Fehrbellin 1675

Propagandaseger över Sverige 

18 juni 1675 kom svenska styrkor att strida med styrkor från kurfurstendömet Brandenburg i närheten av den lilla staden Fehrbellin. nordväst från Berlin. Detta slag var inte speciellt stort, cirka 7 000 man på den svenska sidan och drygt 7 000 på den andra. Slaget var inte särskilt blodigt heller, vardera sidan hade cirka 500 till 600 dödade. 

Ett mindre slag, Fehrbellin 1675, i vår krigshistoria men hade stor betydelse för Europas utveckling. Inte själva resultatet utan hur det kom att lyftas fram och presenteras, ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg slår den ”militära supermakten” Sverige. Illustration: Fondo Antiguo de la Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Den svenska styrkan höll på marschera norrut tillbaka närmare till sitt basområde i Pommern. Den svenska eftertruppen under befäl av generallöjtnant Wolmar Wrangel blev upphunnen av kurfurstens styrkor och strider bröt ut. Kurfursten hade inte sin fulla styrka på plats, det var nästan uteslutet kavalleri med några infanterister och kanoner. Han ville kunna förflytta sig snabbt och nå fram till svenskarna. Därför hade han lämnat en del av sin armé som rörde sig långsammare. 

Familjen Wrangel i krig 

Wolmar Wrangel var son till Herman Wrangel precis Carl Gustaf Wrangel som var svensk överbefälhavare för det tyska fälttåget. Men de hade olika mödrar, så halvbröder och en enorm åldersskillnad. Wolmar föddes 1641 och var 33 år vid slaget medan Carl Gustaf föddes 1613 och var 61 år sommaren 1675. Även om Wolmar var ung hade han redan deltagit i flera krig som Karl X Gustavs danska krig och det bremiska kriget. 

Striderna vid Fehrbellin 1675 innehöll mycket dramatik men var ett mindre slag. På bilden har kurfursten fått en del av sitt artilleri på plats samtidigt som svenskarna gör motanfall. Målning av Dismar Degen (1700–1753) / Prussian Palaces and Gardens Foundation Berlin-Brandenburg

Den svenska sidan hade egentligen inget intresse av att stå och död i striderna som utvecklades. De hade redan beslutat om urdragning norrut. De försenades av att en bro över floden Rhin hade bränts ner av rädstyrkor från kurfurstens armé. Så den svenska styrkan under Wolmar Wrangel förde fördröjningsstrid och inväntade färdigställandet av ny övergång. Det ordnades ganska snabbt och svenskarna tog sig över vattendraget.  

Vi stred och Frankrike betalade 

Striderna mellan de två parterna blev som sagt inte speciellt blodiga. Alltså inget märkvärdigt slag sett ur det stora hela. Men slaget utvecklades i människors sinne till något helt annat, det målades upp som en stor seger för ”det lilla” kurfurstendömet Brandenburg mot den ”militära supermakten” Sverige. Speciellt Nederländerna och Brandenburg spred denna bild i de tysktalande områdena. En klassisk påverkansoperation innan Internet. Nederländerna var hårt pressade av Sveriges allierade och finansiär Frankrike. Vi var duktiga på kriga men hade brist på pengar, Frankrike sponsrade oss. Nederländerna behövde visa upp framgång och stärka moralen. 

En klassisk målning av David Klöcker Ehrenstrahl, Carl Gustaf Wrangel till häst. Daterad 1652 och finns givetvis i Skoklosters samlingar. 

En bra påverkansoperation bygger på sanningen och sedan förvanskar den. Sant, kurfurstendömet Brandenburg var den som anföll, Sverige var den som retirerade. Men reträtten var snarare ett utslag att svenskarna inte ville ta strid och hålla området än att de verkligen blev slagna. Men Sveriges militär rykte tog skada av den klassiska påverkansoperationen.  

Ett fiasko från start 

Hela fälttåget hade börjat hösten 1674, då en svensk styrka på 22 000 man hade värvats ihop under befäl av riksmarsken Carl Gustaf Wrangel och var redo i svenska Pommern. Det var inte lätt att ordna försörjning för denna stora styrka samtidigt som Frankrike ville att Sverige skulle sätta igång kriget mot Brandenburg. Wrangel beslöt att gå över gränsen med armén och tog vinterkvarter i Brandenburg i december 1674 istället för att belasta Pommern. Överhuvudtaget var vintern svår för armén och mängder av soldater deserterade och lämnade. När april 1675 kom kunde Wrangel mönstra drygt 12 000 man. Många av soldaterna var värvade tyskar. Sedan mådde Wrangel själv inte bra och det gällde även hans ställföreträdare fältmarskalken Conrad Mardefelt som inte heller var i toppskick. Sedan fanns det ingen klar krigsplan, utan det bestämdes att inte marschera mot Berlin utan mot sydväst och floden Elbe för att där förena styrkor med hertigen av Hannover. På sätt skapa en större armé, inte speciellt djärvt. 

En illustration från 1858 som ämnar visa ”den store kurfursten” vid slaget Fehrbellin 1675. Foto: British Library HMNTS.

Överhuvudtaget gick det inte bra, med sjuka befälhavare och urusel logistik. Det sägs att armén förflyttade sig tio mil på tre veckor. Rykten om kurfurstens armé hade lämnat sina vinterkvarter ökade och snart kom till och med stridskontakter med Brandenburgs kavalleri i början av juni. De svenska styrkorna hade ingen framgång så en urdragning norrut planerades och samla ihop styrkorna i Wittstock. Detta med syftet att där ta nya tag och reorganisera sig. Nu blev det inte heller så då rykten kom till Wrangel den äldre i Wittstock att endast spillror återstod efter striderna vid Fehrbellin så han med sina trupper fortsatte hem till Pommern. Ett svenskt fiasko sett till själva resultatet, traska runt i Brandenburg och sedan hem igen. 

Vems var felet? 

Så vad gick fel hos den svenska ”militära supermakten”? Vi hade inte färre soldater och vi kunde kriga.

 Tittar vi på de tre befälhavarna i topp så är deras eftermälen för det tyska fälttåget inte lysande utan snarare negativa. 

Carl Gustaf Wrangel: ”Utan tvivel har han felat genom att åta sig ett befäl som han på grund av ålder och bräcklighet inte längre var kapabel att leda.” 

Conrad Mardefelt: ”Hans ledning kännetecknades av order och kontraorder som ledde till planlösa fram- och återmarscher.” 

Wolmar Wrangel: ”Han var visserligen en tapper man, om oerfaren och ett brushuvud.” 

Wolmar dog ung redan 1675 medan hans halvbror dog året efter 1676. Krigskollegium i Stockholm hade en inlett en undersökning gällande fälttåget men den lades ner på grund av Carl Gustafs död. 

Kurfursten Fredrik Wilhelm (1620–1688) som staty i Fehrbellin. Mannen som inledde Preussens bana som stormakt i Europa. Han var inte bara kurfurste i Brandenburg utan också hertig av Preussen. Foto: James Steakley

Sedan kan sägas att kurfursten Fredrik Wilhelm som var krigsvan, hade stridit med Karl X Gustav och svenskarna vid Warszawa 1656, tog initiativ och agerade när möjligheten gavs. Svenskarnas problem med logistik och tveksamma framryckning öppnade möjligheter för kurfursten att samla ihop styrkor och slå tillbaka. Han såg Sverige och Frankrike som hinder för hans rikes expansion men kunde vid behov skifta läger. 

I vilket fall slaget vid Fehrbellin blev ett avgörande ögonblick i tysk historia. Kurfursten Fredrik Wilhelm blev känd som ”den store kurfursten” och hans son utropade sig till kung av Preussen 1701. Ett nytt kapitel i tysk historia inleddes. 

Torget Fehrbelliner Platz i Berlin är en viktig trafikknutpunkt. Den ligger där Hohenzollerndamm korsar Brandenburgische Strasse. Foto: Manfred Brueckels

Vidare läsning: 

 Ulf Sundberg: Svenska krig 1521–1814. (Stockholm 2002) 

 Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius, Svenska slagfält. (Stockholm 2003)

Utvecklingen av linjärt organiserade infanteriregementen av svensk-nederländsk typ.

Spanska tercios vid Rocroi 1643

Seger över Danmark i Skånska kriget.

Slaget vid Landskrona 1677

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

En annorlunda division i fälttåget mot Polen 1939

Pansardivision Kempf – både SS och armén

Existerade från sommaren 1939 till 7 oktober 1939.  

Inför Polenfälttåget kom tyskarna i Ostpreussen skapa en pansardivision av olika förband från armén och SS. Det var mycket hysch-hysch om detta då man inte ville att information om en ny pansardivision skulle nå polackerna. Att 7. pansarregementet fördes över till Ostpreussen motiverades med bland annat gemensamma större övningar och att regementet skulle delta i firandet av segern vid Tannenberg som ägde rum i slutet av augusti 1914.

SS-infanteri tar en stridspaus. Det beväpnade SS hade tre motoriserade regementen som stred i Polen 1939 och ett av dessa tillhörde pansardivision Kempf. 

Enkel struktur Pansardivision Kempf september 1939 

Stab (från 4. pansarbrigaden) 

7. pansarregementet (två bataljoner) 

SS-motoriserade regementet ”Deutschland” (tre bataljoner) 

SS-artilleriregementet (tre bataljoner) 

SS-spaningsbataljonen 

511. pansarvärnsbataljonen

505. motoriserade pionjärbataljonen 

2. kompaniet / SS-luftvärnskulsprutebataljonen 

Blandad Signalbataljon 

Underhållsförband 

Personalstyrka: 9 236 man varav 291 officerare och 1505 underofficerare 

Fordon: 170 stridsvagnar, 21 pansarbilar, 446 personbilar, 741 lastbilar, 760 motorcyklar 

Tunga vapen: 36 10,5 cm haubitsar, 8 7,5 cm infanterikanoner, 51 37 mm pansarvärnspjäser, 12 20 mm luftvärnsautomatkanoner, 36 50 mm granatkastare, 18 8 cm granatkastare

När det gäller stridsvagnar hade 7. regementet precis som de flesta regementen vid den här tiden väldigt mycket Panzer I och Panzer II. En mindre del var de tyngre Panzer III och Panzer IV, 26 Panzer III, 3 befälsvagnar Panzer III och 8 Panzer IV. Så 133 lätta vagnar.

På bilden den lätta tyska stridsvagnen Panzer II. Kanon var endast en 20 mm. Huvuddelen av stridsvagnarna hos Pansardivision Kempf var Panzer II, 70 vagnar. Panzer I där fanns det 63 vagnar, 

Spaningsbataljonen var två kompanier med motorcyklar och ett understödsförband som pansarvärnspluton, pansarbilspluton (8 lätta pansarbilar) och ingenjörspluton. Personalstyrka 687 man. 

Sedan tittar vi närmare på vilka som hade olika chefspositioner bland SS-förbanden hittar vi framtidsnamnen inom Waffen-SS som till exempel Felix Steiner, Matthias Kleinheisterkamp, Otto Gille, Hermann Priess, Peter Hansen och Otto Weidinger. 

Reichsführer-SS Heinrich Himmler på besök hos den motoriserade SS-divisionen "Wiking" i oktober 1941 på östfronten. Mannen till höger i bilden är divisionens befälhavare Felix Steiner som var regementschef för SS-motoriserade regementet ”Deutschland”  under fälttåget i Polen 1939. Foto: United States Holocaust Memorial Museum

Divisionen fick låga förluster

Det var bra balans i divisionen. Den var bra utrustad med artilleri och pansarvärn. Dock svag vad gäller luftvärn men så var det också generellt i arméns divisioner 1939. Dessutom underställdes en tyngre självständig artilleribataljon divisionen, det var II. bataljonen / 47. artilleriregementet. Denna motoriserade bataljon hade 8 15 cm haubitsar och 4 10 cm kanoner. Så pansardivision Kempf hade ingen brist på artilleri. 

Divisionen ingick i tyska 3. armén och deltog bland annat i slagen vid Mława, Warsawa och Modlin. SS-general Paul Hausser var med i divisionen under fälttåget mer som som observatör men hade en egen stab. Hur skulle SS-förbanden fungera i strid? Nu var det skarpt läge för det beväpnade SS som Hausser haft ansvaret att bygga upp.

En polsk karta över striderna vid Modlin 14 till 29 september 1939. På tysk sida stred Pansardivision Kempf och 2. lätta divisionen och fyra infanteridivisioner. Illustration: Lonio17

Rent generellt verkar själva striden har funkat väl men olika SS-enheter gjorde sig skyldig till enstaka brutala krigsförbrytelser, både mot judar och polska krigsfångar. Det blev en del rättsliga efterspel men det var inget som man drev hårt. I vilket fall det hela ledde till nästa steg i utbyggnaden av SS, egna divisioner. 

Divisionens förluster var inte speciellt anmärkningsvärda, 189 stupade och 567 sårade. En total på 758 man under hela fälttåget. Lite mer än 10 % under 35 dagars strid. Jämfört med insatser på östfronten 1941–1945 får de anses vara låga. 

Divisionens splittras efter Polen

Divisionen blev sedan upplöst efter segerparaden i Neidenburg 7 oktober 1939. SS motoriserade regementet ”Deutschland” blev sedan ett av infanteriregementena i den nya SS-Verfügungs-division som synare bytte namn till SS-division ”Das Reich”. Divisionens nya befälhavare var givetvis Paul Hausser och den första gången i strid för divisionen var Frankrikefälttåget 1940. 

7. pansarregementet blev inför fälttåget mot Frankrike 1940 en del av 10. pansardivisionen. Regementet tillhörde divisionen ända till slutet för divisionen i Nordafrika i maj 1943. Varken divisionen eller regementet sattes upp efter detta.  

Vem var mannen som förde befälet över Pansardivision Kempf? 

Werner Kempf föddes 1886 i Königsberg och blev tidigt kadett i infanteriet. Hans far var överstelöjtnant så familjetraditionen var krigsmakten. Två år innan första världskriget förflyttades han till marininfanteriet Där kom han att tjänstgöra under major von Lettow Vorbeck. Han stred på västfronten under första världskriget som del av marininfanteriet inledningsvis. 

En illustration från en tysk tidning 1916 som visar det tyska marininfanteriet i strid i Flandern. Kempf blev kapten i januari 1916. Illustration: Wikipedia Commons

Under mellankrigstiden kom Kempf tidigt att tillhöra pansartrupperna. Redan 1926 blev han beordrad till motortrupperna, pansartruppernas föregångare. Men det dröjde till 1937 innan Kempf tog befälet över en pansarbrigad, 4:e. Till fälttåget i Polen1939 bildades en mycket speciell division, Pansardivision Kempf. I denna ingick både förband från armén och Waffen-SS, det var första och sista gången det existerade en sådan division. 

Sedan under fälttåget i Frankrike 1940 förde han befäl över 6. pansardivisionen. Vid Barbarossas inledning förde Kempf befälet över XXXXVIII. pansarkåren och stannade kvar som kårchef till september 1942 innan han fick lämna befälet och åka hem vila upp sig. I februari 1943 återvände Kempf till östfronten för att få ett armébefäl, Arméavdelning Lanz som bytte namn till Kempf vid befälsbytet, Det var en ad hoc-organisation som hade skapats under krisen efter Stalingrad. För operation Zitadelle sommaren 1943 hade Kempf två anfallskårer, III. pansar och Kår Raus. 

Stabsmöte hos armégrupp Syd i mars 1943. Fältmarskalk Erich von Manstein längst till vänster med högerhanden på bordet. Pansargeneral Kempd är mannen med glasögon och mörkt hår, andra från höger. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Inte längre några frontbefäl 

I augusti 1943 lämnade han igen östfronten och var i reserven fram till maj 1944. Hans nya stab befann sig i Riga, ”Wehrmachtsbefelshaber Ostland”. Alltså ett bakre område, inte längre vid fronten. Där stannade han kvar till augusti 1944 innan det blev reserven igen fram till mars 1945. Han blev en slags stabsofficer hos den tyska överbefälhavaren i Väst. Det varade inte länge utan han hamnade i amerikansk krigsfångenskap i samband med Ruhr-fickan april 1945. Han stannade kvar i fångenskap till 1947 och bosatte i Västtyskland, hans födelseort Königsberg låg nu i Sovjetunionen. Kempf arbetade med den amerikanska arméns militärhistoriska avdelning som forskade kring tyska arméns insatser under andra världskriget. Deras stora intresse var västfronten 1944–1945 och där hade inte Kempf deltagit i någon större omfattning men han skrev lite om östfronten. Kempf dog 1964 77 år gammal. 

Pansargeneral Werner Kemf på östfronten som befälhavare för XXXXVIII. pansarkåren. Riddarkorset från Frankrike 1940 hänger runt hans hals. Foto: WikiTanks

Han fick riddarkorset för sina insatser som divisionschef i Frankrike och riddarkorset med eklöv för sina insatser som kårchef på östfronten i augusti 1942. Kempf var en stabil pansarbefälhavare men han var ingen Hasso von Manteuffel eller Hermann Balck. Dock han är unik på så sätt att han är den enda som fört befälet över en kombinerad pansardivision med tyska armén och SS. 

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

Myten om SS-Wiking

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Första världskrigets stålmonster

Storbritannien och Frankrike pionjärer

Under första världskriget gjorde den moderna stridsvagnen debut. Stridsvagnar sattes in för första gången under 1916 och innan kriget var slut hann ett stort antal att produceras av Storbritannien och Frankrike. 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”.

Britterna uppnådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde mer än 27 ton. Jämför detta med att Hitlers tyngsta vagn sommaren 1940 inte vägde mer än 21 ton. 

Frankrike tillverkade två tyngre vagnar under kriget. På bilden ser vi Saint-Chamond som vägde 22 ton. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917.

Fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Det var Renault FT och kan ses som ett embryo till moderna stridsvagnar. Tyskarna kom att endast producera 20 stycken Sturmpanzerwagen A7V, som kan liknades med en stor bepansrad låda som fått larvband. 

Tyskarnas stridsvagnar var som stora lådor på band. Väldigt få bara 20 kom att byggas. Alla vagnar hade namn, här "Hagen" och "Schnuck". Den senare blev krigsbyte hos den nyzeeländska divisionen.

Stridsvagnen syftade till att neutralisera kulan – det vill säga gevär och kulsprutor – samt övervinna taggtråden och därigenom kunna bryta igenom en försvarslinje och angripa på djupet. Dock stridsvagnar under första världskriget var inte mekaniskt tillförlitliga och de orsakade enorma påfrestningar på sina besättningar. 

Uppladdning inför offensiven vid Cambrai i november 1917 – det som brukar framhållas som världshistoriens första storskaliga pansaroffensiv. På alla stridsvagnarna finns faskiner som kan användas för fyllning i skyttegravar, diken och andra terränghinder och på så sätt göra det möjligt för stridsvagnen att fortsätta mot anfallsmålet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Premiär 1916 

Striderna vid Flers och Courcelette i september 1916 under slaget vid Somme inledde ett nytt kapitel i krigskonstens historia. Det var nämligen där stridsvagnen gjorde debut på slagfältet. Det var dock ingen storslagen debut: av 49 stridsvagnar som deltog kom endast 36 fram till frontlinjen. Det kan ställas mot att brittiska 4. armén satte in elva infanteridivisioner, vilket motsvarar drygt tre stridsvagnar per division. 

En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor för ”Female”. På bilden ovan en ”Male”, den högra kasematten med sin 57 mm kanon syns i bild. Det finns även en kanon på vänster sida av vagnen. Ungefär 150 vardera tillverkades av de två modellerna av Mark I. Denna tidiga modell, Mark I, var svårstyrd, fyra personer krävdes för att ha kontroll över färdriktningen och besättningen satt i motorrummet, vilket gjorde att arbetsmiljön var förfärlig. Efter sex timmar i vagnen var besättningen i stort sett utslagen. 

Givetvis insåg fotsoldaterna snabbt att här kunde man få lift. 

Ett nytt sätt att lifta 

Britterna hade sitt grundkoncept klart och fortsatte utvecklingen i syfte att förbättra vagnen. Fortfarande producerades två typer, ”Male” och ”Female”. På bilden ovan en Mark IV stridsvagn med kanadensiska soldater som liftar. Mer än tvåtusen av dessa tunga modeller tillverkades. En av de senare versionerna var Mark V*, som förlängdes i syfte att ta med sig en skyttegrupp. Normalt behövde en stridsvagnsbesättning efter sex timmars tjänst i vagnen ungefär 48 timmar för att återhämta sig, och samma sak visade sig gälla för de medföljande skyttesoldater, så idén lades på hyllan.

Frankrikes första Schneider CA1. Vagnen vägde 14 ton och kanon monterad i chassit var 7,5 cm kanon. Vagnen har problem att ta sig över breda skyttegravar. 

Frankrikes första försök 

Franska pansarvapnets fader var Jean Baptiste Eugène Estienne. Han var överste då produktionen av Schneider CA1 satte igång 1916. Vagnen vägde 14 ton, hastighet av 8 km/h och hade en 7,5 cm kanon i chassit. Den 16 april 1917 sattes 132 Schneidervagnar in i den franske generalen Robert Nivelles stora offensiv, som var ett misslyckande både för Nivelle och stridsvagnen Schneider. Hela 57 vagnar förlorades. Designen var inte helt lyckad, vagnen hade svårt att ta sig över skyttegravar. Totalt producerades 400 vagnar och så snart kriget var över togs de ur tjänst och byggdes om till transportfordon. 

Produktionen av stridsvagnar. Här ser vi den franska Saint-Chamond.

Frankrikes andra försök 

Frankrikes andra tunga vagn var Saint-Chamond och nästan 400 producerades. Vagnen vägde 22 ton, hastighet 12 km/h och hade en 7,5 cm kanon. Första gången de användes i strid var den 5 maj 1917. Detta var inte heller en lyckad design och de skrotades efter första världskrigets slut. Fransmännen började under slutfasen av första världskriget köpa in brittiska Mark V för att ersätta Saint-Chamond. När freden kom i november 1918 hade man 100 stycken brittiska Mark V. .

Den nyzeeländska divisionen inspekterar sin krigsbyte, den tyska Sturmpanzerwagen A7V med namnet ”Schnuck”. 

Tysk stormpansar var en sällsynt företeelse på slagfältet

Tyskarna tillverkade blott 20 vagnar och de flesta av dem fick namn. Stridsvagnen ”Schnuck” bilden ovan skadades av egen eld och övergavs av besättningen den 31 augusti 1918. Vagnen kom att erövras av den nyzeeländska divisionen. Vagnen hade 16 man besättning och vägde 30 ton. Kanonen en 57 mm pjäs, övriga vapen kulsprutor. Denna vagn togs till London efter kriget och visades upp där. Vagnen skrotades men dess 57 mm kanon finns fortfarande kvar hos Imperial War Museum. 

Tyska prov av den brittiska Whippet. Vilka hinder kan den ta sig över?

Test i full skala 

Britterna tog fram den medeltunga stridsvagnen Whippet som komplement till sina tyngre vagnar. Vikten var 14 ton och farten 13 km/h. Dessa skulle användas för att ta till vara eventuella genombrott av fiendens linjer. Första gången vagnen var i strid var i mars 1918. Produktionen var begränsad till 200 vagnar fram till mars 1919. På bilden håller en erövrad vagn på att testas av tyskarna. De lyckades erövra två fungerande vagnar och de döptes till Beutepanzer A. Britterna kom efter första världskrigets slut att använda Whippet i irländska frihetskriget, ryska inbördeskriget och exportera vagnen till Japan. 

Frankrikes lätta stridsvagn Renault FT i amerikansk tjänst. Främre vagnen är FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet medan den bakre är en FT canon som hade en kort 37 mm kanon,

Framtidens stridsvagndesign 

Frankrikes lätta stridsvagn under första världskriget var en glimt av framtidens stridsvagnar. Det var den första stridsvagnen som hade huvudbeväpningen i ett torn som kunde rotera 360° och detta blev standard för stridsvagnar. Frankrike kan tacka två män för denna bedrift av fransk ingenjörskonst: artilleristen Jean-Baptiste Estienne och bilindustripionjären Louis Renault. Två typer fanns, FT mitrailleuse som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet och FT canon som hade en kort 37 mm kanon. Produktionen startade sent 1917 och när produktionen upphörde i augusti 1919 hade nästan 3 700 vagnar tillverkats. Ungefär var tredje vagn som producerades hade 37 mm kanon. 

Brist på soldatar. Kineser rekryteras till den kinesiska arbetskåren. En uppgift för dem var att tvätta och göra ren stridsvagnarna efter en sejour på slagfältet. 

Kineser tog hand om britternas stridsvagnar 

Britterna behövde varenda soldat de kunde hitta vid fronten så de satte igång att rekrytera den kinesiska arbetskåren (Chinese Labour Corps) 1916 för tjänst bakom fronten. Även Frankrike gjorde samma sak, rekryterade kineser för etappen. Ungefär 140 000 kineser kom arbeta för Frankrike och Storbritannien på västfronten under första världskriget. På bilden tvättas brittiska vagnar av kineser medan britterna tittar på. 

Den förste amerikanska officeren som lärde sig och körde stridsvagn var George Patton. Sedermera befälhavare för amerikanska 3. armén på Västfronten under andra världskriget 1944–1945. Foto: NARA

Patton vid sin första stridsvagn 

George Patton var en del av den amerikanska expeditionsstyrkan på västfronten. Patton fick tidigt upp ögonen för det nya vapnet och blev en viktig kugge i uppbyggnaden av de amerikanska pansartrupperna. USA hade storslagna planer på att sätta upp 29 pansarbataljoner men endast fyra hann bli redo och sättas in vid fronten innan första världskriget var över. Patton på bilden står vid en Renault FT. Han var den förste amerikanska soldat som hade förarutbildning på stridsvagn så när de tio första Renaultvagnarna levererades till den amerikanska expeditionsstyrkan så backade major Patton själv av sju av dessa från järnvägstransporten. 

Frankrikes jätte Char 2C var 4 meter hög. Kriget tog slut i november 1918. Idéer till vagnen kom fram under 1917 och en beställning på 300 vagnar lades men kom aldrig att realiseras. 

Frankrikes storslagna idé 

Det talas ofta om Fullers storslagna operation ”Plan 1919” som aldrig fick se dagens ljus genom att kriget tog slut 1918. Hade kriget fortsatt ett år till så hade kanske bjässen på bilden varit med. Den franska stridsvagnen Char 2C var 4 meter hög och tio meter lång. Något helt annat jämfört med fransmännens lätta stridsvagn Renault FT som vägde runt 6 ton medan denna gigant vägde 69 ton. Tio vagnar byggdes med start 1921, kriget hade tagit slut och det var inte bråttom med att bygga dem. I propagandafilmer framställdes de som supertunga stålmonster, de franska pansarslagskeppen på land, men på slagfältet 1940 märktes de inte. Alla förlorades under sommaren 1940. 

Vidare läsning: 

Tim Gale: "French Tanks of the Great War". (London 2016) 

Bryan Cooper: "The Ironclads of Cambrai – The first great Tank battle". (London 2002) 

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Läs mer om Douglas Haig och västfronten:

Britternas fältmarskalk Douglas Haig

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Italien bygger stridsvagnar

Italienska pansarvapnet 1940–1943

Vi försökte undvika att bli indragen i andra världskriget och vår armé var eftersatt. Italien såg till att gå med i andra världskriget och deras armé var eftersatt. De hade innan andra världskriget varit i krig med Etiopien och invaderat Albanien samt stött nationalisterna i spanska inbördeskriget. 

Italiens "bästa" stridsvagn sommaren 1940 när Italien gick med i andra världskriget. Stridsvagn M11/39  hade 37 mm kanonen i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. Foto: Reddit

Italien satte upp under 1939 sina tre första pansardivisioner. Två före krigsutbrottet i september 1939 och en strax efter. Så när Italien gick med i kriget på Tysklands sida sommaren 1940 hade man tre pansardivisioner. 

131. pansardivisionen ”Centauro” 

132. pansardivisionen ”Ariete” 

133. pansardivisionen ”Littorio” 

132. pansardivisionen ”Ariete” sommaren 1942 i Nordafrika. Förmodligen M14/41- stridsvagnar. Inte speciellt stor skillnad mellan M13/40 och M14/41. 

Sedan fanns två motoriserade divisioner. 

101. motoriserade divisionen ”Trieste” 

102. motoriserade divisionen ”Trento” 

Sedan hade Italien tre divisioner som kallades ”Celere”, snabb division, vilket var kavalleridivisioner där det fanns en blandning av hästar, cyklar, motorfordon och lätta pansarfordon. 

Italienska styrkor på östfronten sommaren 1942. De som släpar på kanonen är Bersaglieri. De kan ses som ett slags elitinfanteri, notera den enkla fjäderskruden på deras hjälmar, ett signum för dem. Foto: Wikipedia Commons

Infanteriet dominerade

Men huvuddelen av armén var infanteridivisioner, hela 59. Sedan fanns tre divisioner ”Svartskjortor” och fem bergsdivisioner (Alpini). Så den italienska armén hade totalt 75 divisioner 1940. De tre divisionerna ”Svartskjortor” kan ses som en typ av lätta infanteridivisioner. 

De flesta divisionerna i italienska armén var infanteri och man förflyttades sig som man gjorde på Napoleons tid. Foto: Guillo Poggiaroni

Graden av mekanisering och motorisering var som sagt låg i italienska armén. Ytterligare tolv divisioner brukar anges vara ”autotrasportabili”, vilket innebar att de kunde motoriseras om de tillfördes extra motorfordon då deras artilleri var redan motoriserat. Medan övriga var kvar på Napoleon-tiden, istället motorfordon hästar som dragdjur.  

Slaget om Bardia januari 1941. Italiensk artilleri öppnar eld mot brittiska ställningar. Detta var ett slag som inte alls gick Italiens väg. Britterna tog 36 000 krigsfångar. Foto: Wikipedia Commons

Italien hade tidigt skaffat stridsvagnar i samband med första världskriget. Därefter gick utvecklingen långsamt, men det satsade mycket på tanketter, en slags lätta stridsvagnar som hade främst kulsprutor som huvudvapen. Så deras arsenal sommaren 1940 var faktiskt riktigt dålig, sämre kvalitet än vi hade, med stridsvagn m/37 och m/38, men i betydligt större antal. 

Endast hundra vagnar fanns

Deras modernaste vagn var M11/39 där 37 mm kanonen satt i chassit medan tornet hade dubbla kulsprutor. Vikt drygt 11 ton. En ny modernare vagn M13/40 sattes i produktion sommaren 1940, den hade 47 mm kanon i tornet och kulsprutor i chassi, en betydligt bättre lösning och bra kanon för 1940. Vikt 14 ton, vilket innebar fortfarande tunt pansar. Tyska och franska medeltunga vagnar vägde runt 20 ton. Men M13/40 var på gång. 

Här står en stridsvagn M11/39 bredvid en tankett L3/35 med sina dubbla kulsprutor, 11 ton till vänster och 3 ton till höger. Foto: Reddit

Italien hade alltså cirka 100 M11/39 och resten av stridsvagnsparken var olika lätta stridsvagnar och tanketter sommaren 1940. Dessa tanketter var stommen i det italienska pansarvapnet 1939–1940. De vägde cirka 3 ton och hade en besättning på två. Beväpning var främst kulsprutor. De två grundversionerna var Carro Armato L3/33 och L3/35. Det talas om 2 500 tillverkade och en mindre del gick på export. Med sin vikt på tre ton gick de att lasta på de flesta lastbilars flak som kunde ta denna vikt, enkelt att transportera tanketter dit de behövdes. Detta underlättade enormt. 

Italien hade byggt många tanketter och de var faktiskt huvudvagnen för de flesta italienska pansarförbanden initialt. Inte imponerade. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-201-1561-20 / Zepke / CC-BY-SA 3.0

Den initiala tanken var att tanketterna skulle användas i försvar i norr, alltså i bergsområden. Men de gjorde väl ifrån sig i kriget mot Etiopen 1935–1937 så de sågs som infanteriets nya understödsvagn. Satsningen fortsatte. När de sattes in mot franska styrkor sommaren 1940 gick det inte alls lika bra. Så det italienska pansarvapnet var inget tungt anfallsvapen sommaren 1940 när Italien gick med i kriget. 

En italiensk pansardivision var cirka 7 500 man, 184 stridsvagnar (= många tanketter), dock 132. pansardivisionen ”Ariete” hade fått cirka 70 M11/39 så den var riktigt bra utrustad jämfört med de övriga. Artilleriet hade 24 7,5 cm pjäser, vilket kan jämföras med tyskarnas pansardivisioner som använde 10,5 cm och 15 cm. 

Bersaglieri med sina motorcyklar i Nordafrika. Regementen med Bersaglieri fanns inte bara i pansardivisionerna utan även i kavalleridivisionerna och de motoriserade divisionerna. Foto: Wikipedia Commons

Enkel struktur pansardivision 

Divisionsstab 

Pansarregemente med tre bataljoner 

Bersaglieriregemente med två infanteribataljoner och en motorcykelbataljon

Artilleriregemente med två artilleribataljoner och en luftvärnsbataljon 

Ingenjörbataljon 

Pansarvärnsbataljon 

Underhållsförband

Not: Bersaglieri kan ses som ett slags elitinfanteri, något förenklat bättre kvalitet på rekryter som fick bättre utbildning. 

Men organisation var väl balanserad, komponenterna fanns där men för veka stridsvagnar och svagt artilleri. 

Prototypen för Italiens tunga stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon. Den var i nivå med andra nationer när den togs fram 1942 men motorproblem försenade projektet. Den sattes i viss produktion av tyskarna efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943. Foto: Wikipedia Commons

För få och svaga stridsvagnar

Italien stora problem var pansarproduktionen. De lyckades aldrig få fram en stridsvagn likt Panzer IV eller M4 Sherman. De hade ett projekt med tung stridsvagn, 26 ton och 7,5 cm L/34 kanon som var i nivå med andras medeltunga vagnar men prototyp för Carro Armato P.40 kom 1942 och när Italien den proklamerade vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 hade vagnen inte tagit i tjänst. 

Grunden för de italienska pansardivisionerna blev M13/40 med sin 47 mm kanon och vikt 14 ton. Senare stridsvagnar var samma design med mindre modifikationer. Foto: US Signal Corps. 

Italiens grund blev M13/40 med sin 47 mm kanon som utvecklades och kom i aningen bättre årsmodeller M14/41 och M15/42. En aningen tyngre, en aningen starkare motor och slutligen lite längre kanon L/40 istället för L/32. Men i princip samma design.  

Den brittiska pansarnäven i början av 1942, leveranser av den amerikanska medeltunga M3 Grant gav britterna en 28 ton vagn med 37 mm kanon i tornet och en 7,5 cm kanon i chassit. Amerikansk design hade inte lämnat landskeppsidéer ännu. Foto: National Museum of US Navy

En jämförelse. Tyskarna gick från Panzer III som huvudvagn 1941, till att börja införa Panzer IV under 1942 och slutligen Panther under 1943. Nu fick det inte effekt på en gång då tyskarna hade betydligt fler pansardivisioner som skulle fyllas ut. Antal pansardivisioner 1944 var 33. 

Italiens lätta stridsvagn L6/40 var faktiskt lite för tung med sina 6,8 ton. Just för att många italienska lastbilar lastade drygt 3 ton på flaket. En tankett vägde just detta och de gick att lasta på flaken för längre transporter. Nu gick det inte med denna så en trailer togs fram. Foto: Wikipedia Commons

Sedan hade Italien tagit fram en ny lätt stridsvagn Carro Armato L6/40 som kan liknas med en italiensk Panzer II. Besättning två, vikt 6,8 ton och en 20 mm automatkanon. Den togs i tjänst 1941, lagom till operation Barbarossa. Detta blev Italiens tyngsta stridsvagn på östfronten under kriget. Produktionen av vagnen kom att begränsas då produktionen av den lätta pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 tog många chassier. 

Italienska stridsvagnar producerade. 

	1940	1941	1942	1943	Totalt
L 6/40		72	211		283
M11/39	100				100
M13/40	235	475			710
M14/41		376	376		752
M15/42				90	90
Totalt	335	923	588	90	1 835

Under 1942–1943 ökade produktionen av pansarvärnskanonvagnar och stormkanonvagnar, se nedan. Sedan byggdes olika befälsvagnar från de medeltunga vagnarna där tornet plockades bort, totalt 109 vagnar fram till september 1943. Carro Comando istället för Carro Armato, 30 av M13/40, 34 av M14/41 och 45 av M15/42. 

Ökenräven Erwin Rommel på besök hos italienska stormkanonvagnar Semovente da 75/18 med sina 7,5 cm L/18 kanoner.  Vagnen vägde 13 ton vilket kan jämföras med den tyska stormkanonvagnen Stug III som vägde 20 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-784-0208-17A / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Stormkanonvagnar 

Precis som många andra nationer kom Italien producera olika stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Italien blev inspirerad av den tyska stormkanonvagnen Stug III under slaget om Frankrike 1940 så redan i februari 1941 kom prototypen Semovente da 75/18 som byggde på chassit på den nya stridsvagnen M13/40. 60 vagnar beställdes och skickades till Nordafrika i januari 1942. Sedan byggdes ytterligare omgångar på chassi från stridsvagnen M14/41 och M15/42 fram till september 1943. 162 respektive 190 så totalt 412 Semovente da 75/18. 

Pansarvärnskanonvagnen Semovente da 47/32 hade varit lysande om den producerats1938 istället för att starta produktionen 1941. Den var för vek att strida mot T-34/76 och M4 Sherman. Foto: Wikipedia Commons

Semovente da 47/32 var pansarvärnskanonvagnen som byggde på den lätta stridsvagnen Carro Armato L6/40. Tornet plockades bort och istället fast monterad 47 mm pansarvärnskanon i överbyggnad. Produktionen startade 1941, fortfarande höll 47 mm som pansarvärn i Nordafrika. Detta blev det italienska pansarfordonet med grövsta kanonen på östfronten. Hela 282 byggdes fram till september 1943. 

Framgångarna med stormkanonvagnen Semovente da 75/18 sporrade till nya vagnar med längre kanoner. Den nya kanonen 7,5 cm L/34 för den nya tunga vagnen P.40 monterades i mars 1942 på chassi från M15/42 samtidigt provades en annan pjäs på 7,5 cm L/32 på chassis M14/41 men ingen av dessa hann sättas i produktion innan september 1943. 

Tungviktare 

Två tyngre pjäser togs fram. En var Semovente da 90/53 med 9 cm L/53 kanon likt tyskarna 88:a monterades i en öppen överbyggnad på chassi från stridsvagnen M14/41 och hade endast åtta projektiler ombord. 

Italiens "Nashorn" fast inte alls samma kvalitéer. Endast åtta granater ombord och öppen baktill. Den måste åtföljas av nedanstående ammunitionstransportfordon, se nästa bild. Foto: Wikipedia Commons

Det krävdes ett medföljande ammunitionstransportfordon i form av en ombyggd lätt stridsvagn L6 som som hade plats för ytterligare 26 granater. Detta fordon kunde även dra en trailer med ytterligare 40 granater. Semovente da 90/53 togs i tjänst i april 1942 och endast 30 vagnar byggdes under 1942 samt 30 ammunitionstransportfordon med trailer. Detta skapade en enhet, inte så optimalt för pansarstrider. 

Ammunitionstransportfordon till Semovente da 90/53. En ombyggd lätt stridsvagn L6 med trailer. Foto: Wikipedia Commons

En annan utveckling av stormkanonvagnen Semovente da 75/18 var Semovente 105/25 där en 10,5 cm L/25 pjäs användes på ett chassi på stridsvagnen M15/42 under 1943. 30 vagnar sägs att ha producerats innan september 1943.

Italiens värsting Semovente 105/25. Den vägde 16 ton så jämfört med tyska Sturmhaubitze 42 som vägde 24 ton en lättviktare. Foto: Wikipedia Commons

Italien försökte även ta fram en bandkanon Semovente 149/40. Denna vagn hade en 14,9 cm L/40 kanon i öppet montage och besättningen betjänade pjäsen precis som en dragen pjäs. Fördelen med montering på ett chassi från stridsvagnen M15/42 var omgrupperingar, framkomlighet och bättre rörlighet. Endast en pjäs togs fram 1942 och den kom aldrig att sättas i produktion. 

Italiens pansarbil Autoblinda 41 var ett utmärkt pansarfordon för den italienska pansarspaningen. Men produktionen kom igång för sent, sett till att Italien gick med i kriget sommaren 1940. Foto: Wikipedia Commons

Pansarbilar 

Precis som med stridsvagnar var Italiens pansarbilar inte mycket att hurra över vid krigsinträdet sommaren 1940. Det fanns en ny pansarbil på gång. Autoblinda 40 som var byggd för att vara pansarbil och inte något modifierat lastbilschassi. Pansarbilen vägde 7,5 ton och max hastighet var 78 km/h på väg. Beväpning endast två kulsprutor men det justerades snart till Autoblinda 41 som fick en 20 mm automatkanon. Besättningen bestod av fyra man, förare, skytt, chef och bakåtförare. 

Autoblinda 41 på Balkan under kriget. Italiens första riktiga pansarbil, inte lastbil som har byggts om till pansarbil. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-602-B1242-27A / Gliemann / CC-BY-SA 3.0

Endast 24 Autoblinda 40 byggdes innan det gick över till Autoblinda 41 och första levererades i mars 1941. Autoblinda 41 därefter. 250 under 1941 och sedan 302 under 1942 samt 72 under 1943. Sedan 1943 togs en ny version fram med 47 mm L/32 kanon och ett begränsat antal hann att produceras innan september 1943. 

Pansarbilen SPA-Viberti AS.42 var anpassad för ökenkriget. Notera antalet Jerry Cans som fordonet bär med sig. De på sidorna innehåll ofta bränsle medan de främre vatten. Foto: Wikipedia Commons

Ett spännande fordon som Italien tog fram specifikt för Nordafrika var Camionetta Desertica Model 42, även kallad SPA-Viberti AS.42. Det var en öppen pansarbil för spaningsuppgifter. Räckvidd med den egna bränsletanken på 145 liter var cirka 300 km. Utformningen av fordonet gjorde att det kunde medföra extra Jerry Cans med bränsle, vilket ökade räckvidden enormt, till 1 200 km. Jerry Cans med vatten lastades också med tanke på var de stred. 

Här ser vi två vapenalternativ, 47 mm kanon på det bortre fordonet och 20 m kanon på det närmre fordonet. Foto: Wikipedia Commons

Det fanns flera olika vapenalternativ, ett var med 47 mm kanon, ett annat med 20 mm kanon. Pansarfordonets låga profil var tänkt att dra nytta av ökendyner, gömma sig bakom dessa med fienden passerade förbi. Debut vid fronten var först i december 1942 och endast 100 byggdes. 

Slutord 

1940 var det italienska pansarvapnet inte mycket att skåda, alldeles för dåliga och veka stridsvagnar och inget annat för den delen heller. Det italienska pansarvapnet var inte alls redo för storkrig. 

En brittisk soldat undersöker en erövrad italiensk tankett L3/35. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1941 började en del intressanta fordon att anlända i allt större antal, någorlunda vettig stridsvagn, stormkanonvagnar, pansarvärnskanonvagnar och pansarbilar. Det började likna något. Problemet var att man hade varit i krig sedan sommaren 1940. 

1942 tyvärr hängde Italien inte med i den tekniska utvecklingen med allt grövre kanoner, tyngre vagnar och tjockare pansar. Det började märkas när britternas nya stridsvagnar från USA M3 Grant och M4 Sherman dök upp vid fronten. 

Amerikanska stridsvagnar M4 Sherman i brittisk tjänst i slutet av 1942. Vikt 33 ton och en 7,5 cm L/40 kanon. Detta var något helt annat än vad de italienska pansartrupperna hade tillgång till. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1943 ännu mer uppenbart att Italien var på efterkälken. Samtidigt som den nya stridsvagnen, stormkanonvagnen, pansarvärnskanonvagnen och pansarbilen hann inte ut på förband förutom i mindre antal innan september 1943. 

Ett italienskt pansaranfall med stridsvagn M13/40. De italienska pansardivisioner var viktiga för tyskarna men tyvärr var de eftersatta när det kom till stridsvagnarna. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-783-0104-38 / Moosmüller / CC-BY-SA 3.0

Italien jämfört med de övriga var en småspelare sett storleken på produktionen och standarden på pansarfordonen. De hängde helt egentligen inte med. Efter vapenstilleståndet mellan Italien och de allierade den 8 september 1943 kom det att ske en del produktion, främst i regi hos tyskarna som kontrollerade norra Italien. 

Vidare läsning: 

Ralph Riccio: Italian Tanks and Fighting Vehicles of World War 2. (Watford 1977)

John Joseph Timothy Sweet: Iron Arm. The Mechanization of Mussolini's Army 1920–1940. (Mechanisburg 2007)

Ian W. Walker: Iron Hulls, Iron Hearts. Mussolini's Elite Armoured Divisions in North Africa. (Trowbridge 2003)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget