Hitler och Stalin – en studie om ålder

Två envåldshärskare i krig med varandra

Två av 1900-talets största envåldshärskare Hitler och Stalin kom att drabbas samman i historiens största fälttåg, kriget på Östfronten 1941-1945. Striderna på Östfronten inleddes med Operation Barbarossa den 22 juni 1941 och Stalin var då 62 år gammal (född 1878) medan Hitler ett decennium yngre, 52 år gammal (född 1889). Både Stalin och Hitler var beroende av en omfattande befälskedja för att kunna leda kriget. Envälde rådde på båda sidor men en ledares auktoritet behöver ändock inte uppfattas som legitim. 

Världshistoriens största fälttåg inleddes den 22 juni 1941 när Tyskland med sin allierade inledde sin invasion av Sovjetunionen. Kampen kom att pågå under 46 månader. På bilden stridsvagn Panzer 38 (t) från tyska 12. pansardivisionen. Foto: Reddit

Både i Tyskland och Ryssland kom det att ske stora omvälvningar i samband med första världskrigets slut. Två kejsardömen försvann och båda kom så småningom att ersättas med diktatur. I Tyskland dröjde till Adolf Hitlers maktövertagande 1933 medan Ryssland omvandlades Sovjetunionen efter ett blodigt inbördeskrig som följde efter Tsarens abdikation. Efter Vladimir Lenins död 1924 kom Josef Stalin att bli den starke mannen i Sovjetunionen.

Josef Stalin i samspråk med marskalk Kliment Vorosjilov. En revolutionär politiker som trodde mer på revolutionära ideal än att ha en generalstab. Stalin valde att etablera en generalstabsakademi 1936.  

Nya tider i Sovjetunionen

I ett kejsardöme kom legitimitet genom arv för härskaren medan i samhället i övrigt spelade både börd och ålder stor roll. Det märktes i respektive kejsardömes krigsmakt. Efter första världskriget ändrades inte mycket i Tysklands krigsmakt vad gäller officerskåren trots att kejsaren inte längre fanns kvar. Det var i stort sett samma samhällsklasser som blev officerare som före kriget. I vissa familjer var det generation efter generation som valde att bli officer och fick yrket med modersmjölken. Däremot i Sovjetunionen var situationen helt annorlunda, de samhällsklasser som före kriget och revolutionen som de flesta högre officerarna hämtades ifrån var utestängda. Officersyrket kom att öppnas upp för grupper som förr inte hade haft möjligheten.  

Röda armén organiserade sina styrkor i fronter, motsvarande armégrupp på tysk sida. Dessa hade nästan uteslutande geografiska namn som Leningradfronten, Sydvästfronten, 1. vitryska fronten  och så vidare. På bilden sovjetisk motanfall med pansarbil i täten. Foto: Ukrainska statsarkivet.

Om vi tittar igenom listan över alla sovjetiska högre befälhavare i Röda Armén som hade högre frontbefäl under kriget var ingen äldre än Stalin. De som var närmast Stalin i ålder var hans kamrater från inbördeskriget, marskalk Kliment Vorosjilov och marskalk Semjon Budjonnyj. Sedan följde generalöverste Maks Rejter som var åtta år yngre än Stalin. Övriga befälhavare var minst 10 år yngre än Stalin. Orsaken till detta var inte Stalins utresningar av Röda Armén under slutet av 1930-talet. De officerare som då i samband med utrensningarna var de mest prominenta och högst rang var minst 10 år yngre än Stalin. Saknaden av äldre officerare berodde på att Röda Armén var en ny skapelse och inte en omdaning av Tsarens armé. Stalin var senioren, den äldre och erfarna ledaren. Stalin tjänstgjorde på 1.kavalleriarméns stab under inbördeskriget och under kriget mot Polen. Denna kavalleriarmé som leddes av Budjonnyj kom att glorifieras i Sovjet. Efter att Stalin stärkt sin maktposition påbörjades ledarkulten av Stalin.

Marskalk Aleksandr Vasilevskij var en av Stalins viktigaste medarbetare under kriget. Han arbetade vid Stalins sida i Moskva fram till 1945 och under de sista krigsmånaderna på östfronten 1945 fick han leda slutanfallet mot Königsberg. Foto: mil.ru

En ny generation av officerare

Stalin behövde inte bekymra sig om det förflutna, det fanns inget arv från Tsarryssland. Stalins närmaste militära rådgivare kom visserligen att bli marskalk Boris Sjaposjnikov som stabschef och generalmajor Aleksandr Vasilevskij som ställföreträdare. De båda hade genomgått Alexejevs militärskola i Lefortovo i närheten av Moskva under tsartiden fast vid olika tidpunkter. Den forna tsaröversten Sjaposjnikov var 58 år gammal medan Vasilevskij var 45 år gammal när kriget på östfronten bröt ut 1941. Vasilevskij hade lämnat tsararmén som kapten i november 1917 men det var först i april 1919 som han kom till Röda Armén. Tittar vi på de övriga högre officerarna i Röda Armén var det någon enstaka som hade varit kapten i tsarens armé, de flesta var mellan 14 till 20 år gamla när första världskriget bröt ut.

General Nikolaj Vatutin här sittades i Willys Jeep. Lend-Lease hjälpte mycket. Vatutin kom som frontbefälhavare att delta i flera berömda slag som Stalingrad, Kursk och Tjerkassy. Foto: mil.ru

Strax efter tyskarnas invasion ökade Stalins maktbefogenheter ytterligare och han blev krigsmaktens överbefälhavare. Det var Stalin som tillsatte alla högre befälhavare inom Röda Armén. En ung befälhavare var armégeneral Nikolaj Vatutin. Hur Vatutin fick sitt frontkommando kan illustrera Stalins makt. Det behövdes en ny befälhavare från Voronezjfronten juli 1942 och stabsofficer Vatutin som då var på Stavka (högkvarteret) skulle föreslå för Stalin en ny general. Stalin visade missnöje med namn efter namn så Vatutin föreslog sig själv till slut, vilket Stalin genast accepterade. Vatutin kom senare under kriget att bli svårt sårad i ett bakhåll utfört av ukrainska separatister den 29 februari1944 och avled senare av skadorna 42 år gammal. Han var då en av de yngsta att ha befäl över ett frontkommando (till exempel ca 625 000 man vid slaget om Kursk juli 1943). Den yngste befälhavare som fick ta befälet över ett sovjetiskt frontkommando under kriget var armégeneral IvanTjernjachovskij. Han var endast 37 år gammal när han tog över 3.vitryska fronten i april 1944 men förutom att han var yngst var han också en av få sovjetiska frontbefälhavarna som stupade vid fronten under kriget. En annan ung befälhavare var armégeneral Markian Popov, som hade befälet över Leningrads Militärdistrikt vid krigsutbrottet. Han var endast 38 år 1941 och kom att föra befäl över frontkommando en kortare tid innan han fick andra uppgifter (alkoholproblem).

Adolf Hitler i stabsmöte med högre officerare sommaren 1942, von Weichs, Paulus, von Mackensen och von Bock. Mannen med ryggen mot kameran är Adolf Heusinger, senare general i Bundeswehr och deras första generalinspektör. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-B24543 / CC-BY-SA 3.0

Erfarna officerare från första världskriget

För Hitler var läget annorlunda, de högre befälhavarna (armé eller högre) på Östfronten 1941 hade en snittålder på 58 år. Snittåldern på de tyska kårchefer som deltog i slaget om Moskva som inleddes i slutet av september 1941 var 55 år, vilket innebär att de var mellan 23 till 35 år när första världskriget bröt ut. Hitler (52 år) var alltså yngre än nästan alla sina högre generaler. Hitler var inte senioren, den äldre och erfarna ledaren, för sina generaler. Den kårchef som var yngst vid slaget Moskva 1941 var pansargeneralen Walther Model. Han var 50 år gammal och han blev sedermera utnämnd till fältmarskalk av Hitler1944.  

Under operation Barbarossas inledning 1941 förde Walther Model befäl över tyska 3. pansardivisionen. Han står till vänster i bilden och samtalar med sin överordnad Heinz Guderian, som var befälhavare för 2. pansargruppen. Foto: Wikipedia Commons

Hitler utnämnde under sin tid totalt 27 fältmarskalker och storamiraler i tyska krigsmakten. Av de 27 var 18 äldre än Hitler. Av dem som var yngre än Hitler blev sju av nio befordrade efter det att de stora segrarnas tid var förbi, sommaren 1942 och senare. Intressant är att vid Hitlers maktövertagande 1933 hade redan åtta av de 27 uppnått graden generallöjtnant eller högre. Bara en av dessa åtta kom att ha aktiv tjänst under nästan hela kriget och det var åldermannen bland dem, fältmarskalk Gerd von Rundstedt (född 1875). Sju av dem hade ”von” i namnet. Hitlers generaler var präglade av och utbildade i den tyska kejserliga armén, vars traditioner kom att fortsätta prägla krigsmakten till viss del även under Hitlers styre.

Det nya Tyskland

Hitler hade det svårt med en del av de äldre adliga generalerna. Hitler kom från en helt annan miljö. Att Hitler var vald av folket sågs inte av generalerna som något positivt. Weimarrepubliken hade inte imponerat och det hade funnits drömmar om kejsardömets återkomst. Nu var generalerna inte någon homogen och enhetlig grupp. Det fanns generaler som var positiv till Hitler och såg det som en nystart för Tyskland medan andra betraktande det som att gatans pöbel (brunskjortorna) hade fått makten. Många såg på det hela avvaktande, deras uppgift var tjäna Tyskland, plikten framför allt.

Hitlers expansionspolitik mötte på motstånd hos de ledande generalerna. Detta för att de ansåg att Tyskland inte var redo för krig och framförallt om Tyskland åter skulle gå i krig så skulle ett tvåfrontskrig undvikas. Men Hitler fick framgång efter framgång, till exempel Österrike blev en del av Tyskland 1938 och Tjeckoslovakien styckades i omgångar utan att det kom till stridigheter. Till slut blev det stopp och kriget bröt ut den 1 september 1939. Tyskland anföll Polen och snart förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. Kriget i Polen var över på en dryg månad men kvar fanns Storbritannien och Frankrike så storkriget hade kommit för att stanna.

Fälttåget mot Frankrike 1940 gick över all förväntan för tyskarna. Kriget varade endast i sex veckor. Det blev ingen repris av västfronten under första världskriget. Det skapade ännu mer hybris i den tyska ledningen.

Frankrike kapitulerade sommaren 1940 men Storbritannien kämpande vidare så när beslutet togs att invadera Sovjetunionen försökte Hitler peka på att det inte var ett tvåfrontskrig som Tyskland var på väg in för sina ledande generaler. Kampanjen mot Sovjetunionen skulle vara avklarad på ett halvår under 1941, det vara att sparka in dörren så skulle bygget Sovjetunionen kollapsa. Samtidigt som Storbritannien hade små möjligheter att öppna en andra front. I den allmänna hybrisen som rådde inom tyska krigsmakten efter alla segrar togs beslutet att angripa Sovjetunionen och angreppet inleddes den 22 juni 1941. Det var fälttåget i öster som skulle innebära att Hitler skapade en nyordning för befordringsgången i tyska armén.

Tjänsteåldern har betydelse

Tjänsteålderslistor var styrande för befordringsgången i tyska armén men Hitler ville från fram yngre officerare snabbare och dessutom bredda rekryteringen. En ny typ av tysk officer och frigöra sig från det kejserliga arvet. Hitler var krigsmaktens överbefälhavare sedan 1938 men det innebar inte att han hade full kontroll över armén vars befälhavare var generalöverste Walter von Brauchitsch. Även om han fått sin post av Hitler 1938 var han inte en ja-sägare men han hade det svårt med Hitler. De officerare som kunde få genväg i befordringsgången var generalstabsofficerare för det ställdes krav på att de skulle ha haft fältbefäl. 

Den tyska offensiven mot Moskva hösten 1941 fastnade utanför Moskvas portar. Hitler beslutade då han som landets ledare och krigsmaktens överbefälhavare även skulle bli chef för armén På bilden en tysk stormkanonvagn Stug III som följs av pansarbil Sd. Kfz 222. 

Exempel på betydelsen av tjänsteåldern kan illustreras med vad som hände när pansargeneralen Herman Hoth lämnar sin 3.pansargrupp strax efter det att slaget om Moskva i oktober 1941 hade påbörjats. Han ersättes av pansargeneral Georg Reinhardt. Egentligen var det pansargeneral Rudolf Schmidt som stod på tur men hans kår var invecklad i strider vid Leningrad och det ansågs vara smidigare att låta Reinhardt (kårchef hos Hoth) som var på plats att ta över. Eftersom detta var ett avsteg skrev general Bodewin Keitel, arméns personalchef, ett personligt brev till Schmidt och förklarade beslutet och att det var ingen återspegling på Schmidt som person.

Hitler får mer kontroll

När motgångarna började på allvar på östfronten 1941 kom flera högre befälhavare att få lämna sina befäl, någon måste ta på sig skulden. Fältmarskalk von Brauchitsch fick lämna sin post som arméns överbefälhavare den 19 december 1941 och Hitler tog över posten själv. Nu hade Hitler egentligen bara ett hinder kvar för kontroll över arméns personalpolitik. Det var general Bodewin Keitel, personalchef för armén. Yngre bror till fältmarskalk Wilhelm Keitel som var chef för krigsmaktens överkommando (OKW) som hade stått direkt under Hitler sedan det bildades 1938. Det året som Hitler blev krigsmaktens överbefälhavare. Båda bröderna Keitel var lojala mot Hitler men de höll inte alltid med Hitler och höll på traditionerna. Det var först i oktober 1942 som Hitler kom att börja få stort inflytande över tyska arméns personalpolitik. Då skedde nämligen en viktig förändring för Hitlers personliga adjutant general Rudolf Schmundt ersatte general Bodewin Keitel som personalchef för armén. 

Bilden är från München-överenskommelsen 1938 och mannen som skriver under är Edouard Daladier, Frankrikes regeringschef. Officeren i bakgrunden vid väggen är major Rudolf Schmundt som är Hitlers adjutant från armén. Så han rörde sig tidigt bland de högre kretsarna i Tyskland. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-R72204 / CC-BY-SA 3.0

Det gjorde att Hitler fick större kontroll över utnämningar genom att Schmundt var mer lyhörd för Hitlers önskemål och han delade Hitlers åsikter om befordringsgången. Schmudt kom att drabbas av 20-juli-attentatet 1944, han dog av sina skador han fick från bomben. Tjänsteålder minskade i betydelse och yngre officerare som visade framfötterna kunde lyftas fram snabbare, som till exempel pansargeneralen Hasso von Manteuffel. Han var bara 47 år gammal då han tog befälet över 5.pansararmén 1944. Föryngringen märktes främst bland divisionsbefälhavare men det var också en effekt av förluster i kriget. Till exempel generalmajor Max Sachsenheimer var 34 år när han fick befälet över 17.infanteridivisionen i slutet av 1944 eller generalmajor Horst Niemack som var 35 år när han blev ny befälhavare för pansardivision Lehr i början av 1945. Det kan jämföras hur det var tidigare i kriget när generalmajor Walther Nehring tog över 18.pansardivisionen hösten 1940, han var 48 år. Eller när generalmajor Hermann Recknagel, 49 år gammal, blev divisionschef för 111.infanteridivisionen i mars 1942

Generallöjtnant Vincenz Müller i östtyska armén hälsar på Östtysklands president Wilhelm Pieck på östtyska arméns årsdag 1 mars 1957. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-44786-0002 / Heilig, Walter / CC-BY-SA 3.0

Om vi igen tittar igenom Armégrupp Mitt på Östfronten inför sommaren 1944 ser vi att snittåldern på kårchefer har sjunkit från drygt 55 år till 52 år. Hitler var nu 55 år gammal och få generaler var äldre. Den yngste kårbefälhavare, generallöjtnant Vincenz Müller, var 49 år gammal. Müller, som hade riddarkorset runt halsen, blev krigsfånge sommaren 1944 och efter kriget kom han igen att bli generallöjtnant fast denna gång i Nationale Volksarmee (NVA) i Östtyskland. 

Generaler som förrädare 

Både Stalin och Hitler råkade ut för förräderi från sina generaler. I Stalins fall handlade det om sovjetiska befälhavare som hade blivit krigsfångar hos tyskarna och sedan valt att ställas sig på tyskarnas sida. Hitler råkade också ut för detta, tyska officerare fångna hos Stalin blev medlemmar i Förbundet för tyska officerare (Bund deutscher Offiziere BDO). Men Hitler drabbades även av förräderi på hemmaplan, tre av hans fältmarskalker visade sig vara inblandade, i alla fall ha kunskap om kupplanerna mot Hitler. En var till och med Hitlers egen skapelse ökenräven Erwin Rommel. Rommel var kapten när Hitler tog makten 1933 och den 23 juni 1942 utnämndes han till fältmarskalk.

Exempel på framstående tyska befälhavare 

Gerd von Rundstedt      född 1875           Fältmarskalk 19.7.1940 

Fedor von Bock             född 1880          Fältmarskalk 19.7.1940

Erich von Manstein        född 1887         Fältmarskalk 30.6.1942

Erwin Rommel               född 1891         Fältmarskalk 30.6.1942

Walter Model                 född 1891          Fältmarskalk 1.3.1944

Stalin var den obestridde ledare över Röda Armén medan Hitler inte nådde hela vägen fram, vilket 20 juli 1944-attentatet visade. Stalin kunde själv helt styra vilka som skulle ha befälet utan hänsyn till ålder eller för den delen något annat medan Hitler hade begränsad handlingsfrihet som kom att utvecklas med tiden men han skulle aldrig uppnå samma kontroll som Stalin. Stalins generaler var generellt av en yngre generation medan Hitlers generaler var från en äldre generation.

Exempel på framstående sovjetiska befälhavare 

Georgij Zjukov                 född 1896     Marskalk 18.1.1943

Aleksandr Vasilevskij      född 1895     Marskalk 16.2.1943

Ivan Konev                      född 1897     Marskalk 20.2.1944

Konstantin Rokossovskij född 1896     Marskalk 26.6.1944

Kirill Meretskov              född 1898     Marskalk 10.10.1944

Vidare läsning:

Barnett, Correlli; Hitlers generaler. (Stockholm 2004)

Roger Moorhouse: Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939–1941 (Lund 2015)

Simon Sebag Montefiore: Stalin ­– den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004)

Shukman, Harold (red): Stalin`s generals. (London 1993)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Infanteri var kärnan

 En enkel jämförelse mellan de tre stora i Europa

Pansartrupper i alla ära men det var infanteriet som dominerade, ta till exempel USA hade sommaren 1944 89 divisioner och 16 var pansardivisioner. Jag ämnar här titta närmare på hur ett infanteriregemente var organiserat av amerikanska, tyska och sovjetiska krigsmakten. Tänkte de i samma banor? Eller hade de olika idéer?

Tysk infanteri i strid på östfronten. Tyskland hade 203 divisioner sommaren 1941 och 156 av dessa var infanteridivisioner. Här ses den tyska kulsprutan MG 34 med ett 50-skott trummagasin. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Krigsmakten brukar utveckla traditioner, rutiner och reglementen utifrån sina egna erfarenheter. Givetvis studeras andra länders krigsmakter och olika krig men dessa kan ses mer som influenser. 

Röda armén kallade sina infanteriregementen för skytteregementet och det härrör från att ordet skytte istället för infanteri ansåg ha mer elitstatus i rysk armétradition. I vilket fall jag kommer tala om infanteri nedan.

USA inledde kriget mot Tyskland på allvar med operation Torch den 8 november 1942 men det var först med Normandie den 6 juni 1944 som USA satte in sina markstridsförband på allvar i stor skala. Här soldater ur den amerikanska 2. infanteridivisionen på väg upp från Omaha Beach den 7 juni 1944. Foto: US Signal Corps. 

Tittar vi på grunden så består ett regemente i alla tre nationer initialt av tre infanteribataljoner med understödsenheter. Både Tyskland och Sovjetunionen hade kvar hästar i organisationen med USA hade endast motorfordon. Sedan en annan aspekt cyklar var vanligast hos Wehrmacht.  

Hur stort var regementet? Tyskland 3050 soldater, Sovjetunionen 2950 soldater medan USA 3257 man. Sedan påverkade givetvis kriget med alla sina förluster. Men detta var enligt de officiella listorna. Med tanke på striderna på östfronten var det svårt för tyska och sovjetiska regementen att bibehålla styrkan. USA fick uppleva detta på västfronten under 1944–1945.

Hur var det med tunga vapen? Alla tre hade fältpjäser, pansarvärnskanoner och granatkastare men ingen av dem valde att låta luftvärnsautomatkanoner att ingå organisatoriskt i infanteriregementet.

Hästen var fortfarande mycket viktig för de tyska infanteridivisionerna- En division på dryg 16 000 man hade drygt 5 000 hästar. På bilden sker omgruppering av en tung 15 cm infanterikanon sIG33. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Lite variation med de tunga pjäserna

Eldunderstöd, USA valde från 1944 att ha ett batteri med 6 10,5 cm haubitsar i varje regemente medan Röda armén valde att ha ett batteri med 4 7,6 cm infanterikanoner och ett batteri med 7 12 cm granatkastare. Slutligen tyskarna hade initialt 2 15 cm tunga infanterikanoner och 6 7,5 cm lätta infanterikanoner. Under krigets slutfas 1944–1945 kunde det istället finnas 12 cm granatkastare. Tyskarna började producera 12 cm granatkastare 1943. De vidareutvecklade den sovjetiska och satte igång egen produktion. De hade insett vilket användbart vapen 12 cm granatkastare var. Dessa hade en betydligt tyngre granat än 8 cm granatkastare och därigenom större verkan i målet vid träff.

Amerikanskt infanteri avancerar försiktigt framåt. Kanonen de passerar är en amerikansk pansarvärnskanon 57 mm M1. Standardkanonen för pansarvärn i amerikanska infanteridivisioner. Foto: US Signal Corps

Pansarvärn. USA hade valt 57 mm pansarvärnskanon som standard i regementet 1942 och den stannade kvar hela kriget. Detta var licensproduktionen av den klassiska brittiska 6-pundaren. Den klarade faktiskt av nästan alla tyska pansarfordon, problem med Panther och Tiger frontalt. Hela 18 pjäser per regemente, tre i varje bataljon plus nio i eget pansarvärnskompani. Sedan hade USA givetvis fullt med raketgeväret Bazookas, 112 stycken. Så de hade bra grund att stå på. Röda armén hade 45 mm pansarvärnskanoner och använde den hela kriget. Det fanns totalt 12 i regementet, två i varje bataljon och sex i separat batteri. De dög mot tyskarnas lätta pansarfordon men varit lite för veka. Sedan inget raketgevär kom under kriget utan de fick nöja sig med pansarvärnsgevär (14,5 mm) som dög mot tyskarnas lätta pansarfordon. Det skulle finnas 54 pansarvärnsgevär på regementet.

Sovjetiska infanterister sensommaren 1942 i försvaret av Stalingrad. Mannen till vänster i bilden håller en 14,5 mm pansarvärnsgevär. Det var först under hösten 1941 som Röda armén satte igång att massproducera pansarvärnsgevär. Foto: Emmanuil Jevzerichin / waralbum.ru

Kaos hos tyskarna

Tyskarna hade 1941 12 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 och 27 7,92 mm pansarvärnsgevär i regementet. De insåg att detta inte håller så upprustning inleddes. Pansarvärnsgevären som var bataljonernas pansarvärn försvann rätt så fort ut medan det tog tid att ersätta kanonerna i regementets pansarvärnskompani. Så tittar vi på tyska infanteriregementen under 1943–1944 kommer vi finna en ganska blandad kompott beroende på hur tur de har haft gällande tilldelning av ny materiel. Tysklands nya pansarvärnskanon 50 mm Pak 38 som hade börjat införas 1941 blev en temporär lösning utan det satsade istället på 7,5 cm Pak 40. Men produktionen kom inte igång på riktigt allvar förrän 1943–1944.

Det tyska raketgeväret Panzerschreck var grövre än sin amerikanska förebild, Bazookan. Tyskarna valde 8,8 cm istället för 6 cm. Tyskarna inledde massproduktion senhösten 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-734-0019-18 / Vorpahl / CC-BY-SA 3.0

Så tyskarnas pansarvärnsvapen 1944 i regementets pansarvärnskompani var tänkt att vara främst 7,5 cm Pak 40 och det nya raketgeväret Panzerschreck medan det nya pansarskottet Panzerfaust delades ut som ammunition till infanteriet. Med bara Panzerschreck skulle pansarvärnskompani ha 54 raketgevär plus eventuellt 18 i reserv. Medan bara kanoner 12 men förmodligen inte 12 Pak 40, utan det skulle finnas inslag av andra pjäser som till exempel Pak 36 och Pak 38. De hårda striderna 1943–1945 orsakade hela tiden förluster vilket gjorde att man inte kunde omorganisera i lugn och ro utan förband behövde hela tiden ersätta förluster.

Infanteribataljonens tunga vapen, 8 cm granatkastare. Här tyska fallskärmsjägare vid Monte Cassino och granat lämnar just pjäsen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-577-1917-08 / Haas / CC-BY-SA 3.0

Infanteribataljonens egna artilleri

Alla tre satsade på 8 cm granatkastare. Det kan ses som standardvapnet för indirekt eld i infanteribataljonerna. Granatkastaren var inte för tung så trupp kunde bära med pjäsen vid behov, en 8 cm granat har god verkan i målet och helt godkänd räckvidd. Granatkastares stora fördel att det är ett relativt lätta vapen jämfört med artilleripjäs men nackdelen är att elden är begränsad till övergradsbanor vilket begränsar användningen. Normalt kortare räckvidd än en infanterikanon och oförmåga till direkt eld. USA hade 18 per regemente, Röda armén 27 per regemente medan tyskarna 18 per regemente. Alla hade även lätta granatkastare men tyskarna tog bort sina tidigt.

En klassisk bild på Röda arméns skyttesoldater. Överst syns den lätta kulsprutan Degtarjev (DP). Två av männen har den sovjetiska kulsprutepistolen medan den sista har ett automatgevär. Det är det ovanliga AVS-36 med femton skott i magasinet. Foto: RIA Novosti archive, image #61150 / Alpert / CC-BY-SA 3.0

Slutligen kulsprutor, där hade tyskarna kommit längst genom sin satsning på enhetskulsprutan MG 34 där val av lavett avgjorde deras funktion, skyttegruppens understödsvapen eller kompaniets understödsvapen. Samma kulspruta i hela regementet. Totalt 36 MG 34 i rollen som tunga kulsprutor. USA och Röda armén hade olika vapen. USA hade valt kulsprutegeväret M1918 Browning Automatic Rifle (BAR) för skyttegruppen medan Röda armén valt en lätt 7,62 mm kulspruta Degtarjev (DP) med ett cirkulärt trummagasin ovanpå vapnet. Alltså båda hade valt vapen med magasin, 20 för BAR och 47 för DP, som standard medan för tyskarna var det en möjlighet att ha ett trummagasin (50 patroner) istället för bandmatning. Detta med tanke på anfall och stormning av fiendens positioner medan i försvar var kanske bandmatning att föredra.

67 kg för en kulspruta

Röda armén hade dessutom sin klassiska vattenkylda 7,62 mm kulspruta Maxim Model 1910 som standardkulspruta för kompaniet, den vägde väldigt mycket drygt 67 kg och hade en lavett med små hjul. Så det gick att omgruppera genom att dra vapnet efter sig. Regementet hade totalt 36 kulsprutor. USA hade både tunga 12,7 mm kulsprutor M2 Browning som vattenkylda och luftkylda 7,62 kulsprutor även de från Browning, den vattenkylda M1917A1 och den luftkylda M1919A4. Hela 35 stycken tunga kulsprutor fanns medan 24 vattenkylda och 18 luftkylda i regementet.

Amerikanska infanterister från 8. infanteridivisionen visar på sina vapen. Först till vänster i bilden automatgeväret M1 Garand. Sedan mannen i mitten har en kulsprutepistol M3 "Grease Gun", kaliber .45. Och slutligen kulsprutegeväret M1918 Browning Automatic Rifle (BAR). Foto: US Signal Corps. 

När det kom till eldhandvapen var det gevär och kulsprutor som gällde. USA valt att ha automatgeväret M1 Garand som standard medan Sovjetunionen hade en del automatgevär men standard var repetergevär och samma för Tyskland. Alla tre använda kulsprutepistoler men endast Röda armén kom att organiserade speciella kulsprutepistolkompanier, cirka 100 man, för stormning. Ett per regemente. Däremot kom Tyskland ta ett steg längre med införande av Sturmgewehr under senhösten 1943, som brukar kallas historiens första automatkarbin. De tillverkades inte tillräckligt för att bli ny standard och ersätta det klassiska repetergeväret Karabiner 98k.

Slutord 

Många likheter mellan de tre krigsmakterna. Dock vissa viktiga skillnader:

# att USA hade inga hästar.

# Tyskland hade enhetskulspruta, vilket förenklade logistiken. 

# Röda armén hade inga raketgevär för infanteriet.

 # Röda armén satsade tidigt på tunga 12 cm granatkastare.

Röda armén med sina tunga granatkastare, 12 cm obr. 38 (PM-38). Under åren 1939 till 1945 tillverkades 52 000 av dessa. Produktionen maximerades 1942 men sedan sänktes den då förlusterna gällande pjäsen sjönk. Tyskarna bröt inte genom den sovjetiska linjer på samma sätt efter sommaren 1943. Foto: Wikipedia Commons

Sedan viktig att notera att tyskarna på grund av manskapsbrist började dra in den tredje bataljonen i sina infanteriregementen. Under 1942 räckte inte ersättningsmanskapen till att både fylla upp existerade divisioner och skapa nya divisioner, så förband med förluster fick inte alltid manskap att fylla upp sina regementen. Detta ledde till att de kunde justera ner till två bataljoner per regemente. Senare fastställdes det under hösten 1943 att den nya standarden var två bataljoner per regemente. Nu genomfördes detta inte med automatik rakt över hela linjen. Men under 1944 hade generellt de tyska infanteridivisioner två bataljoner per regemente. Undantag fanns förstås. Samma problematik fanns inom Röda armén vad gällde förluster och det kunde innebära att en division gick ner till två bataljoner per regemente. 

Speciellt för Tyskland och Sovjetunionen var den långa tiden (1941–1945) med tunga strider som påverkade organisationen över tiden. Samtidigt som alla tre krigsmakter gjorde ändringar och justeringar under tiden. Men i grunden tänkte de tre krigsmakterna i liknande banor sett till organisation och vilka vapensystem som skulle finnas i ett infanteriregemente.

Vidare läsning: 

Buchner, Alex: Das Handbuch der Deutschen Infanterie 1939–1945. (Friedberg /Hess 1989) 

Stanton, Shelby L. : Order of Battle U.S. Army World War II. (Novato 1984) 

Zaloga, Steven J., & Ness, Leland S.: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003)

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Historien om tyska pansarvärnsgevär

Pansarvärnsgevär på östfronten

   

Exporten av kullager till Hitler-Tyskland

 De allierade försökte stoppa den

Den svenska kullagerexporten till Tyskland under andra världskriget har kritiserats, inte minst av oss själva. Just kullager ansåg vara mycket viktiga för den tyska industrins produktion av krigsmaterial. Även svenska järnmalmen har varit uppe diskussion men det var mer under de första krigsåren medan kullager var under de sista krigsåren.

I december 1941 kom USA officiellt in som allierad till Storbritannien. Kriget mot Tyskland kunde nu föras med större kraft. Den tyska kullagerproduktionen kom att bli ett prioriterat mål för det amerikanska strategiska bombflyget och förhoppningen var att den skulle bombas i spillror med svåra produktionsstörningar som följd.

Strategisk bombning sågs det ultimata vapnet av amerikanska flyget under mellankrigstiden. I samband med USA:s inträde i andra världskriget kom den strategiska bombningen att hamna i fokus. Denna skulle vinna kriget, vilket den tyvärr inte gjorde. Denna hade en del i segern men var inte krigsavgörande. Bombflyg B-17 på väg mot Schweinfurt. Foto: US Air Force. 

Den amerikanska planeringen för strategisk bombning byggde på att hitta svaga länkar i ett lands industriella struktur. De ansåg att om en svag länk slogs ut skulle detta lamslå industrin. Brist av nyckelprodukter skulle få till följd att industriproduktionen drabbades av produktionsstopp. Kullager kom att anses vara en sådan svag länk av amerikanska bombflyget och brister skulle innebära produktionsbortfall av till exempel motorer för flygplan och stridsvagnar.  

Tysk krigsproduktionen kom igång sent

Genom att studera tysk krigsproduktion under åren 1940-45 kan vi få svaret på om denna bedömning var riktig. Den under hela kriget med tysk noggrannhet förda statistiken visar att produktionen av krigsmaterial ökade hela tiden trots att den allierade bombningen hela tiden växte i styrka. Och detta trots att allt fler bombplan sändes iväg från flygfälten i Storbritannien och senare Italien mot mål i Tyskland och ockuperade länder som till exempel Belgien, Holland och Frankrike.  

De allierade flygstyrkornas (USA & Storbritannien) stora bombkampanj mot Tyskland tog tid att utveckla. Det var först under krigets sista sexton månader i Europa (som totalt pågick under 68 månader) som de hade verklig kapacitet att bomba på djupet och under lång tid. Hela 81% av det totala bombtonnaget som de allierade släppte ner över det Tyskland släpptes efter januari 1944, dvs under krigets 16 sista månader. Tittar vi på Hitlers stridsvagn Panzer IV så ser vi att den tyska produktionstoppen nåddes 1944:

Nedan är produktionen av stridsvagnen Panzer IV under krigsåren. 

Produktion av Panzer IV under kriget 

1939	1940	1941	1942	1943	1944	1945
45	280	480	994	3023	3454	469

Tyska krigsindustrin hade inte full fart och produktion när kriget bröt ut 1 september 1939 och tempot skruvades upp en aning under 1940 och 1941 men det är först efter USA går med i december 1941 i kriget det börja hända saker på allvar, se nedan tabellen hur mycket den totala pansarfordonsproduktionen ökade i vikt. 

Pansarfordon Produktionsökning i ton 

1941: 83 188 

1942: 140 454 

1943: 369 416 

1944: 622 322

På bilden tyska stridsvagnar Panzer IV F på östfronten 1942. Panzer utvecklades från att ha varit eldunderstödsvagn i pansarförbanden till att bli standardvagnen under 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-271-0301-30A / Heydrich / CC-BY-SA 3.0

Givetvis orsakade bombningarna skador, förluster, störningar med mera men det hindrade inte tyskarna att slå nya produktionsrekord år efter år. De startade från så låg nivå 1939 vad gäller produktion av stridsvagnar. Tittar vi på den tyska stålproduktionen ökade den från 21 528 000 ton 1941 till 24 218 000 ton 1944. Inte alls samma stegring. Tyskarna drog igång sin krigsproduktion sent vilket gjorde att produktionsökningen blev enorm sett till hur många stridsvagnar som producerades och det negligerade effekten av bombningarna.

Målet blev den tyska staden Schweinfurt

Men hur var det med den svaga länken kullager? Kullager används som sagt inte bara av en krigsmakt så produktionen ska även täcka andra behov. Det amerikanska bombflyget gjorde den tyska staden Schweinfurt till ett prioriterat mål. Staden ligger mitt emellan Kassel och Nürnberg och USA uppskattade att 50% av Tysklands kullagerproduktion fanns där. Om man lyckades bomba sönder den tyska produktionen av kullager ville de allierade givetvis inte att tyskarna skulle kunna beställa ersättningskullager från Sverige.

Under hösten 1942 hade planeringen av en gemensam bombräd mot Schweinfurt påbörjas. Den legendariska Bomber-Harris, befälhavare för det brittiska bombflyget inom RAF, motsatte sig operationen. Han anförde taktiska och ekonomiska grunder. Ansvarig på Special Operations tyckte att Harris hade skrivit ett ”långrandigt brev” om detta. Dessutom ansåg han att Bomber Harris inte hade kompetens att bedöma bombräden på ekonomiska grunder. Påtryckningar gjordes på Harris men han gillade inte alls tanken, vilket märks även tydligt i hans memoarer. Däremot fanns det andra som var mer positiva till idén. 

Sir Arthur Harris tog befälet över Bomber Command i det brittiska flygvapnet i februari 1942 och behöll det hela kriget. Han var stark förespråkare för strategisk bombning men förespråkade andra mål än amerikanska flyget. Harris trodde på stadsbombningar med målet att sänka det tyska folkets moral. Foto: Imperial War Museums. 

I brittiska arkiv finns dokument som berör den svenska kullagerexporten. Bilden som framträder här är en övertro på hur effektiva bombningar mot Schweinfurt kommer att vara samt även resultatet efter de första bombräderna. Samtidigt lyfts det fram att man ville inte riskera att frågan om den känsliga svenska kullagerexporten skulle få återverkningar i relationerna med Sverige.

Sir Archibald Sinclair, minister för Air Ministry som ansvarade för brittiska flygvapnet (RAF), skriver den 1 december 1942 följande: ”Jag har alltid varit övertygad om att RAF inte kan göra något bättre än en koncentrerad attack på produktionen av kullager för att kullkasta grunden för fiendens krigsansträngningar”. Och han fortsätter i brevet att de allierade tillsammans har lagt stora beställningar på kullager hos SKF. Man var rädd för att Tyskland skulle göra extra inköp från Sverige för att ersätta förlorad produktion i Schweinfurt och ville med sin order blockera leveranser dit.

Det var först under 1943 som man var redo att bomba Schweinfurt men Bomber-Harris ansåg att det brittiska bombflyget inte var redo. Resultatet blev att ingen gemensam operation med det amerikanska bombflyget. USA föredrog att bomba dagtid medan britterna på nätterna.

Första räden mot Schweinfurt

Den 17 augusti 1943 skickar amerikanska 8. flygflottan iväg 230 bombplan av modell B-17 Flying Fortress för att bomba den tyska kullagerindustrin i Schweinfurt. Förlusterna blev att 36 flygplan förlorades och 352 besättningsmedlemmar rapporteras som saknade. Av planen som återvänder hem är 121 flygplan skadade varav tre rapporteras ha kraschlandat. Nästan 16 % av bombplanen förlorades, vilket var extremt högt med tanke på hur många bombuppdrag en besättning förväntades göra innan den fick åka hem från kriget. Kravet var 25 uppdrag och chansen att du åker dit ligger på 16% per uppdrag.

Varje B-17 som sköts ner var kostsamt då det innebar att normalt fanns tio man ombord. Räderna mot Schweinfurt blev ökända på grund av de amerikanska flyget initialt fick höga förluster. Foto: US Air Force

Medan brittiska Bomber Command kom på natten mellan 17/18 augusti 1943 att istället bomba Peenemünde, tyskarnas forskningsanstalt. Britterna hade fått information att här pågick utveckling av hemliga nya vapen. Detta var första räden mot platsen. Ryktena som hade cirkulerat gällde utvecklingen V-1 och V-2. Den förstnämnda kan ses V-1 kan ses som en föregångare till kryssningsrobotar medan V-2 är en föregångare till ballistisk medeldistansrobot. Peenemünde var navet i utvecklingen av V-2. Dock det var först under 1944 som dessa vapen började avfyras mot Storbritannien, V-1:an sommaren 1944 medan V-2:an i september 1944. 

En informationskälla för britterna angående den amerikanska rädens effekter mot Schweinfurt var SKF:s vd Harald Hamberg. En av fabrikerna som fanns i Schweinfurt ägdes ju av SKF. I ett hemligt telegram från brittiska ambassaden i Stockholm till Special Operations i London den 29 september 1943 går det läsa: ”Det är troligt att kullagerproduktionen har temporärt blivit hårt drabbad men resultatet får inte stora effekter.” I diskussioner med Hamberg kom också frågan upp om begränsningar av Sveriges export av kullager till Tyskland. Man hade kommit överens om en halvering för 1944 jämfört med 1943. Hamberg ansåg dock att det egentligen bara skulle drabba SKF eftersom tyskarna skulle öka sin inhemska produktion.  

Nästa gång det amerikanska bombflyget flög mot Schweinfurt var den 14 oktober 1943. Denna gång sändes 291 bombplan iväg. Denna gång var förlusterna högre, 60 plan förlorades och 594 besättningsmedlemmar rapporterades som saknade. 138 flygplan var skadade varav sju rapporteras ha kraschlandat. Nästan 21% i förluster De höga förlusterna under de två första räderna mot Schweinfurt gjorde att detta mål blev ökänt bland besättningar i amerikanska 8. flygflottan. Senare räder med jakteskort hela vägen fick betydligt lägre förluster. Det brittiska bombflyget som flög på natten bombade Schweinfurt för första gången den 24 / 25 februari 1944. Då sattes 734 bombplan in och 33 plan förlorades (4,5 %). 

Ett önsketänkande om framgångsrika bombningar

Generallöjtnant Carl Spaatz, befälhavare för det amerikanska strategiska flyget i Europa, skriver i april 1944 till general Dwight Eisenhower, de allierades överbefälhavare, att det amerikanska flygvapnet uppskattade att de räder som har genomförts mot tysk kullagerindustri hade minskat dess kapacitet 1944 till 36% jämfört med 1943. Detta var tyvärr ett rent önsketänkande och en grov överskattningen av resultatet. 

Ett möte i april 1945. Mannen längst till vänster med händerna i byxfickorna är befälhavaren för amerikanska 3. armén, George S. Patton. Och alldeles bredvid honom går Carl Spaatz. Han förde befälet över de amerikanska strategiska bombflyget i Europa. 

Efter kriget genomförde det amerikanska flygvapnet undersökningar i Tyskland för att se hur effektiva de strategiska bombräderna hade varit. Angående Schweinfurt fann man att räderna hade orsakat endast temporära produktionsförluster och att tyskarna kunde minska sina lager för att kompensera för detta. Produktionen av kullager i Schweinfurt nådde snabbt samma nivåer som innan de amerikanska bombräderna började, det vill säga enbart produktionsstörningar utan några långsiktiga effekter.

Men detta visste man inte om under kriget utan de allierades resonemang var att Sveriges kullager spelade en viktig roll. Det amerikanska flygvapnet ansåg att 8 % av tyskarnas kullagerbehov 1943 löstes med import från Sverige. Sverige hade ju gått med på att minska sin export till Tyskland 1944 med 50% men det ansågs inte vara tillräckligt. Så nu när de allierade trodde att de hade lyckats sänka den tyska produktionen ner till 36% av deras tidiga kapacitet borde kullagertillgången vara ett problem för tysk industri. För att få full effekt av detta ville man på alla sätt strypa tillförsel av kullager utifrån. Det var USA som tryckte på hårdast om att den svenska exporten av kullager till Tyskland skulle upphöra eftersom räderna mot Schweinfurt hade varit så kostsamma i liv och materiel.

Ser vi till tysk krigsproduktion var den ännu större under 1944 än den varit under 1943, nya produktionsrekord sattes. Detta hade de allierade inte klart för sig under kriget, att deras strategiska bombningar av Schweinfurt inte hade någon större effekt på produktionen av kullager. Så Sveriges export hade visserligen viss betydelse men ingen avgörande effekt. Givetvis skulle det bli störningar för tyskarna men inte på det sätt som amerikanska flyget trodde.

Sabotage i Göteborg?

Så värdet av att stoppa Sveriges export av kullager till Tyskland överskattades grovt. Därför hade de allierade till och med tankar om sabotage, maskerad som en teknisk olycka, mot SKF i Göteborg för att stoppa produktionen i Sverige. Den amerikanska översten Joseph Haskell vid SO Branch (Special Operations) skriver om den eventuella attacken: ” ..det bör påpekas att finns det något bevis om att det kan röra sig om sabotage kommer de svenska myndigheterna med säkerhet misstänka att de allierade planerade attacken..” Sedan pekar Haskell på flera möjliga negativa konsekvenser om USA pekas ut och frågan var om kullager var så viktigt för att ta den risken. De valde att avstå sabotage mot SKF i Sverige.

De allierade valde att fortsätta trycka på diplomatiskt. Det påpekades att det fanns risker med att gå för hårt fram och man ville inte riskera att denna fråga fick återverkningar i förhållandet med Sverige. I en utvärdering som skrevs den 16 juli 1944 för War Cabinet kan också följande läsas: ”Ryssarna är beroende på svenskarna för vissa produkter, speciellt kullager, och vi bör inte riskera ett svenskt embargo på export av krigsmaterial till alla stridande parter innan konsultation med ryssarna.”

Vad ibland glöms bort är att vi levererade inte bara kullager till Hitler utan även till Stalin och den sovjetiska krigsindustrin. Leveranskedjan från Sverige till Sovjetunionen utan fick bland annat ske via Storbritannien och Mellanöstern innan leveransen anlände till Sovjetunionen. 

Vad som ibland glöms bort är att förutom att de västallierade och Tyskland beställde kullager från SKF så gjorde även Sovjetunionen detta. Leveranser av kullager direkt till Sovjetunionen var inte det lättaste utan de flögs ut av britterna från Bromma till Storbritannien. Den 17 juni 1943 skrivs det i ett brev till Lord Selborne på Ministry of Economic Warfare från H.H.Balfour, statssekretare Flyg: ”Läget är så att vi flyger kullager från Sverige till Storbritannien för att sedan flyga samma kullager från Storbritannien via mellanöstern till Ryssland.” Och sedan fortsätter det med exemplet att på nästa Liberator III på väg till Kario består halva lasten av kullager på väg till Sovjet. Hoppet var att få ryssarna att öppna upp en direktlinje från Bromma för minska belastningen på flyget från Bromma till Storbritannien. Men så blev det inte. 

En fnurra på tråden under lång tid

Sverige och de allierade hade lyckats bli överens om en minskning av den svenska kullagerexporten till Tyskland under 1944 men de allierade misslyckades med att skapa ytterligare förändringar på officiellt håll. Kontakter direkt med SKF gick bättre och resultatet blev en överenskommelse om att tyska leveranser skulle senareläggas. Den 28 augusti 1944 skrivs följande utvärdering av Chiefs of Staff: ”Vi tror att taktiken av att hålla svenskarna oroade hela tiden över att vi kommer att förlora tålamodet med dem om de inte agerar i den riktning som vi önskar är mer lyckosam än framförandet av ett officiellt ultimatum. Jämför vår framgång av tillbakadragandet av svenska fartyg från tysk handelstrafik med misslyckandet med det officiella ultimatumet vad gäller kullager.”

Det fanns som sagt meningsskiljaktigheter mellan Sverige och de allierade om svensk handel med Tyskland men även i många andra frågor. Men de åsikter om Sverige som kommer fram i brittiska arkiv är ofta positiva. Ett exempel om frågan av allierade leveranser till svenska armén från juni 1942 är: ”Sverige upprätthåller en attityd av orädd neutralitet trots konstant tyskt tryck”

Den svenska kullagerexporten var bara en av många frågor som de allierade utövade påtryckningar mot Sverige under kriget. Men de allierade kom under kriget grovt överskatta dess betydelse för tyskarnas krigsmakt och det har i viss mån suttit kvar sedan dess. 

En annorlunda och tidigare version av denna artikel blev publicerad i 

Anders Frankson (red): Norden under andra världskriget: hotet från Hitler och Stalin (Semic, Stockholm 2018)

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lite idéer och tankar om strategisk bombning:

Det började under första världskriget!

Röda arméns gardesförband

Utmärkelsen erhölls i strid

Gardestitel under andra världskriget var hedersutmärkelse som Röda arméns förband erhöll efter att ha genomfört strider väl och utmärkt sig. Garde hade sedan gammalt en elitstämpel över sig och meningen var att de förband som fick gardestitel skulle bli ett verktyg för frontbefälhavare vid krissituationer. Ett förband som det gick att lita på.

Denna gardesdivisionen, 13., här kopplar soldater av vid en stridspaus under slaget om Stalingrad, hade en annorlunda bakgrund. Ursprunget var 3. luftburna kåren (motsvarade division) som sedan blev den nya 87. skyttedivisionen i november 1941 efter föregångaren gått under i september 1941. Sedan blev förbandet garde i januari 1942. Foto: Wikipedia Commons

Det var ju främst för skyttedivisioner detta var viktigt. Vilka divisioner skulle en högre befälhavare sätta in i svåra situationer. Röda armén satte upp nästan 600 skyttedivisioner totalt och tilldelades en högre chef ett antal divisioner som förstärkning så visste han att de som hade blivit utnämnda till garde hade förmodligen en väl fungerade ledningsstruktur. Här hade divisionens nervsystem, det vill säga staber på olika nivåer, visat sig kunna bemästra svåra  situationer och utnämnts till garde.

Men som sagt det var inte bara skyttedivisioner som utnämndes till garde utan även andra förband och även högkvarter, alltså staber. Dock ett undantag fanns och det var att alla förband med salvpjäser, det vill säga raketartilleri, blev automatiskt garde. Här fanns det inget krav på framgång i strid.

Katiusja blev en symbol för Röda armén under andra världskriget. Förband med raketartilleri utnämndes automatiskt till garde och det fick en slags "maskirovka"-beteckning, gardesgranatkastare. Totalt 115 regementen samtidigt som 40 regementen med vanliga granatkastare utnämndes till garde. Foto: RIA Novosti archive, image #303890 / Zelma / CC-BY-SA 3.0

Premiär september 1941 

De fyra första gardesdivisionerna blev fyra skyttedivisioner den 18 september 1941 som sedan följdes av ytterligare tre stycken den 26 september. Samma dag blev 1. motorskyttedivisionen ”Moskva” också gardesdivision.

18 september 1941 var det 100., 127., 153. och 167. skyttedivisionen

26 september 1941 var det 64., 107. och 120. skyttedivisionen

I de tre fronterna som försvarade Moskva den 1 oktober 1941 fanns två av de åtta gardesdivisioner, 2. och 5., som grupperade. Men ytterligare tre divisioner skulle snart anlända och sättas in i frontlinjen.

Röda armén kom att formera nästan 600 skyttedivisioner under kriget. Och den 1 oktober 1941 hade Röda armén 213 divisioner längs fronten mot tyskarna. Ytterligare 123 skyttedivisioner var i tjänst på ett sätt eller annat. I striderna runt Vjazma och Brjansk under oktober gick ett stort antal divisioner under och nya kom sättas upp senare. Foto: Wikipedia Commons

De tre var 6. och 7. gardesskyttedivisionen samt 1. gardes motoriserade divisionen. Den förstnämnda sattes in i striderna vid Mtsensk mot Guderian medan 7. gardesskyttedivisionen kom att användas som en brandkårsstyrka. Först försvaret av Kursk, sedan vid Serpuchov och slutligen efter Solnechnogorsks fall den 25 november upp i norr hos Rokossovskijs 16. armén. Denna division hade för att vara ett sovjetisk förband långa traditioner då den sattes upp redan under ryska inbördeskriget som 64. skyttedivisionen. Medan den motoriserade divisionen stred i centrum i huvudsak med sovjetiska 33. armén.

Tunga förluster i försvaret av Moskva

Förlusterna för gardesskyttedivisioner blev även de tunga, till exempel 2. gardesdivisionen hos Brjansk Fronten hade den 7 november 3 189 man av sin ursprungliga styrka kvar medan 6. gardesdivisionen rapporterade samma dag en styrka på 5 130 man. Denna division som sattes först in i striderna vid Mtsensk. 5. gardesdivisionen som från början var grupperad hos Västfronten men skickades tidigt söderut och sattes bland annat in i försvaret av Kaluga hade förlorat 50 % av sin styrka fram till den 15 oktober. Men även om ”poor bloody infantry” tog stora förluster så fanns divisionens struktur kvar, alltså ledningen och staber, relativt intakt. Det gällde då att fylla på med ersättningsmanskap och vapen och lite vila med träning innan nästa stora insats. 

En klassisk bild från striderna utanför Moskva 1941. Den sovjetiska motoffensiven i december 1941 har satt igång. De tyska anfallstäterna pressas tillbaka från Moskvas portar. Foto: Waralbum.ru

Endast två skyttedivisioner kom att utnämnas till garde i försvaret av Moskva 1941 under tyskarnas offensiv. Detta var de sibiriska 316. och 78. skyttedivisionen under novembermånad. De blev 8. respektive 9. gardesskyttedivisionen. Det intressanta är att båda anlände från Sibirien som förstärkningarna under slaget och slogs under Rokossovskij i 16. armén. För soldaterna i 316. skyttedivisionen kom glädjen av ett erkännande av deras insats som utnämnt garde blandas med sorgen över att deras populärare divisionsbefälhavare generalmajor Ivan Panfilov stupade den 18 november.

Ett exempel på en gardesutnämning

Även andra förband än infanteri blev garde som Belovs 2. kavallerikår och Dovators kavallerikår och deras divisioner blev garde den 26 november 1941 men även en stridsvagnsbrigad blev garde och det var 4. stridsvagnsbrigaden under överste Katukov för striderna vid Mtsensk.

När Katukovs 4.stridsvagnsbrigaden blir 1.gardesstridsvagnsbrigaden den 11 november 1941 skickas en order ut om detta till alla fronter, arméer stridsvagnsdivisioner och brigader. Striderna mellan den 4 till 11 oktober lyfts fram. Om vi läser denna order så kan vi få en inblick i vilka problem som fanns i Röda armén. Här står följande:

Brigadens enastående agerande och resultat beror på 

1. Att brigaden hela tiden hade spaning 

 2. Att stridsvagnar med motoriserat skytte och artilleriet hade god samverkan 

 3. Att stridsvagnar sattes i korrekt, med bakhåll och i kombinerade anfallsgrupper. 

 4. Att brigadens soldater slogs tappert och beslutsamt. 

Brigadens agerande i strid bör vara ett föredöme för alla förband i Röda Armén i befrielsekriget mot de fascistiska inkräktarna. 

Punkt 1 –3 är egentligen något som varje befälhavare ska göra och det kan inte ses som extra ordinärt. Men det var något som Röda Arméns högsta ledning kände sig tvingade att understryka för sina befälhavare då officersutbildningen före kriget hade varit eftersatt och bristfällig sett över hela Röda armén. Revolutionära ideal dominerade istället för grundläggande officersutbildning.

Michail Katukov befälhavare över 4. stridsvagnsbrigaden som blev garde för sina insatser under slaget vid Moskva. Notera den ensamma utmärkelsen till vänster i bilden, det är gardesmedaljen. I den röda flaggan som toppar står det garde. Senare kom Katukov att bli befälhavare för 1. stridsvagnsarmén i januari 1943 när den bildades. Senare i april 1944 kom utnämningen till garde. Katukov förde befälet under hela kriget. Foto: Arkady Chodov. 

Ännu ett steg

Den 21 maj 1942 kom nästa steg. Ett nytt direktiv om gardesförbanden. Nu var det inte bara förbandet som hedrades med garde i förbandsbeteckningen utan personalen skulle också hedras. Ordet garde lades till i tjänstegraderna, så inte i stället för major Kuznetsov blev det gardesmajor Kuznetsov. Lite högre ersättning i gardesförbanden. En gardesmedalj att bära uniformens högra sida och på så sätt markera gardestillhörigheten. Underlätta för sårade i gardesförband att efter tillfrisknandet återvända till sitt förband. Normalt skickades du dit behoven var störst. Prioriterad vad gällde vapen.

160. skyttedivisionen blev 89. gardesskyttedivisionen i april 1943. Divisionen kom att utmärka sig under striderna vid Kursk under augusti 1943. Den var med vid återerövrandet av Belgorod och Charkiv. Så båda dessa orter kom att ingå i divisionens kompletta namn: 89. Belgorod-Charkov-gardesskyttedivisionen (89-й Белгородско-Харьковской гвардейской стрелковой дивизии). Foto: mil.ru. 

Senare under kriget 

Detta med gardesutnämningar fortsatte hela kriget men i ett lugnare tempo under de sista krigsåren. Standarden hade blivit mer jämn sett över armén i stort. Under 1941–1942 fanns det till exempel reguljära skyttedivisioner som kunde under längre marscher och omgrupperingar gå vilse eller orsaka världens trafikkaos i de bakre regionerna. Staberna i divisionerna hade med andra ord problem med grundläggande militär verksamhet. Men satsningar på utbildning av personal gav resultat. Och under 1944 var det inga större skillnader mellan en gardesdivision och en reguljär division sett till personalens kunnande men fortfarande hade en gardesdivision lite bättre ställt vad gäller automatvapen, personalersättning och artilleri.

Även inom pansartrupperna blev många förband garde. Alla sex arméhögkvarter inom pansartrupperna blev till slut garde. Röda armén kallade sina pansardivisioner för antingen stridsvagnskår eller mekaniserad kår. Röda armén hade 1945 24 stridsvagnskårer och 13 mekaniserade kårer och av dessa var 12 respektive 9 garde.

Hur många gardesskyttedivisioner blev det?

Röda armén hade 196 skyttedivisioner den 22 juni 1941 och under kriget kom ytterligare cirka 400 att formeras på ett sätt eller annat. Antal gardesskyttedivision blev till slut 117. Alla hade inte sitt ursprung i reguljära skyttedivisioner utan en del var gardesskyttebrigader eller luftburna brigader som hade expanderat till gardesdivisioner.

Vidare läsning: 

Sharp, Charles, Soviet Order of Battle World War II, volume III Red Storm. (West Chester 1995) 

Sharp, Charles C., Soviet Order of Battle World War II, Volume IV “Red Guards”. (West Chester 1995). 

Katukov, Michail, Na Ostrie Glavnogo Udara. (Moskva 1974) 

Zaloga, Steven & L.S.Ness: Red Army Handbook 1939-1945. (Stroud 2003)

Utvecklingen av sovjetiska stormkanonvagnar:

Eld i målet, tunga och lätta vagnar

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Historien om en SS-division:

Myten om SS-Wiking

Sovjetiska stormkanonvagnar

 Samma namn men olika roller

Den tyska krigsmakten hade vid inledningen av operation Barbarossa den 22 juni 1941, anfallet mot Sovjetunionen, inte bara stridsvagnar i sin arsenal utan även stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om de två sistnämnda inte fanns i speciell stort antal, 377 Stug-stormkanonvagnar och 202 pansarvärnskanonvagnar Panzerjaeger I.

Tyska stormkanoner Stug III med kort 7,5 cm kanon (L/24) i december 1941 utanför Moskvas portar. Den tyska produktionen av stormkanonvagnar kom igång på allvar först 1943 men då med längre kanoner. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe 

Röda armén hade lekt med dessa idéer innan kriget men det hade inte blivit av något av detta. Tyskarna använde stridsvagnschassi för dessa fordon som grund, speciellt Panzerjaeger I var en intressant lösning. För här använde de en äldre stridsvagn, Panzer I, som grund. Denna vagn dög inte längre för fronttjänst. Så gamla Panzer I–stridsvagnar blev av med sitt torn, som hade dubbla kulsprutor, och fick istället en öppen överbyggnad med 47 mm pansarvärnskanon. Alltså inte ett rörligt torn utan var fast monterad. Detta innebar att pjäsen riktades in med vagnen.

På bilden en tysk pansarvärnskanonvagn av typen Marder. Just detta är Marder III med erövrad sovjetisk pjäs (7,6 cm L/51). Chassi är Panzer 38 (t). Denna vagnstyp anlände till östfronten under 1942 med syfte att förbättra tyskarnas rörliga pansarvärnsförmåga. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0485-28 / Scheffler / CC-BY-SA 3.0

Sedan under 1942 började tyskarna sätta in andra pansarvärnskanonvagnar på östfronten, Marder-serien. Här användes chassis från vagnar som inte längre dög för fronttjänst, som till exempel Panzer II och Panzer 38 (t). Men nu med en grövre kanon, 7,5 cm eller 7,62 cm kanon, än tidigare. Även dessa med en öppen överbyggnad. 

Istället för lätta stridsvagnar med 45 mm kanon, T-70, bestämde man sig för att producera SU-76 istället. En vagn som fick 7,6 cm kanon ZIS-3 i fast öppen överbyggnad. Kan ses som en lätt stormkanonvagn eller infanterikanonvagn som skulle understödja skyttesoldaterna i deras strid med direkt eld. Foto: Olga Ignatovitj (TASS). 

Den sovjetiska produktionen av vagnar där kanonen inte satt i ett rörligt torn utan var fast monterad. startade upp i slutet av 1942, 50 vagnar hann att produceras. 

Röda armén satsade initialt på: 

SU-76, den byggde på den lätta stridsvagnen T-70 och fick en 7,6 cm kanon ZIS-3. 

SU-122, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 12,2 cm M-30 haubits. 

Den andra vagnen som sattes i produktionen var den medeltunga stormkanonvagnen SU-122 med 12,2 cm M-30 haubits. Produktionen var rätt så begränsad, 636 vagnar, innan tyngre vagnar som ISU-122 och ISU-152 tog över. 

Båda dessa skulle vara en del av infanteriets strid och understödja främst med spränggranater i form av direkt eld mot mål. För Su-76:an fick man förlänga chassit på T-70-vagnen, istället för fem bärhjul ökades det till sex för att få plats med den grövre kanonen, 7,6 cm. Chassis som användes kallades T-70B. SU-76 hade en öppen överbyggnad och var betydligt lättare bepansrad jämfört med SU-122 som var mer som en tysk stormkanonvagn och hade en grövre pjäs, 12,2 cm haubits. Denna kunde avfyra en spränggranat som väger nästan 22 kilo rakt i målet (motståndsnästet). Kan jämföras den tyska Stug III med sin 7,5 cm L/24 kanon som hade en spränggranat på 4,5 kilo.

SU-76: or kom att bli ett vanligt inslag i de sovjetiska anfallsoperationerna. Här på bilden några SU-76 understödjer under striderna i Ostpreussen 1945. Notera den öppna överbyggnaden. Foto: Dmitrij Chernov

Röda armén kom att sätta upp regementen med de nya SU-vagnarna. Från början mixades SU-76 och SU-122 i samma förband men det insågs snabbt att den lätta SU-76 och den medeltunga SU-122 inte passade ihop taktiskt, så separata regementen skapades.

Enkel organisation av ett lätt SU-regemente 1943 

Stab, ofta en stridsvagn istället för SU 

En spaningspluton 

Fem batterier med vardera 4 SU-76 

Underhållskompani 

Personalstyrka: 253 man 

Båda sågs som stormkanonvagnar men SU-76 var nog mera likt de infanterikanonvagnar som vi hade under de första åren av kalla kriget, Infanterikanonvagn 102 och 103. En vagn med svagt pansar som skulle understödja infanteriet som eldunderstöd i form av direkt eld. Medan SU-122 var mer likt de tyska stormkanonvagnarna, ett tyngre pansarskydd och vara en del av infanteriets anfall.

Till vänster ser du en T-34-stridsvagn med sin 7.6 cm kanon F-34 och till höger i bild ser du den nya pansarvärnskanonvagnen SU-85 med sin 8,5 cm kanon. Givetvis har ammunitionstyp betydelse men förneklat ju längre och grövre kanon ju bättre pansargenomslag. Foto: Grigorij Akmolinskij

Besten dyker upp

Under senhösten 1942 dök en ny tung tysk stridsvagn upp, Tiger-stridsvagnen. Röda armén insåg att detta var något helt nytt, deras huvudpjäs för stridsvagnar var 7,6 cm kanon och den var otillräcklig. De började titta på hur de kunde förbättra sina stridsvagnar men snart kom de till insikt att det inte skulle komma så många Tiger-stridsvagnar så huvudfokus hamnade på att ta fram en ny pansarsvärnskanonvagn under 1943. Denna vagn var något helt annat än den tyska Marder-serien. Kan liknas med den tyska Jagdpanzer IV som kom 1944.

SU-85, den byggde på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 8,5 cm kanon.

Här en pansarvärnskanonvagn SU-85 i centrala Minsk sommaren 1944. Röda armén har jagat ut de tyska ockupanterna från staden. Luftvärnskanonen är en sovjetisk 37 mm kanon opr 1939. Foto: mil.ru

Prefixet SU står för Samochodnaja Ustanovka (med kyrilliska alfabetet "самоходная установка") och betyder fritt översatt ”självgående pjäs”. Röda armén använde detta prefix för pansarfordon som hade en fast kanon monterad oavsett om det var en infanterikanonvagn, stormkanonvagn eller pansarvärnskanonvagn. Under andra världskriget kom Röda armén inte att ta fram några vagnar som vi skulle kalla för bandkanoner, det kom först på 1970-talet. 

"Bestdödaren" ser dagens ljus

Samtidigt som de utvecklade en ny pansarvärnskanonvagn SU-85 utvecklades en ny tung stormkanonvagn som byggde på den tunga KV-stridsvagnen. Denna nya vagn SU-152 fick en tung 15,2 kanonhaubits (ML-20S) som också kunde användas att bekämpa tunga tyska stridsvagnar, den fick smeknamnet ”Bestdödaren” ("Зверобой"). Dock den var nog mer tänkt som en tung stormkanonvagn än pansarvärnskanonvagn. Den började dyka upp under sommaren 1943. 

Den tunga stormkanonvagnen SU-152 på bilden är snarlik den senare tunga vagnen ISU-152. Skillnaden hade SU-152 byggde på ett KV-chassi medan den senare byggde på ett IS-chassi. Det senare chassit var en utveckling av det förra, så inte så skillnad mellan de två. 45,5 ton jämfört med 46 ton. Foto: A.Chaldej (TASS)

 

Panzer III blir sovjetisk stormkanonvagn

Sedan genom att Röda armén under vintern 1942-43 erövrade ett stort antal övergivna Panzer III och Stug III bestämde man att använda dessa. En tanke var att bygga en slags SU 76, detta då den egna produktionen hade problem. De fick en variant av 7,6 cm kanon F-34, alltså kanonen från T-34:an, och blev som sovjetiska Stugvagnar. Detta då de inte hade öppet stridsutrymme utan slutet. De var också tyngre och hade bättre pansarskydd än vanligt sovjetiska Su-76. 201 Su-76i byggdes under 1943 och de användes i strid första gången i augusti 1943. Barnsjukdomarna för den egna vagnen försvann i samband med att Su-76M anlände så de upphörde med dessa ombyggnader.  

Här syns tydligt det tyska Panzer-III chassit. Vagnen på bilden är den sovjetiska stormkanonvagnen SU-76I. Notera att kanonen är utan mynningsbroms, detta då kanonen bygger på T-34:ans kanon och inte den dragna fältpjäsen ZiS-3 som den vanlig SU-76:an hade. Foto: Alan Wilson

Så i slutet av 1943 hade Röda armén fyra sovjetiska vagnar i tjänst: SU-76, SU-85, SU-122 och SU-152. Den stora produktionen var av SU-76:or. Detta då produktionen av den lätta stridsvagnen T-70 ställdes helt om till att producera SU-76:or istället. Medan produktionen av T-34:an fortsatte samtidigt som produktionen av den tunga KV-vagnen upphörde. En ny tung stridsvagn togs fram, att ha en tung vagn med bara 7,6 cm kanon kändes onödigt. Den vagnen som till slut blev ny tung stridsvagn var IS-2 med en 12,2 cm kanon. De gjorde debut på slagfältet i slutet av februari 1944.

Den nya tunga stormkanonvagnen ISU-122 framför en tung stridsvagn IS-2, dock det är svårt att se på grund av alla "liftare". Nackdelen med den tunga 12,2 kanon var att ammunition var delad vilket sänkte eldhastigheten och ammunitionstillgången i vagnen var begränsad, 30 granater. Foto: Israel Ozersky

Röda armén hade insett behovet av tunga stormkanonvagnar så på det nya IS-chassit utvecklades två tunga stormkanonvagnar, ISU-122 och ISU-152. Den förstnämnda med en 122 mm kanon med andra hade en 152 mm kanonhaubits (ML-20S). Samma pjäs som fanns på SU-152. Båda hade som sagt god pansarvärnsförmåga men deras främsta funktion var att skulle understödja infanteriets strid, speciellt vid genombrott av fiendens linjer.

Tunga stormkanonvagnar ISU-152. Röda armén satte in dessa förband i understöd med syfte att bryta fiendens försvarslinjer. Det innebar en del förluster under krigets sista månader då tyskarna hade gott om Panzerfaust och Panzerschreck som kunde slå igenom vagnens pansarskydd. Foto: Georgij Konovalov

Kalla krigets standardkanon gör debut

Sedan då tyskarna verkade få allt tyngre vagnar kom en ersättare för SU-85 att utvecklas, SU-100. Alltså den byggde också på den medeltunga stridsvagnen T-34 och fick en 10 cm kanon. Men det verkar inte ha prioriterats då från april 1944 kom de första T-34:orna med 8,5 cm kanon dyka upp vid fronten. Produktionstakten var hög och Röda armén fick allt fler stridsvagnar med 8,5 cm kanoner. Så SU-100 gjorde debut vid fronten först i januari 1945 i striderna runt Budapest. Ett självständigt regemente anlände dit i slutet av 1944. 10 cm kanonen blev senare standardpjäs för sovjetiska stridsvagnar som T-54 och T-55. 

En uppvisning med pansarvärnskanonvagn SU-100 på ett militärt museum i Prag. Su-100 användes senare av Egypten och Syrien i deras krig mot Israel. Foto. Roman Mifek. 

Den sovjetiska produktionen av SU-vagnar fram till slutet av maj 1945

	1942	1943	1944	1945	Totalt
SU-76	25	1 908	7 155	2 954	12 042
SU-85		756	1 894		2 650
SU-100			500	1 060	1 560
SU-122	25	611			636
SU-152		668	2		670
ISU-122			945	790	1 735
ISU-152		35	1340	510	1 885
Totalt	50	3 978	11 836	5 314	21 178

Not: olika källor anger ibland lite olika uppgifter. 

Från det en vagn har tillverkats tar det viss tid innan den når fronten som en del av ett förband. Tittar vi på den sovjetiska förlustrapporteringen så anges det följande: 

1943 – 1 100 vagnar som totalförluster 

1944 – 6 800 vagnar som totalförluster 

1945 – 5 000 vagnar som totalförluster

Så det blir totalt 12 900 vagnar av 21 178 tillverkade. Vilket innebar att 61% av produktionen kom att förstöras under kriget. Ibland anges det att Röda armén hade 10 100 vagnar kvar vid krigsslutet och då borde produktionen ligga på 23 000 istället. Och denna skillnad uppstår under 1944, främst att fler lätta vagnar tillverkades. Så det råder lite osäkerhet angående antal tillverkade SU-76 under 1944.

Här syns en tung stormkanonvagn ISU-152 på Frankfurter Allee i centrala Berlin under slutstriden 1945. Omgiven av flera tunga IS-2-stridsvagnar och mitt i gatan står en T-34 /85. Den nya T-34:an som gjorde stridsdebut i april 1944 och hade en 8,5 cm kanon. Foto: mil.ru

Ju längre kriget led ju fler SU-förband sattes upp och det var främst högre chefs resurs. Inte bara regementen utan även brigader kom att formeras. En brigad hade ofta tre regementen. Ett regemente normalt 21 vagnar fördelade på fyra batterier med fem vagnar i varje. Vid krigsslutet 1945 hade Röda armén 12 brigader, 241 regementen samt 70 nyuppsatta bataljoner som var tänkt att bli en del av skyttedivisionerna.

 

En sovjetisk SU-76 under slutstriden 1945. Dessa vagnar blev under krigets slutfas alltmer integrerade och en del av skyttedivisionen istället för vara högre chefs resurs. Foto: Maz Alpert. 

Nämligen mot slutet av kriget i Europa 1945 började Röda armén att organisera SU-76 i självständiga bataljoner med 13 vagnar. Dessa var tänkt att bli integrerade med skyttedivisionerna. Det hann att genomföras för en del skytteförband i slutskedet av kriget i Europa men i Stalins krig mot Japan 1945 hade skyttedivisionerna denna organisation. 

Vidare läsning: 

Sharp, Charles: Soviet Order of Battle World War II, volume II School of Battle. (West Chester 1995)

 

Zaloga, Steven. & Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984) 

Zaloga, Steven & Ness, Leland: Red Army Handbook 1939–1945. (Gloucestershire 2003) 

 

Krivosjeev, G.F. (red), Grif sekretnosti Snjat. (Moskva 1993)

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten

De sovjetiska stridsvagnsbrigaderna under kriget

Mer om stormkanonvagnar under striderna på östfronten, se vidare här:

Eld i målet – Stormkanonvagnar i strid

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html