftersom de skulle vara en del av infanteriets strid och snabbt kunna bekämpa eventuella kvarvarande styrkepunkter med direkteld av spränggranater. Sedan kom ett antal Shermans i varje bataljon att utrustas med schaktblad som sågs som användbart att täcka över fientliga positioner med jord. Kan vi inte spränga dem så kan vi begrava dem.

En Sherman som understödjer amerikanska 96. infanteridivisionen. Notera soldaten som kommunicera med vagnen via telefonen. Foto: US. Army Signal Corps
 

Telefon på bakpansaret 

Det fanns en del problem, hur skulle kommunikation mellan vagnen och infanteristerna utanför ske? Det hade varit brist på övningar i samverkan. Till Okinawa hade man lärt sig hur samverkan skulle utformas. Dessutom fanns numera monterat på stridsvagnens bakpansar vad som kunde liknas med en telefon som vad uppkopplad mot vagnens interna kommunikation. Infanteristen kunde enkelt nå stridsvagnens besättning. Det fanns också en lampa monterad som blickade om besättningen försökte nå infanteristerna. Detta kom inte att fungera perfekt men tillräckligt bra. 

Generallöjtnant Mitsuru Ushijima tillsammans med stab planerar för försvaret av Okinawa 1945. Foto: Wikipedia Commons

Huvudfiende var Sherman 

Striderna på Okinawa blev inte lätta för de amerikanska pansarsoldaterna i sina Shermans. Den japanska armébefälhavaren generallöjtnant Mitsuru Ushijima för 32. armén som försvarade Okinawa hade lagt ner stor tid på utbildning och övningar om hur stridsvagnar bäst bekämpades. Det japanska pansarvärnet bestod i huvudsak av 47 mm pansarvärnskanoner, inte alls på samma nivå som tyskarnas 7,5 cm Pak 40. Men japanerna satsade mycket på magnetiska minor och riktade sprängladdningar. 

En utslagen japansk 47 mm pansarvärnskanon och på fältet står flera övergivna amerikanska vrak, bland annat M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Enorma förluster 

De sju amerikanska pansarbataljonerna hade tillsammans 366 M4A2 och M4A3 Shermans initialt och av dessa kom 153 stridsvagnar att totalförstöras under det 82 dagar långa slaget, det vill säga 42 procent. Tittar vi enbart på marindivisionernas två bataljoner så är det än värre, 55 procent. Många vagnar skadades flera gånger och kunde repareras. Det förstår vi om vi läser slutrapporten om Okinawa för 1. pansarbataljonen i 1 marindivisionen som hade 46 vagnar. Bataljonen rapporterade om 28 utslagna vagnar och 163 skadade vagnar. 

En förstörd M4 Sherman från 6. pansarbataljonen i 6.marindivisionen. Foto: Reddit

Ett avgörande vapen 

Den framtida befälhavaren för amerikanska marinkåren, Lemuel Shepherd, förde befäl över 6. marindivisionen vid Okinawa yttrade efter slaget: ”Om något understödsvapen ska pekas ut att ha bidragit mer än alla andra för framgångarna vid Okinawa så skulle stridsvagnen ha valts utan tvekan”. 

En eldsprutevagn M4A3R3 "Zippo" från 713. bataljonen i strid på Okinawa. Foto: US. Army Signal Corps

Vidare läsning:

Steven Zaloga: US Marine Corps Tanks of World War II (New Vanguard, 186). (Oxford 2012)

Gordon Rottman: Okinawa 1945 – The Last Battle. (Ocford 2002)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det italienska pansarvapnet under andra världskriget:

De italienska stridsvagnarna och stormkanonvagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Creighton Abrams visade vägen

En ny amerikansk armé tar form 1972

Amerikanska armén fick en ny stabschef 1972, general Creighton Abrams. Han tog ta i situationen i amerikanska armén och försökte återskapa rätta värderingar i leden om vad en armé ska vara och hur den ska uppträda. Tydligen var läget inte bra. 

Här tjänstgör Creighton Abrams som befälhavare för MACV (U.S. Military Assistance Command, Vietnam). Notera de två flaggorna på skrivbordet, den ena USA och den andra Sydvietnam. 

Under 1970-talets början erkände 40 % av de amerikanska soldaterna som var stationerade i Europa att de använde sig av droger, främst hasch. Fast på heroin var hela 7 %. Drygt vart tionde soldat blev ställd inför rätta för grova brott eller desertering. Det fanns lokala soldatgäng som styrde och ställde på logementen. Det förekom rena överfall på underofficerare, officerare och deras familjer. 

Abrams satte ut att ändra detta och det skedde en förändring men han fick inte uppleva det. Abrams kom nämligen inte att tjänstgöra länge då han dog i cancer i september 1974. Men han kom att personifiera “What we do in life, echoes in eternity”. En sak han gjorde för att markera den nya amerikanska armén var att åter sätta upp Ranger-bataljoner, första och andra.   

    Bataljonen ska vara elit, lätt och det mest skickliga infanteriet i världen. En bataljon som kan göra saker med sin utrustning och sina vapen bättre än någon annan. Bataljonen kommer inte att innehålla några "hoodlums eller brigands" och om bataljonen innehåller sådana personer kommer den att upplösas. Var än bataljonen går måste det vara uppenbart att den är den bästa. 

                General Creighton Abrams när första bataljonen formerades.  

Åter till Fulda Gap

Men Abrams vision att förändra den amerikanska armén tog tid, 1979 ansåg 6 av 10 divisioner hemma i USA inte vara redo att gå ut i strid. Medan faktiskt var fjärde division stationerad i Europa inte heller ansåg sig vara redo för krig. En annan viktig personalförändring som skedde nästan samtidigt var general William Depuy som 1973 blev den första chefen för det nya Tradoc (United States Army Training and Doctrine Command). Han tog fram det nya reglementet Operations FM 100-5 för amerikanska armén och åter kom Fulda Gap, alltså strid mot Warszawapakten att hamna i fokus.. Dock den luftburna dimensionen som USA hade utvecklat och förfinat i Vietnam med Cobras och Hueys hade många förespråkare i den amerikanska armén. De argumenterade för den Lätta armén och tredje världens konflikter. Amerikanska 9. infanteridivision i Fort Lewis blev förbandet att testa och driva utvecklingen av lätta fordon och utrustning. 

Den nya stridsvagnen M1A1 under Gulfkriget 1991. De hade inga större problem att slå det irakiska T-72:orna. Foto: U.S. Department of Defense

”De fem stora” togs fram

En annan sak som Abrams noterade var att USA låg efter Sovjetunionen vad gäller militär hårdvara, man hade haft näsan i Vietnams djungel under drygt tio år. Abrams insåg allvaret, det räckte inte bara med att skapa bra soldater utan de måste också ha bra vapen och utrustning för att klara av sitt jobb. Så han lyfte fram och formulerade strategin ”De fem stora”, ny stridsvagn, nytt stridsfordon, ny attackhelikopter, ny transporthelikopter och nytt luftvärnsrobotsystem. Dessa fem sågs som heliga för armén, andra program kunde tillkomma medan andra kunde försvinna, men inte dessa fem. Yom Kippurkriget 1973 var en slags bekräftelse för Abrams, att hans vision om ny hårdvara var rätt väg att gå. 

Visionen om de fem. De utgjorde en stomme i den nya amerikanska armén.  

Nu fick inte Abrams uppleva när dessa fem ”program” kom att tas i tjänst i amerikanska armén och visa sitt fulla värde i Gulfkriget 1991. ”De fem stora” blev stridsvagnen M1 Abrams, stridsfordonen M2/M3 Bradley, attackhelikoptern AH-64, transporthelikoptern UH-60 Blackhawk och luftvärnsrobotsystemet Patriot. Vi känner väl till systemen idag och notera när beslutet om de fem togs, alltså i början av 1970-talet och det är över femtio år sedan och vi anser detta är moderna vapensystem. 

USA hade under Vietnamkriget insett de stora värdet i helikoptrar. Den klassiska UH-1 Hueys behövde få en ersättare och det blev UH-60 Blackhawk (Helikopter 16 i svensk tjänst). Foto: U.S. Department of Defense

Hur gick det för Abrams ”De fem stora” i Gulfkriget? 

M1A1 Abrams visade sig var den ultimata stridsvagnen för amerikanska arméns behov. Det var verkligen eld, rörelse och skydd. Stridsvagnen kunde strida oavsett väder och fungerade utmärkt i mörkerstrid. Den nya 12 cm kanonens pilammunition skar igenom irakiska T-72:or som de var gjorda av papper. 

Det nya stridsfordonet Bradley var något helt annat än den tidigare M113 som USA hade använt. En helt annan eldkraft och betydligt bättre skyddsnivå jämfört med M113. Foto: U.S. Department of Defense

M2/M3 Bradley var ett lyft mot den gamla slagfältstaxin M113. Vagnstornet med 25 mm Bushmasterautomatkanonen och pansarvärnsrobot Tow gav skytteförbanden en helt annan eldkraft än tidigare. Dessutom kom deras pansarvärnsförmåga att förbättras avsevärt tack vare Tow. M2 var infanteriets stridsfordon medan pansarspaning använde M3. Värt att notera att endast 20 Bradleys totalförstördes under markkriget varav 17 var vådabekämpning. 

UH-60 Blackhawk visade vara en alldeles utmärkt ersättare till UH-1 Hueys. Under Gulfkriget kom 101. Luftburna genomföra amerikanska arméns största luftmobila operation med helikopter där Blackhawks och Chinooks sattes in. Blackhawk har blivit en amerikansk exportsuccé. 

Attackhelikoptern hade slagit igenom under Vietnamkriget. USA behövde en ny moderna attackhelikopter för att kunna bekämpa den sovjetiska pansarnäven. Det blev AH-64 Apache. Foto: U.S. Department of Defense

AH-64 Apache utrustade pansarvärnsrobot Hellfire var en riktig plåga för det irakiska pansaret under Gulfkriget. Apachens överlägsna manöverbarhet, bestyckning och hastighet samt möjligheten att fungera utmärkt under dygnets mörka timmar kom att visa sig var mycket användbart under Gulfkriget. Däremot hade maskinen ur underhållssynpunkt problem. Men det förhindra inte dess förmåga att bekämpa pansar under Gulfkriget. 

Vi läser numera dagligen nästan om luftvärnssystemet Patriot och Ukrainas behov av systemet för att skydda sig mot de ryska bombningarna av ukrainska städer. Foto: U.S. Department of Defense

MIM-104 Patriot som blev amerikanska arméns huvudsakliga luftvärnsbeväpning visade sig kunna skjuta ner irakiska markrobotar under Gulfkriget. Dock det är mycket omtvistat hur effektiva de var. Helt klart är luftförsvaret missade helt den Scud-roboten som den 25 februari 1991 slog ner i Dhahran och träffade ett logement och dödade 28 amerikanska soldater. Så fyra av fem fungerade utmärkt. Dock idag är barnsjukdomarna borta. 

Gulfkriget 1991 blev en triumf för den nya amerikanska armén som kom att skapas efter svallvågorna från Vietnamkriget. USA brukar alltid inleda krig dåligt och fumla i de första striderna som till exempel slaget vid Kasserinepasset den 19–24 februari 1943, den amerikanska arméns första strid mot tyskar. Här i Gulfkriget fungerade allt redan från start och USA:s högteknologiska krigsmakt var helt enkelt för överlägsen, vilket skakade om och oroade både Sovjet/Ryssland och Kina. Det var det totala kriget där alla försvarsgrenar samverkade. 

USA har en stor tacksamhetsskuld till Creighton Abrams. Mannen som skapade den moderna amerikanska armén.  

Ibland vad gäller Gulfkriget 1991 är det väldigt starkt fokus på luftkriget och insatsen på marken hamnar i skymundan. Den nya amerikanska armén visade verkligen framfötterna under Gulfkriget. På bilden den amerikanska flottans jaktplan F-14 Tomcat i Gulfkriget. Foto: US Navy

Vidare läsning: 

Mattis Bergwall, Anders Ehrnborn & Anders Frankson: 50 år av krig - Från Vietnam till tredje världskriget. (Stockholm 2020)

William Thomas Allison: The Gulf War, 1990–1991. (London 2012)

Mer om kalla kriget:

Kort historia om militäralliansen Warszawapakten

Pansar under kalla kriget:

Fulda Gap – dödens korridor

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Krig på Balkan

Drömmar om fornstora dagar 

Bulgarien är ju ett mindre land på Balkan, granne med Grekland och Turkiet. Idag har Bulgarien cirka 6,7 miljoner invånare och cirka 111 000 kvadratkilometer. Vi i Sverige har lite mer yta, 450 000 kvadratkilometer. 

Bulgarien deltog under 1900-talet i fyra krig, första Balkankriget, andra Balkankriget, första världskriget och andra världskriget. På bilden Bulgariens tsar Boris besöker 14. infanteri makedonska regementet våren 1941. Foto: Bulgarian Archives State Agency

Det första bulgariska riket etablerades på 600-talet och växte styrka och storlek. Bulgariska riket kom att på slutet av 800-talet nå sin maximala utbredning, cirka 500 000 kvadratkilometer. Därefter gick det långsamt säkert utför. Det bulgariska riket hade många krig mot sin granne, Östrom. Det vi brukar kalla Bysans. En mäktig granne. 

Karta över Bulgarien omkring år 850 e.kr. Notera Bysans och det serbiska furstendömet. Karta: Hxseek / Wikipedia Commons

En annan makt som man stred mot var Furstendömet Serbien. Men till slut gick riket under i kampen mot Bysans 1018 men återuppstod i igen 1185, Uppror mot Bysans och ett nytt bulgarisk rike uppstod. Det andra bulgariska rikets undergång kom slutligen 1422 men de var inte de gamla arvsfienderna utan det nya Osmanska riket som även knäckte Bysans och Serbien. 

Bulgariskt infanteri i huvudstaden Sofia 1912. Bulgarien gick faktiskt vinnande ur de två Balkankrigen sett till att de fick kust vid Egeiska havet och inte bara längre enbart vid Svarta havet. Jämför kartor nedanför på Bulgarien 1912 och 1914. Foto: Reddit

Fria från osmanskt styre

Både Serbien och Bulgarien kom att under 1800-talets andra hälft att frigöra sig från det Osmanska riket. Så senast man hade varit i krig med varandra var på 1300-talet och nu när man var fria igen så kunde man åter kriga mot varandra, det bulgarisk-serbiska kriget 1885. Kampen om makten på Balkan fortsatte. 

Bulgarien 1912 innan första Balkankriget. Den stora förloraren i Balkankrigen var det Osmanska riket som tappade stora område på Balkan. Grekland, Bulgarien och Serbien erövrade stora områden och Albanien kom att bli självständig nation. Karta: Wikipedia Commons

Sedan stred man tillsammans under första Balkankriget (8 oktober 1912 till 30 maj 1913) mot det Osmanska riket men under andra Balkankriget (29 juni 1913 till 10 augusti 1913) stred man igen mot varandra. Eller rättare sagt alla på Balkan mot Bulgarien. 

Europakartan 1914 inför första världskriget. Östra Europa kom att ritas om rejält då tre imperier som dominerade kom att drabbas hårt av kriget. Värst var för kejsardömet Österrike-Ungern som försvann och upplöstes i flera mindre riken. Bulgarien tappade sitt kustområde vid Egeiska havet på grund av första världskriget och det tillföll Grekland. Karta Wikkiwonkk

Sedan kom första världskriget, igen kom Bulgarien och Serbien i krig. Bulgarien kom att alliera sig med Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket, alltså de tre förlorarna. Så resultatet efter första världskriget var att Bulgariens nya granne blev kungariket Jugoslavien, Serbien hade lyckats. Serbiens kung Peter I som hade styrt Serbien sedan 1903 blev Jugoslaviens nya kung. Det var visserligen först 1929 som namnet Jugoslavien blev officiellt. Innan var namnet lite omständligt: Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Bulgariskt infanteri vid fronten 1916. Den bulgariska krigsmakten hade innan första världskriget haft stora utbyten med Tsarryssland gällande sin krigsmakt efter frigörelse från det Osmanska riket. Tsarryssland hade stor del i denna frihetskamp. Foto: Krigsarkivet. 

Andra världskriget bryter ut

Under andra världskriget kom Bulgarien inte att angripa Jugoslavien men gärna ockupera en bit av landet och även en bit av Grekland. Tyskarna slog ut dem först 1941 och sedan kom bulgariska styrkor dit och körde ockupation. Kustområdet vid Egeiska havet var åter under bulgariskt kontroll. Dock varken första eller andra världskriget funkade för Bulgarien. 

Bulgariskt infanteri under marsch i det ockuperade norra Grekland 1941. Foto: Wikipedia Commons 

Andra blev en katastrof. USA förklarade krig mot Tyskland, Italien, Bulgarien, Rumänien och Ungern. Medan Bulgarien inte deltog i operation Barbarossa 1941, så det var inte krig mellan Bulgarien och Sovjetunionen. När Röda armén under hösten 1944 närmade sig Rumäniens södra gräns stannade man inte utan Sovjetunionen förklarade Bulgarien krig och körde vidare söderut. Sagan med det bulgariska kungahuset tog slut och landet hamnade bakom järnridån.

Bulgariska jaktplan av typen Messerschmitt Bf 109G. Totalt 145 av detta tyska jaktplan kom under andra världskriget att levereras till Bulgarien. Även 19 av den tidigare modellen Bf 109E skickades. De västallierade började bomba Bulgarien, främst huvudstaden Sofia, i november 1943 och det pågick fram till april 1944 då andra mål prioriterades före Bulgarien. Foto. Wikipedia Commons

Dock först fick Bulgariens krigsmakten var med och strida mot den tyska krigsmakten i slutstriden mot Tyskland under Röda arméns befäl. Det sägs att ungefär 340 000 man kom att tjänstgöra i denna sista fas av kriget september 1944 till maj 1944 vid sidan av Röda armén. Det tyngsta lasten drog Bulgariens 1. armén, cirka 100 000 man stark i december 1944. Det var också under denna period som den bulgariska krigsmakten tog sina största förluster. 

Rumäniens turer från 1900 till 1945:

Drömmen om Storrumänien

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Japanska flottans tunga bombare

Nakajima G8N Renzan 

I samband med första världskriget (1914 –1918) kom ett nytt vapensystem att etablera sig, stridsflygplanet. Frågan var, skulle det etableras ett flygvapen som övergripande fick ansvar för flyg eller skulle armén respektive flottan bygga upp sina egna flygstyrkor. Detta var ingen enkel fråga.

Vi i Sverige valde att etablera ett flygvapen 1926. Medan Japan till exempel valde att armén respektive flottan byggde upp sina egna flygstyrkor. Så den berömda Mitsubishi A6M ”Zero” var flottans jaktplan 1941 medan armén hade valt Nakajima Ki-43 "Hayabusa" som sitt. Det var först efter andra världskriget som ett japanskt flygvapen etablerades, 1 juli 1954.

Den japanska arméns jaktplan Nakajima Ki-43 "Hayabusa" började tas i tjänst sommaren 1941 och nästan 6 000 jaktplan byggdes. Foto: US Air Force

Flottan beställde tunga bombare

Så när det var dags att utveckla ett tungt fyramotorigt bombflygplan i Japan under andra världskriget fick firman Nakajima en beställning från flottan, på ett landbaserat tungt bombflygplan med lång räckvidd. Flottan såg ett behov i sin krigföring av detta. Första projektet Nakajima G5N Shinzan gick inte bra och lades ner 1941.

Den tunga bombaren Nakajima G5N Shinzan, totalt sex flygplan byggdes. Framför den står den japanska flottans jaktplan Mitsubishi A6M ”Zero”. Foto: Wikipedia Commons

Nästa projekt, Nakajima G8N Renzan, startade under 1943 men utvecklingsarbetet tog tid så första prototypen var färdig i oktober 1944. Flottan fick den i januari 1945 för att testflygningar med mera. Ytterligare tre prototyper gjordes färdiga, men kriget gick inget bra för Japan. Målet hade varit att under hösten 1945 ha 16 prototyper och 48 produktionsflygplan. 

Den nya tunga bombaren för japanska flottan, Nakajima G8N Renzan, var en maskin som väl var i nivå med de tunga amerikanska bombplanen men projektet kom för sent och det byggdes endast prototyper. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Men råvaruproblem, främst gällande aluminiumlegeringar, gjorde att projektet avstannade sommaren 1945. En prototyp förstördes under kriget medan en togs till USA efter Japans kapitulation för tester dock det skrotades precis som de två som lämnades kvar i Japan. Inget flygplan finns bevarat.

Skiss över det nya bombplanet. Illustration: Voytek S / Wikipedia Commons

En liten jämförelse med USA

Så tittar vi på tekniska fakta och jämför med USA:s klassiska tunga bombare Boeing B-17G Flying Fortress finner vi följande: 

Det amerikanska bombplanet Boeing B-17G Flying Fortress. Notera den defensiva beväpningen under nosen som tillkom efter tyskarna körde taktiken "Head on" då de tyska jaktpiloterna notera en svaghet i den defensiva beväpningen. Foto: US Air Force

Japan först och USA sist. 

Längd ca 23 meter /22,6 meter 

Vingbredd 32,5 meter /31,6 meter 

Besättning 10 /10 

Max vikt: 32 ton /29.7 ton 

Max fart: 595 km/h /462 km/h 

Motorstyrka. 1850 hk per motor / 1 200 hk per motor 

Räckvidd: 3 945 km / 3 219 km 

Max bomblast: 4 ton /3,6 ton 

Alltså som det verkar inget dåligt plan, ganska bra faktiskt. Men Japan byggde fyra prototyper medan USA byggde 12 731 Flying Fortress. Så Nakajima G8N Renzan hade varit en bra maskin men inget som hade förändrat krigets utgång på något sätt. 

Ingen av de fyra prototyperna överlevde utan en förstördes under kriget medan de andra tre skrotades efter kriget. Foto: San Diego Air and Space Museum 

Vad gällde när det kommer till defensiv beväpning? Flying Fortress hade 13 stycken tunga 12,7 mm kulsprutor utspridda runt om flygplanet. Medan japanen hade 6 stycken 20 mm  automatkanoner och 4 stycken tunga 13 mm kulsprutor. Alltså ganska likvärdigt.

Vidare läsning:

Basil Collier: Japanese Aircraft of World War II. (London 1979)

Robert A. Pape: Bombing to Win – Air Power and Coercion in War. ((Ithaca 1996)

Barrett Tillman: Whirlwind. The Air War against Japan 1942–1945. (New York 2011)

Det svenska flygvapnets jaktplan 1939 och 1945

En enkel jämförelse mellan Gladiator och Mustang

Luftwaffes satsning på störtbombare

Historien om Junkers Ju 87 Stuka

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

18. divisionen

Från pansardivision till artilleridivision

Tyskarna hade två 18. divisionen. Den ena formerades inledningsvis i hemlighet 1934 och fick först 1935 sitt riktiga namn, 18. infanteridivision. Senare efter fälttåget i Frankrike sommaren 1940 kom divisionen att motoriseras, 18. motoriserade infanteridivisionen. Under samma tid kom en annan 18.divisionen se dagens ljus. Den tyska 18. pansardivisionen började formeras i närheten av Chemnitz i oktober 1940. Denna byggdes upp från grunden med hjälp av personal och enheter från andra förband. 

18. pansardivisionen sattes in i strid för första gången sommaren 1941. Divisionen ingick i Guderians pansargrupp. Divisionen kom att strida på östfronten resten av sin karriär. Foto: Krigsarkivet. 

Antalet tyska pansardivisioner växte efter segern i Frankrike sommaren 1940 och det ställde krav på fler vapen, stridsvagnar och motorfordon. Sommaren 1940 hade det funnits tio pansardivisioner och det hade vuxit till 20 pansardivisioner och en ”lätt” division sommaren 1941. Den sistnämnda var en slags försvagad pansardivision som senare skulle bli nummer 21. I vilket fall 18. pansardivision kom till största delen få franskt krigsbyte vad gäller motorfordon, över 2 500 under våren 1941. Den tyska industrin byggde inte tillräckligt med motorfordon. 

Det blev ingen invasion av Storbritannien

Tyskarna hade utvecklat ett antal varianter ”amfibiestridsvagnar” av de existerade stridsvagnarna, den lätta Panzer II, den medeltunga Panzer III och understödsvagnen Panzer IV. De lätta vagnarna sattes pontonsektioner på i händelse av behov medan Panzer III och Panzer IV hade utrustning och kunde förseglas för att klara ett större djupgående än normalt. Så eftersom invasionen av Storbritannien ställdes in kom många av dessa vagnar att hamna hos den nya 18. pansardivisionen, 

Divisionen hade totalt 218 stridsvagnar sommaren 1941. Det var främst Panzer III, hela 114 vagnar. Där endast 15 vagnar hade den 50 mm L/42 kanonen medan övriga den klassiska 37 mm kanonen. Sedan fanns understödsvagnar, 36 Panzer IV med kort 7,5 cm kanon L/24, samt 50 lätta Panzer II samt sex lätta Panzer I. Dessutom fanns det 12 befälsvagnar av Panzer III-typ. 

Pansargeneral Walther Nehring (längst till höger i bild) förde befäl över 18. pansardivisionen fram till januari 1942. Han lämnade för Afrika där han tog befälet över Afrikakåren. Här i samspråk med ökenräven Erwim Rommel. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0203-14A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Dessutom underställdes 100. eldsprutepansarbataljonen divisionen temporärt. Hela 82 lätta stridsvagnar varav 42 var utrustade med eldsprutor, Divisionen hade två brigadhögkvarter, 18. pansar och 18. skytte. Det förstnämnda fanns knappt något behov eftersom divisionen hade bara ett pansarregemente. 

Operation Barbarossa 1941

Divisionen tillhörde 2. pansargruppen. Alltså Guderians. Divisionen stred framgångsrikt vid Minsk och Smolensk. Till den 9 september 1941 hade divisionen totalförluster av 47 vagnar och fått 25 ersättningsvagnar. Dock stor del av fordonsparken var slitna eller skadade, på verkstad. Så 100 stridsvagnar var redo 30 september 1941 för det tyska storanfallet mot Moskva. 

Det tyska anfallet mot Moskva misslyckades och Moskva föll aldrig. Istället slog Röda armén tillbaka den 6 december 1941. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Varje dag av strider kostade och offensiven mot Moskva misslyckades. Divisions pansarregemente tog stryk och erhöll inte tillräckligt med ersättningsvagnar. I januari 1942 hade divisionen endast en pansarbataljon kvar, 19 Panzer III, 4 Panzer IV och 7 Panzer II. 

Inför sommaren 1942 tillhörde 18. pansardivisionen inte de prioriterade pansarförbanden som skulle delta sommaroffensiven så divisionen var eftersatt. Divisionen hade inte längre ett pansarregemente utan bara 18. pansarbataljonen som skulle ha 73 vagnar vid full styrka. Läget den 29 juni 1942 var inte lysande. Det fanns 2 befälsvagnar, 8 Pz IV (kz), 26 Pz III (50 mm L/42), 11 Pz II = 47 stridsvagnar. 

Det hade tagit beslut att stärka upp de motoriserade infanteridivisionen som skulle delta i sommarfälttåget 1942 med en egen pansarbataljon. Detta drabbade 18. pansardivisionen då två av divisionens pansarbataljoner med personal användes att bli pansarbataljon i två motoriserade infanteridivisioner (3. och 60.) inför sommarfälttåget. 

18. pansardivisionen förde en tynade tillvaro vid fronten vintern 1942–1943. Striderna nötte ner divisionen. På bilden två stridsvagnar som har förlorats, den främre en Panzer IV och den bakre en Panzer III. Först på våren 1943 kom divisionen att öka sin pansarstyrka inför sommaroffensiven mot Kursk. Foto: Boris Beljasjev (TASS)

Pansarslaget vid Kursk

Sommaren 1943 Det kom aldrig någon ersättare utan divisionen hade även en pansarbataljon inför sommaren 1943. Divisionen ingick i tyska 9. armén och var del av det norra anfallet mot Kursk. Division ingick i XXXXI. pansarkåren tillsammanse 86. och 292. Infanteridivisionen, Det speciella med denna kår att det var här de tunga pansarvärnskanonvagnarna Ferdinand fanns, 656. pansarvärnsregemtet med 89 Ferdinands och 45 Sturmpanzer IV Brummbärs. Dessutom fanns två stormkanonbataljoner. Så även om 18. pansardivisionen bara hade 69 stridvagnar den 5 juli 1943 när den tyska sommaroffensiven vid Kursk satte igång så hade kåren totalt 304 tunga pansarfordon.

Den nya tunga pansarvärnskanonvagnen kom att i början kallas: Ferdinand efter sin konstruktör Ferdinand Porsche. Det var först i maj 1944 som namnet Elefant började användas, som pansarvärnskanonvagnen är känd för. Foto: Flickr

Striderna under julimånad 1943 kostade divisionen nästan 500 döda och drygt 2000 sårade. Divisionsbefälhavaren general Karl-Wilhelm von Schlieben rapporterade till pansargeneral Josef Harpe, befälhavare för pansarkåren att: ”De fyra veckorna av storstrid hade orsakat divisionen höga personella och materiella förluster”. 

Den 11 augusti 1943 strax innan reträtten från Karatjev rapporterade 18. pansardivisionen att divisionen hade en förplägnadsstyrka på drygt 8 000 man varav nästan 180 var officerare. Av förplägnadsstyrkan var drygt 3 400 stridande personal. 

Efter striderna sommaren 1943 tas beslutet att 18. pansardivisionen ska bli 18. artilleridivisionen. Ett försöksförband med syfte att få bättre koordinering av artillerielden vid kraftsamling. Tiden som pansardivision från 22 juni 1941 till 1 oktober 1943 hade inneburit 2 858 stupade varav 165 officerare och 10 151 sårade. 

Pansarhaubitsar Hummel med 15 cm sFH18 eldrör. Dessa kom att börja produceras under 1943. Över 700 av dessa byggdes. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-25 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Pansardivision blir artilleridivision 

Initialt byggde denna nya divisionen på pansardivisionens gamla artilleriregemente (88.). Sedan var tanken att ytterligare två skulle tillföras, 288. och 388. Detta skedde hjälp av personal och enheter från andra förband. Divisionen tillfördes ett stormkanonbatteri, en luftvärnsbataljon och en skyttebataljon samt en artilleriobservationsbataljon och ett eldledningsbatteri. Så formeringen av förbandet pågick under hösten 1943 och mot slutet av 1943 sattes in vid fronten i striderna runt Kiev. Divisionen stred därefter hos armégrupp Syd. 

Befälhavare blev generalmajor Carl Thoholte (1893–1960). Han hade bland varit chef för artilleriregementet i 36. motoriserade divisionen och artilleribefälhavare i XXXXVI. pansarkåren. Thoholte förde befäl i stort sett till divisionen upplöste sommaren 1944. 

Styrka den 25 febr 1944 

Divisionen har 95 eldrör artilleri, 6 stormkanoner och 1 Panzer III art.observatörvagn 

Förplägnadsstyrka: 219 officerare, 850 underofficerare, 6 543 soldater, 806 hiwi. Plus en reserv på 480 ersättningsmanskap. 

Stridsstyrka 164 officerare, 804 underofficerare. 4131 soldater. 

Rörlighet 50 % (= brister och slitna motorfordon) 

Artilleri i divisionen 

88. artilleriregementet: 

     I. bataljonen: bandhaubitsar Wespe (2 batterier) och Hummel (1 batterie) 

     II. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    III. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

288. artilleriregementet 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 17 cm sK18 kanoner 

388. artilleriregemente 

    I. bataljonen: 10,5 cm lFH18 haubitsar 

    II. bataljonen: 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner 

    III. bataljonen: 21 cm Mörser 18, tunga haubitsar 

En 17 cm sK18 kanon öppnar eld. Dess spränggranat vägde 68 kg och pjäsen hade en max räckvidd på drygt 29 km. Pjäsens transportvikt var 23 ton. Foto: Waralbum.ru

Normalt hade en artilleribataljon tre batterier med vardera fyra pjäser men inte alltid. En blandad bataljon med 15 cm sFH 18 och 10 cm sK18 kanoner hade normalt två batterier med 15 cm som vardera hade fyra pjäser medan av 10 cm kanoner fanns ett batteri med fyra pjäser. Medan bandhaubitsarna bestod av sex pjäser. Sedan de tunga bataljonerna 17 cm sK18 och 21 cm Mörser 18 var det normalt tre batterier med vardera tre pjäser. 

Sedan hade divisionen vad kan ses som eget självförsvar, luftvärn, stormkanonvagnar och skyttesoldater. Luftvärnsbataljonen hade två tunga batterier vardera 4 8,8 cm luftvärnskanoner och två lätta batterier. Stormkanonvagnar var ett kompani med tio vagnar vid full styrka. Och skyttebataljonen se bild nedan. 

Närskyddet, två skyttekompanier, sedan ett kompani med raketgevär Panzerschreck som pansarvärnsstyrka och slutligen ett tungt kompani med luftvärnsautomatkanoner, infanterikanoner och pansarvärnskanoner. 

Hårda strider i Ukraina 1944 

Problemet med divisionen var inte förbandet i själv utan att tyskarna genomförde inte längre några större offensiver. Detta var ett förband för kraftsamling och koordinering av artillerielden i offensiva operationer. När du försvarar vet du inte var fienden exakt kommer att anfalla så det är väldigt svårt att utgångsgruppera förbandet vid rätt ställe. Så förbandet kom att sättas in splittrat. 

Förbandet råkade väldigt illa ut under slaget vid Kamjanets-Podilskyj 25 mars – 15 april 1944. Även känt som Hubes ficka där Röda armén lyckades ringa in tyska 1. pansararmén. Tyskarna lyckades bryta sig ur men kostade mycket förluster. 

Under striderna vid Kamjanets-Podilskyj 1944 var markförhållandena otroligt svåra. Den berömda rasputitsa anlände. På bilden tyska artillerister försöker flytta på en tung 15 cm sFH18 haubits med hjälp av ett bandfordon, Raupenschlepper Ost.  Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-023-3496-29 / Wolff, Paul / CC-BY-SA 3.0

Slutord 

18. artilleridivisionen började kallas stridsgrupp. Valet stod mellan att stärka upp förbandet eller upplösa. Till slut kom beslutet. Divisionen upplöstes den 27 juli 1944 och de tre artilleriregementena i divisionen blir självständiga artilleribrigader medan stabspersonalen används för den nya pansarkåren ”Grossdeutschland” som håller på att bildas. Det hade varit intressant om tyskarna hade satt upp denna division redan sommaren 1942, hade den haft någon betydelse för striderna vid Stalingrad och Kursk? Förmodligen inte i stort men i lokala strider. Divisionen innebar en enorm koncentration av eldrörsartilleri och tungt sådant. Normalt hade en tysk infanteridivision 36 10.5 cm lFH18 och 12 sFH18 haubitsar. 

Vidare läsning: 

Paul, Wolfgang: Die Truppengeschichte der 18.Panzer-Division 1940-1943 (mit Geschichte der 18.Artillerie-Division 1943-1944). (Reutlingen 1989) 

Hogg, Ian: German Artillery of World War Two. (London 1975) 

Zetterling, Niklas & Anders Frankson: Kursk 1943 – A Statistical Analysis (London 2000) 

Stoves, Rolf: Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945. (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html