lördag 28 februari 2026

Nuke Kaliningrad

Långräckviddig bekämpningsförmåga

Det har kommit uttalande från Försvarsmakten att vi behöver precisionsvapen och långräckviddig bekämpningsförmåga i form av robotar eller drönare. Det innebär att stridsflygplan inte behöver flyga över ett markmål för att bekämpa det. 

Kryssningsroboten Tomahawk under testskjutning. Foto:  Royal Navy/MoD/MOD

Allt fler länder skaffar sig förmågan att genomföra vapeninsatser med dessa vapen. Det ändrar även viljan att använda vapen som maktmedel. Du behöver inte längre riskera att förlora piloter eller för den delen soldater. Vi har faktiskt tänkt på detta och började fundera på ett koncept. 

Förbekämpning med kärnvapen 

Året var 1957 och Saab fick uppdraget att utveckla en svensk taktisk kärnvapenrobot att använda mot eventuella sovjetiska utskeppningshamnar i händelse av krig. Målet var att förstöra invasionsflottan innan den ens lämnade hamn. Alltså riktig ordentlig förbekämpning med kärnvapeninsats. Spräng dem i bitar. 

Vi hade en vallgrav, Östersjön, men vi oroade oss för landstigningar längs vår långa kust. Under kalla kriget följde vi vaksamt utvecklingen på andra sidan Östersjön. Vad händer och finns det något att oroa sig för? Foto: Reddit

Så en förstudie inleddes om vad som kallades Robot 330, längd 11,7 meter och vikt 4,4 ton. Tänkt kärnladdnings sprängkraft var cirka 20 kiloton och räckvidd cirka 500 km. Avståndet från svenska baser i Blekinge till Kalingradområdet var cirka 350 km. Vi kunde även välja hamnen Liepāja som mål från till exempel baser i Kalmar försvarsområde. 

Den svenska taktiska kärnvapenroboten Robot 330. Den skulle nästa vara 12 meter lång. Ritning: Krigsmakten. 

Bomben mot Nagasaki 1945 

Cirka 20 kiloton motsvarar ungefär bomben mot Nagasaki som släpptes den 9 augusti 1945 där mellan 35 000 till 40 000 människor dog direkt. Totalt verkar bomben ha orsakat 60 000 till 80 000 dödsfall. Så detta var planen, bomba hamnar med kärnvapen, men plan är en sak och verkligheten en annan.

Nagasaki före och efter atombomben den 9 augusti 1945. Foto: U.S. National Archives 

Projektet hann knappt starta förrän det lades ned 1959. Det blev en förstudie som vi i eftervärlden kan studera. Hur kom det att det lades ner? 

Projektet kom att arkiveras 

Det talades om höga utvecklingskostnader men skulle vi verkligen ta systemet i bruk när det var färdigt? Det skulle dessutom kosta enormt att ta systemet i tjänst med allt som krävdes, det är inget man ställer i ett kallförråd och har i reserv utifall det behövs. 

Vore det inte enklare att hänga på något på ett stridsflygplan? Vi hade fina stridsflygplan och fler på gång. 

Här attackflyget i form av A 32 Lansen med två excellenta sjömålsrobotar Rb 04. Foto: Krigsarkivet

Sedan kärnvapen, skulle vi verkligen vara de första att använda dem? Om Sovjetunionen inte hade kommer med en krigsförklaring mot oss, och de började lasta enormt med stridsvagnar och soldater i utskeppningshamnarna i Kalingradområdet och Liepājaområdet samtidigt som alla våra underrättelser pekade på ett kommande angrepp mot Sverige, skulle vi göra ett så kallat ”förebyggande angrepp” med kärnvapen mot dessa områden? 

Sedan om kriget hade brutit ut och Sovjetunionen avhöll sig från att använda kärnvapen mot oss, skulle vi inleda ett kärnvapenkrig? 

Projektet lades ner som sagt. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)

 Tommy Pettersson,: Med invasionen i sikte – Flygvapnets krigsplanläggning och luftoperativa doktrin 1958–1966. (Stockholm 2009)

Kampen om Östersjöns öar

Östersjön under andra världskriget

Den stora armén

Lite om siffror och antal

Lite text om Kustartilleriet:

Det rörliga kustartilleriet

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

torsdag 19 februari 2026

Vårt artilleri 1990

Drömmen om fornstora dagar 

När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen försvann 1991 hade vi många artilleripjäser, nästan 1 200 eldrör. Det blir en himla många bataljoner med tanke att de tunga hade 12 medan de lätta 18 (till exempel 10,5 cm haubits m/40 i Infanteribrigad 66). 

Klassisk ekipage under kalla krigets sista år. Dragfordonet Terrängbil 40 tillsammans med 15,5 cm haubits 77. Pjäsen fanns främst i infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85. Foto: Lasse Sjögren. 

Men det var pjäser med en del år på nacken. 

Här de tunga som fanns:

15,5 cm haubits 77 – 206 pjäser 

15,5 cm haubits F – 191 pjäser 

15,5 cm bandkanon – 26 bandkanoner 

15 cm haubits m/39B – 110 pjäser 

15,5 cm haubits F inköptes från Frankrike under 1950-talet. Notera "fransyskan” kan vridas runt upphissad på tyngdpunkten genom hydraulik på en rund markplatta. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Tar vi 15,5 cm haubits F, mer känd som fransyskan. I början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk försvaret att betecknas 15,5 cm haubits F och den fick smeknamnet "fransyskan". Bofors byggde även ett antal pjäser på licens.

Våra tunga bandkanoner var fördelningsartilleri i Norrland under kalla kriget.  Lång räckvidd och snabb eldgivning. Vi hade få pjäser, endast 26 stycken. Foto: Lasse Sjögren

Bandkanonen

Bandkanon 1A baserades på ett förlängt Strv 103 chassi. Stridsvikten blev 53 ton och bandkanonen var för sin tid världens tyngsta bandartilleripjäs. Samtliga Bandkanon 1 kom att användas inom artilleridivisionerna i milo ÖN (Övre Norrland). Inledningsvis organiserades de i två bataljoner om tolv vagnar vardera. Totalt 26 stycken Bandkanon fanns och de var i tjänst under åren 1965–2003. Eldhastigheten var imponerande: alla 14 skott från magasinets två lager om sju skott vardera kunde avfyras på 45 sekunder. Räckvidden var drygt 25 km: när den första granaten slog ner på maximalt skjutavstånd, var övriga 13 fortfarande i luften.

Vår moderna pjäs var haubits 77. Totalen blev 533 pjäser. 

Bofors 15 cm haubits m/39B som har moderniserat och fått moderna hjul med pneumatiska ringar. Dessa pjäser började tas i tjänst under beredskapsåren. Foto: Lasse Sjögren. 

10,5 cm haubitsar 

Sedan hade vi som sagt mängder av 10,5 cm pjäser, 638 eldrör, av äldre årsmodeller, m/39, m/40 och krysslavetten m/4140. 

10,5 cm haubits m/39 – 110 pjäser 

10,5 cm haubits m/40 – 401 pjäser 

10,5 cm haubits m/4140 – 127 pjäser 

Notera att 10,5 cm haubits m/39 var importerad från Tyskland, det var den tyska arméns lätta standardhaubits under andra världskriget. Beteckningen i tysk tjänst var 10,5 cm le.F.H.18. Modellåret 18 var för att dölja att den utvecklats efter första världskriget. Arbetet började 1929 och 1935 sattes den i produktion och producerades under hela andra världskriget. Produktionstopp nåddes 1944. 

Här står lite blandade pjäser, i mitten står en 10,5 cm haubits m/40 med moderna hjul. Längst till höger står den tunga fransyskan.  Längst till vänster 10,5 cm kanon m/34 som redan hade tagits ur tjänst. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

10,5 cm haubits m/40 utvecklades av Bofors på 1930-talet och sattes i produktion 1937. Det fanns olika versioner men i grunden samma pjäs. Initialt hade pjäsen stålhjul med massiva gummiringar som byttes till moderna hjul med pneumatiska ringar. 

De första infanteribrigaderna som fick eget brigadartilleri var infanteribrigad 66. De hade 18 10,5 cm haubits m/40 och traktor gällde som dragfordon. Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Krysslavetten 10,5 cm m/4140. Bofors som levererade 132 pjäser till armén under åren 1960–1963. Hur var det med krysslavett? Detta medgav sidriktning i 360 grader vilket också kunde utnyttjas i markstrid som skydd av grupperingsplats. Så det ska ha funnits i utrustningen även separata ”pansarsikten” avsedda enbart för direkteld vid närstrid. Att gruppera med krysslavett funkade tydligen inget vidare. Pjäsen blev inte så populär på grund av detta, att den var något besvärligare att gruppera; den krävde jämn mark. Så den kom att hamna på Gotland.

Ett test som inte föll väl ut, krysslavett. 10,5 cm haubits m/4140 där kom inte så många pjäser att levereras, endast 132. Några hade skrivits av under årens lopp, 127 kvar i ladorna 1990, Foto: Anders Franksons bildarkiv. 

Brigadartilleri för infanteribrigad 77 och norrlandsbrigad 85 var: 

12 15,5 cm haubits 77 

Brigadartilleri för infanteribrigad 66 var:

18 10,5 cm haubits m/40 

Brigadartilleri i pansarbrigad 63 var: 

12 15,5 cm haubits F 

samt bataljonsartilleri i form av 4 10,5 cm haubits m/40 per pansarbataljon, alltså 12 pjäser. 

Sedan förstärktes artilleriet avsevärt med de nya 15,5 cm haubits 77. All manövrering av pjäsen drevs hydrauliskt: drivhjulen, upp- och nedfällning av stödhjulen, sid- och höjdriktning, ansättning samt ammunitionskranen. Hydraulkraften kom från ett hydraulaggregat som i A-varianten drevs av en Volvomotor (B20) och i B-varianten av en Mercedes-diesel. Den egna motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv kortare sträckor, snabbare omgrupperingar.  

Lite teknisk fakta, enkel jämförelse: 

Själva ammunitionen är viktig för pjäsernas kapacitet och effekt: 

10,5 cm haubits m/40 kontra 15 cm haubits 77 

Räckvidd: drygt 13 km mot 21 km (senare ännu bättre) 

Vikt 10,5 cm spränggranat 16 kg kontra 15,5 cm spränggranat 42 kg. 

Vi hade ett stort artilleri med många pjäser 1990 men inte speciellt modernt. Endast drygt 17 % var yngre än 20 år. Många var över 40 år gamla pjäser. 

Hade inte nedrustningen kommit så var det tal om att fasa ut 10,5 cm och låta 15,5 cm bli den nya standarden, som alltid en plan är en sak och vad som sedan sker i verkligheten kan bli något helt annat.

Bataljonsartilleriet i pansarbataljoner var 10,5 cm haubits m/40. Här på bilden fortfarande stålhjul med gummiring. Dragfordon på bilden är Lastterrängbil 934. Foto: Krigsarkivet

Vidare läsning: 

Bo Hugemark (red.): Den stora armén (FoKK publikation nr 44 Stockholm 2015) 

Bertil Nelsson: Hela Sverige skall försvaras: svenska infanteriets historia från Brunkeberg 1471 till Sovjetunionens fall 1991 (Ny utgåva Stockholm 2015) 

Björn Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: myter och legender (Stockholm 2021) 

Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024)


Sveriges korta affär med pansarbilar

Sverige och pansarbilar

Kommer du ihåg militäralliansen Warszawapakten?

Warszawapakten 1955–1991

Våra brigader för försvaret i Norr

Norrlandsbrigad under kalla kriget

torsdag 5 februari 2026

Osårbar?

Den tunga sovjetiska stridsvagnen KV  

”Till och med en 15 cm infanterihaubitsen öppnade direkteld på kort avstånd eld mot en KV-vagn, men stålmonstret verkade bara ruska på sig och körde vidare framåt mot pjäsen. Kanonservisen flydde i panik medan KV-vagnen helt enkelt körde över deras pjäs.”

Denna tunga KV-vagnen med sin vikt på 47,5 ton 1941 kom skapa kaos hos tyskarna. Nya tyngre kanoner togs fram för de tyska trupperna på östfronten och KV-vagnen som enorm hotbild försvann.  Foto: https://www.globalsecurity.org/

Sommaren 1942, den tyska armégrupp Syd genomför Tysklands stora sommaroffensiv på östfronten, målen är Stalingrad, Kaukasus och de sovjetiska oljefälten. De slitna pansardivisionerna har fått ersättningsstridvagnar, allt fler Panzer III med lång 5 cm kanon (L/60) har anlänt till fronten. Men fortfarande har de nya Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43) inte anlänt i något större antal förutom några vagnar till enstaka förband. På hela östfronten i slutet av juni 1942 fanns 135 Panzer IV F2. 

Panzer IV med den korta 7,5 cm kanonen jämfört med den längre 7,5 cm kanonen. Längden på eldröret avgjorde förmåga att bekämpa fientliga stridsvagnarna.  Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979Anh.-001-10 / CC-BY-SA 3.0 och Mark Pellegrini

Produktionen sätter igång sent

Nu var det inte mycket bättre med Panzer IV och den korta kanonen 7,5 cm L/24 där fanns 222 vagnar under juni 1942. Den tyska produktionen av Panzer IV skruvades upp först 1942 och hade sina produktionstoppar först 1943 och 1944. Under 1942 kom 994 Panzer IV att levereras medan den totala produktionen var bara 1 016 vagnar under tre år, 1939 1941. 

I pansargeneralen Eberhard von Mackensens tyska III. pansarkår med sina två pansardivisioner, 14. och 22., hade varje division fått ett kompani med Panzer IV F2. De övriga sexton stridsvagnskompanierna som tillhörde de två divisionerna hade i stort sett samma vagnar som hade satts in sommaren 1941. Stridsvagn Panzer 38 (t) i 22. Pansardivisionen hade 37 mm kanon, helt värdelösa mot KV och Panzer II var ett lätt stridsvagn med 20 mm kanon. 

Den tjeckoslovakiska vagnen Panzer 38 (t) blev omodern när tyskarna mötte på allt fler medeltunga T-34:or och KV-vagnar. Vi hade licenstillverkning på denna vagn, stridsvagn m/41. Foto: https://www.worldwarphotos.info/

De tunga sovjetiska KV-vagnarna var fortfarande ett stort hot men tyskarna hade lärt sig att slåss mot dem med de resurser de hade trots att knappt någon av deras stridsvagnar kunde ta upp kampen mot dessa stålmonster förutom de nya Panzer IV F2. Det fanns även tungt luftvärn och delvis nya pansarvärnskanoner. 

III. pansarkåren sommaren 1942 

14. pansardivisionen: 110 vagnar varav 12 Panzer IV (7,5 cm L/43), 20 Pz IV (7,5 cm L/24), 19 Pz III (50 mm L/60), 41 Pz III (50 mm L/42), 14 Pz II, 4 befälsvagnar 

22. pansardivisionen: 176 vagnar varav 11 Panzer IV (7,5 cm L/43), 11 Pz IV (7,5 cm L/24),, 12 Pz III (50 mm L/60), 114 Pz 38t, 28 Pz II 

Notera av alla Panzer IV var endast 23 Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43). Övriga hade 7,5 cm (L/24). 

Båda pansardivisionerna i Mackensens kår hade fördelen av att ha fått en tung luftvärnsbataljon tilldelad till divisionen. Endast tio av tjugofem tyska pansardivisioner hade detta sommaren 1942. Denna luftvärnsbataljon hade åtta tunga 8,8 cm luftvärnskanoner som kunde sättas in med god verkan mot tunga sovjetiska stridsvagnar. 88:an ansågs vara en stridsvagnsdödare även om pjäsen själv var en gigantisk måltavla i terrängen. Det var inte det lättaste att hitta skyddade eldställningar. 

Den nya pansarvärnskanonen 7,5 cm Pak 40. Dragfordonet en halvbandvagn Sd. Kfz. 10, vanligt förekommande i pansarvärnsbataljonerna. Foto:Bundesarchiv, Bild 101I-280-1058-13 / Jacob / CC-BY-SA 3.0

Nya pansarvärnskanoner anländer

Ett annat vapen som divisionerna hade tillgång till sommaren 1942 var tyngre pansarvärnskanoner. De hade börjat anlända i allt större antal till fronten under 1942. 14. pansardivisionen hade ett kompani med sex 7,5 cm Pak 40 i sin pansarvärnsbataljon medan det andra kompaniet hade nio 50 mm Pak 38, som var för lätt pjäs för hantera KV-vagnar. Medan 22. divisionen hade två kompanier med vardera sex erövrade sovjetiska 7,62 cm Pak 36(r) i sin bataljon. Detta tunga pansarvärn förbättrade divisionernas pansarvärnsförmåga och gav möjlighet att stoppa ett tungt sovjetiskt pansaranfall. 

Den sovjetiska tunga KV-vagnen blev en oväntad och skrämmande upplevelse för de tyska soldaterna. Detta var en vagn i en helt annan viktklass än vad de hade själva 1941. Foto: Reddit

Produktionen av KV-vagnar var inte lika omfattade som den av T-34:or, drygt 3 200 KV-1-vagnar byggdes totalt fram tills produktionen avslutades under 1942. Det byggdes även andra varianter på detta chassi, KV-2, KV-1S, KV-85 och SU-152. 

Sovjetiska pansarbrigader sommaren 1942 var tänkt att ha två kompanier med tunga KV-vagnar, två kompanier av medeltunga vagnar och två kompanier med lätta vagnar. Men antal vagnar i respektive kompani skiljde sig, ju tyngre kompani var ju färre vagnar. Så det skulle finnas fem KV-vagnar i ett tungt kompani medan tio lätta T-60 i ett lätt kompani. Dock kriget gjorde att organisationer justerades och ändrades. Den sovjetiska 15. stridsvagnsbrigaden som sattes in mot tyska III. pansarkåren sommaren 1942 hade i mitten av juli, 9 tunga KV vagnar, 26 medeltunga T-34:or och 20 lätta T-60. 

Pansarbefälhavaren Semjon Konovalov efter han erhållit hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och har guldstjärnan att bära på uniformen. 

En KV-vagn sprider skräck under en dag

Plutonchefen löjtnant Semjon Konovalov i 15. stridsvagnsbrigaden var 21 år gammal och var vagnchef för en tung stridsvagn KV-1. Han kom den 13 juli 1942 att visa vad en KV-vagn kunde uträtta när den användes på ett korrekt sätt. Detta i en by söder om Millerovo och norr om Donetsk, som idag är gränsområdet mellan Ryssland och Ukraina. Hans vagn kom i strid med stridsvagnar från tyska 14. pansardivisionen. Konovalov utnyttjade skickligt sin vagns fördelar och den lokala terrängen med raviner under striderna mot tyskarna denna dag.

Resultatet för denna sommardag var enligt hans rapport 16 tyska stridsvagnar, 2 pansarbilar och 8 andra motorfordon som slogs ut innan hans KV-vagn förlorades. Att de slogs ut behöver inte innebära att målen totalförstördes. Konovalov tillsammans med två andra lyckades komma undan, övriga i vagnen dog. 

Ett sovjetiskt spaningsförband som tog sig igenom till byn efter striden rapporterade om många utslagna fordon och en utbrunnen KV-vagn med brända lik. Det antogs att alla i KV vagnen hade stupat hjältemodigt. Det tog Konovalov och hans två kamrater en vecka att ta sig tillbaka till de sovjetiska linjerna och då anlände de i en stulen tysk Panzer III med stulna tyska uniformer. Rena Hollywoodmanuset. 

Första sidan i rapporten om Konolovs strid den 13 juli 1942. 

Konolov erhöll hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” och fick guldstjärnan att bära på uniformen. Han överlevde kriget och kom att lämna armén som överstelöjtnant 1956 och övergå till reserven. Han bosatte sig med familjen i Kazan där han levde fram till dess han dog 1989. . 

KV-vagnens fördelar jämfört med tyska vagnar 1941

#Tjock hud (pansar) 

# Kraftig kanon (7,6 cm) 

# Breda band 

# Stark motor 

¤ Nackdelar, tung = kan köra sönder broar och enormt jobbig att bärga.

¤ De nya tyska långa 7,5 cm kanoner som kom 1942  hade inte alls samma problem med vagnen. 


Vidare läsning:

Walter J. Spielberger, Hilary L. Doyle och Tom Jentz: Panzer IV und seine abarten. (Stuttgart 2019)

Thomas L. Jentz, (red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1933-1942. (Atglen 1996) 

Rolf Grams: Die 14. Panzer-Division 1940-1945. (Bad Nauheim 1957) 

Steven Zaloga och Grandsen, James: Soviet Tanks and Combat Vehicles of World War Two. (London 1984)

Kuriosa fakta 

1953 kom Centurion till Sverige och blev Stridsvagn 81 i svenska armén. Den vägde 50 ton, hade en motor på 650 hk och en kanon med 8,4 cm kaliber. Betänk då att KV-1 vagnen 1941 vägde nästan 50 ton (47,5 ton mer exakt), hade en motor på 600 hk och en kanon med 7,6 cm kaliber. 1943 började KV-vagnar tillverkas med 8,5 cm kanoner, dock lättade de på pansaret så vikten sjönk något.

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

De sovjetiska pansartrupperna på östfronten:

Tyska motoriserade divisioner

Jämförelse mellan SS och armén 1941  Sommaren 1941, rättare sagt söndagen den 22 juni inleddes världshistoriens största fälttåg. Den tyska ...