Försvar av den svenska kusten

Kustartilleriets rörliga invasionsförsvar – KARIN 

I nästan 100 år hade Sverige ett vapenslag som var särskilt utrustat med artilleripjäser för att från land bekämpa fiendens invasionsflotta. Fasta och rörliga batterier skulle under denna tid försvara den svenska kusten med koncentration runt viktiga farleder och hamnar – de tunga kanonerna kompletterades med torpeder och minor. 

15,2 cm kanon m/37 var en tung pjäs med utmärkt prestanda. De kom att levereras i flera omgångar. Noter hjulen som senare kom att ersättas, se nästa bild nedan. Foto: Krigsarkivet

Kustartilleriet var ett vapenslag inom Marinen som fick fast organisation 1902 och bestod av fem regementen.  Förutom fast och rörligt artilleri hade förbanden under kalla kriget också kustrobotar. Det rörliga kustartilleriet fick ingen klockren start utan det var först i samband med andra världskriget 1939–45 som det tog fart på allvar.  Då påbörjades motoriseringen av det rörliga kustartilleriet, tidigare hade det varit främst hästar som använts som dragdjur. 

Tung kanon, nästan 15 ton!

En viktig pjäs. 1937 kom Bofors nya pjäs 15,2 cm kanon m/37 att beställas. Nio stycken pjäser skulle levereras och det skedde 1941. Räckvidd var 23 km, vilket var mycket bra för den tiden och det var en tung sak, 14,8 ton. Den var tyngre än alla stridsvagnstyper vi hade svensk tjänst 1941. Under 1944 ökade antal pjäser med ytterligare 14 till för vårt rörliga kustartilleri.  Vid landsvägstransport transporterades pjäsen på två släp, ett var lavettvagnen och ett var eldrörsvagnen. Lavettvagnen var ej gjord för att kunna köra sammansatt pjäs, det blev för tungt, därför transporterades eldröret separat. Vid gruppering ställdes de två släpen tätt ihop och eldröret fördes över till lavetten med en travers. Det var endast tillåtet att dra sammansatt pjäs korta sträckor. 

Kustartilleriets Dragterrängbil 953 D är en moderniserad Volvo dragterrängbil m/42 TVC. Dragbilen har högre hytt och en starkare motor som puttar ut kylaren. Pjäsen är 15 cm kanon m/37 som förflyttas en kortare sträcka under regementets dag. Notera de nya luftgummihjulen på pjäsen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

 
Nu hade det rörliga kustartilleriet flera olika typer av pjäser under kalla kriget, bland annat den lättare 7,5 cm och den tyngre 21 cm. Förbanden ställde krav på eldledningssystem, luftvärn, dragfordon och närskydd. Det ställdes ökade krav på rörlighet i terräng, inte bara fordonsmarsch längs väg.  I samband med att 15,5 cm haubits 77 utvecklades kom kustartilleriet titta på en ersättare till 15,2 cm kanon m/37 och det blev en pjäs som baserades på haubits 77, 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Denna pjäs skulle få en helt annan taktisk rörlighet jämfört med tidigare pjäser.  

Hotet från fientligt attackflyg ökade

Lufthotet hade blivit allvarligare. Från det ett rörligt kustartilleribatteri var upptäckt av fientlig spaning räknade man förr med att det tog cirka en timme att förvandla detta till ett anfall mot platsen utförd av attackflyg. Men tiden hade kortats, 30 minuter eller till och med kortare. Det ställde större krav på snabbare omgrupperingen av pjäserna.  

Här syns Kustartilleriets nya pjäs 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80. Likheter med 15.5 cm haubits 77 syns tydligt. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Anledningen till att 12 cm valdes för den nya pjäsen var att det nya fasta systemet ERSTA, 12/70, var av samma kaliber. Det fanns redan utvecklad ammunition och det förenklade logistiken i finns mån. Även om det inte använda exakt samma ammunition. Även det nya eldledningssystemet utvecklades med hjälp av erfarenheter från systemet som hade utvecklats för ERSTA, 12/70. Samtidigt fick armén nya dragfordon, terrängbil 30 och 40, som även kustartilleriet fann användbara.  

Nytt dragfordon för Kustartilleriet blev Scanias Terrängbil 40 med trupptransporthytt, plats för 10. Foto: Anders Franksons bildarkiv

KARIN löser uppgiften 

En ny era för det rörliga kustartilleriet inleds 1977. Då påbörjades truppförsök med 12/80 systemet KARIN, som är en förkortning av "kustartilleriets rörliga invasionsförsvar".  Alltså 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och det tillverkades 24 pjäser.  

Tre nya kustartilleribataljoner med två 12/80-batterier i vardera bataljonen organiserades under 1980-talet. Konstruktionen av 12/80 var som sagt till stora delar baserad på haubits 77 med samma lavett med egen motor som möjliggjorde att pjäsen kunde köra själv. Den maximala skotträckvidden för 12/80 var 32 kilometer och den maximala eldhastigheten var 16 skott per minut.

  
Enkel organisation för ett kustartilleribatteri 12/80 
Personalstyrka: 308 personer, Antal vapen: 4 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80 och 2 40 
mm luftvärnsautomatkanon m/48 
Batteristab 
Batteriledningspluton 
Mätpluton 
Pjäspluton (12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80) 
Luftvärnstropp 
Markstridspluton (=skyttepluton) 
Trosspluton 

Två av dessa bataljoner var hemmahörande i Södra militärområdet (KA 2). Medan en bataljon tillhörde det Östra militärområdet (KA 1).  

Kustartilleriets devis var: ”Bättre sänka fienden på burk än att jaga enskilda stridsfordon på land.” 

Tanken var att skjuta cirka 20 granater mot ett mål innan man gjorde målväxling. Träffsäkerheten var stor och det behövdes inte sänka trupptransportfartygen. Några träffar gjorde att det slogs ut, ur funktion. Ammunitionen var spränggranat och sjömålsgranat. Den senare kunde tränga igenom dubbla skrov. 

Samtidigt som det rörliga kustartilleriet kom att utvecklas under kalla kriget kom kustjägarna att etableras 1956 och försök började genomföras med amfibieförband under 1980-talet. Foto: Krigsarkivet

Utvecklingen av eldledningssystemen styrde i viss mån hur stor utspridning batteriet kunde ha, ju större luckor mellan pjäserna ju bättre. Helst skulle andra förband finnas i området för att minska risken att kustartilleribatteriet identifierades och fienden därigenom ökade sina vapeninsatser, att slå ut denna begränsade resurs.  

Växelställningar för batteriet 

Hotet för upptäckt, lokalisering och bekämpning av ett skjutande kustartilleriförband är stort varför batterichefen utnyttjade pjäserna två och två, det vill säga troppvis. När de två tropparna bekämpat mål i cirka 10 till 15 minuter fick den ena troppen order om att omgruppera till den första växelställningen, medan den andra troppen fortsatte att bekämpa mål en stund till.  

Luftvärnstroppen i batteriet med två 40 mm luftvärnsautomatkanoner användes främst för att skydda denna. När den tropp som omgrupperat anmält klart, att pjäserna hade gått i växelställning, maskerat och lastat av ammunition samt kopplat upp sambandet gav batterichefen order om insats med denna tropp från nya ställning.  Samtidigt som den andra troppen då gjorde urdragning och omgrupperade. 

 
När förbandet inte var stridsgrupperad försökte man i största mån gömma pjäserna i lador eller hussamlingar för att minska risken för upptäckt. Det var först när eldsberedskapen blev hög som pjäserna grupperades fram i förberedda ställningar. Med andra ord förbandet rörde sig framåt så sent som möjligt.  

En 12 cm kustartilleripjäs m/80 under eldgivning. Endast tre bataljoner med vardera åtta pjäser kom att formeras. Foto: Thomas Wingstedt FM

Slutet av 1990-talet gjordes även tester med en Archer-liknade pjäs, i syfte att öka skyddsnivån på det rörliga kustartilleriet. Men försöken inom ramen av kustartilleriet avbröts 1999 och istället skulle de samordnas i ett försvarsgemensamt artilleriprojekt. 

Slutet kom!

När försvann dessa 12/80-pjäser? Jo man bestämde sig för att lägga ner kustartilleriet 2000 och då försvann även dessa excellenta kanoner. Plötsligt ansågs det att Kustartilleriet i den form som hade funnits sedan 1902 inte längre behövdes så de fasades ut. Det framfördes bland annat argumentet att bekämpning av sjömål med artilleripjäser förmodas i framtiden inte vara en efterfrågad kompetens som behövdes.  

Hotet om sjöinvasion nedvärderades så det toppmoderna 12/80-systemet skrotades. Det var inte längre tal om invasionsförsvar utan insatsförsvar så istället bildades den nya Amfibiekåren år 2000. Både fasta och rörliga kustartilleribatterier lades ner, alla kanoner försvann och svensk kustartilleri blev en notis i historieböckerna, strax innan det skulle fira hundra år i tjänst.

  
Vidare läsning:  
Sten Munck af Rosenschöld: Svenskt rörligt kustartilleri – Förband och materiel. (Hallstavik 
2006) 
Kustförsvar: Från kustbefästningar till amfibiekår. (Stockholm 2002) 
Anders Frankson (red): Sverige under kalla kriget: hemliga planer och projekt (Stockholm 2024) 

En 12 cm kustartilleripjäs m/80 hos Museum för rörligt kustartilleri på Aspö i Karlskrona skärgård. Foto: Marinmuseum

Tre klassiker i svenska försvaret:

Kulspruta 58, automatkarbin 4 och vad?

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Hur stor var försvarsmakten vid kalla krigets slut:

Var fanns soldaterna? Vem hade flest?

Förluster av manskap i krig

Krig kostar blod

Kriget i Ukraina där växer förlusterna från dag till dag. Men ibland är det svårt att förstå och greppa siffror.

Historiskt sett brukar många krig delas upp i slag, slaget om X och slaget om Y och så vidare. Men på 1800-talet under Napoleonkrigen var kanske inte själva striden största faran. Under finska kriget 1808-1809 ägde flera fältslag rum men för soldater i krig under 1800-talet var det större risk att dö av sjukdom än att stupa i strid. Till exempel Helsinge regemente, som bland annat. deltog vid finska krigets stora slag vid Oravais den 14 september 1808, förlorade från augusti 1808 till februari 1809 47 man i strid och 264 av sjukdomar.

Napoleon vid Borodina 1812. Runt en kvarts miljon man drabbade samman på slagfältet och striderna varade en dag. Målning: Vasilij Veresjtjagin (1842 – 1904)

Nedan listas några av Napoleons stora slag och franska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Marengo 1800	14 juni	1	7 000	7 000
Austerlitz 1805	2 december	1	9 000	9 000
Eylau 1807	8 februari	1	20 000	20 000
Borodino 1812	7 september	1	30 000	30 000
Leipzig 1813	16 – 19 okt	4	73 000	18 250

Tittar vi närmare på Borodino och fälttåget 1812 så kommer vi finna att det riktigt stora franska förlusterna inte var på grund av det stora slaget utan snarare orsakat av vädret i Ryssland. Det var cirka 133 000 av Napoleons styrkor på plats för just detta slag den 7 september 1812. Det bruka anges att den franska invasionsarmén. Grande Armée, inför invasionen av Ryssland bestod av 685 000 soldater i juni 1812. Och när den till slut drogs sig ur  Ryssland i slutet av november 1812 var endast 93 000 soldater kvar.

Gatling hittar en lösning

På 1800-talet var själva fälttåget farliga än själva slaget. Många dog av sjukdom istället för kulor. Uppfinnaren Richard Gatling noterade detta och tänkte följande: ”om jag kunde uppfinna ett maskingevär, som genom sin eldhastighet kunde göra det möjligt för en man att utföra lika mycket eldgivning som hundra man, att det i stor utsträckning skulle ersätta nödvändigheten av stora arméer, och följaktligen, exponeringen för strid och sjukdom skulle minska avsevärt."

Amerikanska Nationalgardet 1904 i Colorado med sina Gatlings. Foto: Yelton & Wisda Photo

Han trodde att det skulle leda till mindre arméer och mindre död och blodsutgjutelse. Första världskriget visade att detta var fel. Kriget där kulsprutan slog igenom. Arméerna blev bara större och större med mer effektiva vapen. 

Några slag som den brittiska armén upplevde.  Fem slag med Douglas Haig och brittiska förluster. 

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Somme 1916	1 juli – 18 nov	141	415 000	2 950
Arras 1917	9 april – 17 maj	39	159 000	4 070
3:e Ypres 1917	31 juli – 2 nov	105	244 000	2 121
Picardy, Lys 1918	21 mars – 30 april	41	239 793	5 848
Sista offensiven	8 aug – 11 nov	96	350 000	3 645

Skillnaden mot Napoleon var att slagen blev längre och längre, det handlade inte om en eller några dagar utan ibland månader. Snarare ses som operationer än enskilda slag. Det gjorde att snittet för förlusterna per dag i strid sjönk visserligen men det berodde på att striden spreds ut på flera dagar.  Britternas mörkaste dag var ju första dagen vid Somme den 1 juli 1916, det blev 57 470 förluster varav 19 240 stupade bara under denna ödesdigra dag.

Somme 1916. Första världskriget på västfronten utvecklades till ett utnötningskrig och skyttegravskrig blev signum för striderna. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Läs mer om Douglas Haig här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/2024/05/forsta-varldskriget.html

Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två och ett antal dagar till. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen.

.

Stridsvagnar sågs som lösningen på skyttegravskriget. Med dessa maskiner skulle åter manöverkriget komma i fokus och ge tillbaka rörligheten till arméerna. På bilden den brittiska stridsvagnen Medium Mark A Whippet, vikt 14 ton och beväpning endast 4 kulsprutor. Foto: Henry Armytage Sanders

Stridsvagnen löser problemet

Under mellankrigstiden satsade krigsmakter på utvecklingen av stridsvagnar för att komma ifrån det skyttegravskrig som rådde på västfronten 1914–1918. Militärteoretikerna J.F.C.Fuller och Basil Liddell Hart såg i mekaniseringen ett sätt att komma ifrån det som skedde 1914-1918 och skapa ett ”snyggare” krig, manöverkrig istället för utnötningskrig. Inga massarméer utan mindre professionella mekaniserade styrkor bestående av olika typer av stridsvagnar. Hoppet var att minska storleken på arméerna och därigenom förlusterna, känns det igen?

Problemet var att den industriella revolutionen, förutom en ökad mekanisering, också medförde att arméerna bara blev större. När den amerikanska krigsmakten nådde sin högsta punkt under andra världskriget hade den 12 294 000 i personalstyrka.

Många menade att de stora förlusterna i första världskriget berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig. Men så fel de hade, andra världskriget blev blodigare. 

Östfronten 1943. Konflikten blev inte mindre än Västfronten under första världskriget utan snarare större. På bilden en brittisk Churchill-stridsvagn som skickades som Lend-Lease till Röda armén under kriget. Den passerar en utslagen tysk pansarbil, Sd. Kfz. 232. 

Östfronten under andra världskriget

Här följer fem slag där Georgij Zjukov var befälhavare över ett fronthögkvarter och inte representant för högkvarteret Stavka. Notera att Zjukov var chef för endast en front under slaget om Berlin och det sovjetiska förlusterna per dag låg totalt på 15 325. Här nedan är bara Zjukovs andel av förlusterna.

Fem slag med Zjukov och Röda arméns förluster.

Slag	Datum	Antal dagar	Förluster	Per dag
Smolensk 1941	30 juli – 10 sept	43	103147	2399
Moskva offensiv 1941-42	5 dec 41 – 7 jan 42	34	261230	7682
Rjzev-Vjamza 1942	8 jan – 20 april	103	435662	4230
Vilsa-Oder 1945	12 jan – 3 feb	23	77342	3363
Berlin 1945	16 april – 8 maj	23	179480	7804

Under slaget om Berlin 1945 förde Zjukov befälet över 1. Vitryska fronten som initialt hade en styrka på 908 500 man. Därför blir inte Zjukovs siffror alltid direkt jämförbara med Haigs ovan, då där det den brittiska arméns förluster och här är det inte alltid Röda arméns förluster utan snarare Zjukovs förluster. Det har visat sig att under det 46 månader långa kriget förlorade Röda armén över 600 000 man i förluster varje månad. I början av kriget (1941-1942) var det närmare 700 000 per månad och då var också många som anmäldes som saknade, det vill säga de blev krigsfångar hos tyskarna. Röda arméns styrka vid  själva fronten under 1944 låg mellan sex till sju miljoner man så cirka 10% förlorades varje månad.

Slutstriden om Berlin 1945 varade under 23 dagar och även om Röda armén hade ett rejält kvantitativt övertag både vad gäller manskap och vapen så fick de betala dyrt för varje meter de erövrade i staden. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-J31347 / CC-BY-SA 3.0

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

I samband med andra världskriget såg ett nytt vapen dagens ljus, atombomben. Men det till skillnad från kulsprutan och stridsvagnen var visionen inte längre mindre blodiga krig utan snarare jordens undergång. Domedagen var här. 

Krig i Vietnam

Nu kom inget atomkrig att bryta ut, tröskel att använda atomvapen var dessutom hög. Men det innebar inte att krigen var över. Det kom att utkämpas mängder av krig runt om i världen, stor som små, långa som korta. Korta krig hade tendens att hålla nere förlusterna men krig som det verkade i oändligheten där blev det förluster, som  till exempel Vietnamkriget. Här förluster för den ena sida, ARVN – Sydvietnams styrkor tog givetvis de största förlusterna.

Förluster i Vietnamkriget

	Stupade	Sårade	Saknade	Totalt
Sydvietnam	266 000	Inte angivet	Inte angivet	1 394 000
USA	58 269	153 303	1 672	213 244
Sydkorea	5 099	11 232	4	16 335
Australien	521	2 940	6	3 467
Thailand	351	1 358	-	1 709
New Zeeland	55	212	-	267

USA:s största engagemang var från 1965 till 1973. Både Sydkorea och Australien deltog aktivt på USA:s sida. Totalt kom cirka 60 000 från Australien delta i Vietnamkriget, när det var som mest på plats i Sydvietnam, cirka 7 600.

USA kom att strida i Vietnam under lång tid. Mellan åren 1965 till 1973 var de som mest aktiva. På bilden en amerikansk stridsvagn M48 Patton i Vietnam på väg mot basen i Khe Sanh. Foto: NARA

Men hela tiden fanns spänningen där att kalla kriget skulle övergå till ett tredje världskrig.  Ett storkrig skulle bryta ut mellan Nato och Warszawapakten. I centrala Europa stod stora militära styrkor utrustade med kärnvapen redo att drabba samman. Sovjetunionen behöll sin maktposition fram till kalla krigets slut och vid Sovjetunions upplösning 1991. Makten kollapsade och plötsligt försvann Warszawapakten.

Vladimir Putin som valdes till Rysslands president i maj 2000 kom med tiden visa alltmer missnöje med hur saker och ting hade utvecklats sedan Sovjetunionens kollaps. Problemet är att de nya grannländerna som uppstod i samband med kollapsen inte delar hans åsikt, vilket har skapat konflikter genom åren.

Krim 2014

Putin har satsat enorma summor på att rusta sin krigsmakt med syfte att få sin vilja igenom, han trodde vapenmakt kunde ge resultat.  Putin har genom året haft flera framgångar och kom med tiden att börja tro att allt var möjligt. Väldigt viktigt var framgången med Krim 2014 och att Ryssland inledde ett lågintensivt krig mot Ukraina. Reaktionen från omvärlden på detta kom inte nämnvärt påverka Putin, den ryska gasen och olja flödande på och den ryska statskassan fick fortfarande stora pengar. Framgången 2014 skapade ännu mer hybris i Moskva och Putin började tro att allt var möjligt. Den 24 februari 2022 kom det ryska storanfallet på Ukraina, med syfte att krossa den ukrainska staten.

Kriget i Ukraina har blottat den ryska krigsmaktens svagheter. Det är ingen oövervinnlig krigsmaskin och utan sitt kvantitativa övertag hade kriget redan varit över för Ryssland. Men deras stora arsenal gör att de kan ta förluster och fortsätta strida men det är ett utnötningskrig. Foto: Міністерство внутрішніх справ України

Dagens stora krig

Alla dessa historiska krig har visat att krig kostar, förluster av soldater, och det gäller fortfarande idag. Det fullskaliga kriget i Ukraina har nu pågått i över 1 000 dagar (29 november 2024). Så över 142 veckor. Ryska förluster under dessa tusen dagar utslaget per dag blir ett snitt på cirka 10 stridsvagnar, 20 övriga pansarfordon och 750 personalförluster. Det är alltså det är skyttebataljon per dag eller om vi slår ihop det veckovis: 70 stridsvagnar, 140 övriga pansarfordon och 5 250 personalförluster. Det motsvarar faktiskt i stort sett en svensk pansarbrigad 63 som vi hade under kalla kriget i storlek. Så 142 "ryska brigader" av denna storlek har förlorats.  Varje vecka av krig innebär ännu en "brigad" förlorad. Just nu har ryska styrkor ökat sina anfall och fortsätter de med det så blir takten snarare två "brigader" i veckan.

Ett utslaget ryskt stridsfordon i Ukraina. Det ryska pansarvapnet lider stora förluster i kriget och är numera avsevärt försvagat. Foto: Міністерство внутрішніх справ України 

Här är vi nu, tusen dagar av krig och det är svårt att se ett slut. Ryssland verkar inte söka ett snabbt avgörande utan arbetar med utnötningskrig i hopp av att andra sidan tröttnar först. Medan Ukraina försöker hitta en nyckel och få ett avgörande och kollaps av den ryska krigsmakten men har begränsade resurser och vapen.  Hade de resurser som Ukraina har fått efter 24 februari 2022 anlänt efter det ryska angreppet på Krim 2014 istället så hade kanske inte ens det fullskaliga kriget brutit ut.  Men det är inte säkert då Putin har överskattat den ryska krigsmaktens förmåga och kapacitet samtidigt som han har underskattat den ukrainska motståndsviljan. Moskva har enorm hybris. Ukraina vek sig vid Krim 2014, varför inte en gång till? Dock inte denna gång, ukrainarna har bestämt sig att strida och inte vika ner sig.

Vidare läsning:

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar (Lind & Co förlag, Stockholm 2023)

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt (Semic Stockholm 2023)

Om förluster i krig på östfronten, en divisions historia:

Tyska 106. infanteridivisionens undergång

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Döden på östfronten

Tyska 106. infanteridivisionens undergång

Tyskarnas vanligaste divisionstyp under andra världskriget var infanteridivisionen.  Sommaren 1941 hade tyska armén 203 divisioner och 156 av dessa var infanteridivisioner.  Sedan fanns det bland annat 21 pansardivisioner och 10 motoriserade infanteridivisioner. Notera att de sistnämnda hade väldigt få pansarfordon.

Infanteri som marscherar var tyskarnas huvudförband på östfronten under andra världskriget. Runt 75% av alla divisioner i tyska armén var infanteridivisioner. Sommaren 1941 fanns det 156 av dessa i tyska armén och sommaren 1943 hade det vuxit till 174 infanteridivisioner i tyska armén. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-217-0465-32A / Klintzsch / CC-BY-SA 3.0

Dessa infanteridivisioner var väldigt beroende av hästar som dragdjur. Under 1941 var målet att ha cirka 16 000 man i divisionen och nio starka skyttebataljoner med understöd av 48 artilleripjäser i artilleriregementet. Men då det var i huvudsak var infanteriet som tog förluster kom det under 1942 att sänkas till att ha sex starka skyttebataljoner för en del divisioner, alltså en personalstyrka på drygt 13 000 man.  Men ju längre kriget pågick ju fler infanteridivisioner fick nöja sig med sex skyttebataljoner.

Varje division hade en fältersättningsbataljon, en slags frontnära utbildningsbataljon för att slussa vidare nya rekryter ut till divisionens olika delar.  Ibland kunde nya soldater skickas direkt till sin nya hemvist. Men denna ersättningsbataljon var ingen oändlig resurs och den byggde på att nya rekryter anlände i strid ström till bataljonen när förlusterna var höga vid fronten. Vi kan säga det skedde en sista frontnära finslipning av nya grundutbildade rekryter innan det blev själva fronten.

Förlusterna påverkade besluten

Tyska krigsmakten behövde fler divisioner samtidigt som existerade divisioner tog förluster och det fanns inte tillräckligt med manskap att klara av båda sakerna. Ibland valdes helt enkelt att skapa nya förband istället för att ersätta förluster i existerade. Andra gånger upplöstes förband helt enkelt och fördes över till andra.

Nog det viktigaste vapensystemet i de tyska infanteridivisionerna, artilleriet. Utan den tunga indirekta elden hade både anfalls- och försvarsstriden varit betydligt svårare. Artilleriet i infanteridivisioner klarade sig ofta bättre än infanteriet. Förlusterna drabbade först och främst infanteriet. På bilden en tysk 10.5 cm leFH18 haubits. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1977-117-10A / Lüthge / CC-BY-SA 3.0

En av många

106. infanteridivisionen var en av dessa många infanteridivisioner som formerades under de första krigsåren. Det skedde i november 1940. Inför operation Barbarossa sommaren 1941 hamnade divisionen initialt i 2. pansargruppen (Guderians). Divisionen deltog i offensiven mot Smolensk och Moskva. Förbandet fick genomgå hårda strider vid Solnetjnogorsk under decembermånad i samband med Röda arméns motoffensiv.

Divisionen ansågs sliten och drogs ur från fronten för återhämtning i mars 1942 och var nästan borta ett helt år. Divisionen kom att skickas till Frankrike och grupperades en bit inåt land i närheten av kusten vid Calais. Sedan inträffade Stalingrad och östfronten behövde mer divisioner till köttkvarnen.

Åter till östfronten

I februari 1943 fick divisionen åter börja en lång tågresa men denna gång ifrån Frankrike till östfronten. Den kom att hamna hos armégrupp Syd och striderna runt Charkiv mars 1943. Divisionen hade byggts upp så den hade nio starka skyttebataljoner med understöd av 48 artilleripjäser. Divisionens pansarvärn hade inte kvar några 37 mm kanoner utan var utrustad med främst 50 mm Pak 38 och 7,5 cm Pak 40 pansarvärnskanoner.

Sommaren 1943 var kostsam för 106. infanteridivisionen, nästan 7 000 i förluster under två månaders strider under slaget om Kursk. Det var främst divisionens skyttebataljoner som fick ta smällen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0595-05 / CC-BY-SA 3.0

Striderna under mars till juni var inte speciellt hårda för divisionen medan sommarstriderna runt Kursk var det. Divisionen tog 6 679 förluster under två månader och det märktes. Den 30 augusti 1943 var deras förplägnadsstyrka nere i 10 328 och det var inte längre nio fullstarka bataljoner. Då de tre infanteriregementena tillsammans hade haft drygt 9 000 man när slaget om Kursk inleddes den 5 juli och förlusterna som divisionen tog till största delen hamnade på dessa tre regementen.

De ständiga striderna slet på soldaterna. Varje division fick ett antal tågbiljetter tilldelade av högre chef för hempermissioner. Men var divisionen insatt i hårda strider sköts permissionerna upp. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0553A-07 / Koch / CC-BY-SA 3.0

Tyska 106. infanteridivisionens förluster  under 1943

Mars – juni - 1358

Juli – 3997

Augusti – 2682

September – 1253

Oktober – 2839

November – 1093

December – 441

Totala förluster under 1943 – 13 663

Ett ständigt slitage på förband, personal och materiel

För divisionen fortsatte striderna under hela hösten och det var först i december som det lugnade ner sig. Men divisionen var en skugga av sitt forna jag.  Det var inte längre tal om tre skyttebataljoner per infanteriregemente, det hade skurits ner till två men det hade inte räckt. Manskapsbrist kräver drastiska åtgärder. Givetvis kammades alla andra övriga förband i divisionen genom på överbliven personal för att fylla upp luckorna hos infanteriet.  Divisionen var tvungen under senhösten lösa upp ett av sina grenadjärregementen, 241., och personal fördes över till de övriga två. Högre chef såg till att det ersattes av Divisionsgrupp 39, som egentligen var en stridsgrupp med resterna av 39. infanteridivisionen. Det motsvarande ett slitet regemente som kom att ansluta till divisionen.

Östfronten i januari 1944. Vägarna på östfronten klarade inte av tung trafik utan de blev extra urusla vid dåligt väder. Asfalt var ett okänt begrepp i öst. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-711-0438-05A / Menzendorf / CC-BY-SA 3.0

Läget i divisionen den 22 januari 1944. Divisionen i sin helhet hade vid denna tid en förplägnadsstyrka på 6 028 man den 22 januari 1944. Under januari skickade divisionen iväg 1 250 soldater på permission.  Ett tecken på eftersläpning under hösten. Samtidigt som 733 konvalescenter återvände till division.  Sedan anlände 199 nya rekryter till divisionen. Förluster under januari 1944 ökade jämfört med december 1943. Det blev 254 stupade, 193 saknade och 1 081 sårade, alltså 1 528 i förluster.

Striderna vid Korsun-Tjerkassy kostade divisionen stora förluster, drygt 1 500 man. Detta trots divisionen inte längre var speciellt manstark. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1992-084-07A / CC-BY-SA 3.0

Divisionen skulle enligt listorna ha 13 300 men (alltså sex skyttebataljoner-division) och det hade den som sagt inte. Det normala var sex starka skyttebataljoner och 48 artilleripjäser medan nu var läget i 106. divisionen två skyttebataljoner som ansågs som svaga och två som klassade som ej dugliga men artilleriet var i förhållandevis gott skick 37 pjäser.  Det heter som sagt ”poor bloody infantry”.

Slutet 1944

Divisionen var kvar på östfronten fram till sin totala undergång i augusti 1944 under den sovjetiska anfallsoperationen Jassy- Chișinău. Kvarvarande personal i divisionen användes främst att fylla upp och ersätta förluster 15. och 76. infanteridivisionen. Totalt fanns det då cirka 156 tyska divisioner på östfronten. 

Ett annat viktig vapen för infanteridivisioner på östfronten var pansarvärnskanoner. 106. infanteridivisionen var väl utrustad sommaren 1943  och varann pansarvärnskanon i divisionen var 7,5 cm Pak 40. Dessa pjäser hade inga problem med sovjetiska T-34:or. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-276-0706-24 / Bergmann, Johannes / CC-BY-SA 3.0

Så här var det för många tyska infanteridivisioner på östfronten, när de var i strid så nöttes infanteriet sakta med säkert ned. Medan artilleriet klarade sig generellt bättre. Undantag givetvis om fienden lyckas skapa ett genombrott och slå på djupet. Inte bara pressa divisionen bakåt.  Historien om 106. visar också det krävs hela tiden nya soldater och nya förband när kriget bara fortgår dag efter dag. Enbart under 1943 tog divisionen nästan 14 000 i förluster under tio månader vid fronten.

Historien om 24. pansardivisionen finns här:

Undergång i Stalingrad

Mer om förluster i krig, läs här:

Förluster i olika krig

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Undergång i Stalingrad

Fenix reser sig ur askan

Den tyska 24. Pansardivisionen är lite speciellt då deltog initialt som 1. kavalleridivisionen i operation Barbarossa 1941. Kavalleridivisionen hade som uppgift att skydda 2. pansargruppens flank i söder. Pansargruppen avancerade mot Smolensk och kavalleridivisionen skyddade södra flanken vid Prypjatträsken. Sedan kom beslutet att kavalleridivisionen skulle omvandlas till en pansardivision och den drogs ur från östfronten i oktober 1941. Divisionens 17 000 hästar delades ut till infanteridivisioner i närheten.

En tidig bild från Polenfälttåget 1939 när där kavalleriet passerar förbi en pansarkår (det är Guderians). Du ser den stora variationen på motorparken i kåren. Det hette visserligen motoriserad kår då men senare bytte de namn till pansarkår. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe, NAC

Den 28 november 1941 blev det officiellt och det nya namnet blev som sagt 24. pansardivisionen. I maj 1942 blev det järnvägstransport tillbaka till östfronten, divisionen skulle delta i den tyska sommaroffensiven 1942. Den blev underställd tyska 4. Pansararmén.

24. pansardivisionens pansarnäve sommaren 1942, här syns stridsvagnar Panzer III med 50 mm L/60 kanoner och bepansrade halvbandvagnar för pansargrenadjärer, Sd. Kfz. 251. En av fyra pansargrenadjärbataljoner i division hade dessa, övrig tre fick förlita sig på lastbil. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-218-0504-36 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Mot Stalingrad

Divisionens förbandstecken anspelade på den forna rollen som kavalleridivision och till skillnad från andra pansardivisionen hade till exempel pansarbataljonen skvadroner istället kompanier. Divisions pansarregemente hade tre bataljoner inför sommaren 1942. Varje bataljon hade tre skvadroner, två med Panzer III  som huvudvagn och ett med Panzer IV som huvudvagn.

De sovjetiska stridsvagnarna, den medeltunga T-34:an och tunga KV-1:an, hade varit ett rejält överraskningsmoment för tyskarna 1941. De hade ett bra pansarskydd som de tyska pansarvärnskanonerna och stridsvagnar hade problem med.  Tyskarna införde ny standard 7,5 cm kanonen som var  minst tre meter i längd (L/43 och uppåt). Tidigare hade 37mm och 50 mm dominerat. Omställningen tog tid och blev inte klar under 1942.

Vill du läsa mer om denna nya standard 7,5 cm kanoner, så titta in här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/2024/10/1942-nya-vapen-for-tyskarna.html

Här syns tydligt skillnad på längden av eldröret till Panzer IV. Överst en Panzer IV F1 med 7,5 cm L/24 som var standard sommaren 1941 och nedre bild Panzer IV F2 med 7,5 cm L/43 som började anlända till sommaren 1942. Något förenklat, ju längre eldrör ju bättre förmåga att bekämpa fientliga stridsvagnar, alltså du kan slå igenom en tjockare pansarplåt. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1979Anh.-001-10 / CC-BY-SA /Mark Pellegrini

En förbättrad Panzer IV hade tagits fram för bekämpa de sovjetiska stridsvagnarna. De första levererades i mars 1942 men produktionsomställningen gick långsamt. De nya Panzer IV F2 med lång 7,5 cm kanon (L/43)  hade inte anlänt i något större antal till östfronten så varje pansardivision tilldelades endast några stycken, ungefär ett kompani.

Stridsvagnar i 24. Pansardivisionen 28 juni 1942:

7 befälsvagnar, 12 Panzer IV F2, 20 Panzer IV kurz, 56 Panzer III med 50 mm L/60, 54 Panzer III med 50 mm L/42 och sedan 32 Panzer II för spaning. Totalt: 181 stridsvagnar.

Förbandet blev en del av offensiven mot Stalingrad. Divisionen kom dessutom att sugas in i striderna inne i själva staden Stalingrad i september 1942. Förbandet blev då en del av och inblandad i de tunga stadstriderna, även om en pansardivision egentligen inte är taktiskt utrustad och tränad för sådana strider.

En utslagen Panzer III med 50 mm L/42 kanon från 24. pansardivisionen utanför Stalingrad. Divisionstecknet, normalt målat gult, syns till höger på stridsvagnens bakvagn. En häst som hoppar i bakvänt C. Senare förenklades det med att hästen byttes ut mot ett vinklat streck. Foto: Reddit

Sedan kom den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 och divisionen tillhörde de som blev inringad i Stalingradfickan. Denna gick under den 2 februari 1943. Det uppskattas att 1500 man från divisionen registrerades som krigsfångar.

En ny division sätts upp

Det togs beslut att divisionen skulle åter sättas upp och det samlades ihop mellan 2 000 till 3 000 soldater från den gamla divisionen i mitten av mars 1943, som på olika sätt hade klarat sig från undergången i Stalingrad. Det var till exempel soldater som hade varit på permission, sjuka eller skadade under vård, på utbildning med mera när de sovjetiska pansartäterna stängde fickan runt Stalingrad. En del hade till och med flugits ut från Stalingrad.

Här syns skillnaden på pansarbataljonens vapen. Stridsvagnen till höger i bild är en Panzer III med 50 mm L/60 kanon som divisionen hade under 1942 medan till höger syns en stormkanonvagn Sturmgeschütz III G som hade en 7,5 cm L/48 kanon och som 24. pansardivisionen hade i tjänst från sommaren 1943 till krigsslutet . Foto: Imperial War Museums (IWM)

Divisionen fick bara en pansarbataljon med sig, den andra blev kvar i Frankrike för att sedan att strida i Normandie med 116. pansardivisionen. Givetvis var detta bataljonen som kom att utrustas med Pantherstridsvagnar. Senare under 1945 stred bataljonen på östfronten i Ungern men aldrig tillsammans  med sin hemmahamn, 24. pansardivisionen. Divisionen fick däremot ett extra kompani med eldsprutevagnar, Flammpanzer III. Men pansarbataljonens struktur och organisation hade ändrats sedan sommaren 1942 så inför sommaren 1943 hade divisionen följande tunga vapen:

De tunga vapensystemen (antal enligt listorna):

49 stridsvagnar Panzer IV, 9 befälsvagnar, 49 stormkanoner Stug III, 14 eldsprutevagnar Flammpanzer III, 12 bandkanoner 10,5 cm Wespe, 6 bandkanoner 15 cm Hummel, 12 bandhaubits 15 cm sIG 38(t), 24 7,5 cm Pak 40 pansarvärnskanoner, 8 8,8 cm tunga luftvärnskanoner, 18 10,5 cm haubitsar leFH18, 10 15 cm haubitsar sFH18, 372 lätta bepansrade fordon (pansarskytte, pansaringenjör, pansarspaning med mera).

Notera en pansarbataljon istället för tre men ändock 107 stridsvagnar /stormkanonvagnar plus ett extra kompani med Flammpanzer III. Produktionen av Panzer IV inte räckte till så hälften av vagnarna i pansarbataljonen var stormkanonvagnar (se nedan detaljerad organisation för november 1943).

Divisionen fick 14 Flammpanzer III och inga nya verkar ha tilldelats efter det. Det var begränsad produktion, endast 100 tillverkades. Långsamt men säkert förlorades vagn efter vagn och i maj 1944 hade divisionen inga kvar. Räckvidd för eldsprutan var 50 till 60 meter. 

I månadsskiftet juli / augusti ansågs divisionen färdig och skickades kort till Italien innan det blev dags för östfronten igen. Här var man tillbaka i oktober 1943 på den södra sektorn av östfronten igen.

Organisationsstruktur för 24. pansardivisionen 1 november 1943

Divisionens personalstyrka enligt listorna: 15 732 man

Divisionens verkliga personalstyrka: 14 074 man

Divisionens ersättningsbataljon: cirka 1 000 man

Enheter:

divisionsstab

24. pansarregementet med en bataljon (III)

21. pansargrenadjärregementet med två bataljoner

26. pansargrenadjärregementet med två bataljoner varav en bepansrad

24. pansarspaningsbataljonen

89. pansarartilleriregementet med tre bataljoner varav en med bandkanoner

283. luftvärnsbataljonen

40. pansarpionjärbataljonen med tre pionjärkompanier varav ett bepansrat

86. pansarsignalbataljonen

Ett fotografi på Panzer IV-stridsvagnar och besättningar ur 12. skvadronen i 24. pansarregementet. Notera de *enhetliga* uniformerna men så är de också i fält på östfronten vinter 1944. Foto: Armin Böttger

Organisationsstruktur för 24. pansarregementet 1 november 1943

Enheter

regementsstab – 10 stridsvagnar varav 5 befälsvagnar

Eldsprutekompani – 15 stridsvagnar varav 14 eldsprutevagnar

III. bataljonen – 9. skvadronen (21 stormkanoner Stug III), 10. skvadronen (21 stridsvagnar Panzer IV), 11. skvadronen (22 stormkanoner Stug III), 12. skvadronen (22 stridsvagnar Panzer IV)

Not: II bataljonen sattes aldrig upp igen efter Stalingrad medan I bataljonen som fick Panther-stridsvagnar återvände aldrig till divisionen utan stred med andra förband 1944-1945.

Källa: Bundesarchiv RH10 /160 Zustandsbericht 24. Panzer-Division 10.11.1943.

Tyskt tungt raketartilleri. Systemet du ser på bilden brukar omnämnas som Stuka zu Fuss (Stuka till fots), men just här har det monterats på en bepansrad halvbandvagn Sd.Kfz. 251 som tillhör pionjärbataljonen i 24. pansardivisionen. Packlådorna med de tunga raketerna sattes normalt ut i terrängen men kunde monteras som på bilden. Det fanns olika typer, 28 cm och 32 cm först men då var räckvidden bara 2 km. Senare 1943 kom 30 cm raketer som var förbättrade, 4,5 km. Detta vapensystem fanns hos pionjärerna i divisionen. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-216-0417-09 / Dieck / CC-BY-SA 3.0

Divisionens dragoner

Divisionen kom att strida resten av kriget på östfronten.  I januari 1944 efter cirka tre månader strid saknades drygt 3 000 man mot vad divisionen borde ha. Divisionschefen generalmajor Maximilian von Edelsheim skrev i januari 1944 att det var pansargrenadjärerna som hade drabbats hårdast. De hade gått igenom divisionen och fört över allt överflödig personal till pansargrenadjärerna men mer fanns inte.

Ett annat problem som divisionschefen lyfte fram att de hade inte samma möjlighet som infanteridivisioner sett till likvärdig personalstyrka. Detta då divisionens fordonsförare måste vara kvar på sina positioner, försvinner de så tappar divisionens sin rörlighet. Pansargrenadjärerna som von Edelsheim förde fram med sina åsikter om borde ses som arvtagare till Fredrik den stores dragoner och inte Fredrik den stores grenadjärer som den tyska propagandan framställde det.

Här ett monument i Slovakien över pansarstriderna mellan tysk och sovjetiskt pansar i Duklapasset, 8 september – 28 oktober 1944. Till vänster i bild syns en sovjetisk T-34/85 -stridsvagn medan till höger en tysk Panzer IV-stridsvagn. Foto: Pudelek (talk)

Divisionen stred i söder fram till juni 1944 sedan mer i den centrala delen av fronten fram till början av 1945. Egentligen skulle den  transporteras till Ostpreussen men kom att avbryta sin resa för att sättas in på den centrala sektor av fronten, det behövdes akut förband att lösa situationen vid fronten. Divisionen sattes bland annat in vid Duklapasset. Under denna period i september 1944 kom en ny pansarvärnsbataljon att formeras för divisionen. Bataljonen hade tre kompanier, två panzerjägerkompanier med vardera 10 Jagdpanzer IV pansarvärnskanonvagnar och ett draget pansarvärnskanonkompani med 12 7,5 cm Pak 40 pansarvärnskanoner. Den kom att överföras till divisionen i slutet av december 1944. En välkommen förstärkning.

I januari 1945 fick divisionen fortsätta sin avbrutna resa. Den anlände till Ostpreussen strax efter den sovjetiska storoffensiven hade inletts den 13 januari 1945. Divisionen maldes sakta men säkert ner under striderna i Ostpreussen samtidigt som förbandet pressades upp mot Östersjön. Slutligen i mars 1945 skulle delar av divisionen dras ut, divisionen hade endast 3 stormkanonvagnar Stug III, 3 Panzer IV med 7,5 cm L/48 och 5 Panzer IV/70(A) med 7,5 cm L/70 kvar,

I början av 1945 blev divisionen tilldelade ett antal Panzer IV/70(A). Det var en annorlunda Jagdpanzer IV då överbyggnaden sattes direkt på ett Panzer IV-chassi. Fortfarande var den bestyckad med den utmärkta kanonen 7,5 cm L/70, det vill säga samma kanon som Panther-stridsvagnen. 

Ytterst liten del av divisionen evakuerades från Ostpreussen, främst de som behövdes för att formera divisionen på nytt. Cirka 4 000 man fördes över till andra förband, bland annat till 5. pansardivision för att stärka upp denna. Cirka 1 000 man kom till slut att hamna i Schleswig-Holstein. Dit brittiska 11. pansardivisionen anlände och kriget var över i maj 1945.

Obs notera att det finns två soldatmemoarer från soldater i 24. pansardivisionen på svenska:

Armin Böttger: Pansarsoldat på östfronten : tysk underofficer i 24. pansardivisionen (Stockholm 2013)

Günther K. Koschorrek: Frontschwein (Stockholm 2014) (välj denna upplagan)

Vidare läsning:

Dr. F. M. Von Senger und Etterlin jr.: Die 24. Panzer-Division 1939 – 1945. Vormals 1. Kavallerie-Division. (Eggolsheim 2004)

Thomas L. Jentz(red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1933-1942. (Atglen 1996)

Thomas L. Jentz(red.): Panzertruppen. The Complete Guide to the Creation & Combat Employment of Germany’s Tank Force 1943-1945. (Atglen 1996)

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Peter Chamberlain, Hilary L. Doyle, Thomas L. Jentz: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. A Complete Illustrated Directory of German Battle Tanks, Armoured Cars, Self-propelled Guns, and Semi-tracked Vehicles, 1933–1945. (London 1978)

Mer om östfronten 1943:

Tyska 106. infanteridivisionens undergång

Här finns ännu mer Östfrontsböcker listade:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html