Första världskriget på västfronten

Douglas Haig – en slaktare eller en vinnare?

Den 1 juli 1916. Brittiska arméns svartaste dag genom historien. Aldrig hade förlusterna varit så stora – nästan 60 000 man – under en enda dag och detta kommer troligen aldrig upprepas igen. Det här var första dagen på general Douglas Haigs första stora offensiv som ny befälhavare för den brittiska expeditionsstyrkan på västfronten under första världskriget. Slaget vid Somme kommer att alltid vara ett brittiskt trauma.

 

Fältmarskalk Douglas Haig finns det många olika åsikter om, allt från en slaktare till en av de stora i krigskonstens historia. Douglas Haig and Sir Philip Sassoon tillsammans på Haigs temporära stab ombord på ett tåg i Frankrike.

Äldst på Sandhurst

Douglas Haig föddes den 19 juni 1861 i Edinburgh. Hans föräldrar tillhörde den brittiska medelklassen men båda dog det år Haig fyllde 18 år. Han verkade tidigt ha klart för sig att han ville bli officer då han inte avslutade sina studier i USA till fullo, utan åkte hem till Storbritannien för att gå på den brittiska officersskolan Sandhurst innan åldersgränsen på 23 år drabbade honom. Genom att Haig sökte så sent kom han vara den äldste eleven i sin klass när han började på Sandhurst i januari 1884.  Sedan följde en officerskarriär som var typisk för det viktorianska samhället. Han tjänstgjorde bland annat i Indien, Sudan och Sydafrika. Detta innebar en del strider, vilket gynnade hans karriär. Samma år som han fyllde 43 år, 1904, utnämndes han till generalmajor, den yngste i brittiska armén. Innan första världskriget bröt ut hade Haig även diverse stabspositioner hemma i Storbritannien. En sak som stod ut före kriget angående Haig var att han en stor förespråkare för sitt vapenslag, kavalleriet. Han trodde på det ridande kavalleriet med svärd och lans som huvudvapen – inte det beridna infanteriet, det vill säga kavalleriet som red på hästen fram till slaget och därefter stred avsuttet med karbiner. Man tog där till vara den rörlighet som hästen skapade men stred som infanteri.

Artilleriet växte i betydelse under hela kriget. Första världskrigets blev det inte bara skyttegravskriget utan också det stora kanonernas krig. Här brittiskt artilleri under Somme 1916. 

Även om Haig studerade amerikanska inbördeskriget 1861–1865 så tog han inte till sig denna lärdom från detta krig, alltså att kavalleriet bör strida avsuttet. Det berodde på att Haig såg detta krig som amatörernas krig. Haig var däremot framsynt vad gäller kulsprutans roll på slagfältet och insåg tidigt att denna höll på att ändra spelreglerna på slagfältet redan innan första världskriget. Detta visades tydligt under första världskriget, där han till exempel beordrade specialträning för kompanichefer och plutonchefer för att kunna utnyttja kulsprutorna effektivt på slagfältet. Han verkar aldrig ha gjort ett felsteg före kriget och blev också blev adlad för sitt arbete med det brittiska krigsministeriet och befordrad till generallöjtnant.

 

Haig inspekterar franska flottans fysiljärer. Året är 1917 och observera fysiljärernas uniformer.

 

Kårchef Haig

Första världskriget bröt ut och brittiska styrkor skickades till kontinenten; den brittiska expeditionskåren 1914 bestod av sex infanteridivisioner och fem kavalleribrigader, ca 80 000 man. Generallöjtnant Douglas Haig fick befälet över I. kåren. Slagen på västfronten avlöste varandra, till exempel utkämpades 1914 sex större fältslag för den brittiska expeditionsstyrkan, som växte i storlek. I slutet av året formerades brittiska 1. armén och 2. armén och Haig fick befälet över den förstnämnda, varvid han befordrades till general. Totalt kom nästan 5,4 miljoner man att tjänstgöra i den brittiska expeditionsstyrkan under kriget där den högsta styrkan var drygt 2 miljoner. Det var inte bara soldater från Storbritannien, utan här fanns också soldater från Indien, Sydafrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland samt Portugal, som skickade nästan 60 000 soldater till västfronten.

 

Fyra stora namn under första världskriget, från vänster till höger: Phillippe Petain, Douglas Haig, Ferdinand Foch och John Pershing.

 

Ny överbefälhavare

Den 10 december 1915 utnämndes Haig till ny brittisk överbefälhavare i Frankrike och tog befälet. Det fanns tre brittiska arméer i fält och snart skulle en fjärde följa. På andra sidan kullen kom den tyska generalstabschefen fram till planen att knäcka den franska armén vid Verdun. Den 21 februari 1916 inleddes slaget och tyskarna avfyrade en miljon granater under tio timmar för att nöta ner det franska försvaret.

Haig hade redan börjat planera för sin första stora offensiv som befälhavare – fransmännen hade starka önskemål om ett brittiskt anfall vid Somme där även franska styrkor fanns grupperade. En gemensam operation alltså, vilket franska överkommandot hoppades skulle minska trycket på Verdun. Från början var det tänkt som en genombrottsoperation som var krigsavgörande. Haig trodde nämligen alltid att ett genombrott skulle vara möjligt, men slaget vid Verdun gjorde att ambitionen för operationen vid Somme blev lägre.

 

Brittisk förbekämpning under slaget vid Somme 1916. Granat efter granat avfyras och högen med hylsor bara växer.

Somme 1916

Den första anfallsvågen bestod av 24 allierade divisioner, totalt 280 000 man. Den 1 juli 1916 inleddes slaget om Somme. Detta är alltså den svartaste eller snarare den blodigaste dagen i brittiska historien: förlusterna för brittiska styrkor var nästan 60 000, varav ca 20 000 stupade. Trots de stora förlusterna under den första dagen fortsatte det brittiska anfallet dag två. Den tyska arméchefen blev faktiskt så pressad av anfallen att han den 3 juli 1916 skickade ut denna order: ”Håll positionerna och inga reträtter tillåts.” Det var för övrigt samma typ av order som Hitler under andra världskriget gav till tyska befälhavare på östfronten under de sovjetiska anfallen. I vilket fall ledde Somme inte till något genombrott av de tyska linjerna.

Slaget om Verdun pågick till den 18 december 1916 medan Somme pågick till den 18 november 1916. Striderna vid Somme pågick i 141 dagar och kostade britterna 415 000 man i förluster. Sett till de totala förlusterna var detta britternas blodigaste slag under första världskriget, dock inte om förlusterna slås ut per dag eftersom slaget pågick under lång tid.

Slaget vid Somme kan ses som starten på en utvecklingsprocess av brittiska förband och av dess taktik där Haig hade en central roll som pådrivare och katalysator. Haig hade i grunden ett optimistiskt synsätt – det gick att vinna kriget – men samtidigt hade han accepterat att det var ett rent utnötningskrig på västfronten. Hans åsikt var också att det var här på västfronten som tyskarna skulle besegras. Dock betraktade Haig det rådande skyttegravskriget som en övergångsfas och trodde att manöverkriget snart skulle vara tillbaka. Problemet med Haigs optimistiska grundsyn var att den snarare bidrog till att sätta för stora förhoppningar på nya vapensystem och ny taktik. Nya vapen har nästan alltid barnsjukdomar och de tar tid att rätta till, men Haig var villig att testa. Dock fick det inte äventyra brittiska armén i sin helhet, det vill säga att alla kort lades i samma korg. Haig använde sig av en ledningsfilosofi som vi idag kallar uppdragstaktik: han gav sina underlydande chefer relativt fritt spelrum. Han ansåg att befälhavare på plats skulle fatta det avgörande beslutet, vilket underströks av Haigs uttalande om att detta var plutonchefens krig. Något som skulle ha hjälpt Haig och som saknades under kriget var bra fältkommunikationer. Det dröjde till andra världskriget innan radion kom att revolutionera möjligheten att utöva ledningen för högre chefer.

 

Brittiska soldater i skyttegraven 1918 med en lätt kulspruta, Lewis. Det runda tallriksmagasinet har plats för 47 patroner och den vägde 13 kg. Foto: IWM

Nya vapen förändrar kriget

En förändring var den ökade användningen av fordon med förbränningsmotorer: lastbilar, pansarbilar och till slut stridsvagnen. Järnvägen hade slagit igenom redan under tysk-franska kriget 1870–1871. Det mekaniserade kriget började göra sitt intåg. Föregångarna var Storbritannien och Frankrike, som tillsammans kom att producera över 6 500 stridsvagnar under första världskriget medan Tyskland bara hann bygga 20 vagnar. Ett annat vapensystem som slog igenom var kemiska stridsmedel. Båda sidor kom att försöka skapa genombrott med hjälp av kemiska vapen, men utan större framgång.

Haig trodde som sagt på genombrottet och förberedde sig alltid för detta, ofta med kavalleri, men det kom aldrig. Han trodde ju att kavalleriet hade en funktion att fylla på det moderna slagfältet. Just dessa två punkter har en mängd kritiker av Haig fokuserat på. Men de missar en viktig punkt: att en befälhavare som anfaller utan att tro på framgång bör lämna över befälet till någon annan. Haig däremot trodde på sin strategi och gjorde vad han ansåg rätt – han försökte ständigt hitta en väg ut ur den situation de befann sig i.

Somme blev bara ett av många stora slag under första världskriget där förlusterna blev höga jämfört med Napoleon-tiden. Första världskriget var ett krig i industrialismens tidsålder med massarméer där frontlinjen på västfronten började vid Schweiz och slutade vid Engelska kanalen. Slagen varade i veckor och månader, medan huvudstyrkorna under Napoleons tidsålder möttes vid slag som Leipzig 1813 och avgjorde det hela under några dagar där Napoleon förlorade drygt 74 000 under fyra dagar.

 

Stridsvagnen Hyacinth fastnade i en tysk skyttegrav under första dagen av anfall i slaget vid Cambrai. Modellen är Mark IV (Male). Britterna kallade stridsvagnarna som hade kanoner för ”Male” medan de med kulsprutor kallades för ”Female”. Foto: IWM

Pansar gör sin entré

Den 1 januari 1917 blev Haig utnämnd till fältmarskalk. Han trodde att kriget skulle ta slut under året och att det skulle avgöras på västfronten eftersom tyskarna hade drabbats hårdare av utnötningskriget än britterna. Men Haig hade fel och fick kritik för sin optimism. En av Haigs nya organisationer var den brittiska kungliga stridsvagnskåren. Den kom att vid slaget om Cambrai november 1917 dra samman ca 380 stridsvagnar för ett avgörande. Aldrig tidigare hade så många stridsvagnar satts in samtidigt. Problemet med stridsvagnarna under första världskriget var att de rörde sig långsamt och var mekaniskt opålitliga. Arbetsmiljön i vagnarna var förfärlig och hade vagnen inte blivit träffad eller gått sönder var besättningen ändå halvt utslagen av dålig ventilation och alla avgaser. Sedan fanns ju inte radio, så kommunikation skedde med ordonnans eller brevduva. Detta var något helt annat än den tyska pansargeneralen Heinz Guderians stridsvagnar 1939 där varje vagn hade radiomottagare, ventilation och kunde röra sig betydligt snabbare än en sköldpadda samt effektivt samverka med varandra och övriga vapenslag i pansardivisionen.

Haig såg stridsvagnarna som väldigt användbara trots detta, speciellt när det gällde att bryta upp taggtrådsställningar i syfte att öppna upp för infanteriet. Men produktionen av nya vagnar begränsade tillgången: vid Cambrai uppgick förlusterna exempelvis till 56 procent efter första dagen – de slogs ut av fiendeeld eller var immobiliserade. Haig kunde förstås inte ändra på förutsättningarna, nyproduktionen eller stridsvagnarnas begränsningar.

 

1918 var avgörandets år. På bilden ses brittiska stridsvagnar, varav en del vagnar har stockfaskiner. Notera den längre vagnen, som är en Mark V*. Denna vagn är två meter längre än de vanliga Mark V och syftet med längden är att den ska kunna ta sig över de tyska skyttegravarna som hade breddats för att förhindra just detta.

Artilleriet var kung på slagfältet

Under första världskriget hade försvarare ofta bättre kommunikationer än anfallare. Det berodde på att en försvarare retirerade bakåt längs sina kommunikationslinjer, där tråd och telefon var det som fanns tillgängligt. En anfallare däremot var tvungen att dra fram nya ledningar. Därför kunde en försvarare reagera snabbare på ett genombrott än en anfallare, det vill säga skicka förstärkningar. Haig insåg detta och kom senare att skapa vad som kan ses som sekventiella anfall genom att skifta anfallsriktningar. Därigenom kunde man bättre ta till vara den effekt som den initiala överraskningen av ett anfall ofta har. Detta ställde krav på väl fungerade logistisk apparat, då det tunga artilleriet behövde skifta grupperingsområden, och ammunitionsförsörjningen måste fungera för spärrelden i anfallen. Just artilleriet var hörnstenen i den anfallstaktik som utvecklades: den krypande spärrelden. Denna innebär att elden stegvis flyttas framåt, så att infanteriet kan följa efter och skyddas av artilleriet.

Att artilleriet var en viktig kugge under första världskriget visar utvecklingen i brittiska expeditionskåren. Den 1 augusti 1914 fanns 410 pjäser och den 11 november 1918 hade man 6 406 pjäser.

 

Ett tyskt flygplan av typen Hannover CL.III nedskjutet den 4 oktober under Meuse-Argonne-offensiven 1918. Dessa tyska attackflygplan med två mans besättning tillhörde de nya attackdivisioner (Schlachtstaffeln) som sattes upp under senare delen av första världskriget. De första modellerna av Hannover CL började tillverkas 1917. Foto: NARA

En brytningstid

Första världskriget kan som sagt ses som en brytningspunkt mellan den gamla och den nya tiden. Industrialismen hade slagit igenom, vilket skapade förutsättningar för att ha stora massarméer i fält.  Större styrkor i fält – samtidigt som slagen pågick längre – innebar i sin tur högre förluster totalt.

Haig slogs till skillnad från de brittiska generalerna under andra världskriget på tyskarnas huvudfront och samtidigt hade han ju en orubblig tro på anfallets kraft: att man som befälhavare ska gå på offensiven och besegra motståndaren. Haig ansåg att utnötningskrig var en naturlig fas av kriget och att det skulle kosta att besegra tyskarna. Givetvis hade den brittiska expeditionskåren totalt sett höga förluster då de stred mot en starkare motståndare och under längre tid än vad brittiska styrkor gjorde under 1939–1945. Men jämfört med andra världskriget under liknade tidsintervall och omfattning kan det inte sägas att Haig offrade soldater – hårda strider innebar helt enkelt att man fick förluster.

 

Den tyske pansargeneralen Heinz Guderian var under det tyska pansarvapnets framväxt under mellankrigstiden tvungen att använda sig av dummy-stridsvagnar vid övningar, eftersom det inte fanns tillräckligt med riktiga stridsvagnar. Åskådare fällde nedsättande kommentarer samtidigt som pansarsoldaterna var mindre roade av att öva med pappersstridsvagnar. Samma sak skedde i den brittiska stridsvagnskåren under första världskriget, eftersom det även där fanns för få riktiga vagnar att öva med.

Kritiker av Haig

Efter första världskriget kom Haig att få hård kritik från bland andra Sir Basil Liddell Hart och J.F.C. Fuller. Problemet med deras kritik var att de båda slirade på sanningen och undanhöll fakta för att lyfta fram sina egna teorier och idéer om hur kriget skulle ha genomförts. Första världskriget var en brytningstid, vilket inte samtiden insåg. Många menade att de stora förlusterna berodde på inkompetenta generaler. Man menade att detta aldrig skulle ske igen. Detta var ju det första riktiga stora industriella kriget med massarméer och effektivt artilleri. Dödläget på västfronten blev ett utnötningskrig och det fanns inte utrymme eller medel för manöverkrig.

Detta berodde alltså enligt Haigs kritiker på generalernas oförmåga. Britterna hade förvisso fler döda enbart vid Somme 1 juli till 18 november 1916 än Tyskland hade haft under hela tysk-franska kriget 1870–71. Men få insåg att nästa världskrig skulle bli betydligt blodigare.

Under åren 1914–1918 uppges närmare 10 miljoner soldater ha förlorat livet, vilket ska jämföras med åren 1939–1945, då närmare 25 miljoner soldater fick sätta livet till.

Mannen tillsammans med Douglas Haig på bilden är också en av första världskrigets stora, den franske marskalken Ferdinand Foch, och hedersvakten är skotska soldater.  

 

Slutord

Haig måste ses som en av världshistoriens främsta befälhavare – han såg till att tyskarna förlorade kriget. Den brittiska armén, som spelade en avgörande roll under första världskriget, kom under Haigs ledning att utvecklas till en av de modernaste i världen. Som befälhavare släppte Haig fram nydanare och skapade ett klimat som gynnade nytänkande, till exempel brittiska stridsvagnskåren. Han såg till att kompetens lönade sig och lyfte fram dugliga befälhavare som Ivor Maxse, John Monash and John Currie. En av Haigs största insatser ägde dock inte rum på slagfältet, utan efter det att kanonerna hade tystat. Bara för att kriget tog slut så glömde Haig inte bort sina soldater: han ägnade resten av sitt liv åt att försöka hjälpa och förbättra tillvaron för sina forna soldater, speciellt de som hade fått ett handikapp på grund av kriget. En viktig fråga för Haig var tak över huvudet, och än idag existerar välgörenhetsorganisationen ”Haig Homes” som hjälper forna soldater med bostäder. Haig dog 1928, 66 år gammal.

 

Vidare läsning:

J.P.Harris: Douglas Haig and the First World War. (Cambridge 2009)

William Philpott: Bloody Victory. The sacrifice on the Somme. (London 2010)

Paddy Griffith: Battle Tactics of the Western Front. The British Army´s Art of Attack 1916–1918. (London 1994)

John Terraine: The Smoke and the Fire. Myths & Anti-myths of War 1861–1945. (London 1992)

Vill du läsa vidare drömmar vad gäller pansar?

Mellankrigstiden och pansarnäven

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Vill du läsa mer om förluster i andra krig jämfört med Haig, titta in här:

Förluster i olika krig

Tyskt luftvärn under andra världskriget

Bly i luften?

Tyska luftvärnskanonvagnar under andra världskriget

Det tyska luftvärnet inom tyska armén 1939 var eftersatt. Då luftvärnet egentligen föll under flygvapnet.  De tyska infanteridivisioner hade enligt organisationen inte en enda luftvärnsautomatkanon eller för den delen tyngre pjäser. Vad de hade var kulsprutor. Medan pansardivisioner hade 12 stycken 20 mm automatkanoner som hade halvbandvagnar som dragfordon.  Landsverk hade redan på 1930-talet tagit fram luftvärnskanonvagnar med 40 mm akan men för Wehrmacht dröjde det till hösten 1943 när första beställningen kom på luftvärnskanonvagnar.

Det allierade attackflyget var sommaren 1944 en plåga för tyska förband. Fint väder innebar alla tyska större förbandsförflyttningar riskerade att bli anfallna av attackflyg. På bilden en raket på väg mot tyskarna på vägen. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Det började ganska snart monteras luftvärnsautomatkanoner på obepansrade halvbandvagnar. Det fanns med enkel 20 mm eller 37 mm monterade eller fyrlingen med 4 stycken 20 mm akan. Dock mycket gick till självständiga Luftwaffeförband inledningsvis. Inför operation Barbarossa hade pansardivisionerna ett lv-kompani i sin pansarvärnsbataljon. Detta kompani hade ofta 8 stycken Sd. Kfz 10/4 och 2 stycken Sd. Kfz 7/1 (se nedan). Alltså akan monterade på obepansrade halvbandvagnar.

Det tog tid för tyskarna att skapa riktigt mobilt bepansrat luftvärn. I början blev halvbandvagnar Sd. Kfz. 10/4 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 30. Här från Frankrike 1940. Men snart visade det sig att en 20 mm akan var egentligen för svagt. Effekten mot attackflyg var inte tillräcklig, träff var ingen garanti för att planet blev nedskjutet. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-055-1572-30/Scweizer /CC-By-SA 3.0

Luftvärnshalvbandvagnar

Sd. Kfz 10/4 – 20 mm akan Flak 30

Sd- Kfz 10/5 – 20 mm akan Flak 38, från 1943, totalt 610 byggda 10/4 & 10/5

Sd. Kfz 6/2 – 37 mm akan, 339 byggda, främst för Luftwaffe

Sd. Kfz 7/1 – 4 x 20 mm akan, 319 byggda

Sd. Kfz 7/2 – 37 mm akan, 123 byggda

Det blev även lättare bepansrade versioner av Sd. Kfz 10/5, Sd. Kfz 7/1 och Sd. Kfz 7/2, där främst hytten fick lättare pansar. Men fortfarande stod luftvärnsautomatkanoner på en öppen plattform.  Även enklare pansar kunde monteras vid kylaren. 

Här en modernare variant, lätt bepansrad halvbandvagn Sd. Kfz. 10/5 med 20 mm luftvärnsautomatkanon Flak 38 från sent 1943. 20 mm akan fungerade även utmärkt mot markmål och lättare fordon. Dock fortfarande för svagt mot attackflyg. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-665-6823-11/Rheinländer /CC-By-SA 3.0

Äntligen Flakpanzer

Den första riktiga luftvärnskanonvagnen i Wehrmacht blev Flakpanzer 38 (t) som var ombyggda Panzer 38 (t) som fick en 20 mm akan. Alltså Panzer 38 (t) motsvarar vår stridsvagn m/41.

Tysklands första riktiga luftvärnskanonvagn som kom 1943 hade fortfarande 20 mm luftvärnsautomatkanon, Flakpanzer 38 (t). De började produceras 1943 och byggde på ett Panzer 38 (t)-chassi. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Ordern var på 150 vagnar, inget stort antal och beväpningen för vek. Den började levereras i november 1943. Det var först 1944 som tyskarna kom att få ett större antal luftvärnskanonvagnar.  

Brittiska jaktattack Hawker Typhoon. Den brittiska kungen George VI inspekterar. Notera raketerna som sitter under vingarna. Åtta raketer var normalt men dessa hade inte speciellt hög precision utan det var snarare yttäckande vapen. Varje Typhoon hade 4 stycken 20 mm automatkanoner. Så tänk själv om mellan 8 till 12 av dessa plan kom nedsvepande mot din position och avfyrande raketer och kanonerna spydde ut bly. Foto: Imperial War Museums (IWM)

Först ut var fordonet som kallades Möbelwagen (Korrekt namn: 3.7 cm Flak auf Fahrgestell Panzerkampfwagen IV), och här kom det blir 240 vagnar. Den hade 37 mm automatkanon och sidorna på fordonet fälldes ner så luftvärnspjäsen stod på en förhöjd och öppen plattform. Den började produceras i mars 1944.

Möbelwagen med 37 mm luftvärnskanon hade eldkraft men plattformen var öppen, väggarna fälldes ner under strid. Produktionen satte igång i början av 1944.  

Därefter kom Wirbelwind med 4 stycken 20 mm akan på Panzer IV-chassis men dessa kom först i juli 1944. Färre än hundra ställdes i ordning. Det visade att en 37 mm funkade bättre än 4 stycken 20 mm akan så Ostwind började byggas (alltså en Wirbelwind med 37:a istället).  

Två utslagna luftvärnskanonvagnar Wirbelwinds i nära Houffalize i Ardennerna i början av januari 1945. Förmodligen från 116. pansardivisionen. Foto: US Air Force

Typer som beställdes

Namn	Chassi	Beväpning	Vikt	Antal
Flakpanzer 38(t)	Panzer 38(t)	20 mm akan	9,8 ton	141
Möbelwagen	Panzer IV	37 mm akan	24 ton	240
Wirbelwind	Panzer IV	4 x 20 mm akan	22 ton	100?
Ostwind	Panzer IV	37 mm akan	25 ton	44
Kugelblitz	Panzer IV	2 x 30 mm akan	23 ton	5

 Kugelblitz där hann bara fem protyper att byggas innan kriget tog slut 1945.  Den hade ett fullt slutet, vridbart bolltorn av oscillerande typ. Beväpningen bestod av två 30 mm MK 103, som bland annat användes av attackplanet Henschel HS-129 B-1 för att bekämpa markmål som pansarfordon.

 

Tyskarna hade egentligen allt sedan flera år och de kunde ha börjat producera luftvärnskanonvagnar redan innan andra världskriget bröt ut. Det dröjde ända tills fan redan var på väggen, alltså sent 1943, innan de satte igång. 

Vidare läsning:

P-Chamberlain & H.Doyle: Encyclopedia of German Tanks of World War Two. (London 1978)

Walter J. Spielberger: Panzer IV und seine Abarten. (Stuttgart 2019)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html

Östfronten 1943 under andra världskriget

 Myten om Kursk – det tyska pansarets svanesång       

Slaget om Kursk är en gigantisk kraftmätning, drygt 2 miljoner man och nästan 6 000 stridsvagnar och stormkanoner var redo att drabba samman den 5 juli 1943. Tyskarna hade två anfallsgrupperingar som skulle anfalla mot Kursk och skära sovjetiska förband i Kursk-bågen. Det tyska överkommandot hoppades därigenom slå ut ett stort antal sovjetiska förband i ett enormt inringningslag som tyska styrkor hade gjort sommaren 1941 och sommaren 1942.

Den sovjetiska stridsvagnen T-34:an blev en symbol för Röda armén under kriget. Drygt 57 000 vagnar producerades fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. När tyskarna anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 fanns det drygt 1 200 vagnar att tillgå men alla var inte redo för fronten. Den nya vagnen var revolutionerande med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon, 7,6 cm, för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.  Men redan sommaren 1942 tyskarna vagnar som kunde matcha denna utan problem. På bilden här syns förarens lucka tydligt. Foto: Wikipedia Commons

Men Röda armén hade lärt sig, starka styrkor var redo i flera försvarslinjer med stora mineringar, ca en miljon minor var nedgrävda, för försvar av Kursk-området samtidigt som det fanns en stor reserv på en halv miljon man med 1 500 stridsvagnar och stormkanoner längre bak.  Denna sommar planerade det sovjetiska överkommandot att först möta den tyska sommaroffensiven och därefter själva gå över till offensiven längs hela centrala och södra frontsektorn på östfronten.

 

Den tyska stridsvagnen Panzer IV togs fram för att fungera som understödsvagnsvagn i pansarregementena. De första versionerna av vagnen var beväpnad med en kort 7,5 cm som hade begränsad pansarbrytande förmåga men kunde avfyra en betydligt tyngre spränggranat än övriga vagnar i pansarregementet. Sedan sommaren 1942 gällde följande för Panzer IV, en lång 7,5 cm L/43 kanon (senare L/48) och bättre pansarskydd och ny huvudvagn för tyskarna. Det var en vagn som faktiskt var aningen bättre än T-34:an. Drygt 700 stridsvagnar av typ Panzer IV fanns vid Kursk. På bilden en Panzer IV G avancerar framåt. Längst fram i bild en bepansrad halvbandvagn, Sd.Kfz. 251. Foto: Bundesarchiv, Bild 101I-219-0596-12/Dieck/CC-By-SA 3.0

Förlustkvot på ett till fyra

Det tyska anfallet har ibland beskrivit som det tyska pansarets svanesång då de angrep rakt in i de sovjetiska försvarsställningarna med stridsvagnsminor, pansarvärnskanoner och stridsvagnar.  Det tyska anfallet kostade cirka 300 totalförstörda stridsvagnar och stormkanoner under första halvan av juli medan under hela juli och augusti på östfronten var totalen drygt 1 300.  Det kan inte anses som en katastrof.  Se tyska produktionssiffror gällande de vanligaste modellerna nedan.

Tabell över tysk produktion för Panzer III, Panzer IV, Panther och Stug III

	1940	1941	1942	1943	1944
Panzer III	1 030	1709	2 607	560	193
Panzer IV	280	480	994	3 023	3 454
Panther	0	0	0	1 848	3 777
Stug III	192	540	824	3 225	4 752

 

Det ger månandsnitt 1943 av 721 vagnar per månad, så fortfarande är produktionen större än vad som förlorades på HELA östfronten under juli och augusti 1943. Så Kursk kostade vagnar men det var definitivt inte tyska pansarets svanesång.

Lätta stridsvagnar T-60 och T-70 fanns i de sovjetiska förbanden vid Kursk. Precis som de flesta lätta stridsvagnar hade dessa vagnar, svagt pansarskydd och kanoner med mindre kaliber, vilket gjorde de mindre lämpliga i pansarstrid.  Stridsuppgifter var infanteriunderstöd och spaning. Totalt tillverkade Sovjetunionen nästan 15 000 vagnar av dessa två vagntyper under åren 1941–1943. På bilden i mitten står utslagna lätta stridsvagnar T-60 omgiven av utslagna medeltunga T-34:or. Foto: Fortepan- ID 12204

Däremot var slaget om Kursk, som enligt rysk historieskrivning inleddes den 5 juli och slutade den 23 augusti, en katastrof för de sovjetiska pansartrupperna, drygt 6 000 stridsvagnar och stormkanoner totalförstördes vid Kursk.  Det ger 121 vagnar för varje dag som slaget pågick som totalförlust.  Enbart pansarförlusterna under Kursk var högre än vad som tillverkades under hela tredje kvartalet 1943.  De sovjetiska de totala förlusterna under de två sommarmånader (alltså ca 17% av året) motsvarar nästan 30% av årsproduktionen 1943 av stridsvagnar och stormkanonvagnar. Alltså de gick back.

Den enorma skillnaden i förluster av pansarfordon kom också speglas i viss mån i manskapsförluster, för varje tysk förlust, stupad, sårad och saknad, under slaget om Kursk från 5 juli till 23 augusti 1943 kom Röda armén att ha drygt fyra förluster, alltså fyra sovjetiska för varje tysk.

 

Under andra världskriget tillverkades ett stort antal olika typer av stridsvagnar men nästan ingen annan vagn har uppnått samma ryktbarhet som den tunga tyska stridsvagnen Tiger. Vagnens främsta egenskaper var eld och skydd. Däremot var inte rörelse en egenskap som får en att tänka på Tigervagnen. Totalt hade de anfallande tyska förbanden i norr och söder vid Kursk tillgång till 146 tunga Tigrar fördelade på tio kompanier. Den tyske pansargeneralen Heinz Guderian förespråkade kraftsamling, Schwerpunkt, vilket tyskarna inte gjorde då Tigervagnarna var fördelade på fyra olika anfallskårer, en i norr och tre i söder. På bilden en Tiger som tillhör SS-divisionen ”Das Reich”. Foto: NARA

Som en skjutbana

En vanlig myt om slaget var att mötet mellan II. SS-pansarkåren och sovjetiska 5. gardesstridsvagnsarmén vid Prochorovka den 12 juli 1943 var slagets klimax.  Det var en gigantisk stridsvagnsdrabbning. Beroende på hur stridsområdet runt Prochorokva avgränsas geografiskt styr storleken av drabbning, från 1 000 stridsvagnar och stormkanoner till 1 300.  Nu slutade tyskarna inte anfalla i söder efter den 12 juli utan fortsatte fram till 17 juli när order anlände från Berlin att avbryta.  Och förlusterna vid Prochorovka var inte alls lika stora för båda sidor utan det hela verkade ha varit en skjutbana för SS-pansaret. Från den 12 juli till den 16 juli förlorade SS-pansarkåren 17 vagnar som totalförluster medan 5. gardesstridsvagnsarmén 334 totalförstörda vagnar. Dock inte bara i strid med Waffen-SS utan även tyska III. pansarkåren.

Ferdinand var en tung tysk pansarvärnskanonvagn, vikt 65 ton, som användes för första gången vid slaget om Kursk sommaren 1943. Vagnen var en restprodukt eftersom man hade 90 Tiger-chassis av Porschemodell som man valde att bygga om till pansarvärnskanonvagnar. Vagnen beväpnades med en lång 8,8 cm kanon (88 L/71) och kunde slå igenom alla sovjetiska stridsvagnars pansar vid träff. Vagnen är även känd som Elefant, senare efter ombyggnad. Alla 90 vagnar skickas för att delta i Kursk.  Ferdinands vid Kursk ingick i tyskarnas norra anfall och totalt förlorades 39 vagnar under julimånad men en tysk uppskattning pekar på att varje Elefant som blev en totalförlust förlorade Röda armén i snitt femton stridsvagnar.

Tunga bestar till anfall

Något annat som ofta överdrivs i samband med slaget är de nya tyska stridsvagnarna Tiger och Panther samt den tunga pansarvärnskanonvagnen Ferdinand (senare Elefant). Men de var få till antalet. Tyskarna hade nästan 2 500 stridsvagnar och stormkanonvagnar där dessa tunga bestar stod för drygt 430 vagnar.  Inte ens var femte vagn.

Panther fanns bara hos anfallsstyrkan i söder medan Ferdinand fanns bara i norr medan Tigrar fanns både i norr (1/3) och söder (2/3).  Så de tyska pansartrupperna stred i huvudsak med Panzer III, Panzer IV och Stug III mot sovjetiska T-34 med 7,6 cm kanon. De sovjetiska stormkanonerna (SU-122 och SU-152) och tunga stridsvagnar (KV-1) var få till antalet. Den tunga KV-vagnen som hade orsakat tyskarna stora bekymmer 1941 fanns endast drygt 200 vagnar vid Kursk. Den långa tyska 7,5 cm kanonen som nu fanns i tyska medeltunga stridsvagnar, stormkanoner och pansarvärnskanonvagnar hade inga större problem att slå ut den tunga KV-vagnen vid träff om stridsavståndet understeg 800-1000 meter.

En ny lättare version av KV hade tagits fram, KV-1S, där bokstaven S står för skorostnoj, snabb. Vagnen hade drygt fem ton lägre vikt och ett nytt kraftsystem för att öka vagnens rörlighet och tillförlitlighet. KV-1S producerades från augusti 1942 till april 1943 då KV-vagnen togs ur produktion. Den lättare vikten med mindre pansarskydd kom samtidigt som det tyska pansarvapnet fick allt bättre pansarvärnsförmåga med sina nya långa 7,5 cm kanoner. Detta eliminerade KV-vagnens enda fördel kontra T-34:an, ett mycket bra skydd mot fientlig eld. Drygt 200 KV-vagnar var på plats den 4 juli 1943. På bilden här syns tydligt det mer rundformade tornet på KV-1S. Tidigare modeller har mer kantiga former. Foto: RIA Novosti

För få soldater

Sedan brukar Kursk beskrivas en avgörande drabbning för krigets utgång. En vändpunkt i kriget. Men när slaget om Kursk utkämpades var det inte längre fråga om Tyskland skulle förlora kriget utan frågan var snarare när.  Tysklands huvudmotståndare var Storbritannien, Sovjet och USA och alla tre hade stora styrkor i fält där Röda armén dominerade. Det var ett krig där kvantitet fällde avgörande och Tyskland hade egentligen för få soldater, pansarfordon, stridsflygplan och krigsfartyg för att slåss mot alla dessa tre samtidigt som de allierade inte gjorde några grova misstag längre.

 

Tysklands nya medeltunga vagn Panther D gjorde debut vid Kursk. Den sattes in med tyska 4. Pansararmén initialt- Vagnen var fortfarande behäftad med ett antal barnsjukdomar och många vagnar föll bort på grund av tekniska problem. Det fanns två bataljoner, 51. och 52., vardera 96 vagnar. Sedan fanns ett antal stabsvagnar för 39. pansarregementet. Totalt 200 Panther sattes den 5 juli 1943. 

Ett av de största

Men trots vad som nämnts tidigare så var slaget om Kursk en enorm framgång för Röda armén, för detta var första gången som man hade stått emot en tysk sommaroffensiv, visserligen hade striderna kring Kursk kostat enormt, deras pansarvapen hade förlorat enormt med pansarfordon men det var tyskarna som nu var under press. De hade inte lyckats knäcka det sovjetiska försvaret vid Kursk samtidigt andra fronter drog resurser. Initiativet låg nu hos Röda Armén. Stad efter stad tvingades tyskarna att lämna på östfronten och fortsätta retirera vidare västerut. De sovjetiska styrkorna fortsatte att trycka tyskarna bakåt dock till ett mycket högt pris, andra halvåret 1943 var en av de mest förlustrika perioder för Röda Armén under kriget. Det kan vara vanskligt att välja ut ett enda slag som avgörande för utgången av ett sex år långt världskrig. Men slaget om Kursk är definitivt ett av de största slagen under andra världskriget.

 

Vidare läsning:

Anders Frankson: Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget (Stockholm 2023)

Anders Frankson & Niklas Zetterling: Slaget om Kursk. Historiens största pansarslag. (Stockholm 2002)

Niklas Zetterling & Anders Frankson: Kursk 1943. A Statistical Analysis. (London 2000)

Roman Töppel: Kursk 1943. De grösste Schlacht des Zweiten Weltkriegs. (Paderborn 2017)

Vill du läsa om tyska pansardivisionerna, titta in här:

Tysk pansardivision 1940 jämfört med 1944

Vill du läsa om hur sovjetiska stridsvagnsbrigader utvecklades under kriget:

Sovjetiska stridsvagnsbrigader under andra världskriget

Mina böcker om krigshistoria finns listade här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/mina-bocker-har-kommer-en-lista-over.html

Lästips om östfronten finns här:

https://franksonskrigshorna.blogspot.com/p/vidare-lasning-har-kommer-nagra-tips-om.html