Khe Sanh 1968 – 77 dagar belägring

Öppna väg till Khe Sanh

Vietnamkriget. 1968 var ett år då allt ändrades. Tet-offensiven inleddes, där nordvietnamesiska styrkor tillsammans med Vietcong slog till med en massiv invasion av Sydvietnam. Städerna Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Hela USA blev chockad.

På väg fram mot den inringade basen Khe Sanh. USA satte in M48-stridsvagnar i Vietnamkriget. Totalt sägs drygt 600 M48-vagnar blivit insatta i Vietnam, både armén och marinkåren hade dem. Foto: NARA

Men strax innan Tet-offensiven inleddes att nordvietnamesiska styrkor inlett ett anfall mot den amerikanska marinkårsbasen vid Khe Sanh i Sydvietnams nordvästra hörn. Marinkåren hade identifierat flera nordvietnamesiska divisioner (NVA) och givetvis hade det amerikanska överkommandot förstärkt basen. Förutom flera marinkårsbataljoner kom en sydvietnamesisk ARVN-ranger bataljon att bli en del av försvaret av Khe Sanh, styrkan på  basen växte till över 6 000 man. Amerikanska marinkårsoldater är egentligen tränade för att landstiga och anfalla, inte försvara en bas mitt i djungeln.

Karta över området. Basen vid Khe Sanh blev inringad och USA bestämde sig för att öppna väg in frå Ca Luc, avstånd cirka 16 km. Notera att nere i vänstra hörnet Lang Vei, där låg en specialförbandsbas som nordvietnamesiska styrkor erövrade. Sedan basen Rockpile norr om Ca Lu, i detta område fanns tungt artilleri för understöd av operationen. Illustration: US Marine Corps. 

Dien Bien Phu igen? 

Snart började liknelser med Dien Bien Phu att komma, att detta var ett nytt Dien Bien Phu. Basen Khe Sanh skärmades av från omvärlden genom att NVA-styrkor skar av riksväg 9 och behöll kontroll över denna. Däremot var det svårare att hindra lufttransporter. Men det skedde inget större stormningsförsök av basen utan en belägring inleddes. 

Karta över förbanden i området: Illustration: US Marine Corps

Sedan bröt plötsligt Tet-offensiven ut och det amerikanska överkommandot valde avvakta med att bryta in till Khe Sanh från Ca Lu och öppna upp riksväg 9 utan skickade in underhåll med flyg och helikoptrar. 

En Lockheed C-130 Hercules levererar underhåll till Khe Sanh-basen. Planen behövde inte landa på flygfältet utan de släppte bara av lasten, in och ut snabbt och effektivt. Ibland krävdes det att de landade, flyga ut sårade. Då var det snabba puckar som gällde, i stort ner landa och vända och upp. Inte bli stillastående mål för fienden. Foto: US Air Force

Tet-offensiven, senare kallad den första fasen, ebbade ur och styrkor drogs samman för operation Pegasus med syfte att slå sig fram till marinkåren i Khe Sanh från Ca Lu, som inför operationen fick ny landningsbana. General John J. Tolson, befälhavare för 1. kavalleridivisionen (luftburen), fick order att leda operationen. Förutom sin egen division hade han tre marinkårsbataljoner och tre ARVN luftburna bataljoner under sitt befäl. Totalt 15 stridande bataljoner varav tre tunga (marinkåren). En styrka på cirka 20 000 man med understöd av 102 fältpjäser artilleri. Givetvis mängder av stridsflygplan och helikoptrar. Operationen startade den 1 april 1968.

En av de M107 tunga 17,5 cm haubitsarna i understöd av operation Pegasus. De hade en max räckvidd på 32 km och de sägs att totalt fanns det sex pjäser på plats. Det fanns även ännu tyngre M110 20,3 haubitsar men deras max räckvidd låg på 25 km. Foto: US Army

Stormningar från luften

Det luftburna kavalleriet och ARVN:s luftburna brigad genomförde regelrätta stormningar från luften och tog nyckelterräng på djupet medan marinkåristerna öppnade och rensade vägen med understöd av ingenjörförbanden. Här användes främst två helikoptertyper, den lättare UH-1 Huey och den tyngre CH-47 Chinook som kunde lyfta en 10,5 cm haubits som hängande last, för helikoptertransporter. Varje UH-1 Huey hade dörrskyttar med M60 kulsprutor och här drogs liknelse med diligenser i vilda västern som hade en andra man med hagelgevär som skydd mot indianer och banditer. 

Kavalleriet kommer till undsättning. Hästen hade ersatts av helikopter, UH-1 Huey. Förbanden var mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. De kunde snabbt sättas in på djupet och ta viktig terräng. Foto: US Army

Luftlandsättningen med helikopter gjorde att förbanden snabbt kunde urlasta eller ilasta trupp på nästan alla platser i hela operationsområdet. I och med den taktiken blev de amerikanska förbanden mer rörliga och mindre bundna till det begränsade vägnät. Plötsligt fanns de i NVA-förbandens bakre område och på djupet på deras gruppering och skar av deras förbindelser. Det var inte alltid det lättaste som löjtnant Joseph Abodeely, plutonchef i 2 bataljonen ur 7. kavalleriregementet, fick uppleva i deras landningszon efter mörkrets inbrott.

    ”Vid ett tillfälle kontrollerade jag tillsammans med plutonsergeanten vår del av de yttre försvarsverken när vi hörde det utmärkande ljudet av hur slutstycket drogs bakåt i en AK-47. Jag skrek, ”skydd!” Vi träffade marken samtidigt som automateld började vina bland löven ovan oss. ”

En egen M60-kulspruta öppnade intensiv eld rakt ut i bushen och det tystnade snart eventuell fiendeeld. Det luftburna kavalleriet hade inte bara understöd av sina attackhelikoptrar utan också attackflyg.

Dramat vid Khe Sanh visades även med hjälp av modell för president Lyndon B. Johnson i Washington D.C. Mannen som pekar är Walt Rostow, nationell säkerhetsrådgivare. Foto National Archives 192584 /Wikipedia Commons. 

Dessutom slutade inte ”närunderstödet” från de tunga bombflygplanen B52-orna under operationen. Under de två första dagarna av operation Pegasus kom 44 B-52 att sättas in i att bomba NVA-grupperingar. En formation om tre bombflygplan täckte ett en kilometer brett och två kilometer långt område med bomber.

Kavalleristerna utan sina helikoptrar. På väg framåt mot Khe Sanh-basen under operation Pegasus. Foto: US Army. 

Först eller sist

Löjtnant Abodeely, som varit i Vietnam sedan januari 1968, fick också klart för sig den hårda vägen vad luftburen infanterist innebar tre dagar senare. Hans kompani var inte längre längst fram och de främre två kompanierna fick stridskontakt. Då kom en direkt order till hans kompani att bege sig till vägen för helikoptertransport med Hueys och de flögs förbi de främre kompanierna ännu längre fram för att ta och rensa terräng, igen var hans mannar längst fram.

Plötsligt kom transporten och då bär det iväg framåt. Från att ha varit längst bak kunde man helt plötsligt bli längst fram istället. Foto: US Army. 

Nästa dag lyftes de tre ARVN-luftburna bataljoner in till positioner öster om Khe Sanh för att blockera NVA-styrkors flyktvägar mot gränsen till Laos. ARVN:s 3. luftburna bataljon kom dagen därpå att komma under ett intensivt anfall, fyra timmar varade striden innan NVA drog sig ur. Abodeelys eget förband kom att flygas in en position närmare Khe Sanh där de tog kontroll över övergivna bunkrar som hade tillhört NVA. Abodeely fann ett gammal franskt bygelhorn som han fäste paracord som tofs. Han hittade också en AK-47 med ammo som han plockade med sig.

Ett flygfoto över basen. Här syns flygfältet och marinsoldaternas bas. Foto: US Air Force

Äntligen kontakt

Den 8 april fick det luftburna kavalleriet markkontakt med de inringade vid Khe Sanh och tätpluton var ingen annan än Abodeely som i klassisk kavalleritradition blåste anfall i bygelhornet strax innan hans förband ryckte fram genom terrängen mot de yttre försvarsverken vid Khe Sanh. Belägringen var bruten även om marinkåristerna ansåg sig inte varit belägrade. Det hade hela tiden funnits en luftbro som fungerat.

En bild inifrån basen och explosionerna i bakgrunden kommer från flygunderstöd i form av F-100 Super Sabre. USA satte in hela tiden stridsflyg för understödja försvaret av basen. Foto: Michael Braukus Collection 

Två dagar senare togs specialstyrkornas bas vid Lang Vei tillbaka, den hade förlorats under belägringen. Dagen därpå den 11 april förklarade ingenjörförbanden att riksväg 9 var redo för trafik igen. Ingenjörförbanden reparerat 14 km väg, ersätts 9 viktiga broar och byggt 17 förbipassager. Officiellt förklarades operation Pegasus som avslutad den 15 april. Ammunitionsmängden som hade förbrukats var enorm, över 100 000 ton av bomber och cirka 150 000 artillerigranater.  

En lugn stund inne på basen Khe Sanh. Två marinkårssoldater gör vapenvård på lätta 6 cm granatkastare. Foto: US Marine Corps

Vidare läsning:

Gordon L. Rottman & Randy E.M. Foster: Vietnamkriget 1954– 1975: Belägringen av Khe Sanh. (Stockholm 2012)

Marco Smedberg: Vietnamkrigen 1880–1980. (Lund 2008)

Gordon L. Rottman & Ronald B. Frankum, Jonathan Bernstein: Vietnamkriget 1954– 1975: Det flygande kavalleriet. (Stockholm 2012)

Strider längs floden Mekong

USA:s satsning på flodkrigföring i Vietnam

Pansaroffensiv i Europa 

Historien om Fulda Gap

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

”Ni ska kasta dem tillbaka i havet”

Panzer Lehr i Normandie 1944

Tysklands starkaste pansardivision sommaren 1944 var Panzer Lehr. Befälhavare var den 45-åriga generallöjtnanten Fritz Bayerlein, veteran från hårda strider I Nordafrika och på Östfronten, och runt halsen hängde riddarkorset med eklöv.  

´

”Panzer Lehr (sommaren 1944) var den bäst utrustade pansardivisionen som fanns i den tyska krigsmakten under kriget” 

     Fritz Bayerlein i fångförhör efter kriget

Divisionens egen Pantherbataljon var inte redo sommaren 1944 utan divisionen underställdes 6. pansardivisionens Pantherbataljon som var halvvägs till Polen lastade på tåg när larmet kom om Normandie. Det var bara att vända, västfronten och Normandie istället för östfronten och Polen. Foto: Reddit

Bayerlein hade i början av året 1944 fört befäl över tyska 3. pansardivisionen på östfronten och brutit sig ur en sovjetiskt inringning med sin pansardivision vid Kirovograd. Han hade tidigare haft stabspositioner bland annat i Nordafrika. Bayerlein hade stort förtroende för sin nya division men precis som sin gamle chef Erwin Rommel fruktade han allierade flyget och dess inverkan på slagfältet.

Bayerlein hade efter kriget den bestämda åsikten att de tyska befälhavare som inte har stridit mot de västallierade innan Normandie led av detta och det begränsade deras möjligheter att strida effektivt mot de västallierade. På bilden Bayerlein i Nordafrika.Foto: Pinterest

De kommer, de kommer! 

Larmet gick klockan 3 den 6 juni, divisionschef Bayerlein fick besked att en stor fientlig luftlandsättning har skett i närheten Caen och Bayeux. Den allierade invasion hade slutligen inletts var Bayerleins uppfattning men det var först på eftermiddagen den 6 juni som hans division fick order att marschera mot stränderna. Bayerlein hade fullständigt klart för sig vad hans uppdrag var. För innan han tagit befälet över Panzer Lehr besökte han sin gamle chef Heinz Guderian, som då var pansarinspektör, och fick ett tydligt besked av Guderian: ”Med enbart denna division måste ni kasta de allierade tillbaka i havet. Ert mål är kusten, nej inte kusten – det är havet!”. Bayerlein förstod vad Guderian ville men samtidigt tänkte han att Guderian inte riktigt förstod hur det var att strida mot de allierade.

De allierade den 6 juni 1944. De kom i land på alla sina landstigningszoner och säkrade upp dem. Hela 160 000 man sattes i land första dagen. I slutet av juni hade de över 850 000 i land. Foto: NARA

Panzer Lehr i Normandie sommaren 1944 

Lehr hade i stridsvagnar 99 Panzer IV, 89 Panthers, vilket ger 188 vagnar 

31 Jagpanzer IV (pansarvärn), 10 Sturmgeschütz III (Fkl kp 316)

Regementsstaben i Pansarregementet normalt 3 Panther och 5 Panzer IV 

I. bat - Panther (normalt 17 per kompani) samt 8 i staben

II. bat - Panzer IV (normalt 22 per kompani), samt 8 i staben 

Totalt antal bepansrade halvbandvagnar (SPW) var 658 redo och 35 i på verkstad. Då alla fyra pansargrenadjärbataljoner hade dem, med andra ord alla pansargrenadjärer hade tillgång till bepansrade fordon. Normalt var det en av fyra bataljoner. 

Personalstyrka var 14 699 man

Panzer Lehr var välutrustad med bepansrade halvbandvagnar. All fyra pansargrenadjärbataljoner hade dessa fordon. Det normala i arméns pansardivisioner var en av fyra bataljoner. Men Lehr var inte vilken division som helst. 

Skydd av mörkret? 

Division hade 140 km till invasionsområdet. Bayerlein ville bara marschera i skydd av mörkret men då skulle divisionen kanske hinna 60 till 70 km per dag men befälhavaren för tyska 7. Armén generalöverste Friedrich Dollman ville få fram divisionen så snabbt som möjligt, så han beordrade även dagsmarsch, vilket Bayerlein inte tyckte om. Givetvis råkade Panzer Lehr ut för attacker från allierade jaktbombare och pansarofficerare Helmut Ritgen i pansarregementet fick intrycket att uppstod det en explosion och svart rök efter en attack så drog det till sig fler jaktbombare likt gamar med kadaver.  

Fältmarskalk Gerd von Rundstedt (till vänster i bild) och fältmarskalk Erwin Rommel (till höger i bild) i samspråk. Rommel ville möte fienden på stranden för att hindra honom att etablera sig. Men det stora problemet var att veta var de skulle landstiga. Medan Rundstedt ville nyttja slagkraften i det tyska pansarvapnet och slå fienden i ett manöverslag. Men problemet var det allierade stridsflyget. Foto: Krigsarkivet. 
  

Grupperingen en halvmesyr  

De högre tyska befälhavarna var oense hur pansarreserven i Frankrike skulle utgångsgruppera för invasionsförsvaret. Fältmarskalk Erwin Rommel förespråkade pansardivisionerna så nära stränderna som möjligt, slå fienden vid stränderna. Medan fältmarskalk Gerd von Rundstedt ville ha en pansargrupp redo för manöverkrig längre inland. Sedan var tyskarna inte överens om var längs kusten den allierade landstigningen kunde tänkas äga rum. Nu blev det en halvmesyr, hälften nära stränderna och hälften i pansargrupp West. 

När de allierade landsteg den 6 juni 1944 fanns det i väst nio tyska pansardivisioner och en pansargrenadjärdivision. En av dessa tio divisioner fanns i närheten av Caen och Falaise i Normandie, det var 21. pansardivisionen. 

Endast tre på plats

Först vid invasionsstränderna i Normandie blev 21. pansardivision, då den redan var grupperad i området. Dagen efter den 7 juni började 12. SS pansardivisionen att anlända och sedan den 8 juni kom nästan, Panzer Lehr. Nu visste tyskarna att det skulle dröja innan nästa tyska pansarregemente skulle komma. De var utgångsgrupperade antingen norr om floden Seine eller i södra Frankrike och det skulle ta tid för dem att ta sig till Normandie (historiskt dröjde det till 18 juni, då anlände 2. pansardivisionens pansarregemente).

Frankrike fördärvade de tyska soldaternas pliktkänsla och sinne för strid enligt Bayerlein. Det var vin, kvinnor och vackert väder som lockade. Foto: Waralbum.ru

"Lättsam tjänst fördärvar" 

Bayerlein uttalande sig efter kriget var att de divisioner med bäst stridsvärde i Frankrike var pansardivisionerna. Detta eftersom de infanteridivisionerna som fanns i väst hade blivit helt förstörda efter två till tre års ockupationstjänst i Frankrike. Det var ett farligt land med sitt vin, kvinnor och behagliga klimat enliga Bayerlein. Trupp som var där en längre tid blev dåliga soldater. Pansardivisionerna däremot ägnade sig inte åt ockupationstjänst. 

Tysklands slägga

Redan vid dag två, den 7 juni, slut visste de allierade att de hade ett rejält brohuvud, med ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Rommel insåg att slaget höll på att utveckla till just det han ville undvika, ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. Bayerleins divisionen blev en del av I. SS pansarkåren under befäl av SS-generalöverste Sepp Dietrich. Bayerlein tyckte att Dietrich egentligen fick allt han pekade på och hade en direktkanal till Hitler. I vilket fall var det han som hade de tre pansardivisionerna under sitt befäl och denna kår var Tysklands slägga i Normandie den 8 juni 1944. 

Det tog tid för tyskarna att få fram sina pansardivisioner till invasionszonen. De tre första gick relativt smidigt men den fjärde, 2. pansardivisionen, hade inte sina stridsvagnar på plats förrän 18 juni. På bilden en tysk Panzer IV i Normandie 1944. Kamouflage krävs, det allierade stridsflyget behärskar luftrummet. Foto: Krigsarkivet. 

Anfall eller inte? 

Ett stort tyskt pansaranfall planerades slå ut mot britterna, ett sista desperat försök att kasta dem tillbaka. Befälhavare för pansargrupp West, Geyr von Schweppenburg, med sin stab hade installerat sig i Chateau La Caine sydväst om Caen. Han skulle leda pansaranfallet med bland annat I. SS-pansarkåren, men den 10 juni ansågs det att det fortfarande inte fanns tillräckligt med anfallskraft för framgång. Det allierade stridsflygflyget störde och fördröjde tillförsel av tyska förband. Von Schweppenburg ansåg att det egentligen var Rommels beslut att skjuta upp anfallet, då han ville få II. fallskärmsjägarkåren på plats innan anfallet slogs ut. 

Det planerade pansaranfallet med mot kusten den 13 juni 1944. Det ställdes som sagt in. Denna karta ritades efter kriget av amerikanska arméns historiska avdelning och godkändes av pansargeneral Geyr von Schweppenburg. Foto: Anders Frankson

Ultra spolierar 

Rommel lämnade den improviserade stabskonferensen i Chateau La Caine. Cirka en timme senare attackerade de brittiska jaktbombare Hawker Typhoon högkvarteret för pansargrupp West, därefter bombades det av Mitchell bombare. Det slog ut högkvarteret även om von Schweppenburg klarade sig med lätta skador. Hans stabschef dog och flera andra. Informationen om vad pansargrupp West hade sitt högkvarter kom från Ultra. En unik händelse gällande användningen av Ultra, där britterna hade kunde läsa krypterad tysk kommunikation. 

Nu blev det inget massivt tyskt pansaranfall där Panzer Lehr under Bayerlein fick chansen att kasta ut i fienden i havet utan istället kom brittiska 7. pansardivisionen att avancera mot Villers-Bocage där den tyska SS pansarlöjtnanten och stridsvagnsesset Michael Wittman med sin legendariska Tiger visade hur en slipsten skulle dra den 13 juni 1944. Men det är en annan historia.

Operation Cobra startade den 25 juli 1944. Notera den blå streckade rutan som är "bombmattan" från det tunga bombflyget. Där är som synes på kartan Panzer Lehr grupperad. Karta: US Army

Försvar av fronten

Panzer Lehr kom att strida vid fronten resten av sommaren, i stort sett var det håll linjen som gällde. Sedan råkade divisionen väldigt illa ut när den amerikanska operation Cobra inleddes den 25 juli 1944. Divisionen var grupperad mitt i den planerade anfallsriktningen och utsatte för massiva bombningar från det tunga bombflyget. Det orsakade stort kaos och förvirring bland truppen och där många inte hade hunnit återfå fattningen när den amerikanska täten kom. Med andra ord de blev krigsfångar. Divisionen hade ovanligt många saknade under julimånad, 1 480. Medan antal stupade låg på 347 och sårade på 1 140.

Tunga förluster 

Divisionen tog under junimånad följande förluster: 490 stupade, 1 809 sårade och 673 saknade. Lägger vi sedan till augusti så blev det ytterligare 1 468 man i förluster. Panzer Lehr tog med andra ord sammanlagt 7 411 i förluster under striderna i Normandie. Med tanke på att det pansargrenadjärerna tar de tyngsta förluster så var divisionens infanteri inte i bra skick. Materielförlusterna var också höga, i slutet av augusti cirka 20 stridsvagnar kvar i divisionen.

En pansarbil, Sd. Kfz. 231, från pansarspaningsbataljonen i pansardivision Lehr står kvar på slagfältet. Foto: Reddit. 

Slutord

Hade tyskarna genomfört ett större pansaranfall enligt vad de diskuterade den 10 juni vad hade det inneburit? Det hände ändrat dynamiken i slaget, tyskarna mål var att splittra de allierade i två brohuvud. Problemet var att utifall de tyska pansarförbanden avancerade mot kusten innebar det att det allierade fartygsartilleriet fick större möjligheter att verka. Samtidigt var anfallet inget direkt hot mot de amerikanska landstigningszonerna. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower hade nog inte tappat fattningen utan de hade bara fortsatt att föra över mer soldater och materiel. 

Detta då brohuvudet i stort var säkrat och tyskarna kunde inte stänga av kranen, flödet till de allierade styrkorna. Enbart den 6 juni 1944 hade de fått i land närmare 160 000 soldater. Brohuvudet hade som sagt redan den 7 juni ett djup som sträckte sig 6 till 16 km. Så även om Panzer Lehr fått genomföra ett större pansaranfall hade det inte ändrat läget i stort. Utan slaget om Normandie hade utvecklats till ett ”Materialschlacht”, ett utnötningskrig där den allierade eldkraften och stridsflyget nöter sakta men säkert ned de tyska förbanden. 

Pansargeneral Hasso von Manteuffel i sin roll som divisionsbefälhavare. Här för han befäl över tyska arméns elitdivision "Grossdeutschland" i början av 1944. Hasso von Manteuffel tillhör de ytterst få som fick riddarkorset med svärd och briljanter. Endast 27 erhöll denna utmärkelse. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979-035-19 / Broenner / CC-BY-SA 3.0

Under Ardenneroffensiven som inleddes den 16 december 1944 fick Panzer Lehr äntligen en offensiv roll men det var inte längre samma division. Förlusterna i Normandie hade varit tunga. Sedan verkar Bayerlein ha tappat geisten. Befälhavaren för tyska 5. pansararmén Hasso von Manteuffel var inte nöjd med honom. Han tyckte att han inte visade tillräcklig styrka och hans underlydande chefer i divisioner fick styra för mycket. Divisionen gick slutligen under i striderna om Ruhrområdet i april 1945.

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: Normandy 1944. German Military Organization, Combat Power and Organizational Effectiveness. (Winnipeg 2000)

Eric Lefèvre: Panzers i Normandy. Then and Now. (London 1983)

Richard Schimpf, Wolfgang Pickert et al.: Vi försvarade Normandie 1944. Tyska generaler berättar om de hårda striderna. (Stockholm 2017)

Helmut Ritgen: Westfront 1944. (Stuttgart 2004)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

En av pansardivisionerna i Waffen-SS

12. SS-pansardivisionen i Normandie 1944

Utvecklingen av det tyska infanteriet

Vad var skillnaden mellan folkgrenadjär och infanteri?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html