Lätt att luras

Var källkritisk och ifrågasätt

Vi matas alltmer med halvsanningar, överdrifter och falsarier. Det har blivit allt viktigare att vara källkritisk och själv försöka avgöra vad som är trovärdigt. I dag kan nästan vem som helst publicera text och bild offentligt men vet vi vem som är vem? 

Men samtidigt innebär det också att vi har något som man inte hade förr, vi har tillgång till nätet och själv göra en kontroll på ett helt annat sätt. Jag visar bara två fotografier som har förfalskat, den ena med syftet att ändra historien och sudda ut någon från historien medan det andra är bara någon som söker uppmärksamhet bland stridsvagnsnördar 

Här visas en klassisk bild från ryska revolutionen, i talarstolen står Vladimir Lenin och bredvid på trappan står bolsjevikernas försvarskommissarie Leo Trotskij. 

Originalet. Foto: Grigory Goldstein 

Under Stalintiden användes den tidens ”Photoshop” och man helt enkelt suddade bort Trotskij från fotografiet. Så det publicerades utan honom. Ett bra exempel hur den sovjetiska historieskrivningen plockar bort det makten tycker är obehagligt. Ett försök att eliminera Trotskij från historien om den ryska revolutionen. 

Ett annat foto som justerats, ingen Trotskij i trappan. Foto: Grigory Goldstein justerat av Staten 

Sovjetunionen var skicklig på att skapa illusioner och förvrida hur verkligheten verkligen var. Sanna arvtagare till Potemkin och hans kulisser. Att staten lurade dig var svårt att se igenom, hur kunde du kontrollera informationen? Vad hade du för möjligheter jämfört idag? 

Idag har du helt andra möjligheter att själv söka information, om du vill se vad New York Times skriver så kan du fixa det. Samtidigt får alla som vill luras och sprida falsk information också större möjligheter. De förlitar sig på människans godtrogenhet och en vilja att tro på det som sägs och skrivs.  

Sedan har vi problemet att alla som ljuger inte har syftet att misskreditera, skapa oro, luras och missnöje utan syftet kan vara framhäva sig själv och göra sig själv märkvärdig, jaga klick eller söka uppmärksamhet. 

Panther-stridsvagn sommaren 1944. Med den typ av torn som var standard.

Detta är ett enkelt exempel gällande den tyska stridsvagnen Panther under andra världskriget. Vagnen blev legendarisk och ikonisk bland stridsvagnsnördar. Den tyska stridsvagnen Panthern tillverkades i tre versioner, Ausf. D, A och G. Sedan pågick utvecklingen av ytterligare en version som kallades F. 

Det nya tornet med bättre skydd och optik. Panther F med Schmalturm

Denna kom aldrig att sättas i produktionen, planerad att starta i juni 1945, och den hade en helt ny typ av torn, Schmalturm. Spännande och intressant för stridsvagnsnördar. Så av någon anledning väljer någon att skapa denna bild där en Panther F står bland tyska vagnar som erövrats av allierade. 

Notera hur tornet har bytts och chassit justerats jämfört med originalet nedan. Dessutom har bilden beskurit så den franska miljön försvinner. 

Här nedan ser vi originalbilden. 

De två första vagnarna är franska vagnar, tyska krigsbyten från 1940. Den ena byggts om till pansarvärnskanonvagn, Marder I, som endast byggdes 1942. Dessa franska vagnar drar till sig uppmärksamhet och det skapade snabbt ifrågasättanden av den falska bilden. Att bilden är från sensommaren 1944 i Frankrike och det kan inte vara en Panther F. Tack vare sökningar på nätet hittas originalfotot. 

Sedan kan tilläggas att de allierade erövrade fabriken för tillverkning av det nya tornet, Schmalturm, där flera torn fanns. 

Marder I byggde främst på det franska chassit Lorraine 37L och 219 tillverkades 1942. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-297-1701-29 / Müller, Karl / CC-BY-SA 3.0

Frågan vi kan ställa oss, varför förfalska ett sådant fotografi, vad är syftet? Göra sig själv märkvärdig? Titta vad jag har hittat. Det är egentligen harmlöst men det urholkar trovärdigheten för foton. Många som studerar stridsvagnen och dess historia är intresserade av att hitta annorlunda och unika fotografier, sådant som inte är publicerat överallt. Det förstör deras nöjen men de flesta skulle inte reagera eller notera skillnaden mellan det falska eller det korrekta. Ingen betydelse egentligen förutom att det är inte längre fakta utan snarare bara fantasier. 

Som sagt en enorm klasskillnad på dessa justeringar av verkligheten men syftet är att visa att vi måste vara vaksamma och inte ta allt för givet. Tänka efter en sekund och fundera. Nu med AI har det blivit ännu lättare att skapa falska foton, för att manipulera och luras.

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Kriget i Ukraina

Terrorbombning kontra precisionsbombning 

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 passerar snart fyra år. Det enorma militära övertaget sett till hårdvara som Ryssland hade 2022 borde egentligen resulterat i någon typ av seger 2022. Men icke tack vare den ukrainska stridsviljan och mod har kriget istället utvecklats till ett slags evighetskrig, där robotar och drönare skjuts fram och tillbaka. Men de två sidornas strategi vad gäller bombningar skiljer sig åt. Det är viktigt att notera detta, då båda sidors bombningar har helt olika målsättningar. 

Amerikanskt bombflyg 1944 som bombar rumänska oljeanläggningar i Ploiești. Foto: US Air force 

Inspiration från Bomber Command

Ryssland verkar ha anammat det brittiska Bomber Commands strategi under andra världskriget. Britternas filosofi 1941) var: ”Inget mål eller uppsatt mål är viktigare än ett annat, och det bästa sätt att använda luftstridskrafter är att orsaka en allmän nivå av förstörelse som kommer att slå ut fiendens krigsekonomi och särskilt hans vilja att slåss”. Med andra ord som deras befälhavare Arthur Harris sa: ”försöka att göra livet outhärdligt för tyskar i Tyskland”. Bomber-Harris trodde på att bomba städer, inte fabriker. Putin och Ryssland har följande filosofi: ”försöka att göra livet outhärdligt för ukrainare”. Notera också att Putin inte ser Ukraina som legitim stat. 

Bomber-Harris tillsammans med sin stab studerar flygfoton över målområdet. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det totala bombkriget tappade sin glans i Storbritannien redan innan andra världskriget i Europa var över. Den brittiska bombstrategin karakteriserades som terrorbombningar. Bomber Harris blev den enda höga brittiska befälhavare som inte adlades direkt efter kriget och de besättningar som hade ingått i Bomber Command nekades också en egen kampanjmedalj, något som de flesta andra brittiska förband tillerkändes efter krigsslutet. 

USA lyckades inte 

USA:s filosofi när det gäller strategisk bombning 1941 var: ”Det är bättre att orsaka en hög grad av förstörelse i några få riktigt viktiga industrier … än att orsaka en liten grad av förstörelse i många industrier”. USA:s nyckelmål var: infrastruktur, oljeindustrin, kraftförsörjning och flygplanstillverkning. Med andra precisionsbombning. 

Centrala Dortmund efter besök av britterna den 12 mars 1945. Foto: Foto: Imperial War Museums (IWM)

Tankar och strategi är en sak men verkligheten och genomförandet en annan. USA kom ofta att ha bangårdar som mål, och där utfördes uppdragen även när vädret var dåligt med hjälp av radarnavigation. En bangård låg ofta mitt inne i en stad och taktiken inom USAAF var att den ledande bombaren i förbandet släppte bomberna följde de övriga efter. Det innebar en enorm spridning över var bomblasten hamnade. Så en bangård i mållistan kan ses som en förskönande omskrivning av stadsbombning. Däremot Ukraina har visat att de har den precision som USA eftersträvande men aldrig uppnådde. Deras bombningar i Ryssland är inriktade på vad Ukraina ser som nyckelmål, oljeindustrin och vapentillverkning. 

Mål inne i själva Ryssland

Men i vilket fall, Ukrainas målval och taktik ser ut att börja få verkan medan Rysslands terrorbombningar inte verkar ha den effekt som de strävar efter. Visserligen satsar Ukraina stora resurser på att bygga ut sitt luftförsvar för att skydda sig men samtidigt sker det stora satsningar i Ukraina på långräckviddig bekämpningsförmåga och precisionsvapen för kunna slå mot mål i Ryssland. 

Det brinner någonstans i Ryssland. Foto: Reddit. 

Båda sidor fyller hela tiden på förråden, det behövs hela tiden nya robotar och drönare för att fortsätta anfallen. Vi ser hur detta slukar enorma resurser men vad blir resultatet? 

Båda sidor förbättrar sin kapacitet och förmåga men i nuläget är det Ukrainas nya vapen som har störst betydelse. Allt fler mål inne i själva Ryssland träffas, och detta är riktat mot att slå ut Rysslands kapacitet att fortsätta kriga. 

Kriget fortsätter

Vi hör om nya ryska offensiva robotar av olika slag men väldigt lite om förbättrat luftförsvar. Putin har talat om Ragnarök, det talas om förstörelse och förintandet av städer. Resultatet har blivit att många ukrainska civila dödas bara för att de befinner sig på en plats och det är i Ukraina. Inget krigsavgörande utan bara terrorbombning. 

Bostadshus i den ukrainska staden Zaporizjzja har träffats. Foto: zp.dsns.gov.ua

I vilket fall den ryska ekonomin som göder kriget tar skada av de ukrainska precisionsbombningarna, frågan är hur stor? Medan ukrainarnas vilja att försvara sig verkar vara orubbad trots de ryska terrorbombningarna. Det är viktigt att skilja på hur de väljer att bomba, det är som natt och dag, i det ena fallet drabbas vårdinrättningar medan i det andra oljeanläggningar. 

Vidare läsning: 

Anders Frankson (red): Om kriget kommer – Hot, beredskap och försvar. (Stockholm 2023) 

Anders Frankson (red): Ryska krigsfiaskon – varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckats militärt. (Stockholm 2023) 

Mattis Bergwall, Per Wallin och Fredrik Hagelin: Rysslands militära Fuck-Ups. (Stockholm 2024)

Likheter mellan 1979 och 2022:

Kriget i Afghanistan

Kampen om luftherravälde:

Luftkriget över Ukraina 2022

Drömmen om Storrumänien

Rumänien väljer Hitlers sida 1941 

Strax före första världskriget lyckades Rumänien ta en bit av Bulgarien i andra Balkankriget 1913. Så landet ökade från cirka 130 000 km² till cirka 140 000 km². 

Rumänien 1914, de tagit en liten bit från Bulgarien i samband med andra Balkankriget, det sydöstra hörnet av Rumänien. Karta: NeimWiki

Under första världskriget kom Rumänien att välja strida mot Tyskland och Österrike Ungern efter löften om att få ungerska områden. 1916 satte det igång och det gick inget vidare, tyskarna körde över landet. Men även om för Rumäniens del kriget gick dåligt så var de på rätt sida. Landet växte enormt efter Tysklands kollaps 1918, resultatet kom att bli ”all-time high” 295 000 km². Transsylvanien från det kollapsade imperiet Österrike Ungern och sedan lyckades Rumänien införliva Bessarabien från Tsarryssland som även det kraschade. 

Fiender till grannar

Rumänien hade skapat tre revanschistiska grannar, Sovjetunionen, Ungern och Bulgarien. Grannsämjan var som sagt kanske inte den bästa. Sedan kom 1940 då ena biten efter den andra försvann. Se karta, det var diplomatin inte krig som orsakade det. Men Rumänien hade inte så mycket att säga till om, då det var främst Berlin och Moskva som dikterade villkoren. 

Kartan visar Rumäniens territoriella förluster under 1940, landets grannar styckar av bitar. Karta: Anton Gutsunaev

Rumänien valde då att satsa på Tyskland och kom att gå in stort på tysk sida inför operation Barbarossa 1941, anfallet mot Sovjetunionen. Två rumänska arméer, 3. och 4., fanns redo för fälttåget. 

Hitler belönade Rumänien

Rumäniens starke man, marskalk Ion Antonescu, hade valt att helt gå in på tysk sida även om Tyskland gynnade Ungern i vissa frågor, som att ge Ungern rätt till del av Transsylvanien. Hitler belönade Rumänien med ge Rumänien åter kontroll över Bessarabien (dagens Moldavien på ett ungefär), som Stalin hade tagit från Rumänien, efter framgångarna i fälttåget sommaren 1941. 

Rumäniens starke man, marskalk Ion Antonescu kom att samverka med den tyska fältmarskalken Erich von Manstein vid olika tillfällen. Speciellt under erövrandet av Krim  1941–1942 och Stalingrad 1942–1943. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Nagelfar vi denna förlust så var det nog egentligen Hitlers fel då han gav Stalin tillåtelse att ta området i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten 23 augusti 1939. Sedan tilldelades Rumänien rätten till det sovjetiska området Transnistria där storstaden Odesa ingick. Där inleddes en rumänisering av området, till exempel kyrkor öppnades, nya skolor etablerades men även den mörka sidan, judar jagades. Så Antonescu hade fått nästan 100 000 km² genom sin allians med Hitler. Som jämförelse har Rumänien idag drygt 238 000 km². 

Rumänien sommaren 1942. Storstaden Odesa har hamnat under rumänskt kontroll. Karta:  Spiridon Ion Cepleanu

Stalingrad innebar stora förluster

Rumänska styrkor stred på tysk sida i stor omfattning fram till den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 vid Stalingrad som knäckte de rumänska styrkorna på östfronten. Rumänien var visserligen kvar på tysk sida fram till augusti 1944 då landet bytte sida och stred sida vid sida med Röda armén tills krigsslutet 1945. Ungern var kvar på tysk sida. 

Rumänien hade en egen vapenindustri men det var tillräckligt stor för att tillgodose vad som behövdes för kampen på östfronten 1941–1944. På bilden det tyska jaktplanet Messerschmitt Bf 109E i rumänskt tjänst. 

Efter Tysklands kollaps 1945 återfick Rumänien sina områden i Transsylvanien från Ungern medan Stalin tyckte att hans avtal med Hitler hade varit bra så Moldavien lämnade igen Rumänien och blev delrepublik i Sovjetunionen. Givetvis återgick Hitlers gåva till Rumänien, Odessa-området, till Sovjetunionen. Det bulgariska området som Rumänien hade tagit 1913 och återlämnades 1940 efter ekonomisk ersättning, det stannade kvar hos Bulgarien. 

2027 då firas 150 år

Rumänien förklarade sin självständighet 1877 och frigjorde sig från det Osmanska riket med rysk hjälp. Sedan kom det turbulenta 1900-talet där Rumänien startade med cirka 130 000 km² och växte till cirka 295 000 km² för slutligen hamnade där man är idag, drygt 238 000 km². Omvälvande tider. Sverige har cirka 450 000 km².

Dagens Rumänien. Medlem i Nato och EU. Karta: AdiJapan

Vidare läsning:

Dallin, Alexander: Odessa 1941-1944. A Case Study of Soviet territory under Foreign rule. (Portland 1998)

Frankson, Anders: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget. (Stockholm 2023)

Zetterling, Niklas: Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941–45. (Stockholm 2009).

Bulgariens kamp:

Drömmen om fornstora dagar

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

1940 jämfört med 1944

Tyska pansaroffensiver genom Ardennerna

Två gånger under andra världskriget kom tyskarna genomföra pansaroffensiver genom Ardennerna ut mot kusten. 1940 var det västerut ut mot Abbeville och därefter Calais medan 1944 var mer mot nordväst via Namur och Liège därefter var tanken att avancera mot Antwerpen. 

Tyska 7. pansardivisionen våren 1940. Huvudstridsvagn för divisionen var Panzer 38 (t). Denna tjeckoslovakiska vagn tillverkades även i Sverige på licens, stridsvagn m/41. Foto: Reddit. 

Det fanns likheter och olikheter. Den första utfördes med fint vårväder maj 1940 medan den andra med "fint" vinterväder december 1944. Dock den ena offensiven 1944 misslyckades totalt medan den andra 1940 brukar lyftas fram som en av andra världskrigets mest framgångsrika operation. 

Ardennerna 1940 

Totalt fanns det tio pansardivisioner i tyska armén i  maj 1940, varav sju fanns hos armégrupp A. Det motsvarar 70 % av alla tyska pansardivisioner. De sju divisionerna fördelades på tre pansarkårer som skulle anfalla den 10 maj 1940. 

Sju pansardivisioner genom Ardennerna och två norr om. Start den 10 maj 1940 och framme vid kusten redan den 20 maj. Illustration Samuel Svärd.

Pansargrupp Kleist bestod av två pansarkårer (Heinz Guderian och Georg-Hans Reinhardt) samt en motoriserad kår (von Wietersheim). Det var totalt fem pansardivisioner varav tre hos Guderian och tre motoriserade divisioner. Den sista pansarkåren i armégrupp A, under Hermann Hoth, hade två pansardivisioner. Den anföll längre norrut än pansargruppen med riktning mot Dinant. 

De sju tyska pansardivisioner i armégrupp A, med 1 773 stridsvagnar, 429 pansarbilar och närmare 60 000 motorfordon, hade siktet inställt på floden Meuse mellan Namur och Sedan. 

Frankrike hade initialt tre pansardivisioner och tre mekaniserade divisioner. På bilden övergivna franska stridsvagnar Somua S-35 som var huvudvagn i de mekaniserade divisionerna. Foto: Reddit

Det fanns även tre motoriserade divisioner samt det motoriserade regementet ”Grossdeutschland” som understöd. Pansargeneralen Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar” kom verkligen till sin rätt här i Ardennerna 1940. Bepansrade halvbandvagnar för pansarskyttet var fortfarande ett ovanligt fordon 1940, endast 579 kom att producerades under 1939 och 1940. Produktionen hade just startats upp. 

Produktionen av bepansrade halvbandvagnar för pansardivisionerna hade nyss startat upp så fortfarande var det lastbilar för skyttesoldaterna som gällde förutom några få lyckliga som hade fått dessa fordon, Sd. Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37 / CC-BY-SA 3.0

De allierades reaktion var saktfärdig och vi kan säga lite elakt kvar i första världskrigets tempo på slagfältet. Om vi ser till vad som hände: ”På kvällen den 20 maj hade den tyska fällan slagit igen, tyska 2. pansardivisionen hade nått fram till Abbevillekusten och engelska kanalen”. Den franske överbefälhavaren Maurice Gamelin insåg redan den 11 maj att allt inte stod rätt till så han beordrar förstärkningar till försvaret av floden Meuse vid Ardennerna, hela 11 divisioner, och den första skulle anlända den 14 maj och den sista den 21 maj. Som sagt han blev överspelad då de tyska pansarbefälhavarna började direkt ur marschgruppering gå över floden Meuse redan på kvällen 12 maj.

Ardennerna 1944 

Alla sju tyska pansardivisionerna som ingick i anfallsstyrkan den 16 december 1944 hade deltagit i slaget om Normandie juni – augusti 1944 och lidit hårda förluster. Tyskarna hade försök bygga upp deras styrka igen men hela tiden uppstod situationer vid fronten som gjorde att pansardivisioner kom att sättas in i strid. De var fördelade på fyra pansarkårer där även infanteridivisioner ingick. 

Pansargrenadjärer från 1. SS-pansardivisionen under framryckning i Ardennerna. Fyra pansardivisioner från Waffen-SS var med i offensiven. De alla ingick initialt i 6. pansararmén medan de tre från armén ingick i 5. pansararmén. Foto: NARA

En brist som var påtaglig i de sju pansardivisionerna inför Ardenneroffensiven var stridsvagnar. För att stärka divisionerna kom flera pansarregementen i divisionerna att tilldelas en självständig bataljon med tunga pansarfordon. Medan stormkanonvagnar användes för att fylla upp andra pansarregementen. 

En annan aspekt var att fyra av de sju pansardivisionerna i Ardennerna 1944 var från Waffen-SS. Tyskland hade vid denna tidpunkt totalt 34 pansardivisioner så 7 av 34 motsvarar drygt 20 % av tyska pansardivisioner skulle delta i offensiven. Det fanns 26 i armén, sju i Waffen-SS och en i Luftwaffe. 

En tung tysk stridsvagn, Kungstiger, står övergiven. Den är från 501. tunga SS-pansarbataljonen som ingick i 1. SS-pansardivisionen för att förstärka divisionen inför offensiven. Foto: Imperial War Museums (IWM)

1944 hade de sju pansardivisionerna initialt tillsammans 859 stridsvagnar och stormkanonvagnar. Dessutom fanns ytterligare 260 tunga pansarfordon i självständiga bataljoner och i infanteridivisioner på plats. Antal pansarbilar var 146 och det fanns 1 035 bepansrade halvbandvagnar i de sju pansardivisionerna. Enstaka pansargrenadjärsbataljoner var numera mekaniserade istället för att bara vara lastbilsskytte. 

Till skillnad mot 1940 blev det inget stort genombrott 1944 och samtidigt som mer förband tillfördes under slaget, en pansardivision och två pansargrenadjärdivision samt två brigader Führer Begleit och Führer Grenadier, inte mer än 300 tunga pansarfordon totalt. Under samma tid tillförde den amerikanska armén fem pansardivisioner och flera självständiga pansar- och pansarvärnskanonvagnsbataljoner, vilket gjorde att tyskarna tappade sitt initiala styrkeövertag vad gäller tunga pansarfordon och istället hamnade i underläge. 

Ardennerna december 1944. Notera Namur uppe till vänster på kartan. Därifrån var det fortfarande långt kvar till Antwerpen. Illustration Samuel Svärd. 

Två av amerikanska pansardivisionerna var redan den 17 december på plats, alltså dagen efter. De allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower reagerade snabbt när beskedet om den tyska offensiven kom. Det styrkeöverläge som tyskarna hade haft initialt försvann snabbt. Tyskarna fick aldrig offensiven att komma igång på allvar eller få den bredd som behövdes. Ändock tog ett bra tag för de allierade att pressa tillbaka tyskarna för de gav inte lättvindigt upp områdena de hade erövrat. 

De amerikanska styrkorna i Ardennerna förstärktes snabbt, bland annat den amerikanska 7. pansardivisionen som snabbt blockerade vid St. Vith och förde fördröjningsstrid medan fler styrkor fördes fram. Foto: US Signal Corps.

Tyska krigsmakten 1940 jämfört med 1944 

 Läget i stort 1 maj 1940, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 4 956 stridsvagnar och 318 stormkanonvagnar 

Totalt: 5 274 tunga pansarfordon varav 1 773 sattes in i Ardennerna, cirka 34 %. 

Läget i stort 1 december 1944, hur många tunga pansarfordon fanns det. 

Det fanns 6 036 stridsvagnar och 5 464 stormkanonvagnar /pansarvärnskanonvagnar. 

Totalt: 11 500 tunga pansarfordon varav 1 119 sattes in i Ardennerna initialt, cirka 10 %. 

Med förstärkningar ökade det till drygt 12 %. 

Allt vanligare syn under de sista krigsåren 1943–1945. Den tyska produktionen kom av stormkanonvagnar kom igång på allvar under 1943, 3 225 vagnar jämfört med endast 824 under 1942. Foto: https://www.worldwarphotos.info

Slutord 

1940 kan vi tala om en verklig kraftsamling om vi ser till hur stor del av de tyska pansartrupperna som sattes in i offensiven. 1944 fanns inte samma möjligheter att kraftsamla då tyskarna stred på tre fronter. Samtidigt som Tyskland faktiskt hade tillgång till större resurser 1944 var pansarnäven 1944 svagare än 1940. Men pansargrenadjärerna hade bättre tillgång till bepansrade fordon 1944. De allierade reagerade med ett helt annat tempo 1944 än 1940. De hade lärt sig att tvekan kan kosta och det gäller att reagera snabbt, hindra en tysk pansaroffensiv få chansen att nå på djupet och bredda sig. 

Betänk också att slaget om Ardennerna 1944–1945 varade i stort sett lika länge som hela slaget om Frankrike gjorde 1940. Det brukar anges från 16 december 1944 till 28 januari 1945, medan 1940 varade slaget om Frankrike från 10 maj till 25 juni 1940. 

Vidare läsning:

Niklas Zetterling: ”Blixtkrig 1939–1941”. (Stockholm 2008) 

Karl-Heinz, Frieser: "Blitzkreig-Legende". (München 1996) 

Trevor N. Dupuy, David L.Bongard & Richard C. Andersson JR: ”Hitler’s Last Gamble. The Battle of the Bulge December 1944 – January 1945.” (Shrewsbury 1995) 

Rolf Stoves: ”Die Gepanzerten und Motorisierten Deutschen Grossverbände 1935-1945.” (Friedberg 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Det medeltida hovet Tredje riket

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge

Flygvapenchefen Hermann Göring tyckte var tråkigt med bara flygplan och luftvärn så det tyska flygvapnet såg till att skaffa sig stridsvagnar, artilleri, granatkastare och diverse fartyg. Bra att ha tyckte chefen för flygvapnet. 

En av pansardivision Hermann Görings största segrar var slaget vid Bautzen 1945 mot bland annat polska 2. armén som var del av Röda armén. Soldater ur pansardivisionen går runt och inspekterar slagfältet och i bakgrunden står en tung polsk stormkanonvagn ISU-152 utslagen. Foto: Reddit

En annan annorlunda person i Hitlers hov var den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge. Han var tidigt medlem i det tyska nationalsocialistiska partiet, partinummer 42, och vän med Hitler. Att bara dela ut post, nja inte roligt. Det måste finnas mer. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge, civila kläder, tillsammans med höga representanter från Luftwaffe, bland annat fältmarskalk Erhard Milch (nummer 1 från vänster) och general Friedrich Christainsen (till höger om Ohnesorge). Foto: Bundesarchiv, Bild 183-C08786 / Zoll / CC-BY-SA 3.0

Inte bara dela ut post

Ohnesorge var väldigt fascinerad av ny teknik som kameror, radar och atomfysik. Han hade ett stort intresse av överföring av bildsignaler via tråd och radio, vilket gjorde att Ohnesorge var djupt involverad i utvecklingen av tv-utrustningen för den nya sjömålsroboten Henschel Hs 293. Utmärkt för flygvapnet kanske men inte för tyska Posten. 

En tysk medeltung bombare Heinkel H 111H släpper iväg en sjömålsroboten Henschel Hs 293. Bomben styrdes av bombfällare via radio och behövde ha målet i sikte. De allierade tog fram störsändare för att störa ut signalen. Versionen med tv-utrustning passerade aldrig prototypstadiet. Foto: Reddit

Hela 50 olika fackområden

Ohnesorge kom att omvandla det slottsliknande Hakeburg, sydväst om Berlin, till en forskningsanstalt för tyska Riksposten. Här arbetades det främst med högfrekvensteknik, radar, tv-utrustning för robotar, atomfysik, infrarödsikten med mera. Totalt tillhörde 50 fackområden deras forskning och antalet medarbetare var cirka 1 200. Ohnesorge kom även ha privatbostad på Hakeburg. 

Den tyska Rikspostministern Wilhelm Ohnesorge i sin uniform på ett stort partimöte i Nürnberg 1938. Bredvid honom står tyska marinens befälhavare Erich Raeder. Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe

Mest känd var von Braun

Den tyska posten var som sagt inte den enda som höll på i det medeltida hovet i Tredje riket. Det tyska flygvapnet tog fram den första generationens kryssningsrobot medan den tyska armén utvecklade en ballistisk medeldistansrobot som senare skulle ligga det grund för det amerikanska rymdprogrammet. De ledande personerna bakom Hitlers nya vapen var många. Den som har blivit mest känd för omvärlden är givetvis Wernher von Braun, mannen bakom det tyska raketprogrammet och senare mycket delaktig i den amerikanska rymdsatsningen. När de allierade började gå igenom vad som fanns i Hitlers vapenarsenal vid krigsslutet blev de förbluffade över alla projekt som var på gång och hur långt den tyska forskningen hade framskridit på vissa områden. 

Den tyska armén satsade stort på att utveckla en slags ballistisk medeldistansrobot vid Peenemünde i norra Tyskland. Det kan ses som det moderna lufthotets vagga. Granne med arméns utvecklingsavdelning vid Pennemünde låg även flygvapnets där den första generationens kryssningsrobot togs fram. Foto: Wikipedia Commons

En mörk baksida

Till exempel nya vapen för flygplan och bekämpningen av dem hade tagits fram som smarta bomber, jaktraketer, sjömålsrobotar, luftvärnsrobotar med mera utvecklades och en del hann sattas in operativt. Men det är lätt att bländas av tekniken och idéerna som fanns men det ska inte glömmas bort att många av vapensystem hade en ovanlig mörk baksida. Arbetskraften som byggde dem och deras anläggningar var på olika sätt tvångskommenderade som slavarbetare. Många av dem dog. 

En bild på en del av det övergivna Neue Hakeburg i Kleinmachnow efter kalla krigets slut. Orten ligger mellan centrala Berlin och Potsdam. Foto: A.Savin

Epilog

Efter kriget blev Ohnesorge dömd men straffet verkställdes inte. Ohnesorge föddes 1872 i Gräfenhainichen som ligger norr om Leipzig. Efter kriget finns inte mycket dokumenterat om vad han gjord men han levde fram till 1962. Han bodde i München, Västtyskland, den sista tiden av sitt liv.

Han har också skrivit några böcker som givetvis blev bannlysta i Östtyskland (DDR). Hakeburgområdet blev en slags högre partiskola i DDR och efter murens fall fanns olika idéer men till slut verkar det har blivit lyxbostäder. Tänk om svenska posten hade varit med att utveckla Robot 04 och flygvapnet skaffat Stridsvagn S. 

Vidare läsning:

Groehler, Olaf : Geschichte des Luftkriegs 1910 bis 1980. (Berlin 1981)

Hahn, Fritz: Waffen und Geheimwaffen des deutschen Heeres 1933-45, Band 1-2 . (Koblenz 1998)

Price,  Alfred : Luftwaffe Handbook 1939-1945 (second edition). (Shepperton 1986)

Enkel genomgång av de tyska pansarvapnet under kriget

Hur många divisioner sattes upp under kriget?

Lite om Waffen-SS under andra världskriget

Myter om Waffen-SS

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Skånska kriget

Blodbadet vid Lund 1676 

Livregementets mannar var beslutsamma i sitt agerande under slaget vid Lund, och framryckningen fortsattes genom det danska kulregnet tills det gavs order om eld. Efter en dräpande svensk svarssalva på betydligt kortare avstånd ökades tempot de sista meterna och kavalleriet brakade med blanka vapen under regementschefen Nils Bielkes ledning in i den danska linjen. Bielke skrev efteråt att ”vi alla kullkastade, så väl den första som den andra linjen av fienden att de råkade i stor konfusion”. 

Kavalleristen Nils Bielke senare i karriären. Han utmärkte sig inte bara på slagfält i Sverige utan också i det Stora turkiska kriget. Svensk fältmarskalk 1690. Illustration: Klöcker Ehrenstrahl, David, Skoklosters slott/SHM 

Det brukar anges att slaget var ett av de blodigaste slagen i världshistorien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater som befann sig på slagfältet. 

Måndagen den 4 december

Det var den 4 december 1676 som en dansk armé på 13 000 man drabbade samman med svensk armé på 8 000 man strax norr om Lund. För att få lite perspektiv på hela så hade Lund vid denna tid cirka 1 500 invånare, vilket kan jämföras med dagens drygt 91 000. Den danska armén var mer balanserad, 50 % bestod av infanteri och 50% kavalleri, enligt tidsperiodens sätt att genomföra fältslag. Den danska armén hade organiserat sina linjer efter i de rådande principerna, infanteriet i center och respektive flygel, vänster och höger, var kavalleri. Den svenska armén försökte men då man hade så få infanterister, endast 25 % av styrkan, så fylldes center även upp med kavalleri. Svenska styrkorna led även en annan brist, få artilleripjäser. Danskarna hade ett övertag på nästan fem till ett. 

Gammaldags taktik hos danskarna

Hade svenska sidan någon fördel? Jo, kavalleriet. Visserligen var man jämnstarka men danska kavalleriet stred fortfarande med karakollering i tre led linje. Första linjen red något framåt, avfyrade sina pistoler på måttligt avstånd, vände till höger och vänster för att ge plats till andra ledet. När dessa avgett sin salva var det dags för tredje ledet. Första ledets ryttare, som befann sig längst bak, hade då laddat om sina hjullåspistoler och var klara att påbörja en ny cykel. På så vis upprätthöll man en konstant eldgivning mot fienden, men det var inte längre särskilt effektivt i en stridsmiljö som blivit allt rörligare. 

Konstnären Johann Philip Lemke (1631-1711) har i denna målning illustrerat hur en kavalleristrid kunde se ut på 1600-talet. Hans tolkning. 

Rakt in med full kraft

Gustav II Adolf hade insett att denna taktik inte var speciellt bra utan ansåg den tämligen verkningslös. Den brutala svenska kavalleridoktrinen med anfall med blanka vapen och avlossandet av pistoler på armslängds avstånd, ”först när de det vita av fiendens ögon ser”, för att sedan driva hem anfallet i full karriär in i fiendens led kom som en mycket obehaglig överraskning för danskarna. Danska kavalleriregementscheferna kunde konstatera att svenskarna tog ut en kraftig tribut med sina anfall och att de danska ryttarleden decimerades å det bedrövligaste.  

Den svenska linjen återställdes och man var i detta skede i full besittning av galgbacken. När ryttarskvadronerna hittat sin inbördes ordning gick man framåt igen, och den fortfarande numerärt överlägsna danska vänsterflygeln kom dem till mötes.

”Kontinuerlig a la Charge med pistoler och mer med värjor”, som Bielke sedermera beskrev det.

Överste Nils Bielke var chef för Livregementet till häst som hade bildats 1667 och när danska armén landsteg i Skåne sommaren 1676 bestod regementet av drygt 1 000 soldater. Nu lyckades den svenska kungen Karl XI inte speciellt väl i sin kampanj att slänga ut danskarna ur Skåne utan det var egentligen bara Malmö som höll ut. Den danska kungen Kristian V tyckte att i september 1676 att det var dags för vinteruppehåll då underhållsläget och vädret blev att kärvare. 

Karl XI under slaget vid Lund målat av Johann Philip Lemke (1631-1711). 

"Vi måste slåss"

På andra sidan kullen stod svenskarna och den unge Karl XI insåg att dra sig ur till vinterläger i Småland innebar att Skåne lämnades åt danskarna och frågan var om Malmö skulle hålla ut. Detta då den svenska flottan hade misslyckats kapitalt så danskarna hade kontroll över sjövägarna. Kungen bestämde sig att söka ett avgörande fältslag, då får antingen bära eller brista. Han visste att om han förlorar kommer det kunna kosta honom hans krona. 

Den danska armén verkade ha bättre vinterkvarter än svenskarna men trots det upplevde misär. Dock det var ingenting jämfört med hur det var på svenska sidan, sjukdomar, svält och kyla härjade bland svenskarna som sökte skydd för vädret i fuktiga jordkulor och primitiva riskojor och hyddor. Kungen insåg att snart har han ingen armé kvar. Han hade haft 15 000 i början av sommaren och nu återstod 8 000 man. Rapporter sa att hundratal dör varje dag på grund av de eländiga förhållandena. Det var dags för handling. 

En dansk fana erövrad vid Lund 1676. Armémuseum skriver: Fanan har tillhört det Nordjyska regementets andra utskrivning under Överste Barth Bülow, 8:e kompaniet.. Foto: Armémuseum

Än idag uppmärksammas insatserna denna dag

Regementschef Nils Bielke kunde mönstra 500 stridsdugliga ryttare i livregementet denna måndagsmorgon den 4 december 1676. Vid dagens slut var det många tomma sadlar men Bielke och livregementet hade utmärkt sig. Så än idag högtidshålls årsdagen, 4 december av slaget vid Lund, varje år hos Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg . En svensk seger vid dagens slut men den avslutande inte kriget. Det blev inte det avgörande slaget som Karl XI hoppades. 

Vidare läsning:

Bo Knarrström och Patrik Nilsson: Slaget vid Lund 1676 (Stockholm 2019) 

Alf Åberg: När Skåne blev svenskt : två krig, två freder, snapphanar och försvenskning (Stockholm 2013)

Göran Rystad: Karl XI: en biografi (Lund 2003)

Och här går det att beställa för den som vill fördjupa sig (herrarna bakom tidskriften "Krig och Fred"):

Kampen om i Skåne i tre krigshistoriska verk

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Sverige i krig med Brandenburg:

Slaget vid Fehrbellin 1675

Skånska kriget 1677:

Slaget vid Landskrona 1677

Sverige och pansarbilar

Pansarbilsanskaffningen var inte stor

Ett antal försöksmodeller togs fram under mellankrigstiden. Vi testade oss fram men försvarsbeslutet 1925 satte ramen för försvaret under många år, inga större satsningar. Förutom kanske flygvapnet. Det bildades 1926 och här kom en del resurser att användas i syfte att bygga upp det, vi köpte jaktplan och bombplan från bland annat Storbritannien och Tyskland. 

De svenska försöken på 1920-talet med pansarbil fm/25 (två) och fm/26 (en). De byggdes på Tidaholms bruk genom att bygga om lastbilar. 

Anskaffningen av pansarbilar och även stridsvagnar gick på sparlåga. Landsverk gjorde sig ändock ett namn och lyckades exportera stridsvagnar, pansarbilar och luftvärnskanonvagnar. 

Det var först i samband med Pansarbil m/31 (32 st) som det tog fart i Sverige med lite större antal och därefter med Pansarbil m/39 (15 st) och m/40 (30 st) som också senare beställdes för svenska försvaret. På grund av exportstoppet av krigsmateriel i samband med andra världskriget kom fem pansarbilar av modell L-180 som skulle till Irland att beslagtas och de fick beteckningen pansarbil m/41. 

Vår första pansarbil som tillverkades i ett "större" antal. Helt enkelt ombyggda lastbilar, ett slags dåtidens "Technicals". Foto: Krigsarkivet. 

Våra ”Technicals”

Pansarbil m/31 som togs fram 1931 var egentligen en ombyggd lastbil och inget annat. Vi kan säga 1930-talets ”Technicals”. Inledningsvis var de organiserade i plutoner om tre, där en av bilarna var "kanonbil" och de två andra "kulsprutebil". För att spara pengar blev kanonen en 37 mm marinkanon m/98B i fast konlavett. Medan den andra versionen hade en 6,5 mm kulspruta m/14-29 i luftvärnsstativ. Sedan hade båda en 6,5 mm kulspruta m/14-29 på passagerarplatsen. Det skedde uppgraderingar till 8 mm kulspruta m/36. 

En pansarbilsskvadron på marsch någonstans i Sverige. Tre pansarbilar fanns i skvadronen. Foto: Krigsarkivet

De fanns bland annat i våra pansarbilskvadroner. Dessa förband bestod av en skvadronstab, tre plutoner och tross hade 112 man men bara tre pansarbilar i en pansarbilspluton. En pansarbilskvadron per kavalleribataljon. 

Den nya standardbeväpningen som infördes 1942 på pansarbil m/31. En Bofors 20 mm automatkanon m/40B tillsammans med en 8 mm kulspruta m/36. Sedan fanns fortfarande en kulspruta på passagerarplatsen. Foto: Krigsarkivet

I början av 1942 fick Pansarbil m/31 en ny universell beväpning i form av en ändamålsbyggd pansarbilslavett (pblav) på flaket. Denna hade en Bofors 20 mm automatkanon m/40B och en 8 mm kulspruta m/36. Pansarbil m/31 fick förmågan att bekämpa lågflygande flygplan och lättbepansrade fordon. 

Pansarbil m/39 har täten. Pansarbil m/39 och m/40 är kopior i stort sett. Öppnar vi och kollar på motorn och ser vi en motor från Scania-Vabis är det m/39 medan en Volvomotor är en m/40. Foto: Krigsarkivet

Vi tog danskens pansar 

Pansarbil m/39 är en fyrhjulsdriven pansarbil som Landsverk utvecklade för danska armén. Tre hade levererats till Danmark 1938 och kriget kom så Sverige beslagtog nästa leverans av femton pansarbilar. De fick istället göra tjänst i svenska försvaret. 

Besättningen bestod av sex man, en förare och en skytt för kulsprutan längst fram i chassit, två liknande positioner längst bak, och två mans besättning i tornet med en 20 mm automatkanon och en lätt kulspruta. Pansarbilen kunde framföras lika fort framåt som bakåt. Pansarbil m/40 är i stort samma fordon fast den har en Volvomotor istället för en Scania-Vabis. 

Vad är fram och bak? Pansarbil m/39 och m/40 hade en förare både bak och fram så stötte de på motstånd längs vägen gick urdragningen lika fort som framryckningen. Foto: Anders Franksons bildarkiv

Även Irland drabbades 

Landsverk hade också tagit fram på 1930-talet en pansarbil med tre axlar. Tre versioner (L 180, L-181, L-182) fanns beroende på chassis men i stort sett samma design. Angående beväpning i tornet förekom en del variationer. Produktionsserien var inte lång, totalt 49 fordon där alla köpare var utländska. Nederländerna var storkunden, 26 beställda. Sverige kom att skaffa fem av dessa genom att beslagta Irlands sista leverans av fem fordon. Det blev Pansarbil m/41. Vi satte på samma torn som fanns på pansarbil m/40.

Irland beställde men vi tog i tjänst, pansarbil m/41. Endast fem fordon. Foto: www.ointres.se

Efter detta så kom den svenska produktionen av pansarbilar att upphöra. Så 82 pansarbilar fanns i tjänst när pansarbilarna flyttade från kavalleriet till pansartrupperna. Att bygga pansarbilar blev aldrig Sveriges grej. De blev ovanliga fåglar i vår arsenal. 

De försvann

Under kalla kriget kom pansarbilar långsamt men säkert tas ur tjänst och att lysa med sin frånvaro i det svenska försvaret. Även pansarterrängbilar kom aldrig riktigt bli accepterade även om vi var tidiga ute på detta område med terrängbil m/42 KP eller det mera vardagliga KP-bilen. 

Vi visade framfötterna med terrängbil m/42 KP men tappade sedan bollen, Idag köper vi från Finland. Foto: Krigsarkivet. 

De första KP-bilarna levererades 1944 och var Sveriges första riktiga pansarskyttefordon. Ungefär 500 tillverkades av Scania och Volvo. En del av dessa var  länge i tjänst även om det hela tiden stadigt minskade genom åren, de sista försvann tydligen så sent som 2004.

Men det blev ingen fortsättning gällande nyproduktion utan vi satsade istället på pansarbandvagnar. Det var tydligen antingen eller och inte både och som hos sovjetiska armén, BTR-60 och BMP-1. Vi med våra långa avstånd borde ha haft en förkärlek till bepansrade hjulfordon under kalla kriget men så blev det inte. De stora producenterna av pansarbilar under kalla kriget blev Frankrike och Brasilien.  

Vidare läsning:

Leche, Hakon: Det svenska kavalleriet – Ett truppslags nutidshistoria och framtid. (Stockholm 1979)

Bengtsson, Sven-Åke: En svensk Tiger. Hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939–1945. (Stockholm 2014)

Lindström, Rickard O.& Carl-Gustaf Svantesson: Svenskt pansar. 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. (Stockholm 2009)

Mer som svenskt infanteri under beredskapen:

Infanteriregementen under beredskapen 1939

Här finns mer om de svenska pansarbrigaderna:

Arméns slägga i Skåne

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html