Ett namn kommer alltid att bestå

Skickliga fältherrar genom världshistorien

När vi studerar krigshistorien är det ett namn som är svårt att undvika. Det är omöjligt. Det är Napoleon Bonaparte (1769 – 1821). Svårt att se någon annan som kan matcha Napoleons meriter eller för den delen haft samma möjligheter. 

Friedland 14 juni 1807 var en av Napoleons största segrar, den ryska armén besegrades ordentligt och det ledde fram till fredsfördraget i Tilsit. En av effekt av detta blev att Ryssland anföll Sverige, finska kriget 1808 – 1809. Målning av Ernest Meissonier. 

Napoleon var fältherren på 80 slagfält och anses vara segrare på 70 av dem. I många fall hade han egentligen vunnit innan själva striden bröt ut. Napoleon kunde genom att sina trupprörelser redan ha skapat sig fördelar. Sedan själva närvaron av Napoleon ledde till att hans soldater fick ett lyft, mästaren är med oss. Napoleon lär 1808 påpekat att "i krig är den moraliska styrkan jämfört med fysiska styrkan tre till ett”. Men det spelar ingen roll när han inte vann Borodino 1812, Leipzig 1813 och Waterloo 1815. 

En av Napoleons största nederlag. Ett slag som kom att få en avgörande roll, Leipzig 1813. På bilden: Völkerschlacht bei Leipzig 1813. Här kom svenska styrkor att delta i koalitionen mot Napoleon, även om vår roll var begränsad så var vi med vid Leipzig 1813. Målning av Vladimir Mosjkov 

Fredrik den store och Suvorov

Många andra namn dyker upp som till exempel Alexander den store, Julius Caesar, Djingis Khan, Fredrik den store och Aleksandr Suvorov. Notera att Suvorov och Fredrik den store var samtidigt på slagfält. Det var vid Zorndorf 1758 och Kunersdorf 1759 fast Suvorov hade inte kommit så långt i karriär att han förde befälet. 

Fredrik den store deltog precis som Napoleon på många slagfält, det sägs 64 och att han förlorade 8 av dessa. Det innebar som sagt inte att han vann övriga. På bilden preussiska soldater vid Hohenfriedberg 4 juni 1745. Målning av Carl Röchling. 

För många år sedan läste jag en skrift av tjeckoslovakisk dissident. Han hade skrivit den efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Han lyfte fram att framför FN:s högkvarter i New York borde det vara en staty över en apa med en träklubba i handen. Med det menade han att människan och krig inleddes när hjälpmedel, alltså vapen, började användas i bråk och konflikter. Med andra ord vi har krigat under väldigt lång tid och verkar aldrig sluta. 

Lokalhistoria i stor omfattning

Så det finns många fältherrar som har vunnit spektakulära segrar på slagfältet. Men krigshistoria är ett ämne som kan ses lokalhistoria. Vi i Sverige fokuserar väldigt mycket på Sverige och våra krig, namn som Johan Banér, Lennart Torstenson, Magnus Stenbock och Carl-Gustaf Rehnskiöld känns kanske igen men samtida namn som Louis II av Bourbon, prins av Condé eller Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne eller Johan III Sobieski eller John Churchill, Duke of Marlborough är inte alls lika bekanta för de flesta. Men det är inte så konstigt, knappt en fransman vet väl vem Magnus Stenbock är. Poängen är att i många fall kan krigshistoria ses som lokalhistoria, endast de närmaste sörjande känner till den. 

Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710. Detta slag kom att bli avgörande för Sverige, en förlust här hade varit förödande men så det blev det inte. Stenbock och den svenska hären segrade. De danska förlusterna var förödande och Stenbocks mannar hade dessutom erövrat deras artilleri. Målning av Gustaf Cederström.

Sedan som jag har tidigare nämnt så startas det hela tiden nya krig och det fylls på med nya fältherrar och listan av namn blir bara längre. De äldre glöms bort medan de nya tar plats. 1900-talet med sina två världskrig dominerar mångas medvetande och puttar ut de gamla. 

Fältmarskalk Erich von Manstein, längst till vänster. Mannen vars idéer beseglade Frankrikes öde 1940. Här i samspråk med Adolf Hitler. Bakom dem står generalmajor Theodor Busse, den framtida befälhavaren för tyska 9. armén i försvaret av Berlin 1945. Mannen till höger i bilden är arméns stabschef Kurt Zeitzler. Foto:; Wikipedia Commons.

Namn som till exempel: 

Erich von Manstein (1887-1973) 

Georgij Zjukov (1896-1974) 

Douglas Haig (1861–1928) 

George S. Patton (1885–1945)

har ersatt namn som till exempel: 

Arthur Wellesley, Duke of Wellington (1769-1851) 

Simon Bolivar (1783 – 1830) 

Helmuth Karl Bernhard, Graf von Moltke (1800-1891) 

Ulysses Simpson Grant (1822-1885)

Helmuth von Moltke den äldre. Mannen som besegrade Frankrike 1870-1871. En som la grunden för det tyska kejsardömet 1871-1918. Målning av Conrad Freyberg

Som sagt det finns många fältherrar genom historien och jag har bara tagit upp ett axplock av dem. Dock en sak är säker och det är att ett namn kommer alltid att bestå: Napoleon Bonaparte.  

Vidare läsning: 

David G. Chandler: Atlas of Military Strategy. The art, theory and practice of war, 1618–1878. (London 1980) 

Martin Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Legendariska fältherrar från Hannibal till Rommel (Stockholm 2013) 

 John Terraine: The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945 (London 1992) 

 J.F.C.Fuller: The Conduct of War 1789-1961 (London 1962)  

1900-talet och pansarkrig:

Läs mer om tankegångarna kring pansarnäven

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Var det kris i februari 1942?

Sverige och andra världskriget

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade den 18 februari 1942 fått regeringen att mobilisera delar av svenska försvaret. Samtidigt beslutat om att genomföra en större planerad manöver i Jämtland den 22 februari till 29 februari 1942. Sverige hade den tyska krigsmakten som granne på nära håll då tyskarna kontrollerade Danmark, Norge och Baltikum. Tyska förband fanns också i Finland. 

På fotografiet Kustartilleriets nya pjäs. 15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Den första under 1941. Här deltar den i Jämtlandsmanöver  1942 som vi kan säga användes som ett skyltfönster mot tyskarna. Foto: Krigsarkivet. 

Under hela hösten 1941 hade rykten om ett tyskt anfall cirkulerat och de hade fortsatt under 1942. Till slut kunde varken Thörnell eller regeringen ignorera varningarna, alla hade 9 april 1940 i färskt minne. Men redan den 25 februari 1942 var krisen på väg att gå över. I slutet av februari 1942 fanns nästan 300 000 man under vapen i Sverige, vilket kan jämföras med september 1941 då det fanns färre än 135 000 man. 

Vårt nya jaktplan J 20 som anlände under hösten 1941 från Italien, Reggiane Re. 2000. De togs i tjänst hos F 10, då förlagd på Bulltofta i Malmö Flottiljen svarade för neutralitetsvakten runt landets sydligaste gränser under beredskapsåren. Foto: Flygvapenmuseum. 

Det som låg som grund för ryktena var egentligen inte en tysk invasion utan att de allierade skulle landstiga längs den norska kusten i syfte att understödja Röda armén på östfronten. En slags andra front som kraftigt försvårande de tyska ansträngningarna att erövra Murmansk-området. Men samtidigt gjordes bedömningar om att detta skulle nog inte ske just nu men att tyskarna kanske skulle anfalla Sverige i preventivt syfte innan de inledde sommaroffensiven på östfronten 1942 för att säkra sin norra flank. En mängd rykten och bedömningar florerade vilket skapade oro hos den svenska militärledningen och samlingsregeringen. 

Slagskeppet Tirpitz med eskort av jagare. Slagskeppet var 251 meter långt och hade ett standarddeplacement av 42 900 ton. Kan jämföras med jagare HMS Småland som hade ett deplacement av 3 344 ton. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J19316 / Boeckmann / CC-BY-SA 3.0

Slagskeppet Tirpitz i Norge

Hitler och det tyska överkommandot bekymrade sig hela tiden för allierade landstigningar längs den norska kusten, så förutom att den tyska styrkan i Norge växte så ökade antal kustartilleribatterier enormt. Sommaren 1941 fanns 98 batterier på plats som till sommaren 1942 växte till 193. Hitlers oro var en viktig anledning till att tunga stridsfartyg från tyska krigsmarinen stationerades i Norge, bland annat det tunga slagskeppet Tirpitz hade sin bas i Norge. Bernhard von Lossberg, stabsofficer på tyska krigsmaktens överkommando (OKW) under många år, skrev efter kriget att Narvik under hela kriget varit Hitlers speciella sorgebarn. Dock växte den tyska arméns styrkor, åtta divisioner, i Norge inte speciellt mycket i slutet av 1941. Svenska militära underrättelsetjänsten hade mycket bra kontroll på tyska förband i Norge men det var betydligt sämre i Tyskland och Baltikum.

Den eventuella fienden hade soldater på alla sidor, i norr, i väster, i öster och i söder. Det ställde stora krav på att underrättelsetjänsten, sker en uppladdning? Stärker tyskarna sina trupper någonstans? Sker större omgrupperingar? En större ilastning i en hamn, är det riktat mot Sverige eller vad? På fotografiet, en soldat under beredskapen. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall mot Trondheim 

Så den svenska styrkeuppbyggnaden inför februarikrisen 1942 skedde i huvudsak i södra och mellersta Sverige för möta de tyska landstigningar och eventuella luftlandsättningarna på de stora isarna Vänern och Vättern, men det skedde även en uppbyggnad i Norrland och Jämtland. Den förstnämnda var för att skapa illusionen att den svenska mobiliseringen var till för att möta eventuell brittiska landstigning i Norge, vilket meddelades tyska sändebud i Sverige, och att hindra britterna från att utnyttja eller ta svensk territorium. Sedan styrkorna i Jämtland förstärktes för det fanns långtgående planer i Sverige att anfalla mot Trondheim i händelse av krig med Tyskland. Det bästa sättet att få en direkt förbindelse med de allierade var att erövra Trondheim. 

En tysk lägeskarta över Trondheim den 28 januari 1943. Notera hur nära den svenska gränsen ligger. Det är kortare än 100 km. Foto: Lexikon der Wehrmacht. 

Även britterna hade oberoende av svenskarna samma tankar, och under norska fälttåget våren 1940 hade brittiska styrkor faktiskt landstigit norr om Trondheim. Under hösten 1941 beordrade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill planering av en brittisk landstigning i Trondheimsområdet, I det första utkastet av planen skulle den brittiska långtidsjakten stationeras i Östersund. Men eftersom det inte fanns någon samverkan med den svenska militära ledningen ströks denna del i nästa utkast av planen, även avsnittet att svenska styrkor anföll över gränsen togs bort. Men Churchill fick inte gehör för sina tankar och det brittiska projektet lades ned men levde vidare på svenska sidan. Att båda sidor kom att fastna för Trondheim förstår vi om vi gör en kartstudie, var bryts den tyska kedjan runt Sverige lättast.  

Den brittiska premiärministern Winston Churchill omgiven av sina militära befälhavare. Churchill blickade hela tiden under kriget mot Norge. Mängder av räder och företag kom att genomföras men aldrig den stora invasionen. Foto: Wikipedia Commons

Rykten och sanningen

Fanns det någon sanning i ryktena om en planerad tysk invasion av Sverige? Nej, tyskarna hade inte i februari 1942 resurser tillgängliga. Det var stor kris på östfronten efter den sovjetiska motoffensiven utanför Moskva som inleddes i december 1941. Den tyska krigsmakten hade byggt upp en aura av osårbarhet som nu sprack, men många trodde att det var bara en temporär motgång, att den tyska vår- och sommaroffensiven 1942 skulle knäcka Röda armén. Ingen armé kunde ta de förluster som Röda armén hade fått under 1941. Sedan skulle kriget i väst fortgå under många år. Men kriget på östfronten kom att utvecklas annorlunda och Röda armén knäckte istället sin tyska motsvarighet sommaren 1944.

Tyska befälhavare på stabsmöte med Adolf Hitler sommaren 1942. Närmast kartan bredvid Hitler står befälhavaren för tyska 6. armén, Friedrich Paulus och fältmarskalk Fedor von Bock. Målet är Stalingrad och oljan i Kaukusus. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Underrättelsetjänstens problem

Varför kom ryktena att få sådan betydelse? Ett grundläggande problem för en försvarsmakt är pålitlig information om den eventuella motståndarens, i detta fall Tyskland, avsikter. För att samla ett starkt försvar på rätt ställe krävs därför pålitliga underrättelser om motståndarens intentioner som dessutom måste erhållas i så pass god tid att man hinner positionera sina styrkor. En så gynnsam situation förekom ytterst sällan. Det grundläggande problemet var att en enskild informationskälla sällan gav mer än en fragmentarisk bild av tyskarna och deras förehavanden samt intentioner. 

Pansarbilar kom att hamna hos kavalleriet under mellankrigstiden. På bilden den tidiga pansarbil m/31, som egentligen är en ombyggd lastbil. Tanken var att i varje kavalleribataljon skulle det finnas en pansarbilskvadron. Dessa bataljoner skulle fungera som våra fördelningars spaningsbataljoner. Foto: Krigsarkivet. 

Underrättelsetjänst är svårt och det blir inte lättare av att motståndaren ofta försöker vilseleda, genom att på olika sätt plantera falsk information. Mot bakgrund av de svårigheter som militär underrättelsetjänst brottas med kan man inte förvänta sig att i god tid erhålla en pålitlig bild av motståndarens intentioner. Skulle detta lyckas får det anses vara en bonus, men normalt sett fick de svenska officerarna nöja sig med ett underlag som var både osäkert och opålitligt. De var tvungna att göra en bedömning av motståndarens möjliga alternativ och försöka gissa vilket eller vilka av dessa som var mest troliga att denne skulle välja. 

Vårt tunga bombflyg bestod av tyska Junkers Ju 86 som vi köpte in och började licenstillverka under slutet av 1930-talet, första plan togs i tjänst 1937. Bombplanet visade sig vara redan föråldrade när andra världskriget bröt i september 1939. Helt enkelt en felinvestering. Foto: Krigsarkivet. 

Överbefälhavaren Olof Thörnell och den högsta militärledningen vågade inte riskera något utan föreslog åtgärder utifall ryktena var sanna. Samlingsregeringen vågade inte annat heller men justitieminister Karl Gustav Westman kom på en idé. Om tyskarna misstänkte att de svenska försäkringarna om att Sverige skulle försvara sig mot britterna var opålitliga skulle de sätta större tillit om vi gav försäkran till Finland.  

    ”Om vi inte höll en sådan försäkran, skulle det vara ett förräderi, som tyskarna borde förstå.”

Westmans plan fick effekten att finska kanaler på olika sätt förmedlade till tyskarna att svenskarna skulle försvara sin neutralitet mot varje angripare. Dessutom att en eventuell tysk preventivaktion mot Sverige skulle driva in Sverige i det allierade lägret. 

Epilog

Arvid Richert, svensk envoyé och sändebud i Tyskland, överlämnade den 24 februari 1942 en förklaring från den svenska kungen, Gustav V, till statssekreteraren Ernst von Weizsäcker på tyska utrikesdepartementet. I den markerade kungen tydligt att Sverige skulle försvara sig mot eventuella invasioner med tanke på ryktena om en allierad landstigning i Nordskandinavien. Sedan blev Richert dagen efter uppkallad till riksutrikesminister Joachim von Ribbentrop. Richert tolkade signalerna som han fick från Ribbentrop att för tillfället fanns inga några offensiva avsikter riktade mot Sverige. 

När kriget bröt ut 1939 låg vi efter på många områden. Det var samma sak i Finland, Norge och Danmark men vi hade turen att ingen gick i krig med oss. Vi började rusta ordentligt och det lade grunden för totalförsvaret under kalla kriget. På bilden den lätta stridsvagnen m/37. Endast bestyckad med två kulsprutor och vägde 4,7 ton. Dagens stridsvagn 122 väger 62 ton. Foto: Krigsarkivet. 

Det hela började lugna ner sig i Sverige. Det bara var rykten och det hade inte förekommit någon tysk styrkeuppbyggnad riktad mot Sverige. Däremot att Hitler och Tyskland var missnöjd med Sverige på flera punkter rådde det inget tvivel om, till exempel efter att Engelbrechtsdivisionen transiterades genom Sverige sommaren 1941 hade Sverige sagt nej till flera liknande transporter, Sverige ställde inte upp bakom Hitlers korståg mot bolsjevismen, de svenska protester mot vad som skedde i Norge, de norska kvarstadsbåtarna och att inte kommunistpartiet i Sverige förbjöds. Detta tyska missnöje hade lett till en svensk oro om en preventiv tysk aktion mot Sverige.

Vidare läsning: 

Sven-Åke Bengtsson: En svensk tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014) 

Åke Uhlin: Februarikrisen 1942. (Stockholm 1972) 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget. (Semic, Stockholm 2018) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: myter och legender. (Lind & Co förlag, Stockholm 2020) 

Anders Frankson (red): Sverige under andra världskriget: hemliga planer och projekt. (Lind & Co förlag, Stockholm 2022) 

Bo Hugemark (red): Vindkantring 1942 – Politisk kursändring. (Luleå 2002)

Mer om svenska flygvapnet under beredskapen:

En jämförelse mellan J 8 Gladiator och J 26 Mustang

Mer som svenskt fördelningsartilleri under beredskapen:

Artilleri i svenska armén 1939

Mer om svenska kavalleriet under beredskapen:

Svenska kavalleribataljoner under beredskapen

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Tänkt att knäcka Maginotlinjen

Den 124 ton ”Gerät 040”

Den tunga artilleripjäsen Karl-Gerät hann inte bli färdig till fälttåget i Frankrike sommaren 1940. Det var planerat att använda pjäsen mot den franska befästningslinjen, Maginotlinjen. 1935 kom flera vapenkontrakt skrivas under om järnvägskanoner och annat tungt artilleri som Tyskland inte hade fått ha enligt Versailles-fördraget. Adolf Hitler satte igång upprustningen av tyska krigsmakten och han ville ha tungt artilleri för att kunna knäcka Maginotlinjens bunkrar. 

60 cm mörsaren tillsammans ett ammunitionstransportfordon. Chassit på detta kom från stridsvagnen Panzer IV. Foto: waralbum.ru. 

60 cm mörsaren Karl-Gerät, totalt tillverkades sju pjäser. Det officiella namnet var ”Gerät 040”, rakt översatt ”Maskin 040”. Ett täcknamn. En som var involverad i utvecklingen var artillerigeneral Karl Becker, så namnet Karl kom att associeras med pjäsen. Becker var chef för "Heereswaffenamt" från 1938, det kan liknas med Försvarets materielverk, fast enbart för armén. Becker själv fick aldrig se pjäsen i strid då han begick självmord den 8 april 1940. Han led tydlig av depression och Hitler var djupt irriterad över ammunitionsbrist och problem med produktion inför fälttåget mot Frankrike. 

Artillerigeneralen Kar Becker hade lång erfarenhet av tunga kanoner. Under första världskriget förde ha  befäl över ett batteri med 42 cm mörsare. Mer känd som "Tjocka Bertha". Han var chef för "Heereswaffenamt" från mars 1938 fram till sin död. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H27401 / CC-BY-SA 3.0

Premiär sommaren 1941

Eftersom Karl-pjäserna inte var redo för Frankrike så första gången mörsaren användes i strid var vid Brest-Litovsk sommaren 1941. Invasionen vid Sovjetunionen. De sex första färdigställdes under perioden oktober 1940 till juni 1941. Den sista förmodligen under 1942. 

Pjäsernas fick namn: 

Pjäs I: Adam (senare Baldur) 

Pjäs II: Eva (senare Wotan) 

Pjäs III: Odin 

Pjäs IV: Thor 

Pjäs V: Loki 

Pjäs VI: Ziu 

Pjäs VII: Fenrir reservpjäs som fick 54 cm pjäs direkt och togs aldrig i tjänst. 

 Not: Många källor anger att sjunde pjäsen inte fick ett namn, så namnet Fenrir är osäkert. 

Maximalt skjutavstånd var 6.8 km och under 1941 togs ett nytt eldrör fram, 54 cm och skottvidden kunde öka till 10,5 kilometer. Det tog tid att få i ordning på det nya eldröret så det togs i tjänst under 1943. Alla pjäser fick inte det nya eldröret utan pjäs I, IV och V fick det. 

Här ser vi två pjäser med 60 cm pjäsen (L/8,45). Senare kom båda eldrören att användas, styrdes i viss mån av ammunitionstillgången. Foto: waralbum.ru

Varje batteri hade en bandgående pjäs som vägde 124 ton och det användes två typer av motorer, en diesel och bensin. Pjäs I, II, VI och VII hade diesel, medan de övriga bensin. Samma antal hästkrafter, 580 hk. Men det fanns en till skillnad, pjäs I och II hade en chassi med åtta bärhjul medan övriga hade elva bjärhjul. Räckvidd med dieselmotorn var 42 km medan bensinaren klarade 60 km. Hastigheten styrdes med chassikonstruktionen , så pjäs I och II kunde maxa 10 km / h med övriga 6 km /h. 

Här ses vi det nya och längre eldröret 54 cm (L/11,5). På pjäsen står "Thor". Just denna sattes in Warszawa 1944. Foto: Wikipedia Commons

Transport, med järnväg då konstruerades specialvagnar för transporten. Kortare vägsträckor för egen maskin men broar var ett problem. Den tunga vikten innebar att pjäsen var kanske för tung. Det utvecklades special-trailer och pjäsen delades upp på flera laster, chassi respektive eldrör.

Special-konstruerade järnvägsvagnar behövdes. Notera kranarna som håller vagnen upp och på plats. Foto: Waralbum.ru

Ett artilleribatteri hade en personalstyrka på 155 man. Fordonsparken i batteriet bestod av tre ammunitionstransportfordon som baserades på ett chassi från stridsvagnen Panzer IV, 8 personbilar, 18 lastbilar och 6 halvbandsvagnar. Batteriet hade även eget luftvärn, tre stycken 37 mm luftvärnskanoner. Så 35 fordon för en pjäs. 

Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn. Dessa hade 30,5 cm kanoner och det fanns två av dessa torn. Foto: Bundesarchiv, N 1603 Bild-117 / Horst Grund / CC-BY-SA 3.0

Sevastopol på Krim 1942

Tre av dessa tunga pjäser kom att sättas in på Krim vid Sevastopol med 833. tunga artilleribataljonen. Totalt avfyrande mörsarna 197 skott. Granaterna vägde 1,7 ton om det var lätta granaten medan den tunga 2,1 ton. Den högre artilleribefälhavaren för Sevastopol räknade ut att totalt avfyrades 26 281 ton ammunition under slaget. Sedan släppte Luftwaffe 20 529 ton bomber. Så säger vi att i snitt vägde en granat 2 ton så bidrog de med 394 ton av 26 281 ton, alltså 1,5 %. Men det viktiga var inte mängden utan att en fullträff kunde innebära seriösa skador. Fortet Maxim Gorkij I:s ena kanontorn råkade ut för detta och var totalförstört. 

En bild från striderna i Warszawa augusti 1944. Här anges det att en granat från en Karl-pjäs träffar. Fotograf en av de polska soldaterna, Sylwester Braun "Kris". 

Väldigt begränsad fronttjänst

Överhuvudtaget fick pjäserna begränsad användning under kriget, utan de vistades stor del av sin  tid på den stora militärbasen och övningsområdet i Jüterbog. Frågan är om den tid och resurser som avsattes för detta projekt kunde istället använts bättre på andra projekt. 

Den planerade insatsen vid Leningrad ställdes in, däremot vid Warszawa 1944 användes pjäserna och granaterna visade vilket effekt de kunde få vid en fullträff på ett flervåningshus. Rakt igenom alla våningsplan och ner i källarvåning med följd att hela huset raserades. 

Den enda pjäs som finns bevarad, här på bilden står den i Kubinka i Ryssland. Notera "Adam" på mörsaren medan att det är elva bärhjul. Så chassi sägs vara Pjäs VI "Ziu". Foto Alf van Beem

Slutet, USA erövrade två pjäser, II och V, och transportade dem över till USA för test och undersökningar. Båda kom att helt skrotas, inget bevarades för eftervärlden. Samtidigt oklart vad gäller pjäs VII, att de allierade tog den men att den var förstörd eller ur funktion. Röda armén erövrade pjäs VI som har bevarats och finns numera i Ryssland. Dock själva eldröret är från Pjäs I. Röda armén verkar ha erövrat tre I, IV och VI. Slutligen en totalförstördes av tyskarna, pjäs III. 

Här ett annat fotografi från Kubinka som visar pjäsen stående bredvid den supertunga tyska stridsvagnen Maus. Foto: Vladimir Galin. 

Idag byggs inte längre så stora kanoner då det har visat vara väldigt resurskrävande och de är dessutom väldigt känsliga för flygangrepp med tanke på alla smarta bomber som finns idag inom vilket även Hitlertyskland var en pionjär. 

Vidare läsning: 

C.G. Sweeting: Blood and Iron. The German Conquest of Sevastopol. (Dulles, Virginia 2004) 

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978) 

Fritz Hahn: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Läs mer om Luftwaffes markstridsförband i Normandie 1944

Hitlers andra eller tredje armé? – Görings Luftwaffe

Lite om de sju SS-pansardivisioner:

Hur var det med Pantherstridsvagnar och Waffen-SS?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Luftwaffes symbol

Junkers Ju 87 Stuka i krig  

Ett tyskt flygplan blev symbolen för det tyska blixtkriget i Frankrike 1940. Det var störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka. Många tänker nog nästan omedelbart och helt spontant på störtbombplanet Stuka när vi hör eller ser ordet Luftwaffe, vars emblem var en örn med utsträckta vingar hållandes ett hakkors omslutet av en lagerkrans. Steget över till en störtdykande Stuka med bomber är inte långt. 

Det skräckinjagande rykte som omgav störtbombaren Junkers Ju 87 Stuka, grundlades under de två fälttåg som kallades Blitzkrieg, nämligen anfallet mot Polen 1939 och invasionen av Nederländerna, Belgien och Frankrike 1940. Beväpningen på flygplanet var två stycken 7,92 mm kulsprutor monterade i vingarna för eld framåt samt en stycken 7,92 mm kulspruta för akterskytten. Foto: Reddit 

Tyska Luftwaffe hade cirka 5 500 flygplan i maj 1940 och varav 401 var störtbombare Junkers Ju 87 Stuka. Alla var inte insatta i Frankrike, men 360 var. Av dessa 360 kom Wolfram von Richthofen, chefen för tyska VIII. flygkåren, ha 241 under sitt befäl. Richthofens uppgift var att understödja armégrupp A, där pansargrupp Kleist befann sig, i deras anfall genom Ardennerna. Dessutom hade Richthofen 49 Henschel Hs 123, en tidigare modell av störtbombare och som dessutom var ett biplan. Så där det tyska pansaret var koncentrerat som en pansarnäve med syfte att bryta igenom de franska linjerna var också samma område där Luftwaffe hade de flesta av sina störtbombare. Inte konstigt att det upplevdes av motståndarna som att det fanns tätt samarbete mellan de två. 

Här syns tydligt Junkers Ju 87:s klassiska fasta landningsställs. Plats Polen 1939. Flygplanet hade två man i besättning. Normal bomblast var en 250 kg bomb under flygplanskroppen samt fyra lätta 50 kg bomber, två under vardera vinge. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-1987-1210-502 / Hoffmann, Heinrich / CC-BY-SA 3.0

Men det fanns inte sommaren 1940, det är först under 1941 som Luftwaffe börjar ha främre flygförbindelseofficerare i pansarförbanden, (Flivo – Fliegerverbindungsoffzier). Insikten om behovet hade inte landat inför fälttåget i Frankrike 1940. När pansargeneral Heinz Guderian skulle ta sig över floden Meuse med sin kår, visste han att han hade blivit tilldelad flygunderstöd men inte exakt när det skulle anlända. Han skriver in sina memoarer om hur de satt och spanade efter Luftwaffe. Beslutet om flygunderstöd hade tagits kvällen innan. 

Stukaspecialisten

Efter det att Stukas hade bombat fransmännen och deras ställningar så anföll Guderians pansarförband och erövrade brohuvuden och tog sig över floden Meuse. Fransmännen upplevde det hela som väldigt koordinerat, först Stukas och direkt efter dyker pansaret upp. 

Den tyska 7. pansardivisionen under fälttåget 1940. Den tyska pansarnäven knäckte det franska försvaret och fälttåget varade bara sex veckor. 

General Wolfram von Richthofen var brorson till den kände Röde baronen från första världskriget. Den tyska VIII. flygkåren kom att utvecklas till något av Luftwaffes specialister på markunderstöd. Richthofens ytterst kompetenta ledaregenskaper hade säkerställt att störtbombarna under hans befäl opererade som en enhet som kunde leverera noggranna, koncentrerade anfall. En störtbombare skulle i drygt 50 % av fallen kunna placera sin bomblast inom en radie av 25 meter från målet. Det var den tidens precisionsbombning. Nu påverkade givetvis vilket nivå det fientliga luftvärnet befann sig på. Ett Stukaanfall med en division bestående av tolv plan skulle utan problem få direktträffar på ett fientligt fort med tunga bomber. 

Wolfram von Richthofen som befälhavare för "Legion Condor" i spanska inbördeskriget. Han kom att anses vara Luftwaffes främste expert på närunderstöd av markstridskrafter. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J1005-0502-001 / CC-BY-SA 3.0

”Störtbombanfallen med Stuka (Sturtzkampfflugzeug) föregick vanligen på följande vis: när piloten lokaliserat målet genom ett fönster i golvet i cockpit, övergick han från planflykt och gjorde en 180 graders roll, riktade in maskinen mot målet och fällde ut luftbromsarna. Dykvinkeln var 60−90 grader och farten ökade till bortåt 600 km/h. En lampa på höjdmätaren visade när det var dags att släppa bomben. Minimihöjden var cirka 460 meter. En knapptryckning frigjorde huvudbomben, som hängde i en U-formad ställning under buken, den automatiska upptagningsmekanismen gick igång och samtidigt svängde bombställningen framåt och bomben frigjordes. Mekanismen hade utvecklats med tanke på G påkänningarna, som kunde göra piloten medvetslös. Den fällde in luftbromsarna, drog på gasen och ställde om propellern till stigning, varefter piloten efter ett tag tog över.” 

 Ur ”Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten” av John Weal

Det fanns två versioner, en normal Junkers Ju 87B och en version med förbättrad bränslekapacitet och bättre räckvidd Junkers 87R. Fälttåget i Frankrike var en framgång, däremot att använda Stukas i slaget om Storbritannien var ingen succéhistoria. Planet saknade tillräcklig fart och defensivt skydd för att överleva i denna miljö fylld med jaktplan som Spitfires och Hurricanes. 

Junkers Ju 87 R-1 från 1./StG 1 (1. Staffel/Sturzkampfgeschwader 1) i april 1940 under striderna i Norge 1940. Notera extra bränsle under vingarna istället för 50 kg bomber. Foto:Wikipedia Commons

Operation Barbarossa 22 juni 1941 

Sommaren 1941 var det dags för världshistoriens största fälttåg, Tysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under inledningen av operation Barbarossa så koncentrerades Stuka-förbanden i tyska 2. Flygflottan. Den understödde armégrupp Mitt. Denna armégrupp skulle anfalla via Minsk och Smolensk mot Moskva samt den hade två pansargrupper, 2. och 3., till skillnad från de övriga armégrupperna som bara hade en varsin. 

Stukaförband, (Sturzkampfgeschwader= StG) på östfronten den 22 juni 1941 

5. flygflottan (i norr mot Murmansk) 

IV. (St) Gruppe / LG 1 (42 Ju 87 R) bas Kirkenes 

2. flygflottan – befälhavare: fältmarskalk Albert Kesselring (samarbete med armégrupp Mitt) 

II. flygkåren – befälhavare: general Bruno Loerzer 

Stab/ StG 77 ( 3 Ju 87B, 7 Bf 110) bas Biala Podlaska 

I. Gruppe / StG 77 (38 Ju 87B) bas Biala Podlaska 

II. Gruppe/ StG 77 (39 Ju 87B) bas Woskrzenice 

III. Gruppe /StG 77 (35 Ju 87B) bas Woskrzenice 

VIII. flygkåren – befälhavare: general Wolfram von Richthofen 

Stab/ StG 1 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Radczki 

II. Gruppe/ StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

III. Gruppe / StG 1 (39 Ju 87B) bas Radczki 

Stab/StG 2 ( 3 Ju 87B, 6 Bf 110) bas Praschnitz 

I. Gruppe/ StG 2 (35 Ju 87R) bas Praschnitz 

III. Gruppe/ StG 2 (39 Ju 87R) bas Praschnitz 

Not: En Junkers Ju 87B med normal bomblast, en 250 kg bomb och fyra 50-kg bomber hade en räckvidd på 550 km med Junkers 87R kunde med en 250 kg bomb dubbla detta tack vare sin större bränsletank och extratankar. 

Tornet bortsprängt på den tunga sovjetiska stridsvagnen KV-2. Vagnen vägde 52 ton och hade en 15,2 kanon. Störtbombaren kunde träffa exakt. 

Inledningsvis gick det nya blixtkriget lysande för armégrupp Mitt, en stor inringning vid Minsk och en vid Smolensk. Sedan började Stuka-ansamlingen hos armégrupp Mitt att tunnas ut. Leningrad och östersjön tog en del, bland annat fartygsbekämpning men även anfallsriktning Ukraina och Svarta havet tog en del. Så när slutoffensiven mot Moskva inleddes fanns endast Stukageschwader 2 kvar hos armégrupp Mitt. I vilket fall det blev en ny inringning, den tredje, vid Vjazma-Brjansk men den fjärde vid Moskva misslyckades. 

Den tyska offensiven tog stopp i slutet av november 1941. Orsaken till detta var flera, vädret gynnade inte manöverkriget, Röda armén försvarade sig smartare, nya sovjetiska arméer hade anlänt, den tyska logistiken hängde inte med och de tyska pansarförbanden var slitna efter fem månaders fronttjänst utan vila. Som en högre officer i Luftwaffe skrev i sin dagbok i slutet av oktober 1941: 

”Våra djärva förhoppningar har försvunnit under regn och snö. Allt står stilla på de bottenlösa vägarna och medan temperaturen fortsätter att falla, får vi 10 till 15 centimeter snö, följt av ännu mer regn.” 

Ibland gick det riktigt dåligt. Här ett exempel när det inte alls verkar ha fungerat. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1981-149-34A / CC-BY-SA 3.0

Tyska Stukas hade visat sitt värde vad gällde närunderstöd men samtidigt att de kunde vara sårbara för fientlig jakt. Dock Stukabesättningar angav att de såg sovjetiskt luftvärn och markeld som ett större hot än sovjetisk jaktflyg. De kunde hinna med 5-6 uppdrag på en dag, givetvis berodde på avståndet mellan deras flygbas och fronten. Slitaget på flygplanen under operation Barbarossa var högt, cirka 20 % föll bort varje månad medan när det gällde besättningar var det inte lika högt, cirka 7 % varje månad. 

Junkers Ju 87D den vanligaste modellen av Stuka. Den började tillverkas under sensommaren 1941 och nådde produktionstopp under 1943–1944. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J16050 / Karnath / CC-BY-SA 3.0

Kanonfågeln med 37 mm automatkanoner 

I januari 1941 hade det funnits 456 Stukas i tjänst varav 225 förstördes av fienden och ytterligare 141 av andra anledningar under året. Produktionen ersatte förlusterna, då i januari 1942 fanns 440 Stukas i tjänst. Produktionen kom att maxa under åren 1943–1944 med den nya D-modellen, Junkers Ju 87D, över 2 000 maskiner byggdes dessa år. D modellen började produceras sensommaren 1941 och det var också varianten det byggdes flest av. Produktionen av Stukas satte igång 1937 med A-versionen, nästa version B-versionen sattes i produktion hösten 1938. Långdistansversionen R i januari 1940.  

A-versionen: 262 

B-Versionen: 923 

R-versionen: 721 

D-versionen: 3 639 

G-versionen: 208

Kanonfågeln Junkers Ju 87G med två 37 mm automatkanoner. Flygplanet på bilden hade Hans-Ulrich Rudel som flygförare. Mannen som sägs ha förstört över 500 sovjetiska stridsvagnar från luften. Rudel överlevde kriget och anges ha flugit över 2 500 stridsuppdrag. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-655-5976-04 / Grosse / CC-BY-SA 3.0

Stuka kom att fortsätta att tjänstgöra hela kriget. En utveckling som inleddes under 1942 var kanonfågeln Junkers Ju 87G som bestyckad med två 37 mm automatkanoner för bekämpning av stridsvagnar. Ytterst få av dessa, drygt 200, byggdes jämfört med den vanliga D-modellen. Produktionen startade sent 1943 men innan dess hade ett antal D-varianter konverterats under början 1943 till G-modellen.

En annan roll för Stuka blev den tyska versionen av de sovjetiska ”natthäxorna”. Den tyska nattattacken där ”gamla” flygplan bombade Röda armén under dygnets mörka timmar. En anledning att Stuka kom att stannar kvar länge var att det tyska attackflygets nya standardmaskin Focke Wulf Fw 190F från 1943 hade andra bränslekrav. Med andra ord det dröjde med pensioneringen av Ju 87 för att tillgången på flygbränsle för Ju 87 (som hade lägre oktan – 87 oktan) var bättre än tillgången av bränslet för Fw 190 (cirka 100 oktan).

Det tyska attackflyget 1944, Focke-Wulf Fw 190F-8 i Finland sommaren 1944. En del av det tyska flygförbandet Kuhlmey som med sina Stukas och Focke-Wulfs hjälpte till att stoppa den sovjetiska sommaroffensiven i Finland 1944. Foto: SA-Kuva

Vidare läsning: 

 John Weal: Den vinande döden från ovan – Junkers Ju 87 Stuka på östfronten. (Stockholm 2014)

 Richard P. Hallion: Strike from the Sky. The History of Battlefield Air Attack 1911-1945. (Shrewsbury 1989) 

 Alfred Price: Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Lufwaffes rovfågel Junkers Ju 87 över ett brinnande Stalingrad.  Det var en kamp man mot man medan de tyska Stuka planen cirklade som rovfåglar för att plötsligt dyka ned och släppa sina bomber. Foto: Reddit

Här finns en lista över krigshistoriska verk som jag har medverkat i:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Norrlandsbrigad under kalla kriget

Försvaret av övre Norrland

Försvaret av Norrland har varit prioriterat, här har det byggts ut flera försvarslinjer och i början av 1900-talet påbörjades bygget av Bodens fästning, ”Låset i Norr”. Ett viktigt arméförband för försvaret av övre Norrland under kalla kriget var Norrlandsbrigaderna. 

Bilden vi har framför oss när vi hör orden: bandvagn, försvar av Norrland, vinter och vita blixten. Foto: Lasse Sjögren. 

Efter andra världskrigets slut 1945 infördes brigadstruktur fullt ut inom den svenska armén. Normalt bestod brigaden av tre till fyra stridande bataljoner med understödsförband som artilleri, pansarvärn och luftvärn. Brigaderna kunde strida självständigt eller ingå som en del i en fördelning. I början var det i huvudsak infanteribrigader och pansarbrigader som formerades i Sverige. Snart insåg det svenska försvaret att det behövdes brigader med bättre rörlighet under vinterförhållanden än infanteribrigader i försvaret av norra Sverige. Övningen Snöflingan 1958 brukar ibland anges som startskott, man insåg att något måsta hända. Idén om Norrlandsbrigaden föddes. 

Bandvagnar i stor skala 

De fyra första Norrlandsbrigaderna sattes upp 1963 och de hade en personalstyrka på drygt 6 000 man vid mobilisering. Vad skiljde dem från en vanlig infanteribrigad? De hade en förbättrad terräng och översnökapacitet, tack vare att i brigaden ingick 256 stycken bandvagn 202. Det var ingen fortkörare, 39 km/h, men det var en enorm förbättring jämfört infanteribrigaden. Bandvagnen var obepansrad och ett midjestyrt bandgående terrängfordon med mycket god framkomlighet i svår terräng. Den sattes i produktion 1964 och det var Volvo BM som byggde. 

En bandvagn 202 i vinterterräng. Efter sig har fordonet en 20 mm luftvärnsautomatkanon. Bandvagn 202 innebar en revolution var gäller försvaret av över Norrland. Helt andra möjligheter att försvara sig och breddgruppera. Foto: Krigsarkivet. 

De nya förbanden NB 63 hade sina huvudsakliga krigsuppgifter inom övre Norrlands militärområde (MILO ÖN). Norrlandsbrigaden var i grunden en tidigare infanteribrigad som blivit utrustad och organiserad för klimatet och geografin i Norrland. 

Hotet av de sovjetiska pansarförbanden som fanns  i norra Sovjetunionen. I området mellan Murmansk och Leningrad fanns flera mekaniserade förband väl utrustade med stridsvagnar, pansarbandvagnar och pansarterrängbilar. Det var i huvudsak draget artilleri, det var först på 1970-talet som det sovjetiska artilleriet började mekaniseras på allvar. Med tanke hur många förband som fanns så tog det sin tid. Foto: Krigsarkivet

I mitten av 1980-talet ombildades ytterligare en infanteribrigad till norrlandsbrigad, det var en av I 13:s brigader i Falun, Dalabrigaden. Nu blev det fem nya brigader NB 85. För samtidigt under 1980-talet pågick utprovning av en ny organisation för norrlandsbrigaderna vid Norrbottens och Västerbottens regementen (I 19 respektive I 20). 

Utvecklingen hade inte stannat av utan en ny bandvagn 206 infördes. En design från Hägglunds vann. Armén ville ha en ny modernare bandvagn med bland annat högre lastkapacitet och bättre vägegenskaper. Första beställningen lades 1979. Hastigheten ökade till 55 km/h.  

Bandvagnsinfanteri 

Den nya organisation NB 85 innebar ett stort steg framåt genom att över 80 bandvagnar fanns för varje norrlandsskyttebataljon, tidigare drygt 60. Den stora nyheten var dock att de tidigare tre skyttebataljonerna nu utökades till fyra, men med endast tre skyttekompanier vardera, till skillnad från de tidigare fyra. Fler bandvagnar och färre soldater per skyttebataljon gav betydligt bättre rörlighet. Totalt hade brigaden 402 bandvagnar i olika versioner (bv 206). 

Den nya Norrlandsbrigaden 85, NB 85, fick betydligt fler bandvagnar, de nya bv 206, och det skedde en förbättring av pansarvärnsförmåga och dessutom tyngre artilleri. Foto: Lasse Sjögren. 

Pansarvärnet i brigaderna tillfördes pansarvärnsrobot 56 (BILL) i skyttebataljonerna medan brigadens pansarvärn fick pansarvärnsrobot 55 (Tow). Helt annan pansarbekämpningsförmåga och med större stridsavstånd. Sedan fick brigaden nya pansarvärnsfordon beväpnade med en 9 cm pansarvärnspjäs. Åtta stycken pvbv 2062, som byggde på bandvagn 206, per skyttebataljon. Totalt 32 vagnar på brigaden. Sedan fanns stort antal granatgevär och pansarskott. Norrlandsbrigaden 85 utrustades precis som infanteribrigad 77 med ett bandpansarvärnskompani utrustade med 12 nya Infanterikanonvagnen Ikv 91 med 9 cm lågtryckskanon. Luftvärnet bytte bort sina gamla Redeye robot 69 mot nya luftvärnsrobot 70. 

1985 kunde den svenska armén mobilisera 5 var Norrlandsbrigader (NB 85). De hade över 400 bandvagnar bv 206 i olika versioner enligt listorna i respektive brigad. På bilden bandvagnpansarvärnsvagn 2062. Pjäshissen på bvpv 2062 medger att fler platser kan användas som eldställningar och att mindre del av fordon och besättning syns vid eldgivning. Foto: Lasse Sjögren 

En klar förbättring skedde av med artilleribataljonen i Norrlandsbrigaden, de gamla 18 stycken 10,5 cm haubits m/40 med räckvidd 12 km byttes ut mot 12 stycken 15 cm haubits 77 med räckvidd 21 km. Något färre artilleripjäser men de hade längre räckvidd, högre eldhastighet och tyngre spränggranater, så totalt sett blev artillerielden i målet kraftigare samtidigt som den kunde verka över större ytor. Dessutom hade den nya haubitsen egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt i NB 85 med de nya 15,5 cm haubits 77, en bataljon med 12 pjäser i varje brigad. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. 

Nya infanterivapen

Under denna period började svenska försvaret också att införa en ny automatkarbin, Ak 5, samt ett nytt pansarskott 86. Ak 5 hade en kaliber av 5,56 mm, 30 skott i magasinet samt vägde 0,8 kg mindre än Ak 4 som hade kaliber av 7,62 mm och 20 skott i magasinet. Det nya pansarskottet var en klar förbättring av den gamla, pansarskott m/68. Det äldre hade en kaliber av 74 mm och en maximal räckvidd på 250 meter. Pansarskott m/86 hade en kaliber av 84 mm och en maximal räckvidd på 500 meter. Det finns en tumregel som säger att moderna projektiler med riktad sprängverkan penetrerar ett pansar med en tjocklek om 5-7 gånger kalibern.

Övning under 1990-talet. Kalla kriget är över, Snart tar epoken bandvagnsinfanteri med Norrlandsbrigader och bandvagn 206 slut. Foto: Lasse Sjögren. 

Överallt fanns pansarvärn 

Den nya Norrlandsbrigaden (NB 85) var slimmad med högre eldkraft och bättre rörlighet än sin föregångare men fortfarande kvarstår bristen på splitterskyddade fordon då motståndaren har tung eldkraft att tillgå. Överallt fanns pansarvärnsförmåga i brigaden och med rätt placerade minarbeten kunde man sänka motståndarens anfallstempo och förmåga att breddgruppera. Personalstyrkan i brigaden uppgick till 5 700 man.

 Armén i stort

1985 kunde den svenska armén mobilisera 29 brigader varav 5 var Norrlandsbrigader. Sedan den stora andelen av brigader var infanteri, 9 IB 66 och 10 IB 77. General Bengt Gustafsson, som var överbefälhavare 1986 – 1994, har skrivet följande om Norrlandsbrigaderna: ”Särskilt de svenska Norrlandsbrigaderna var väl utrustade och utbildade för strid i den norrländska terrängen.” 

 Lista över Norrlandsbrigaderna 1985 

 Dalabrigaden (I 13) 

 Norrbottensbrigaden (I 19) 

 Lapplandsbrigaden (I 20) 

 Fältjägarbrigaden (I 5) 

 Ångermanlandsbrigaden ( I 21)

Vidare läsning:

Sten Ekman: Försvaret av Norrland under kalla kriget. Krigsförbanden och befästningarna. (Stockholm 2020)

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

Den stora armén

Hur stor var den stora armén?

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Khe Sanh 1968 – 77 dagar belägring

Öppna väg till Khe Sanh

Vietnamkriget. 1968 var ett år då allt ändrades. Tet-offensiven inleddes, där nordvietnamesiska styrkor tillsammans med Vietcong slog till med en massiv invasion av Sydvietnam. Städerna Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Hela USA blev chockad.

På väg fram mot den inringade basen Khe Sanh. USA satte in M48-stridsvagnar i Vietnamkriget. Totalt sägs drygt 600 M48-vagnar blivit insatta i Vietnam, både armén och marinkåren hade dem. Foto: NARA

Men strax innan Tet-offensiven inleddes att nordvietnamesiska styrkor inlett ett anfall mot den amerikanska marinkårsbasen vid Khe Sanh i Sydvietnams nordvästra hörn. Marinkåren hade identifierat flera nordvietnamesiska divisioner (NVA) och givetvis hade det amerikanska överkommandot förstärkt basen. Förutom flera marinkårsbataljoner kom en sydvietnamesisk ARVN-ranger bataljon att bli en del av försvaret av Khe Sanh, styrkan på  basen växte till över 6 000 man. Amerikanska marinkårsoldater är egentligen tränade för att landstiga och anfalla, inte försvara en bas mitt i djungeln.

Karta över området. Basen vid Khe Sanh blev inringad och USA bestämde sig för att öppna väg in frå Ca Luc, avstånd cirka 16 km. Notera att nere i vänstra hörnet Lang Vei, där låg en specialförbandsbas som nordvietnamesiska styrkor erövrade. Sedan basen Rockpile norr om Ca Lu, i detta område fanns tungt artilleri för understöd av operationen. Illustration: US Marine Corps. 

Dien Bien Phu igen? 

Snart började liknelser med Dien Bien Phu att komma, att detta var ett nytt Dien Bien Phu. Basen Khe Sanh skärmades av från omvärlden genom att NVA-styrkor skar av riksväg 9 och behöll kontroll över denna. Däremot var det svårare att hindra lufttransporter. Men det skedde inget större stormningsförsök av basen utan en belägring inleddes. 

Karta över förbanden i området: Illustration: US Marine Corps

Sedan bröt plötsligt Tet-offensiven ut och det amerikanska överkommandot valde avvakta med att bryta in till Khe Sanh från Ca Lu och öppna upp riksväg 9 utan skickade in underhåll med flyg och helikoptrar. 

En Lockheed C-130 Hercules levererar underhåll till Khe Sanh-basen. Planen behövde inte landa på flygfältet utan de släppte bara av lasten, in och ut snabbt och effektivt. Ibland krävdes det att de landade, flyga ut sårade. Då var det snabba puckar som gällde, i stort ner landa och vända och upp. Inte bli stillastående mål för fienden. Foto: US Air Force

Tet-offensiven, senare kallad den första fasen, ebbade ur och styrkor drogs samman för operation Pegasus med syfte att slå sig fram till marinkåren i Khe Sanh från Ca Lu, som inför operationen fick ny landningsbana. General John J. Tolson, befälhavare för 1. kavalleridivisionen (luftburen), fick order att leda operationen. Förutom sin egen division hade han tre marinkårsbataljoner och tre ARVN luftburna bataljoner under sitt befäl. Totalt 15 stridande bataljoner varav tre tunga (marinkåren). En styrka på cirka 20 000 man med understöd av 102 fältpjäser artilleri. Givetvis mängder av stridsflygplan och helikoptrar. Operationen startade den 1 april 1968.

En av de M107 tunga 17,5 cm haubitsarna i understöd av operation Pegasus. De hade en max räckvidd på 32 km och de sägs att totalt fanns det sex pjäser på plats. Det fanns även ännu tyngre M110 20,3 haubitsar men deras max räckvidd låg på 25 km. Foto: US Army

Stormningar från luften

Det luftburna kavalleriet och ARVN:s luftburna brigad genomförde regelrätta stormningar från luften och tog nyckelterräng på djupet medan marinkåristerna öppnade och rensade vägen med understöd av ingenjörförbanden. Här användes främst två helikoptertyper, den lättare UH-1 Huey och den tyngre CH-47 Chinook som kunde lyfta en 10,5 cm haubits som hängande last, för helikoptertransporter. Varje UH-1 Huey hade dörrskyttar med M60 kulsprutor och här drogs liknelse med diligenser i vilda västern som hade en andra man med hagelgevär som skydd mot indianer och banditer. 

Kavalleriet kommer till undsättning. Hästen hade ersatts av helikopter, UH-1 Huey. Förbanden var mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. De kunde snabbt sättas in på djupet och ta viktig terräng. Foto: US Army

Luftlandsättningen med helikopter gjorde att förbanden snabbt kunde urlasta eller ilasta trupp på nästan alla platser i hela operationsområdet. I och med den taktiken blev de amerikanska förbanden mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. Plötsligt fanns de i NVA-förbandens bakre område och på djupet på deras gruppering och skar av deras förbindelser. Det var inte alltid det lättaste som löjtnant Joseph Abodeely, plutonchef i 2 bataljonen ur 7. kavalleriregementet, fick uppleva i deras landningszon efter mörkrets inbrott.

    ”Vid ett tillfälle kontrollerade jag tillsammans med plutonsergeanten vår del av de yttre försvarsverken när vi hörde det utmärkande ljudet av hur slutstycket drogs bakåt i en AK-47. Jag skrek, ”skydd!” Vi träffade marken samtidigt som automateld började vina bland löven ovan oss. ”

En egen M60-kulspruta öppnade intensiv eld rakt ut i bushen och det tystnade snart eventuell fiendeeld. Det luftburna kavalleriet hade inte bara understöd av sina attackhelikoptrar utan också attackflyg.

Dramat vid Khe Sanh visades även med hjälp av modell för president Lyndon B. Johnson i Washington D.C. Mannen som pekar är Walt Rostow, nationell säkerhetsrådgivare. Foto National Archives 192584 /Wikipedia Commons. 

Dessutom slutade inte ”närunderstödet” från de tunga bombflygplanen B52-orna under operationen. Under de två första dagarna av operation Pegasus kom 44 B-52 att sättas in i att bomba NVA-grupperingar. En formation om tre bombflygplan täckte ett en kilometer brett och två kilometer långt område med bomber.

Kavalleristerna utan sina helikoptrar. På väg framåt mot Khe Sanh-basen under operation Pegasus. Foto: US Army. 

Först eller sist

Löjtnant Abodeely, som varit i Vietnam sedan januari 1968, fick också klart för sig den hårda vägen vad luftburen infanterist innebar tre dagar senare. Hans kompani var inte längre längst fram och de främre två kompanierna fick stridskontakt. Då kom en direkt order till hans kompani att bege sig till vägen för helikoptertransport med Hueys och de flögs förbi de främre kompanierna ännu längre fram för att ta och rensa terräng, igen var hans mannar längst fram.

Plötsligt kom transporten och då bär det iväg framåt. Från att ha varit längst bak kunde man helt plötsligt bli längst fram istället. Foto: US Army. 

Nästa dag lyftes de tre ARVN-luftburna bataljoner in till positioner öster om Khe Sanh för att blockera NVA-styrkors flyktvägar mot gränsen till Laos. ARVN:s 3. luftburna bataljon kom dagen därpå att komma under ett intensivt anfall, fyra timmar varade striden innan NVA drog sig ur. Abodeelys eget förband kom att flygas in en position närmare Khe Sanh där de tog kontroll över övergivna bunkrar som hade tillhört NVA. Abodeely fann ett gammal franskt bygelhorn som han fäste paracord som tofs. Han hittade också en AK-47 med ammo som han plockade med sig.

Ett flygfoto över basen. Här syns flygfältet och marinsoldaternas bas. Foto: US Air Force

Äntligen kontakt

Den 8 april fick det luftburna kavalleriet markkontakt med de inringade vid Khe Sanh och tätpluton var ingen annan än Abodeely som i klassisk kavalleritradition blåste anfall i bygelhornet strax innan hans förband ryckte fram genom terrängen mot de yttre försvarsverken vid Khe Sanh. Belägringen var bruten även om marinkåristerna ansåg sig inte varit belägrade. Det hade hela tiden funnits en luftbro som fungerat.

En bild inifrån basen och explosionerna i bakgrunden kommer från flygunderstöd i form av F-100 Super Sabre. USA satte in hela tiden stridsflyg för understödja försvaret av basen. Foto: Michael Braukus Collection 

Två dagar senare togs specialstyrkornas bas vid Lang Vei tillbaka, den hade förlorats under belägringen. Dagen därpå den 11 april förklarade ingenjörförbanden att riksväg 9 var redo för trafik igen. Ingenjörförbanden reparerat 14 km väg, ersätts 9 viktiga broar och byggt 17 förbipassager. Officiellt förklarades operation Pegasus som avslutad den 15 april. Ammunitionsmängden som hade förbrukats var enorm, över 100 000 ton av bomber och cirka 150 000 artillerigranater.  

En lugn stund inne på basen Khe Sanh. Två marinkårssoldater gör vapenvård på lätta 6 cm granatkastare. Foto: US Marine Corps

Vidare läsning:

Gordon L. Rottman & Randy E.M. Foster: Vietnamkriget 1954– 1975: Belägringen av Khe Sanh. (Stockholm 2012)

Marco Smedberg: Vietnamkrigen 1880–1980. (Lund 2008)

Gordon L. Rottman & Ronald B. Frankum, Jonathan Bernstein: Vietnamkriget 1954– 1975: Det flygande kavalleriet. (Stockholm 2012)

Strider längs floden Mekong

USA:s satsning på flodkrigföring i Vietnam

Pansaroffensiv i Europa 

Historien om Fulda Gap

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html