1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det medeltida hovet Tredje riket

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge

Flygvapenchefen Hermann Göring tyckte var tråkigt med bara flygplan och luftvärn så det tyska flygvapnet såg till att skaffa sig stridsvagnar, artilleri, granatkastare och diverse fartyg. Bra att ha tyckte chefen för flygvapnet. 

En av pansardivision Hermann Görings största segrar var slaget vid Bautzen 1945 mot bland annat polska 2. armén som var del av Röda armén. Soldater ur pansardivisionen går runt och inspekterar slagfältet och i bakgrunden står en tung polsk stormkanonvagn ISU-152 utslagen. Foto: Reddit

En annan annorlunda person i Hitlers hov var den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge. Han var tidigt medlem i det tyska nationalsocialistiska partiet, partinummer 42, och vän med Hitler. Att bara dela ut post, nja inte roligt. Det måste finnas mer. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge, civila kläder, tillsammans med höga representanter från Luftwaffe, bland annat fältmarskalk Erhard Milch (nummer 1 från vänster) och general Friedrich Christainsen (till höger om Ohnesorge). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-C08786 / Zoll / CC-BY-SA 3.0

Inte bara dela ut post

Ohnesorge var väldigt fascinerad av ny teknik som kameror, radar och atomfysik. Han hade ett stort intresse av överföring av bildsignaler via tråd och radio, vilket gjorde att Ohnesorge var djupt involverad i utvecklingen av tv-utrustningen för den nya sjömålsroboten Henschel Hs 293. Utmärkt för flygvapnet kanske men inte för tyska Posten. 

En tysk medeltung bombare Heinkel H 111H släpper iväg en sjömålsroboten Henschel Hs 293. Bomben styrdes av bombfällare via radio och behövde ha målet i sikte. De allierade tog fram störsändare för att störa ut signalen. Versionen med tv-utrustning passerade aldrig prototypstadiet. Foto: Reddit

Hela 50 olika fackområden

Ohnesorge kom att omvandla det slottsliknande Hakeburg, sydväst om Berlin, till en forskningsanstalt för tyska Riksposten. Här arbetades det främst med högfrekvensteknik, radar, tv-utrustning för robotar, atomfysik, infrarödsikten med mera. Totalt tillhörde 50 fackområden deras forskning och antalet medarbetare var cirka 1 200. Ohnesorge kom även ha privatbostad på Hakeburg. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge i sin uniform på ett stort partimöte i Nürnberg 1938. Bredvid honom står tyska marinens befälhavare Erich Raeder. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Mest känd var von Braun

Den tyska posten var som sagt inte den enda som höll på i det medeltida hovet i Tredje riket. Det tyska flygvapnet tog fram den första generationens kryssningsrobot medan den tyska armén utvecklade en ballistisk medeldistansrobot som senare skulle ligga det grund för det amerikanska rymdprogrammet. De ledande personerna bakom Hitlers nya vapen var många. Den som har blivit mest känd för omvärlden är givetvis Wernher von Braun, mannen bakom det tyska raketprogrammet och senare mycket delaktig i den amerikanska rymdsatsningen. När de allierade började gå igenom vad som fanns i Hitlers vapenarsenal vid krigsslutet blev de förbluffade över alla projekt som var på gång och hur långt den tyska forskningen hade framskridit på vissa områden. 

Den tyska armén satsade stort på att utveckla en slags ballistisk medeldistansrobot vid Peenemünde i norra Tyskland. Det kan ses som det moderna lufthotets vagga. Granne med arméns utvecklingsavdelning vid Pennemünde låg även flygvapnets där den första generationens kryssningsrobot togs fram. Foto: Wikipedia Commons

En mörk baksida

Till exempel nya vapen för flygplan och bekämpningen av dem hade tagits fram som smarta bomber, jaktraketer, sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar med mera utvecklades och en del hann sattas in operativt. Men det är lätt att bländas av tekniken och idéerna som fanns men det ska inte glömmas bort att många av vapensystem hade en ovanlig mörk baksida. Arbetskraften som byggde dem och deras anläggningar var på olika sätt tvångskommenderade som slavarbetare. Många av dem dog. 

En bild på en del av det övergivna Neue Hakeburg i Kleinmachnow efter kalla krigets slut. Orten ligger mellan centrala Berlin och Potsdam. Foto: A.Savin

Epilog

Efter kriget blev Ohnesorge dömd men straffet verkställdes inte. Ohnesorge föddes 1872 i Gräfenhainichen som ligger norr om Leipzig. Efter kriget finns inte mycket dokumenterat om vad han gjord men han levde fram till 1962. Han bodde i München, Västtyskland, den sista tiden av sitt liv.

Han har också skrivit några böcker som givetvis blev bannlysta i Östtyskland (DDR). Hakeburgområdet blev en slags högre partiskola i DDR och efter murens fall fanns olika idéer men till slut verkar det har blivit lyxbostäder. Tänk om svenska posten hade varit med att utveckla Robot 04 och flygvapnet skaffat Stridsvagn S. 

Vidare läsning:

Groehler, Olaf : Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Hahn, Fritz: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Price,  Alfred : Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Skånska kriget

Blodbadet vid Lund 1676 

Livregementets mannar var beslutsamma i sitt agerande under slaget vid Lund, och framryckningen fortsattes genom det danska kulregnet tills det gavs order om eld. Efter en dräpande svensk svarssalva på betydligt kortare avstånd ökades tempot de sista meterna och kavalleriet brakade med blanka vapen under regementschefen Nils Bielkes ledning in i den danska linjen. Bielke skrev efteråt att ”vi alla kullkastade, så väl den första som den andra linjen av fienden att de råkade i stor konfusion”. 

Kavalleristen Nils Bielke senare i karriären. Han utmärkte sig inte bara på slagfält i Sverige utan också i det Stora turkiska kriget. Svensk fältmarskalk 1690. Illustration: Klöcker Ehrenstrahl, David, Skoklosters slott/SHM 

Det brukar anges att slaget var ett av de blodigaste slagen i världshistorien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater som befann sig på slagfältet. 

Måndagen den 4 december

Det var den 4 december 1676 som en dansk armé på 13 000 man drabbade samman med svensk armé på 8 000 man strax norr om Lund. För att få lite perspektiv på hela så hade Lund vid denna tid cirka 1 500 invånare, vilket kan jämföras med dagens drygt 91 000. Den danska armén var mer balanserad, 50 % bestod av infanteri och 50% kavalleri, enligt tidsperiodens sätt att genomföra fältslag. Den danska armén hade organiserat sina linjer efter i de rådande principerna, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, var kavalleri. Den svenska armén försökte men då man hade så få infanterister, endast 25 % av styrkan, så fylldes center även upp med kavalleri. Svenska styrkorna led även en annan brist, få artilleripjäser. Danskarna hade ett övertag på nästan fem till ett. 

Gammaldags taktik hos danskarna

Hade svenska sidan någon fördel? Jo, kavalleriet. Visserligen var man jämnstarka men danska kavalleriet stred fortfarande med karakollering i tre led linje. Första linjen red något framåt, avfyrade sina pistoler på måttligt avstånd, vände till höger och vänster för att ge plats till andra ledet. När dessa avgett sin salva var det dags för tredje ledet. Första ledets ryttare, som befann sig längst bak, hade då laddat om sina hjullåspistoler och var klara att påbörja en ny cykel. På så vis upprätthöll man en konstant eldgivning mot fienden, men det var inte längre särskilt effektivt i en stridsmiljö som blivit allt rörligare. 

Konstnären Johann Philip Lemke (1631-1711) har i denna målning illustrerat hur en kavalleristrid kunde se ut på 1600-talet. Hans tolkning. 

Rakt in med full kraft

Gustav II Adolf hade insett att denna taktik inte var speciellt bra utan ansåg den tämligen verkningslös. Den brutala svenska kavalleridoktrinen med anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led kom som en mycket obehaglig överraskning för danskarna. Danska kavalleriregementscheferna kunde konstatera att svenskarna tog ut en kraftig tribut med sina anfall och att de danska ryttarleden decimerades å det bedrövligaste.  

Den svenska linjen återställdes och man var i detta skede i full besittning av galgbacken. När ryttarskvadronerna hittat sin inbördes ordning gick man framåt igen, och den fortfarande numerärt överlägsna danska vänsterflygeln kom dem till mötes.

”Kontinuerlig a la Charge med pistoler och mer med värjor”, som Bielke sedermera beskrev det.

Överste Nils Bielke var chef för Livregementet till häst som hade bildats 1667 och när danska armén landsteg i Skåne sommaren 1676 bestod regementet av drygt 1 000 soldater. Nu lyckades den svenska kungen Karl XI inte speciellt väl i sin kampanj att slänga ut danskarna ur Skåne utan det var egentligen bara Malmö som höll ut. Den danska kungen Kristian V tyckte att i september 1676 att det var dags för vinteruppehåll då underhållsläget och vädret blev att kärvare. 

Karl XI under slaget vid Lund målat av Johann Philip Lemke (1631-1711). 

"Vi måste slåss"

På andra sidan kullen stod svenskarna och den unge Karl XI insåg att dra sig ur till vinterläger i Småland innebar att Skåne lämnades åt danskarna och frågan var om Malmö skulle hålla ut. Detta då den svenska flottan hade misslyckats kapitalt så danskarna hade kontroll över sjövägarna. Kungen bestämde sig att söka ett avgörande fältslag, då får antingen bära eller brista. Han visste att om han förlorar kommer det kunna kosta honom hans krona. 

Den danska armén verkade ha bättre vinterkvarter än svenskarna men trots det upplevde misär. Dock det var ingenting jämfört med hur det var på svenska sidan, sjukdomar, svält och kyla härjade bland svenskarna som sökte skydd för vädret i fuktiga jordkulor och primitiva riskojor och hyddor. Kungen insåg att snart har han ingen armé kvar. Han hade haft 15 000 i början av sommaren och nu återstod 8 000 man. Rapporter sa att hundratal dör varje dag på grund av de eländiga förhållandena. Det var dags för handling. 

En dansk fana erövrad vid Lund 1676. Armémuseum skriver: Fanan har tillhört det Nordjyska regementets andra utskrivning under Överste Barth Bülow, 8:e kompaniet.. Foto: Armémuseum

Än idag uppmärksammas insatserna denna dag

Regementschef Nils Bielke kunde mönstra 500 stridsdugliga ryttare i livregementet denna måndagsmorgon den 4 december 1676. Vid dagens slut var det många tomma sadlar men Bielke och livregementet hade utmärkt sig. Så än idag högtidshålls årsdagen, 4 december av slaget vid Lund, varje år hos Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg . En svensk seger vid dagens slut men den avslutande inte kriget. Det blev inte det avgörande slaget som Karl XI hoppades. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Lund 1676 (Stockholm 2019) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige i krig med Brandenburg:

Slaget vid Fehrbellin 1675

Skånska kriget 1677:

Slaget vid Landskrona 1677

Sverige och pansarbilar

Pansarbilsanskaffningen var inte stor

Ett antal försöksmodeller togs fram under mellankrigstiden. Vi testade oss fram men försvarsbeslutet 1925 satte ramen för försvaret under många år, inga större satsningar. Förutom kanske flygvapnet. Det bildades 1926 och här kom en del resurser att användas i syfte att bygga upp det, vi köpte jaktplan och bombplan från bland annat Storbritannien och Tyskland. 

De svenska försöken på 1920-talet med pansarbil fm/25 (två) och fm/26 (en). De byggdes på Tidaholms bruk genom att bygga om lastbilar. 

Anskaffningen av pansarbilar och även stridsvagnar gick på sparlåga. Landsverk gjorde sig ändock ett namn och lyckades exportera stridsvagnar, pansarbilar och luftvärnskanonvagnar. 

Det var först i samband med Pansarbil m/31 (32 st) som det tog fart i Sverige med lite större antal och därefter med Pansarbil m/39 (15 st) och m/40 (30 st) som också senare beställdes för svenska försvaret. På grund av exportstoppet av krigsmateriel i samband med andra världskriget kom fem pansarbilar av modell L-180 som skulle till Irland att beslagtas och de fick beteckningen pansarbil m/41. 

Vår första pansarbil som tillverkades i ett "större" antal. Helt enkelt ombyggda lastbilar, ett slags dåtidens "Technicals". Foto: Krigsarkivet. 

Våra ”Technicals”

Pansarbil m/31 som togs fram 1931 var egentligen en ombyggd lastbil och inget annat. Vi kan säga 1930-talets ”Technicals”. Inledningsvis var de organiserade i plutoner om tre, där en av bilarna var "kanonbil" och de två andra "kulsprutebil". För att spara pengar blev kanonen en 37 mm marinkanon m/98B i fast konlavett. Medan den andra versionen hade en 6,5 mm kulspruta m/14-29 i luftvärnsstativ. Sedan hade båda en 6,5 mm kulspruta m/14-29 på passagerarplatsen. Det skedde uppgraderingar till 8 mm kulspruta m/36. 

En pansarbilsskvadron på marsch någonstans i Sverige. Tre pansarbilar fanns i skvadronen. Foto: Krigsarkivet

De fanns bland annat i våra pansarbilskvadroner. Dessa förband bestod av en skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. En pansarbilskvadron per kavalleribataljon. 

Den nya standardbeväpningen som infördes 1942 på pansarbil m/31. En Bofors 20 mm automatkanon m/40B tillsammans med en 8 mm kulspruta m/36. Sedan fanns fortfarande en kulspruta på passagerarplatsen. Foto: Krigsarkivet

I början av 1942 fick Pansarbil m/31 en ny universell beväpning i form av en ändamålsbyggd pansarbilslavett (pblav) på flaket. Denna hade en Bofors 20 mm automatkanon m/40B och en 8 mm kulspruta m/36. Pansarbil m/31 fick förmågan att bekämpa lågflygande flygplan och lättbepansrade fordon. 

Pansarbil m/39 har täten. Pansarbil m/39 och m/40 är kopior i stort sett. Öppnar vi och kollar på motorn och ser vi en motor från Scania-Vabis är det m/39 medan en Volvomotor är en m/40. Foto: Krigsarkivet

Vi tog danskens pansar 

Pansarbil m/39 är en fyrhjulsdriven pansarbil som Landsverk utvecklade för danska armén. Tre hade levererats till Danmark 1938 och kriget kom så Sverige beslagtog nästa leverans av femton pansarbilar. De fick istället göra tjänst i svenska försvaret. 

Besättningen bestod av sex man, en förare och en skytt för kulsprutan längst fram i chassit, två liknande positioner längst bak, och två mans besättning i tornet med en 20 mm automatkanon och en lätt kulspruta. Pansarbilen kunde framföras lika fort framåt som bakåt. Pansarbil m/40 är i stort samma fordon fast den har en Volvomotor istället för en Scania-Vabis. 

Vad är fram och bak? Pansarbil m/39 och m/40 hade en förare både bak och fram så stötte de på motstånd längs vägen gick urdragningen lika fort som framryckningen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Även Irland drabbades 

Landsverk hade också tagit fram på 1930-talet en pansarbil med tre axlar. Tre versioner (L 180, L-181, L-182) fanns beroende på chassis men i stort sett samma design. Angående beväpning i tornet förekom en del variationer. Produktionsserien var inte lång, totalt 49 fordon där alla köpare var utländska. Nederländerna var storkunden, 26 beställda. Sverige kom att skaffa fem av dessa genom att beslagta Irlands sista leverans av fem fordon. Det blev Pansarbil m/41. Vi satte på samma torn som fanns på pansarbil m/40.

Irland beställde men vi tog i tjänst, pansarbil m/41. Endast fem fordon. Foto: www.ointres.se

Efter detta så kom den svenska produktionen av pansarbilar att upphöra. Så 82 pansarbilar fanns i tjänst när pansarbilarna flyttade från kavalleriet till pansartrupperna. Att bygga pansarbilar blev aldrig Sveriges grej. De blev ovanliga fåglar i vår arsenal. 

De försvann

Under kalla kriget kom pansarbilar långsamt men säkert tas ur tjänst och att lysa med sin frånvaro i det svenska försvaret. Även pansarterrängbilar kom aldrig riktigt bli accepterade även om vi var tidiga ute på detta område med terrängbil m/42 KP eller det mera vardagliga KP-bilen. 

Vi visade framfötterna med terrängbil m/42 KP men tappade sedan bollen, Idag köper vi från Finland. Foto: Krigsarkivet. 

De första KP-bilarna levererades 1944 och var Sveriges första riktiga pansarskyttefordon. Ungefär 500 tillverkades av Scania och Volvo. En del av dessa var  länge i tjänst även om det hela tiden stadigt minskade genom åren, de sista försvann tydligen så sent som 2004.

Men det blev ingen fortsättning gällande nyproduktion utan vi satsade istället på pansarbandvagnar. Det var tydligen antingen eller och inte både och som hos sovjetiska armén, BTR-60 och BMP-1. Vi med våra långa avstånd borde ha haft en förkärlek till bepansrade hjulfordon under kalla kriget men så blev det inte. De stora producenterna av pansarbilar under kalla kriget blev Frankrike och Brasilien.  

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Lindström, Rickard O.& Carl-Gustaf Svantesson: Svenskt pansar. 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. (Stockholm 2009)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Känns historien igen?

En invasion av ett grannland

Den 25 december 1979 rullande stridsvagnar och pansarbandvagnar från sovjetiska 40. armén över gränsen till Afghanistan och senare samma dag började tunga sovjetiska transportplan Iljusjin Il-76, fullastade med sovjetiska fallskärmssoldater, att landa i Kabul. 

Sovjetiska luftburna soldater i Kabul sittande på sin pansarbandvagn BMD-1. Foto: US Department of Defense. 

De togs emot med öppna armar av Afghanistans regering i deras kamp mot rebeller, men i skuggorna av detta smög något annat in. Det var en modern version av den trojanska hästen som kom till Afghanistan. Sedan genomfördes den sovjetiska kuppen den 27 december 1979 och Afghanistan fick ny ledare. 

Vi kommer, de springer!

Hökarna i politbyrån hade trott att det skulle vara en lätt match, till exempel lär försvarsminister Dmitrij Ustinov ha sagt att: ”Våra trupper behöver bara visa sig i Afghanistan så kommer en del rebeller släppa sina vapen medan andra kommer fly”. De trodde att sovjetiska 40. armén med sina divisioner bara behövde vara där några månader och sedan åka hem. Nu visades det sig vara helt fel. 

De sovjetiska mekaniserade förbanden hade stora problem. Gerillan i Afghanistan genomförde hela tiden bakhåll och eldöverfall, inga regelrätta fältslag. Den enda stridsvagnstyp som sovjetiska förband hade i kriget i Afghanistan var den medeltunga T-62:an. Foto: RIA Novosti. 

Läget var detta när kuppen genomfördes och Afghanistan fick en ny ledare. Av landets 27 provinser 1979 förekom stridigheter i 16 av dem. Ungefär 70 till 80 procent av Afghanistans territorium var inte under centralmaktens kontroll. 

Inte ett krig utan internationell tjänst

I början fick insatsen i Afghanistan inte kallas för krig i Sovjetunionen, och sovjetisk press skrev knappt om den under de första åren. Det var som den inte existerade. Kriget framställdes som en internationell tjänst och som del av vänskapsbanden mellan Sovjetunionen och Afghanistan. Eftersom allt fler veteraner, ”Afghanisti”, syntes i Sovjetunionen kom kriget att bli mer verkligt i hemlandet. 

Det sovjetiska flygvapnets tuffaste motståndare i kriget i Afghanistan var bärbara luftvärnsrobotar, FIM-92 Stinger, som gerillan fick från USA. Foto: Wikipedia Commons

Den sovjetiska armén tappade dessutom i status. Den hade setts som oövervinnlig – segern i andra världskriget hade skapat en mytisk aura. Detta ändrades gradvis medan striderna bara fortsatte och nya soldaterna kallades in för tjänstgöring i Afghanistan. Ingen seger verkade vara i antågande, utan kriget bara rullade på år efter år. Zinkkistor med döda soldater kom att i allt större antal att skickas hem till Sovjetunionen. Samtidigt kom rapporter om korruption, stölder och plundring bland de sovjetiska styrkorna. 

De sovjetiska förbanden råkade till stor del ut för eldöverfall och bakhåll av sina konvojer än regelrätta slag. De sovjetiska styrkorna hade begränsad kontroll, främst i städerna fanns kontrollen. Foto: Reddit

Nya makthavare i Moskva

Sovjetunionen fick nya ledare, Michael Gorbatjov som landets ledare från 1985 och ny utrikesminister Eduard Sjevardnadze. De ärvde ett krig i Afghanistan som inte ledde någonstans. De såg kriget som en stor börda då det drog stora resurser som påverkade hela samhället i stort negativt. Det sägs att sovjetiska armén hade kontroll över drygt 20 % av landet, främst tätbebyggda område, ergo städer. Men landsbygden var inte hälsosam att besöka för sovjetiska soldater. Kriget varade fram till 15 februari 1989. Notera att idag efter snart fyra års krig i Ukraina har man också kontroll över cirka 20 %, det går alltså inget vidare. 

En förstörd afghansk by efter sovjetiska bombardemang. Rapporter pekar på att nästan hälften av Afghanistans byar blev sönderbombande under kriget. Allt i landet kunde bli utsatt för sovjetisk eld – städer, byar, vårdinrättningar, skolor, broar, fabriker och fruktträdgårdar – ifall man ansåg att gerillan fanns där. Känns historien igen? Foto; Wikipedia Commons

Föga anade hökarna inom den sovjetiska politbyrån 1979 att kriget i Afghanistan skulle vara en katalysator för det sovjetiska imperiets undergång. Garanten för imperiet, den sovjetiska krigsmakten klarade inte ens av afghanska ”bönder”. Respekten för Moskva eroderades i östra Europa. Samtidigt som den sovjetiska ekonomin belastades hårt av kriget. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Stockholm 2023)

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups (Stockholm 2024)

Martin Kragh: Rysslands historia: från Alexander II till Vladimir Putin (Stockholm 2014)

Sovjetunionens militära allians:

Kommer du ihåg Warszawapakten?

Stalins bygge höll till 1991: 

Korthuset som krackelerade

Den ryska invasionen som blev ett fiasko

Invasionen av Ostpreussen 1914

M4 Sherman i Röda armén

De kom sent 

De första amerikanska Sherman stridsvagnarna levererades 1942 till Sovjetunionen, 36 vagnar men sedan ökade det till 469 vagnar under 1943. Nytt rekord slogs 1944 hela 2 345 vagnar medan 1945 minskade det då kriget i Europa tog slut i maj 1945, endast 814 vagnar. Totalt 3 664 vagnar anlände. Ytterligare 438 skickades men de förlorades på vägen. Med andra de stora leveranserna kom under andra världskrigets slutfas. 

Sovjetiska pansarsoldater från 1. baltiska fronten hösten 1944 tar en paus. I bakgrunden står deras amerikanska stridsvagn M4 Sherman. Foto: Reddit

M4 Sherman tillverkades med flera olika motoralternativ beroende vem tillverkare var. Röda armén ville inte ha motorer som krävde bensin eller högoktanigt flygbränsle utan diesel. Så M4A2, med följande motor: General Motors Twin G-41 motor (diesel), blev modellen som skickades till Sovjetunionen. Chassi var svetsat. Ungefär 50 % av de vagnar som skickades hade 7,5 cm kanon L/40 och dessa anlände först. Sedan tog 7,6 cm kanon L/52 över. Dock de dessa börja anlända först under hösten 1944. 

Slutstriden i Berlin 1945, en medeltung M4 Sherman står bredvid den tunga sovjetiska stridsvagnen IS-2 som har en 12,2 cm kanon. Foto: Reddit

Pansarslaget vid Kursk 

Vid slaget vid Kursk sommaren 1943 fanns det bara ett sovjetiskt förband med Shermans, 229. stridsvagnsregementet, på plats . De hade tillgång till 38 M4A2 Sherman och tillhörde sovjetiska 48. armén på den norra sida av bågen. Med tanke på att Röda armén hade drygt 5 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar redo för den initiala fasen av slaget så var de en raritet i deras arsenal. Den kom inte att strida speciellt mycket under försvarsfasen av slaget då det tyska anfallet i norr slogs i huvudsak ut mot deras grannarmé, den sovjetiska 13. armén. 

Under 1943 kom väldigt få vagnar att komma till fronten, det talas om bara 122 vagnar, men de användas i strid och en positiv utvärdering skrevs i oktober 1943: Jämfört med T 34:an är M4 Sherman lättare att använda och bättre driftsäkerhet under längre marscher. Detta då motorerna inte kräver samma nivå av omvårdnad. Stridsvagnarna fungerar väl i strid. 

M4A2 Sherman med 7,6 cm kanoner i Wien 1945. De tillhör 9. gardes mekaniserade kåren. Foto: Jevgenij Chaldej

Mekaniserade kårer får Shermans 

M4 Sherman ansåg alltså mer tillförlitlig än den sovjetiska T-34:an. Generellt sett byggda med bättre kvalitet. Just detta påverkade val av förband för många Shermanvagnar. 

En intressant aspekt är att just de sovjetiska mekaniserade kårerna 1944–1945 hade tendens att få Shermans. Ett argument för detta var att Shermans hade betydligt bättre mekanisk tillförlitlighet än T-34:or och de mekaniserade kårerna var de viktigaste förbanden, så det var viktigt att de hade vagnar som fungerade. 

M4 Sherman och tunga ISU-122 stormkanonvagnar från sovjetiska 1. mekaniserade kåren i Berlin 1945. Foto: Vladimir Grebnev

Jag har tidigare tagit upp på bloggen om sovjetiska stridsvagnsförluster, att de var höga. 

Det är inte annorlunda med Shermans i Röda arméns tjänst. Till exempel 5. mekaniserade kåren hade 163 M4A2 Shermans den 11 januari 1944 och fick fram till 1 juni 1944 146 ersättningsvagnar. Kåren hade i början av juni 1944 22 vagnar kvar i tjänst, alltså 287 förluster. Tittat vi på första halvåret 1944 anlände 666 Shermanstridsvagnar till fronten och 535 av dessa förlorades, huvudsak genom fientlig kanoneld. Förlustkvoten var inte annorlunda jämfört med andra vagnar. Utan så var det i Röda armén, höga förluster. 

En utslagen sovjetisk M4A2 Sherman med 7,6 cm kanon i Berlin 1945. Foto: Reddit

Det var först egentligen under 1945 som ett större antal Sherman var i tjänst hos Röda armén finns vid fronten, bland annat 1. mekaniserade kåren och 1. , 3., 8. och 9. gardes mekaniserade kåren hade Shermans. En jämförelse gällande storleken på leveranserna kan  göras med den sovjetiska stridsvagnsproduktionen, att 34 000 T-34 med 7,6 cm kanoner och drygt 23 000 T-34 med 8,5 cm kanoner tillverkades under kriget. 

På bilden den klassiska T-34:an med 7,6 cm kanon. Ungefär 1200 av dessa fanns i tjänst hos Röda armén när kriget på östfronten satte igång den 22 juni 1941. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. West Chester 1995

 Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. West Chester 1995 

Zaloga, Steven: Soviet Lend-Lease Tanks of World War II. Oxford 2017 

Zaloga, Steven J. & Grandsen James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. London 1984.

Amerikanska stridsvagnar i Stilla havskriget:

M4 Sherman på Okinawa 1945

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

En enkel historia om sovjetiska stridsvagnsbrigader

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Tankgewehr 1918

Detta kallar jag en bössa! 

Detta tyska vapen togs fram när de brittiska stridsvagnarna började dyka upp på västfronten. Tyskarna insåg att infanteriet behövde ett vapen som kunde skada dessa stålmonster. Det fungerade inte med infanteriets standardgevär, Gewehr 98, eller för den delen kulsprutan MG 08. Kulorna bara studsade.

"Äntligen har jag fått en riktig bössa". Brittiska officerare visar upp krigsbyte vid Bapaume under striderna i augusti 1918. Foto: Tom Aitken. 

Tankgewehr ser dagens ljus 

Lösningen blev detta: Mausergevär på anabola steroider. Genom att gevärsstocken blev så tjock krävdes pistolgrepp. Namn blev: Tankgewehr 1918. Notera det heter Tank, det brittiska ordet för stridsvagn då i tyska vokabulären hade ordet stridsvagn inte riktigt satt sig ännu. 

Jämförelse med vanliga Mausergevär. Foto: NARA

Vikt: 16,6 kg 

Längd: 1,67 meter 

Kaliber: 13 mm (Patrone 13 x 92 mm) 

Vikt på kulan 52 gram 

Rekyl: ny axel ingick inte. 

Det kändes rejält för skytten så det rekommenderas att inte skjuta för många. Kulans vikt var 52 gram vilket kan jämföras med den vanliga gevärsammunitionen 7.92 x 57 mm Mauser hade beroende på typ av ammunition en vikt på från 11,7 gram till 12,8 gram. 

13 mm patron jämfört med 7,92 mm ammunition. En rejäl skillnad.  Foto: Imperial War Museums (IWM)

Geväret hade inget magasin som Mausern utan var enkelskott. Penetration: 26 mm på 100 meters avstånd och har sjunkit till 18 mm på 500 meter. Det var en solid kula och efter penetration ingen sprängeffekt. Produktionen satte igång i början av 1918 och fram till krigsslutet i november 1918 hann tyskarna att producera 14 700. Ytterligare 1 490 från krigsslutet 1918 till april 1919.

 Skytt och spanare, jobbade i par.  Notera bipoden till det tunga geväret, 16,6 kg. 

Det var på västfronten behoven fanns 

Det var det enda pansarvärnsgevär som producerades under första världskriget. Det var på västfronten som stridsvagnen slog igenom. 

Brittiska stridsvagnar började dyka upp på västfronten 1916. Ju längre kriget fortsatte ju fler vagnar kom så tyskarna började producera pansarvärnsgevär. En brittisk stridsvagn av typen Mark I tar sig långsamt framåt i avancemanget mot Flers Courcelette under slaget vid Somme 1916. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Britterna nådde under första världskriget nästan en produktion av 2 400 vagnar, där drygt 90 procent av stridsvagnarna vägde 27 ton eller mer. Medan fransmännen lyckades under första världskriget producera nästan 3 500 stridsvagnar men här var nästan 80 procent lätta vagnar, de vägde cirka 6,5 ton. Tyskarna klarade av att bygga 20 Sturmpanzerwagen A7V, så de allierade oroade sig inte för tyska pansaranfall. 

Utvecklingen av pansarvärnsgevär fortsatte under mellankrigstiden men tog aldrig riktigt fart då vapnet hade sina begräsningar när stridsvagnarna fick allt tjockare pansar. Pansarvärnskanoner infördes dock på bred front. 

Östfronten under andra världskriget 

Just kriget på östfronten 1941 visade tyskarna att deras infanteri behövde bättre vapen för skydda sig mot sovjetiska pansaranfall. När operation Barbarossa inleddes 1941 hade det tyska infanteriet fått nya pansarvärnsgevär 7,92 mm Panzerbüchse 39 (Pz. B. 39) som sitt vapen att bekämpa pansar men det visade sig vara helt otillräckligt. Så det fasades ut ganska snabbt. Pansarvärnskanoner var en sak, men skytteplutonen behövde egna vapen för att kunna försvara sig mot stridsvagnar och andra tunga pansarfordon. 

Finland fick under 1944 leveranser av både pansarskottet Panzerfaust (soldaten till vänster) och raketgeväret Panzerschreck, vilket hjälpte dem enormt att stoppa det sovjetiska pansaret på Karelska näset sommaren 1944. Foto: SA-Kuva

Det var först under 1943 som nya lösningar såg dagens ljus för den tyske skyttesoldaten och började produceras. Båda de nya vapensystemen byggde på riktad sprängverkan (rsv). Det ena var av engångstyp, pansarskottet Panzerfaust, medan det andra var omladdningsbart, raketgeväret Panzerschreck. Pansargevärens tid var förbi och pansarskottet hade kommit för att stanna, skyttesoldatens alldeles egna pansarvärnsvapen. 

Sverige då? 

Vi köpte in några, Tankgewehr 1918, bara för att prova, Pansarvärnsgevär m/21. Vi måste hänga med. Mycket mer hände inte. Vår satsning på pansarvärn innan andra världskriget var begränsad då vi hade åsikten att stridsvagnar inte funkar speciellt bra i svensk terräng. 

Många vapen finns bevarade på museum runt om i världen. 

Vidare läsning:

John Terraine: ”The Smoke and the Fire, Myths & Anti-myths of War 1861-1945”. (London 1992)

 J.Harris & F.Toase (red): ”Armoured Warfare”. (London 1990) 

Lite om stridsvagnar under första världskriget:

Stridsvagnar på västfronten

Pansarvärnsgevär under andra världskriget

Infanteriets pansarvärn på östfronten

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html